Spara pengar i längden med årskort

Spara pengar i längden med årskort

Det senaste året har vi haft årskort på Kolmården. Vi bor i Linköping, så det är ungefär en timme bort – fullt hanterbart med två små barn, och treåringen stortrivs där i Bamses land och med berg-och-dal-banorna. Innan det här året hade jag bara varit på Kolmården en gång, när det var gratis inträde någon dag efter nyår för ett par år sedan. Annars har jag tyckt det var ganska dyrt. Nu fick vi årskorten i julklapp, men de köptes när de var halva priset. Det innebär att det bara behövs två besök så är årskorten intjänade.

Årskort gör att det blir mycket lättare att dra iväg, när man inte behöver fundera över inträdesavgiften. Det blir per automatik att vi använder årskort.

Av samma anledning önskade vi oss ett årskort på Leos lekland i födelsedagspresent till äldsta dottern. Det är ett dyrt årskort sett till att det är först vid elfte besöket man börjar tjäna på det mot att betala per gång, men vi fick det i början av sommaren och har nog varit där femton gånger hittills. Förutom att det är lättare att åka dit är det också inga problem att acceptera om kiddo inte vill vara där i flera timmar – vill hon gå hem efter 30 min är det okej. Så hade det inte känts om jag betalt 159 spänn i enskilt inträde…

När vi var i Stockholm senast blev det även årskort till Skansen. Där tjänar man in årskorten redan vid andra besöket, och eftersom mamma och pappa bor där är vi ju i Stockholm med jämna mellanrum. Att dra iväg och titta på djuren på Skansen och låta dottern leka av sig lär ju vara ett bra tidsfördriv.

Så när du åker någonstans, kolla på vad årskortskostnaden är och hur många gånger du skulle behöva besöka stället för att du skulle tjäna på det. När vi var på Disney i USA i början av året tror jag att man hade tjänat på att köpa årskort redan andra eller tredje besöket (men vi var bara där en dag)… och det är faktiskt inte så ovanligt att det är så.

Allt detta kan ju dessutom sammanfattas med det där att det är “lättare att spara pengar när man är rik”. Har du pengarna att lägga på ett årskort kommer det bli billigare i längden än att köpa enskilda entrébiljetter till saker och ting, om du ändå kommer återvända mer än en gång under året.

Våra boendekostnader – breakdown!

Våra boendekostnader – breakdown!

Pappa betalar? är nog min mest frekvente kommentator på bloggen (tack!) och han undrade på senaste månadsavstämningen om vår boendekostnad som bara utgör drygt 10% av våra totala utgifter (där sparandet är en “utgift”). Tänkte skriva lite om det. Sett över året utgör boendekostnaden ungefär 14% av vad våra pengar går till, vilket är lägre än snittet som lägger 28% (2015, enligt SCB).

I min boendekategori ingår följande: lån, larm, el, försäkring, städning och vissa specialgrejer som är sällan-händelser såsom sotning. Om vi tar dem en och en:

1) Lån. Vi har under 50% belåning på vår bostad och bundna räntor. Det har inte varit någon fördel de senaste åren med bundna, men vi sover bättre med att veta hur stora våra räntekostnader är varje månad. Jämfört med rörlig ränta har vi inte världens bästa ränta, men tillräckligt lite lån för att det inte ska spela så stor roll och bli någon enorm utgift.

2) Tekniska verken. Här ingår sophämtning, vatten, elnät/energiskatt och fjärrvärme. Vi har jobbat väldigt aktivt med denna faktura. Sophämtningen har vi minskat genom att börja med Bokashi-kompost vilket gör att vi tar hand om vårt eget matavfall (vi gick från upp till 30 kg sopor till 7 kg sopor), och vi källsorterar det allra mesta övrigt. Vatten har väl inte sjunkit så mycket, men under sommaren sparade vi vatten genom att ha hink i diskhon som vi hällde ut på grödorna i trädgården. Vi försöker generellt tänka på vattenanvändningen. Elen har gått ner genom att installera solceller, men elnät och energiskatt kommer man ju ändå inte undan. Fjärrvärmen försöker vi minska genom att vi i somras också installerade en luftvärmepump. Under sommarmånaderna har vi detta år kommit ner till att i princip bara betala årsavgifterna som vi ändå inte kan komma undan, och de är ungefär 1 000 kr/mån.

3) El. Tack vare solcellerna betalar vi numera väldigt lite för el. Senaste gången vi betalade för el var i april, eftersom solcellerna kopplades in först sent i april. Nu har det alltså gått sju månader utan att vi betalt för el.

4) Försäkring. Rabatt genom att vi har flera försäkringar samlade hos samma bolag, samt lönekonton och bolån. Efter en höjning senast funderar jag på att byta till något annat försäkringsbolag, men jag vet inte om det är lite som med sjukförsäkringar, att det är bättre om det varit samma bolag över längre tid.

5) Larm. Månadskostnad för huslarm på 259 kr. Kostnaden inkluderar fria utryckningar (alternativet är att enbart betala för utryckningar (dyrt!) och går larmet kommer vi i så fall sitta och fundera på om vi ska be dem skicka någon eller inte, vilket verkar fånigt och göra larmet rätt meningslöst). Detta är dock en kostnad jag funderar på ändå, om det är lönt. Kommer de tillräckligt fort vid larm (tror det tar max 10 min för inbrottstjuvar att dra igenom huset och på den tiden kommer inte en väktare).

6) Städning. Mitt i allt badassity-sparande så behåller vi ändå denna post med två timmars städning varannan vecka. Det är så SKÖNT. Och det blir så rent, på ett sätt vi inte gör själva. Så den får vara kvar ändå, efter moget övervägande. Ja, det hade blivit mer än 15 000 kr sparade om vi inte hade betalt för städ, men numera är det så mycket annat vi sparar in på att vi tänker fortsätta unna oss denna lyx.

De stora grejerna för att få ner boendekostnaden är väl framför allt nr 1 och nr 2. Därför är det viktigt att få en vettig ränta på lånen, och man bör fundera en extra runda på el/vatten/uppvärmning/sophämtning.

Bokrecension: Macchiariniaffären – sanningar och lögner på Karolinska

Bokrecension: Macchiariniaffären – sanningar och lögner på Karolinska

Alltså det finns sjukt många bra böcker. Det har jag ju alltid vetat men under många långa år på universitetet där det plöjdes böcker i parti och minut orkade jag inte sedan fortsätta läsa som hobby på fritiden. Läsande är inte avkopplande när man läser hela dagen, helt enkelt.

Men livet förändras och nu är jag föräldraledig och dagarna består av att ha hand om barn och då dör hjärncellerna snabbt av brist på stimulans vilket är supermysigt men inte så akademiskt. Så nu läser jag.

Senast i raden var Macchiariniaffären – Sanningar och lögner på Karolinska av Bosse Lindquist. Detta är journalisten som låg bakom den tre avsnitt långa serien om Paolo Macchiarini, stjärnkirurgen som rekryterades till Karolinska för att bedriva spjutspetsforskning inom stamceller och plaststrupar, men som i slutändan hade ihjäl ett antal patienter med sina livsfarliga och helt ovetenskapliga metoder. Boken beskriver Lindquists väg från det första tipset och förbi den färdiga dokumentären, till den avsaknad av konsekvenser skandalen fick för i princip alla de som man med all önskvärd tydlighet kan utläsa som skyldiga i boken. Macchiarini var frontfigur – men ett gäng professorer på Karolinska var precis lika involverade, efter att ha läst boken råder det inga tvivel om detta.

Boken är, trots min starka slutsats ovan, extremt välbalanserad. Man följer verkligen Lindquists önskan om att få båda sidorna av historien. Han följde Macchiarini under ett helt år och lärde känna honom så väl som man nu verkar kunna känna denna människa, och han letade in i det sista efter förmildrande omständigheter. Det gör att boken får en väldigt stabil grund att stå på – och jag fann flera gånger att om något så är det den här typen av grävande journalistik jag är beredd att låta mina skattepengar gå till när nu public service ska skattefinansieras. Melodifestivalen, Sveriges fetaste hundar och Babel kan någon annan få bekosta. Till exempel står det på sidan 331 (av 440):

Hur vidrigt detta än kan tyckas vara behöver det, som sagt, i sig inte betyda att Macchiarinis vetenskap var fel. Den kunde fortfarande stämma. Så mycket visste jag också sedan årtionden av samtal med geniala forskare, inte bara på KI utan i resten av världen, att många inom naturvetenskapen menade att beteende och vetenskap inte har något som helst samband. [….] Att bete sig oetiskt eller illegalt betyder inte att ens vetenskap är osann.

Porträttet som målas av Macchiarini är svårt att riktigt få grepp om, vilket är precis vad berättaren (Lindquist skriver i jag-form) känner. Får jag diagnosticera så förefaller han vara tydligt megaloman, med en grandios självbild om att han ska rädda världen, ihop med mytoman i sådan utsträckning att han tror på allt det han säger. Trots att Lindquist aldrig säger det rakt ut så flyter ordet “psykopat” helt klart runt i min hjärna när han beskriver denne enligt författaren charmige man med grandios självuppfattning, som ljuger utan att tveka en millisekund, som hela tiden söker nya utmaningar (“Jag sover aldrig mer än en natt åt gången i en stad” är en återkommande fras), och som helt verkar sakna skuldkänslor och ånger för det helvete han utsatt sina patienter för.

Patienterna får liv i boken, kanske framför allt den i Ryssland opererade Julia Tuulik men även de övriga offren.

I en av de mer galna delarna av boken beskriver en professor i nanoteknoliogi och regenerativ medicin vid University College of London, Alexander Seifalian, sin kontakt med Macchiarini. Seifalian hade bland annat utvecklat en syntetisk blodåder av plast som inte provocerade kroppens immunförsvar. Paolo bad honom producera en syntetisk luftstrupe av samma material – på en vecka.

– Det stämmer att jag bara skrattade åt Macchiarinis förslag, berättade Alexander. En vecka! Och ett organ som jag inte ens hade en aning om hur det fungerade. Omöjligt!

Men sedan hade tankarna snurrat vidare. Seifalian var ju materialfysiker och inte läkare. Han hade verkligen inte vetat något om ett organ som en luftstrupe fungerade:

– Så jag googlade för att förstå anatomi och funktioner, sa han. Då såg jag ju att det bara var ett rör. För att transportera luft. Hur svårt kunde det vara att göra ett sånt? Jag hade ju redan gjort massor av andra rör – blodådror och kärl.

För dig som inte är läkare kommer du i boken ändå få en rätt bra förståelse för alla sätt som luftstrupen INTE är bara ett rör för att transportera luft. Och tillvägagångssättet är helt sinnessjukt.

För mig som är läkare och dessutom doktorand i medicin är boken skrämmande på alla möjliga plan. Från hur de bara struntade i etiska tillstånd till hur högsta ledningen (vi pratar Nobelkommitté) struntade i visselblåsarnas varningar (och hur de dessutom utsattes och fortsatte utsättas för repressalier under lång tid), från hur man inte gjorde ett enda försök på djur innan Macchiarini började operera på människor, till hur de stackars offren för dessa operationer led.

Boken är riktigt, riktigt bra, som en thriller från verkligheten i lagom tempo där man successivt tränger allt djupare in i rötan. Lindquist är en duktig författare och noggrann med att inte bara ta en sida. Han försöker verkligen få fram Macchiarinis sida och försvar. Den är mer djupgående än den dokumentär allt arbete resulterade i (jag har bara sett första delen än, men med två timmar kvar finns det ingen möjlighet att de täcker allt så djupt som de gör i boken) och man får följa med på en mycket spännande resa. Mycket läsvärd!

Köp boken: Bokus | AdlibrisCdon.com – eller låna på biblioteket!

Om du köper, glöm inte att använda en cashback-site!

Elden sprider sig!

Elden sprider sig!

Jag försöker få till en regelbundenhet i att lägga ut nya inlägg – det är ju så kul att få skriva och för den delen även att få interagera med er, jag har ju börjat få kommentarer! Whoo! (Min förra blogg fick nog inte totalt sett så många kommentarer över sex år som den här fått på två månader, men så var den ju en personlig blogg om livet på läkarlinjen, så en aningen smalare publik kanske…). Men helgerna är svåra och försvinner i sociala grejer.

Den senaste bästa besparingen jag gjort tipsade jag om på Twitter, nämligen att lägga in rabatten från Villaägarna på Preem-kortet för att få dieseln 40 öre billigare per liter. Sju minuter i telefon (mest telefonkö) och några hundralappar sparande per år skulle jag tro.

Igår sålde jag vårt skötbord eftersom jag inte använder det. Byter på lillan på golvet i badrummet istället. En småstressad nybliven pappa köpte det för 800 riksdaler. Mycket nöjd försäljare. Därefter brände jag snabbt 500 på en begagnad hylla till lillans rum, men den är jättefin och jag har letat efter en sedan innan lillan föddes så det känns värt.

I övrigt har jag börjat prata ekonomi med folk. Det är spännande för att det är ett sånt tabu att prata om, men det är ingen som hittills harklat sig och bytt ämne. Vissa har sämre koll än andra var deras lön tar vägen, men det är ingen som sagt mind your own beeswax så jag kör på. Har till och med hittat en av de andra föräldralediga föräldrarna som läst hela MMMs blogg! Jag börjar misstänka att vi finns lite överallt, vi som är intresserade. Det är inte bara anonyma Twitter-konton… Och för de av mina kompisar som inte har koll har jag erbjudit mig att hjälpa till. Jag har lånat ut en bok till en, och jag hoppas få hjälpa en annan att starta ett Avanza-konto och påbörja månadsfondspar.

Hur sprider du ordet om sparande/ekonomi/FIRE omkring dig? Gör du det alls eller håller du låg profil med att din lön stannar på ditt konto istället för att direkt dra vidare till något företag?

Får jag vara stolt?

Får jag vara stolt?

Ibland funderar jag på om jag får lov att vara stolt. Även om vi numera har en hög sparkvot och pengarna rullar in i investeringar så är ju en av anledningarna till att vi har så låga lån på boendet (som annars givetvis skulle kostat mycket mer och tagit en del av sparkvoten) och att vi inte har CSN-lån någon av oss att vi haft hjälp av våra föräldrar.

Både jag och maken har haft liknande förutsättningar, med föräldrar som sparat till oss för att vi skulle kunna köpa våra första lägenheter och som tyckt att det var onödigt att vi skuldsatte oss med CSN när de haft möjlighet att stötta oss istället. Och mina föräldrars generositet är helt klart anledningen till att jag kunde gå läkarutbildningen efter att jag redan läst både juridik och ett år psykologi – eftersom jag tagit ut studiebidraget kunde jag inte tagit lån ens om jag ville.

Samtidigt har vi båda alltid jobbat hårt. Under juristutbildningen jobbade jag under somrarna och drev eget företag, som mest med drygt 100 000 i omsättning. Numera driver vi aktiebolag tillsammans där jag fortsätter jobba med grafisk formgivning och att bygga hemsidor åt småföretagare medan maken tar extraknäck som läkare vid rally- och motorcrosstävlingar. Maken har också alltid jobbat, jag började jobba på riktigt när jag var sexton men hade då innan dess jobbat fyra veckor med kommunfixade småjobb under två somrar.

Jag har aldrig tagit lån annat än när vi köpte huset och aldrig öst ut pengar bara för att de funnits. Jag veckohandlade på Willys tills jag flyttade till Linköping och det låg så avigt till (men nu gör jag det igen) och har alltid haft matlåda istället för att äta lunch ute. I min mors anda har jag alltid letat rabattkuponger (hon är spektakulärt bra på rabattkuponger, hon är den enda jag vet som hittat en rabattkupong när oljepannan i huset skulle bytas, det är någon sorts rekord).

Nu tar vi på alla sätt vår egen ekonomi på allvar. Men får jag vara stolt när jag inte “börjat från noll” som så många andra verkar ha gjort?