Stackars Regina Lund

Stackars Regina Lund

Regina Lund bölar i Aftonbladet om hur synd det är om henne som hotas av vräkning. Trots att hon låtit bli att betala hyran i fyra månader var vräkning något hon inte trodde hände i Sverige.

Hon berättar att hon inte har haft pengar att betala hyran till sin tvårumslägenhet i södra Stockholm och bostadsföretaget Familjebostäder har vänt sig till inkasso och Kronofogden. Fordran gäller obetalda hyror från augusti till december förra året på totalt 31 668 kronor.

Jag är kanske fyrkantig, men jag tycker att det är rätt snällt att man får bo kvar i sin lägenhet trots att man inte betalat för det på fyra månader. Eller idkar bostadsföretag välgörenhet?

Jag förstår att man som artist haft det tufft det senaste året. Jag har ett par gamla kompisar som är i showbusiness och de är förbannade på alla regler som hindrar dem från att jobba. Men Regina Lund är, enligt Wikipedia, en 53-årig “svensk skådespelare, sångare, låtskrivare, poet, författare. Hennes filmografi är ganska lång, hennes diskografi är ganska lång, och hon verkar ha gjort ganska mycket.

HUR är det möjligt att hon inte har några som helst besparingar efter en hel karriär för att klara sämre tider? (Dessutom är hon enligt Wikipedia clairvoyant, så hon borde ju sett det komma). Enligt texten hade hon bröstcancer (dock 2013, friskförklarad 2018), men… jag undrar fortfarande hur det inte kan finnas några besparingar.

Hon berättar att hon kämpar dag och natt för att få in intäkter och för att få ett kortare uppskov med hyresinbetalningarna tills hon kommit på fötter igen.

Och om man nu inte har den ekonomiska förberedelsen, är det då inte så att man borde inse det något tidigare, och se till att man skaffar sig någon annan typ av inkomst? Eller är just showbiz-folk sådana att de omöjligen kan göra något annat än just showbiz? Eller för den delen som Aftonbladet frågar, varför har hon inte vänt sig till socialen? Jo, det har hon gjort samma dag som intervjun är:

Det tog en del kämpande med min stolthet men till slut ringde jag. 

Om man är rädd för att inte ha någonstans att bo, hur kan man då vänta i månader innan man ber om hjälp? Eller räknade hon med att hon skulle få bo kvar i lägenheten i oändlig tid oavsett om hon betalade för det eller inte?

Och åh, vad glad jag är att våra skattepengar ska gå till att hon ska få bo kvar, bara för att hon inte kan planera sin ekonomi.

Familjebostäder, som inte uttalar sig om det enskilda fallet, verkar ha förståelse för att folk har det svårare just nu, och gör upp planer med enskilda som hamnat på obestånd. Men det verkar inte som att Lund alls hört av sig till dem, och då är det ju svårt. Hon verkar istället bara ha tagit för givet att hon skulle få bo kvar.

Dela:
Ditt liv tillhör samhället – tro inte du får göra något eget

Ditt liv tillhör samhället – tro inte du får göra något eget

Here we go again.

Återigen ska de som siktar på att ”hoppa av ekorrhjulet” skämmas ögonen ur sig, den här gången efter att en arbetsmarknadsanalytiker i GP (hädanefter kallad “tant”) får häva ur sig om solidaritet och hållbarhet.

De finns plötsligt överallt – i tv-inslag såväl som i lokaltidningar och veckotidningar. Helgbilagorna tycks dessutom ha sina huvudartiklar dedikerade till dem och de får, utan följdfrågor eller nyansering, fritt lägga ut orden om att deras väg är den rätta.

[….]

Gemensamt för dem alla är att de aktivt tar avstånd från förvärvsarbete och inte prioriterar finansiell självförsörjning.

Vad härligt att vi är överallt numera, vi som inte tycker att 40 timmars arbetsvecka i 40 år (eller mer!) med 40 % skatt och sen 40 % pension är vad livet går ut på. Jag kan väl inte riktigt hålla med, och framför allt tycker jag att de som intervjuas får gott om följdfrågor. Men okej, jag tycker att vissa andra grupper får bre ut sig ”överallt”, så vi kan ju alla ha olika upplevelser om vad som får ta plats.

Sedan undrar jag vilka grupper hon egentligen pratar om, när hon säger att det är folk som “inte prioriterar finansiell självförsörjning“. Har jag missuppfattat hela artikeln till att handla om bidragstagarna som aldrig gör en arbetsdag i sina liv? Men det tror jag inte, för hennes definition av gruppen är etniska svenskar i yngre medelålder eller ännu yngre, ofta i medelstora städer – och det är inte den typiska bidragstagargruppen i Sverige idag. Således tror jag att hon menar FIRE-folk. Och vi är väldigt duktiga på det där med finansiell självförsörjning, så tant behöver inte oroa sig.

Man undrar ofta hur de försörjer sig, vilken arbetsgivare som betalar dem lön eller var de får sina eventuella kunder ifrån. Man undrar också hur deras framtida pension kommer att påverkas av deras livsval, och hur länge de kan fortsätta detta “drömliv”.

Tant verkar ju i det här ha väldigt tydliga åsikter. Antingen försörjer de ju sig genom just en arbetsgivare (de kanske jobbar på distans, gig-ekonomi, det borde väl en arbetsmarknadsanalytiker ha koll på?) eller genom kunder (också på distans, eller genom att arbeta kortare perioder?), eller så har de inkomster eller tillgångar som de samlat ihop på något annat sätt. Vem vet, de kanske till och med har – flämt! – sparat. Och investerat. Och lever på avkastning. Tant kanske inte har hört talas om det, men det finns något som heter börsen.

Just pensionsfrågan tycker jag stöts och blöts vareviga gång någon i FIRE-sfären intervjuas, i alla fall. ”Men har ni tänkt på hur låga era pensioner blir?” Märkligt nog så har folk inom FIRE-sfären väldigt, väldigt ofta tänkt på det, och räknat med det. Vi ser generellt inte pensionen som något givet kommer finnas kvar när vi går i pension, utan en bonus. Vi tar hand om vår egen ekonomi.

Vi får veta att deras tidigare liv var en pina, jobbet var hemskt och att det var för stressigt. Hur stressigt blir det då att inte längre ha trygga inkomster, att inte ha planerat för sin pension, att sakna kollegor och vänner kring sig?

Vem vet, de kanske har löst inkomsterna på ett annat sätt? Och ja, pension skrev jag ju om innan. Och kanske har de vänner utanför jobbet? Tant kanske inte har det, men annat folk vet hur man skaffar sig bekanta på andra sätt än att prata skit på kafferasterna.

En hel del av “avhopparna” har dessutom valt ett liv utan lönearbete. Bortsett från att detta drabbar deras framtida pension, så har de även valt att inte bidra med inkomstskatter till välfärden, trots att de är i sina bästa år och glatt utnyttjar välfärdsstatens alla förmåner och skattefinansierade tjänster.

Ärligt talat känns texten ganska osammanhängande i vem den handlar om. ”En hel del av ‘avhopparna’”? Är man avhoppare om man fortsätter lönearbeta? Räknas alla vi som deltidsarbetar också som avhoppare, eftersom vi inte rakt av köper idén med heltidsjobb? Är inte avhoppande från traditionellt lönearbete en del av definitionen? Äh, jag vet inte.

Sedan kommer den invändning jag tycker syns i var och varannan intervju och artikel om folk som gör något annat än den vanliga 40-grejen, just att man ändå utnyttjar välfärdsstatens alla delar. Man står ju trots allt utanför och bidrar inte, hemska människor. Men är det sant? Visst betalas inte skatten in från lönen – men har man investeringar finns det kapitalskatt, och på varenda köp man gör ligger det moms, alltså skatt. Om man inte jobbar sig in i väggen, utan kan ta hand om sig själv, träna, vara ute, med mera, kanske man konsumerar mindre vård också? Har sina barn kortare dagar på förskola och fritids? Och åtminstone inom FIRE-sfären jobbar folk ändå, bara med helt annat än 8-17-jobb på kontor.

Din utbildning har du fått gratis och har den inte hjälpt dig på arbetsmarknaden så är det ditt eget fel. Det är du som då måste byta bana. Ta konsekvenserna av dina fel-val och gör nya men se till att ta ansvar för ditt liv, inte bara idag utan långsiktigt.

Men det är ju det folk gör. Folk som hoppar av ekorrhjulet och väljer något annat tar ansvar, för sig själva och sitt välmående. Dessutom är det så fruktansvärt oförskämt att säga att om din utbildning ”inte hjälpt dig på arbetsmarknaden så är det ditt eget fel” – visst finns det utbildningar som är högst tveksamma, men förändringar kan också ske på arbetsmarknaden – eller jobbet efteråt visar sig att det inte alls var vad man trodde (sjuksköterskor, poliser, socialarbetare, med flera). Det är vrickat föraktfullt att uttrycka sig på sätt som tanten gör.

“Ekorrhjulsavhopp” är inte en hållbar strategi – inte för individen och och definitivt inte för samhället och välfärden.

Nä, så stanna och slava och betala skatt tills din dödsdag. Det är fint att betala skatt, och egentligen är alla pengar statens. Faktiskt är hela du statens, och ditt jobb från vaggan till graven är att se till så att samhället går runt. Går du sönder på vägen är det ditt eget fel.

Herregud vilken smörja.

Och arbetsmarknadsanalytiker? Typiskt låtsasjobb som knappast har något större existensberättigande.

Dela:
Vad gör vi för fel? – del 2 av 2

Vad gör vi för fel? – del 2 av 2

Jag började skriva om utmattningssyndrom och vem som blir utmattad i del 1. Här fortsätter jag med mina tankar på området.

Så vad gör vi åt det?

Det här är knäckfrågan. The million dollar question. Eller säkert miljard-frågan, för sjukskrivningarna för utmattning kostar samhället enorma summor. I många fall är det arbetgivarens ansvar att förändra arbetsplatsen och -uppgifterna, det är systemfel med offentliga verksamheter med alldeles för lite resurser och samma i privata företag som vinstmaximerar, och så vidare. Samtidigt kommer många av dessa saker inte att ske, och de gör dessutom varken till eller från för den enskilda individen som är på väg mot eller redan utmattad. Så vad kan vi som enskilda individer göra? Här är några tankar:

1. Frångå heltidsnormen

Heltidsnormen är inte en norm som utvecklats för att det är det bästa för människor — det har satts av samhället för att det är det bästa för samhället/staten/skatteintäkterna/produktionen. Det är inte det bästa för varje enskild individ. Varför ska vi jobba fem dagar i veckan för att vara lediga två? Varför ska vi försöka pressa in umgänget med våra partners och barn, vår träning, och allt annat vi behöver göra på kvällstid och på helgen? Ifrågasätt heltidsnormen.

2. Ekonomi som tillåter andra prioriteringar

Många ser det som ekonomiskt omöjligt att gå ner i arbetstid, att den livsstil de vant sig vid kräver den mängden lön in varje månad som de har med heltid. Jag brukar ibland ställa frågan hur de då ska klara av att vara hel- eller deltidssjukskrivna, om de vandrar hela vägen in i den famösa väggen. Då påverkas ju ekonomin högst avsevärt, och det utan att man själv har kontroll. Bättre då att lägga om på förhand och skapa utrymme. Många har inte ens tänkt tanken när jag börjar prata med dem om huruvida det är rimligt att jobba heltid. Är heltidsnormen något att fortsätta med? Vad kan man lägga om i ekonomin, vilka utgifter kan man dra ner på, för att istället kunna gå ner i tid? Att gå ner i tid och istället ha möjlighet att till exempel baka sitt eget bröd, träna ordentligt, och helt enkelt ta hand om sig kommer med tiden att spara ytterligare pengar.

3. Byta arbete

Rösta med fötterna — funkar inte arbetet för dig, så byt. Det finns andra, bättre jobb. Du har inte sålt din själ för att du skrivit på ditt anställningskontrakt, du har uppsägningstid precis som alla andra. Du “sviker” inte alla andra för att du säger upp dig — däremot tar du hand om det viktigaste du har: dig själv. Även för denna punkt är ekonomin viktig så skapa luft i systemet, så underlättar du för dig själv.

4. Prioritera dig själv

Även om livet runtomkring är stressigt, se till att hålla fast vid dina goda vanor. Om det sedan är att pilla i trädgården eller springa marathon spelar inte så stor roll, bara de inte prioriteras bort. Se också till att göra pulshöjande aktiviteter minst tre gånger i veckan, så att hjärta får jobba och du får ut lite endorfiner, det mår både kropp och själ gott av. Se till så att kroppen får arbeta medan hjärnan får vila (det betyder att det inte är någon vidare återhämtning att landa i soffan och köra seriemaraton).

5. Gå i terapi

Det finns bra terapi med olika typer av samtalsterapeuter som kan hjälpa till med ångest, depression, stresshantering och höga krav på sig själv. Ta hjälp av dem, de finns där för att du ska må så bra som möjligt. Det är inte en svaghet att gå till en terapeut, det är att ta ansvar för sig själv. 

6. Var inte ett offer

Kanske en provokativ rubrik, men ändå sann för många. Med tillräckligt mycket nedtryckningar av orimliga chefer, stress på jobbet och tyngden av all världens problem på sina axlar blir känslan till slut för många att det inte finns något de kan göra åt sin situation. Det finns det trots allt för de allra, allra flesta. Säg upp dig. Säg ifrån på arbetet. Kontakta en samtalsterapeut för att lära dig hantera stress och ångest. Ät, sov, träna, och vila. GÖR NÅGONTING för att förändra din situation. Oavsett sjukskrivning, diagnos, och terapi så kommer din livssituation alltid att vara upp till dig att hantera – ingen läkare, sambo, eller magisk fe kommer att förändra det åt dig. Ta ansvar. Du kan aldrig bli sjukskriven från ditt liv, det kommer ändå alltid att vänta på dig när du tar dig ur soffan. Ändra dina egna förutsättningar.

Sammanfattning

Varför så många blir utmattade är ett mångfacetterat problem där det inte finns några enkla lösningar. Det var och en av oss kan göra är att ta ansvar för oss själva, på olika sätt enligt förslag ovan. Har du fler förslag och funderingar? Dela gärna med dig.

Dela:
Vad gör vi för fel? – del 1 av 2

Vad gör vi för fel? – del 1 av 2

Minst en av mina kollegor är på väg att gå sönder.

I princip varje dag sitter jag — i telefon eller live — med patienter som behöver sjukskrivning för utmattning. De kan vara anställda som städerskor, eller som ingenjörer på SAAB, som lärare eller som personalchefer på privata företag.

Jag kommer till förskolan, och yngsta dotterns favorit-förskolelärare håller på att gå in i väggen.

32-årig kvinna som söker p g a försämrat mående. Har ångest, har haft det i många år, tar sig uttryck i att hjärtat rusar, svettningar, och yrselkänsla. Mycket stress i livet, arbetar 100% som socialsekreterare med få möjligheter till återhämtning. Flera kollegor är sjukskrivna, vilket ytterligare ökat arbetsbördan. Lever med make och har två barn, 3 och 7 år gamla. Söker idag p g a att hon inte känner att situationen är hållbar längre. Beskriver koncentrationssvårigheter i form av att hon har svårt att följa instruktioner, svårt att hänga med i samtal och mycket svårt vid möten då många pratar. Får ökad ångest av att hon inte orkar fokusera. Ökad trötthet, somnar efter jobbet. Kan ha problem att somna för natten, men sover sedan relativt bra. Tränar inte sedan ett halvår tillbaka, det har inte hunnits med, brukade tidigare löpträna ett par gånger i veckan.

(Journalanteckning för en typpatient, uppdiktad men ej på något sätt osannolik)

Var jag än vänder mig, så lever folk med en fullständigt ohållbar livssituation. Även om det i enstaka fall handlar om att familjesituationen är kaos (barn med bokstavsdiagnoser eller svåra problem, folk som är mitt i en skilsmässa eller annat tufft) är det mest jobbet.

Jobbet där cheferna inte lyssnar. Där arbetsbelastningen hade krävt att man klonade sig själv, för att det saknas minst en heltidsanställd. En person jag pratade med sa, “Ja, egentligen är det ju två tjänster, men min kollega är sjukskriven, och företaget vill inte ta in en ersättare, så då förväntar de sig att jag gör bådas jobb.” Jobb där hela personalstyrkan bytts ut under det senaste året, där sjukskrivningstalen är bisarrt höga och där cheferna byts ut i lika hög hastighet. Förändringar genomförs utan förankring i personalstyrkan.

Och det gäller inte bara det offentliga, jag har patienter — som nämnt ovan — från såväl stora som små privata företag också.

Vem blir utmattad?

Vad skiljer de som får utmattningssyndromet från de som klarar sig undan det? Jag har funderat mycket på det och givetvis är det inte en enda faktor som ligger bakom. Här är några faktorer jag tror bidrar:

1. Duktig flicka-syndromet

Kvinnor är kraftigt överrepresenterade i utmattningsstatistiken – men Duktig flicka-syndromet drabbar även män. Personer med detta syndrom kräver perfektion av sig själv. När kollegor inte utför sina arbetsuppgifter till fullo, tar dessa personer ofta på sig att fixa kollegornas arbete. Vilka krav som än öses på personen så svarar de med ett (allt tröttare) leende. När tiden inte räcker till ökar man tempot, vilket fungerar till en viss gräns, men vilket kommer med en stor kostnad till slut. Duktiga flickor har extremt höga krav på sig själv.

2. Vidhållandet av hälsosamma aktiviteter

Träning, promenader, trädgårdsarbete, pyssel med en motorcykel, ridning, eller vad man nu finner avslappnande och rejuvenerande är livsviktiga för oss. Att äta ordentligt och ha tid för återhämtning — gärna sådan där kroppen får jobba medan hjärnan får vila — tror jag skiljer utmattningspatienter (som har sorterat bort dessa delar till förmån för att hinna med ytterligare “nödvändiga” arbetsuppgifter) från de som inte blir utmattade.

3. Övrig livssituation

Detta hänger samman med Duktig flicka-syndromet, där det ofta blir tydligt att utöver perfektionen de önskar uppnå på jobb, så har man också stora krav på sig själv i livet i övrigt. Man har barn som har problem och/eller bokstavsdiagnoser, en kärleksrelation som inte är bra, eller en relation till ett ex efter en skilsmässa som inte fungerar, man är fotbollstränare för barnens fotbollslag, klassförälder, har sjuka åldrande föräldrar som behöver tid och omsorg — och så vidare. Exemplen är otaliga. Det är få av mina patienter som inte har något ytterligare i bagaget, även om det som sagt är arbetssituationen som är det främsta problemet. Det betyder inte att personer som undviker utmattningssyndromet har perfekta liv i övrigt, men att kombinationen av deras arbetssituation, deras egen syn på arbetet, och deras hantering av livssituationen i övrigt är annorlunda.

4. Tidigare utmattningssyndrom ger ökad risk för nytt utmattningssyndrom

Detta verkar vara på grund av två olika delar: (1) för att en utmattning faktiskt verkar ge förändringar i hur hjärnan fungerar, men också (2) för att många utmattningspatienter försöker komma tillbaka till det liv de hade innan — och det livet gjorde dem utmattade. Här gäller definitivt citatet “Galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig olika resultat” som Albert Einstein ska ha sagt. Många är helt fokuserade på att de ska återgå till samma heltidsjobb som de hade innan utmattningen, och blir förvånade att de sedan får ett nytt utmattningssyndrom, även om det egentligen är helt naturligt eftersom ingenting har förändrats.

5. Höga krav på hur livet ska se ut

Många, framför allt i den yngre generationen utmattningspatienter, har extremt höga krav på hur deras liv ska se ut. Vad som ska hinnas med, hur hemmet ska se ut, hur man själv ska se ut, att barnen ska käka eko-mat och inte gå långa dagar på förskolan, och så vidare. Även de utan barn har höga krav på vad de förväntar sig av livet. Det ska vara Instagram-perfekt, och faktum är att livet inte är Instagram-perfekt. När denna kollision sker kan de med höga krav reagera med ännu högre krav (för att det är man själv som misslyckats), vilket leder till en ond cirkel.

I del 2 kommer jag diskutera vad vi kan göra åt utmattning och psykisk ohälsa och allt det för med sig.

Dela: