Jämlikhet i förhållandet

Jämlikhet i förhållandet

Det var någon krönika på Aftonblaskan som jag inte läste hela vägen, men jag förstod snabbt innebörden (den kom upp på Twitter eftersom den illustrerades med en mörkhyad ung man med sitt barn, vilket är allt mer vanligt förekommande snarare än att i Sverige ha ljushyade på bilderna).

Innebörden var väl i princip att män är drägg som inte gör tillräckligt mycket hemma och därför går mammorna på knäna och blir sjukskrivna för utmattning. Det brukar ju vara sådant krönikörerna på Aftonblaskan går igång på att skriva om, eftersom de tydligen inte kan ta sådana diskussioner med sina män hemma istället.

Det handlade som vanligt om att dela ”lika” på hushållssysslorna — städa, diska, laga mat, tvätta, och så vidare. Och varför har inte karlarna bättre koll på förskoletiderna, och studiedagarna, och att ungarna har med sig frukt till skolan? Och så vidare, ad nauseum.

Det är bara det att i dessa krönikor saknas det alltid en hel massa uppgifter som i både vårt och gissningsvis många andras förhållanden faller på maken. I vårt förhållande är vi skapligt jämlika vad gäller diska och städa och tvätta, maken lagar oftast mer mat än mig eftersom han gillar det, medan jag är den som har full koll på förskolettider och studiedagar och i princip allt som har med förskola/skola att göra.

Men det betyder ju inte att maken rullar tummarna.

Istället tar han hand om: bilen (allt som har med den att göra), allt som involverar renovering (från att sätta upp tavlor till att bygga uterum), rengöring av avloppsbrunnar, han klipper gräset, trimmar gräsplantor, plockar bär som vi sedan gemensamt saftar eller syltar, och ungefär tolvtusen andra grejer.

Vi delar upp det på detta sätt eftersom det blir bättre så. Jag tar mycket av teknikinstallation och fix, eftersom jag är bättre på det, medan jag är fullständigt ointresserad av bilen annat än att den ska funka när jag behöver köra den. Det gör oss inte ojämlika om maken inte har hand om förskoletiderna, det innebär att han gör saker han är bättre på medan jag sköter administrationen.

Statistiken säger alltid att kvinnor gör majoriteten av hushållssysslorna, men tar den statistiken någonsin i beaktning de där andra grejerna som behöver fungera? Räknas gräsklippning och däckbyte som hushållssysslor? Tillåt mig att tvivla.

Jag blir så vansinnigt trött på dessa tyckare som bara tar med vissa delar av att ett hushåll ska gå runt, och om inte de är delade till millimeterrättvisa, då är det ”ojämlikt”. Precis som vi kan dela upp föräldraledigheter på olika sätt och ändå vara jämlika. Jämlikhet är inte en sak, ett enda sätt. Och nej, långt ifrån alla förhållanden är jämlika (det finns definitivt många där den ena parten står för majoriteten av att få hushållet att gå runt), men att sätta rubriken ”Hej du pappa — tar du ditt ansvar?” känns ändå förlegat och precis så sexistiskt som den typen av krönikörer tycker sig inte vara.

Dela:
Vad lär vi barn om begagnat?

Vad lär vi barn om begagnat?

Sparo skrev om en familj i Skåne någonstans som det är synd om för de har inte tillräckligt mycket pengar. Hon är föräldraledig med parets femte barn, han är lagerarbetare. Tydligen klarar de inte sig på sina inkomster, men ett femte barn tyckte de var lämpligt. Och då blir det någon annans uppgift att försörja dem verkar de tycka, eftersom de hade velat kunna få bidrag.

De berättar att socialtjänsten anser att deras inkomster uppfyller normen. Därför kan de inte söka ekonomiskt bistånd.

Och barnen får inte nya skolväskor till skolstart. Vilket tydligen är tragiskt. Tycka vad man vill om familjen och föräldrarnas val, men jag blir lite trött när jag läser följande:

– De flesta barn som börjar skolan har nya saker. Om man kommer med något begagnat så sticker man ut. Och barn har en önskan av att passa in, de har ett behov av att höra till, säger hon.

Detta säger socialchefen på Stadsmissionen.

Vad är det vi lär våra ungar om de måste ha en ny väska varenda skolstart? Vad är det vi lär dem alls om begagnat är något konstigt och som gör att man sticker ut?

Båda mina barn går omkring i begagnade kläder. Ärvda från äldre kusiner (eller storasyster, i lillasysters fall), köpt på loppis, eller köpt på Myrorna. Båda tjejerna sover i begagnade sängar från Marketplace, har sina begagnade kläder i garderober jag köpt från Blocket eller Marketplace, och även deras pyssel är i viss utsträckning köpt på loppis (i den mån det går, men t ex har jag hittat oanvända målarböcker och sånt på loppis).

Vårt hem är inrett med många grejer jag köpt begagnat. Behöver vi något så är alltid min första tanke att kolla Marketplace, om det är något jag alls kan tänka mig finns begagnat. Och väldigt, väldigt mycket finns.

Både vårt förra hus och vårt nya ligger i ”fina” områden (om än att det förra låg lite väl nära ett mindre fint område). ”Kraven” det pratas om i artikeln borde således vara skapligt höga. Men jag tror mer att det handlar om vad vi förmedlar till våra barn: om vi förmedlar att begagnade kläder är precis lika bra som nya, då är barnen lika stolta över dem.

(Sedan har både barn och vuxna i alla tider hittat grejer att hacka på andra över. Det är en annan sak. Om ett barn som är utsatt för mobbning, som i vanliga fall har begagnade kläder, plötsligt komma i nya kläder, riskerar det att bli retat för de nya kläderna som är ”fel” på något annat sätt. Eller så väljer plågoandarna något annat, från storleken på öronen till hårfärgen till att barnet är en plugghäst, att fokusera på. England har skoluniformer, men inte tusan har de utrotat mobbning. Mobbning är och förblir överjävligt.)

Dela:
Perrelli imponerar, Lund gör det inte

Perrelli imponerar, Lund gör det inte

På Jourcentralen, där vi från primärvården jobbar någon gång i månaden, finns ett trevligt lunchrum med tidningar. En av dessa tidningar var en halvny Amelia (från det här året i alla fall) – en tidning jag sällan läser, men det var lagom lunchlektyr efter att ha träffat tio patienter på en förmiddag.

På framsidan var det en som vanligt översminkad Charlotte Perrelli, och huvudintervjun var med henne. Trots ett mycket skralt intresse för denna artist läste jag artikeln, för jag hade ju inget bättre för mig. Det var en överraskande trevlig artikel gällande ekonomi. Istället för den vanliga ”jag kan inget om pengar, det sköter någon annan åt mig” var det uppfriskande läsning om en artist som faktiskt tar ansvar för sig själv och sin försörjning. Sin första miljon gjorde hon tydligen inte alls på sitt artistskap, utan genom att köpa en lägenhet, renovera den, och sälja med fin vinst.

Jag har jobbat väldigt hårt ända sedan jag var 13. Sparat, lagt undan reserver för både mig och barnen, försökt tänka strategiskt och smart.

Du behövde med andra ord inte ansöka om det där coronabidraget, som vissa av dina artistkollegor gjorde?

– Nej. Jag hade rätt att ansöka om det men förstod ju vilket liv det skulle bli.

Tänk så skönt med en artist som tar ansvar för sig själv. Detta kan jämföras med ett helt gäng framgångsrika artister som sökte coronabidrag trots att de rimligen borde ha kunnat stoppa undan pengar under sina karriärer för att klara sig genom en kris. Eller som Regina Lund som fick sina fans att betala hennes hyresskuld.

(Regina Lund, som ju åkte till Maldiverna på lyxresa trots att hon hade skulder så att hon skulle bli vräkt, fortsatte för övrigt med följande, då hon fick kritik gällande resan:

Jag önskar att dom blir lyckliga och framgångsrika och gör det dom älskar. Människor som gör det dom älskar har inte tid att snacka skit, intrigera och kritisera. Människor behöver hitta sin egen väg. Jag har hittat min, jag vet vem jag är och var jag är påväg. Jag är sann och ärlig. Jag älskar det jag gör.”

Förstår du att det kan sticka i ögonen att resa dit när man samtidigt har obetalda hyror?

Varför ska jag redovisa kronologin i mitt liv och hur jag skapar? Vem har rätten att sätta sig över mitt liv? Mitt liv, mina beslut! Jag ger er frihet att ägna er åt era liv och sticker det i era ögon så titta åt annat håll! Sopa rent under egen matta innan ni börjar titta under andras!

Jag kan ju tycka att anledningen till att Lund ska ”redovisa kronologin” i sitt liv beror på att hon går ut och bölar om sitt liv och sin ekonomiska situation i Aftonbladet. Då öppnar man sig liksom för att få kritik och få stå till svars för sina egna dumma beslut. Hennes liv, hennes (dåliga) beslut absolut – men då också hennes ansvar och hon som får stå till svars när folk tycker att det är galet att hon var på Maldiverna med en hyresskuld.)

Perrelli då?

Som den driftiga entreprenör hon är så flyttade Charlotte Perrelli snabbt fokus då hon insåg att artisteriet skulle ligga på is under en obestämd tid. Hösten 2020 lanserade hon sin första klädkollektion för det egna varumärket La vie. Utöver kläder så ingår redan parfym, viner och böcker i Perrellis affärsimperium.

Av Perrelli och Lund vet åtminstone jag vem jag är mer imponerad av.

Dela:
Stackars Regina Lund

Stackars Regina Lund

Regina Lund bölar i Aftonbladet om hur synd det är om henne som hotas av vräkning. Trots att hon låtit bli att betala hyran i fyra månader var vräkning något hon inte trodde hände i Sverige.

Hon berättar att hon inte har haft pengar att betala hyran till sin tvårumslägenhet i södra Stockholm och bostadsföretaget Familjebostäder har vänt sig till inkasso och Kronofogden. Fordran gäller obetalda hyror från augusti till december förra året på totalt 31 668 kronor.

Jag är kanske fyrkantig, men jag tycker att det är rätt snällt att man får bo kvar i sin lägenhet trots att man inte betalat för det på fyra månader. Eller idkar bostadsföretag välgörenhet?

Jag förstår att man som artist haft det tufft det senaste året. Jag har ett par gamla kompisar som är i showbusiness och de är förbannade på alla regler som hindrar dem från att jobba. Men Regina Lund är, enligt Wikipedia, en 53-årig ”svensk skådespelare, sångare, låtskrivare, poet, författare. Hennes filmografi är ganska lång, hennes diskografi är ganska lång, och hon verkar ha gjort ganska mycket.

HUR är det möjligt att hon inte har några som helst besparingar efter en hel karriär för att klara sämre tider? (Dessutom är hon enligt Wikipedia clairvoyant, så hon borde ju sett det komma). Enligt texten hade hon bröstcancer (dock 2013, friskförklarad 2018), men… jag undrar fortfarande hur det inte kan finnas några besparingar.

Hon berättar att hon kämpar dag och natt för att få in intäkter och för att få ett kortare uppskov med hyresinbetalningarna tills hon kommit på fötter igen.

Och om man nu inte har den ekonomiska förberedelsen, är det då inte så att man borde inse det något tidigare, och se till att man skaffar sig någon annan typ av inkomst? Eller är just showbiz-folk sådana att de omöjligen kan göra något annat än just showbiz? Eller för den delen som Aftonbladet frågar, varför har hon inte vänt sig till socialen? Jo, det har hon gjort samma dag som intervjun är:

Det tog en del kämpande med min stolthet men till slut ringde jag. 

Om man är rädd för att inte ha någonstans att bo, hur kan man då vänta i månader innan man ber om hjälp? Eller räknade hon med att hon skulle få bo kvar i lägenheten i oändlig tid oavsett om hon betalade för det eller inte?

Och åh, vad glad jag är att våra skattepengar ska gå till att hon ska få bo kvar, bara för att hon inte kan planera sin ekonomi.

Familjebostäder, som inte uttalar sig om det enskilda fallet, verkar ha förståelse för att folk har det svårare just nu, och gör upp planer med enskilda som hamnat på obestånd. Men det verkar inte som att Lund alls hört av sig till dem, och då är det ju svårt. Hon verkar istället bara ha tagit för givet att hon skulle få bo kvar.

Dela:

Ditt liv tillhör samhället – tro inte du får göra något eget

Here we go again.

Återigen ska de som siktar på att ”hoppa av ekorrhjulet” skämmas ögonen ur sig, den här gången efter att en arbetsmarknadsanalytiker i GP (hädanefter kallad ”tant”) får häva ur sig om solidaritet och hållbarhet.

De finns plötsligt överallt – i tv-inslag såväl som i lokaltidningar och veckotidningar. Helgbilagorna tycks dessutom ha sina huvudartiklar dedikerade till dem och de får, utan följdfrågor eller nyansering, fritt lägga ut orden om att deras väg är den rätta.

[….]

Gemensamt för dem alla är att de aktivt tar avstånd från förvärvsarbete och inte prioriterar finansiell självförsörjning.

Vad härligt att vi är överallt numera, vi som inte tycker att 40 timmars arbetsvecka i 40 år (eller mer!) med 40 % skatt och sen 40 % pension är vad livet går ut på. Jag kan väl inte riktigt hålla med, och framför allt tycker jag att de som intervjuas får gott om följdfrågor. Men okej, jag tycker att vissa andra grupper får bre ut sig ”överallt”, så vi kan ju alla ha olika upplevelser om vad som får ta plats.

Sedan undrar jag vilka grupper hon egentligen pratar om, när hon säger att det är folk som ”inte prioriterar finansiell självförsörjning”. Har jag missuppfattat hela artikeln till att handla om bidragstagarna som aldrig gör en arbetsdag i sina liv? Men det tror jag inte, för hennes definition av gruppen är etniska svenskar i yngre medelålder eller ännu yngre, ofta i medelstora städer – och det är inte den typiska bidragstagargruppen i Sverige idag. Således tror jag att hon menar FIRE-folk. Och vi är väldigt duktiga på det där med finansiell självförsörjning, så tant behöver inte oroa sig.

Man undrar ofta hur de försörjer sig, vilken arbetsgivare som betalar dem lön eller var de får sina eventuella kunder ifrån. Man undrar också hur deras framtida pension kommer att påverkas av deras livsval, och hur länge de kan fortsätta detta ”drömliv”.

Tant verkar ju i det här ha väldigt tydliga åsikter. Antingen försörjer de ju sig genom just en arbetsgivare (de kanske jobbar på distans, gig-ekonomi, det borde väl en arbetsmarknadsanalytiker ha koll på?) eller genom kunder (också på distans, eller genom att arbeta kortare perioder?), eller så har de inkomster eller tillgångar som de samlat ihop på något annat sätt. Vem vet, de kanske till och med har – flämt! – sparat. Och investerat. Och lever på avkastning. Tant kanske inte har hört talas om det, men det finns något som heter börsen.

Just pensionsfrågan tycker jag stöts och blöts vareviga gång någon i FIRE-sfären intervjuas, i alla fall. ”Men har ni tänkt på hur låga era pensioner blir?” Märkligt nog så har folk inom FIRE-sfären väldigt, väldigt ofta tänkt på det, och räknat med det. Vi ser generellt inte pensionen som något givet kommer finnas kvar när vi går i pension, utan en bonus. Vi tar hand om vår egen ekonomi.

Vi får veta att deras tidigare liv var en pina, jobbet var hemskt och att det var för stressigt. Hur stressigt blir det då att inte längre ha trygga inkomster, att inte ha planerat för sin pension, att sakna kollegor och vänner kring sig?

Vem vet, de kanske har löst inkomsterna på ett annat sätt? Och ja, pension skrev jag ju om innan. Och kanske har de vänner utanför jobbet? Tant kanske inte har det, men annat folk vet hur man skaffar sig bekanta på andra sätt än att prata skit på kafferasterna.

En hel del av ”avhopparna” har dessutom valt ett liv utan lönearbete. Bortsett från att detta drabbar deras framtida pension, så har de även valt att inte bidra med inkomstskatter till välfärden, trots att de är i sina bästa år och glatt utnyttjar välfärdsstatens alla förmåner och skattefinansierade tjänster.

Ärligt talat känns texten ganska osammanhängande i vem den handlar om. ”En hel del av ’avhopparna’”? Är man avhoppare om man fortsätter lönearbeta? Räknas alla vi som deltidsarbetar också som avhoppare, eftersom vi inte rakt av köper idén med heltidsjobb? Är inte avhoppande från traditionellt lönearbete en del av definitionen? Äh, jag vet inte.

Sedan kommer den invändning jag tycker syns i var och varannan intervju och artikel om folk som gör något annat än den vanliga 40-grejen, just att man ändå utnyttjar välfärdsstatens alla delar. Man står ju trots allt utanför och bidrar inte, hemska människor. Men är det sant? Visst betalas inte skatten in från lönen – men har man investeringar finns det kapitalskatt, och på varenda köp man gör ligger det moms, alltså skatt. Om man inte jobbar sig in i väggen, utan kan ta hand om sig själv, träna, vara ute, med mera, kanske man konsumerar mindre vård också? Har sina barn kortare dagar på förskola och fritids? Och åtminstone inom FIRE-sfären jobbar folk ändå, bara med helt annat än 8-17-jobb på kontor.

Din utbildning har du fått gratis och har den inte hjälpt dig på arbetsmarknaden så är det ditt eget fel. Det är du som då måste byta bana. Ta konsekvenserna av dina fel-val och gör nya men se till att ta ansvar för ditt liv, inte bara idag utan långsiktigt.

Men det är ju det folk gör. Folk som hoppar av ekorrhjulet och väljer något annat tar ansvar, för sig själva och sitt välmående. Dessutom är det så fruktansvärt oförskämt att säga att om din utbildning ”inte hjälpt dig på arbetsmarknaden så är det ditt eget fel” – visst finns det utbildningar som är högst tveksamma, men förändringar kan också ske på arbetsmarknaden – eller jobbet efteråt visar sig att det inte alls var vad man trodde (sjuksköterskor, poliser, socialarbetare, med flera). Det är vrickat föraktfullt att uttrycka sig på sätt som tanten gör.

”Ekorrhjulsavhopp” är inte en hållbar strategi – inte för individen och och definitivt inte för samhället och välfärden.

Nä, så stanna och slava och betala skatt tills din dödsdag. Det är fint att betala skatt, och egentligen är alla pengar statens. Faktiskt är hela du statens, och ditt jobb från vaggan till graven är att se till så att samhället går runt. Går du sönder på vägen är det ditt eget fel.

Herregud vilken smörja.

Och arbetsmarknadsanalytiker? Typiskt låtsasjobb som knappast har något större existensberättigande.

Dela: