Tacksamhet

Tacksamhet

Vad är du tacksam för?

Jag funderar inte särskilt mycket över den frågan. Jag tycker mig sällan ha tid, tror jag, att fundera över det.

Man borde nog fundera över det oftare.

De senaste dagarna, sedan Det hände, har jag tänkt mycket på det. Den enorma tacksamhet jag känt över att ha någon att komma hem till efteråt. Vänner som ställt upp alldeles enormt, som kommer och håller sällskap och ringer och lyssnar. Föräldrar som finns där, ibland med distraktion, ibland med frågor, alltid med stöttning.

Tacksamhet över den trygghet jag har att luta mig mot.

Även tacksamhet över sjukvården, att den finns och fungerar när den verkligen behövs. Vi kan gnälla mycket – och jag är på insidan dagligen i professionell kapacitet – över långa väntetider och svårigheter att få komma till. Det klagas över timtal på akuten och för få läkartider på alla mottagningar. Men som jag nu sett själv både som patient och som läkare så: när det behövs så funkar det. När det är akut så behöver man inte vänta.

Jag är tacksam över att kunna gå ut från huset barfota och sätta fötterna i gräset. Titta på hur tomaterna växer i vårt växthus, hur potatisens blast bara växer sig tätare. Jag kan dra in doften av vinbärsbuskarna och se alla de vita bär som snart kommer bli röda och svarta (och vissa bara bli större vita, för vi har två vita vinbärsbuskar i trädgården också).

Barnen som drar i mig, som skriker “MAMMA!” när jag hämtar dem på förskolan. Som ger världens bästa kramar.

En man jag älskar, som älskar mig, som jag kan prata med, luta mig mot när jag inte orkar stå på egna ben.

Och jag är tacksam över min egen kropp, som hanterar det som hände så gott den kan. Som läker i sitt eget tempo. Som har gett mig mina två barn, som tar mig runt i livet.

Det finns så mycket att vara tacksam över.

Att överleva

Att överleva

Ibland kommer livet emellan.

Man kan diskutera ekonomi tills korna kommer hem, sparkvoter och huruvida investeringarna ska skötas via en fondrobot eller vara i noga selekterade aktier. Jag kan sitta med mitt Excel-dokument och noggrant föra in varje utgift, ha stenkoll på allt — och ändå…

Plötsligt händer något som man inte alls rår för, eller för den delen rår på.

Något som ingen god ekonomi i världen påverkar.

Jag överlevde. I en annan tid, eller i nutid i en annan del av världen, hade jag kanske inte gjort det.

Just nu finns inte orken att baka eget bröd eller göra egen pesto. Just nu finns knappt orken – och framför allt finns inte lusten – att äta. Just nu finns inte förmågan att hantera arbetet, inte ens bara administrationen. Just nu finns ingenting annat än återhämtning, sömn och vila. Att långsamt komma tillbaka.

Men jag är tacksam. Tacksam att jag lever. Tacksam att jag har min familj, min älskade man, mina underbara barn, mina fantastiska vänner.

Den känslan hoppas jag stannar kvar.

Rensning med KonMarie

Rensning med KonMarie

Numera har vi Netflix och när jag stod i källaren på crosstrainern ville jag titta på något intressant. Jag kom plötsligt ihåg att Fru EB gjorde ett gäng inlägg på en serie om Marie Kondos städmetod, och jag tänkte att det vill jag också se. Lite sent till kalaset, men jag började titta i alla fall.

Tio minuter senare gick jag av crosstrainern och började städa, för att det var helt omöjligt att låta bli.

Nu har jag sett hela serien (tyvärr finns det bara en säsong) och läst boken och jag har inte KonMarie-at mitt hem helt och hållet än, men jag har kommit en bit på väg. Jag gör det absolut inte i rätt ordning, men så har jag också två små barn, så man får ta sig an det som för närvarande känns rimligt att hinna igenom. Jag försöker göra det hon har som en av sina huvudprinciper: ta ut allt som hör till samma kategori på en gång, och sortera på en gång. Annars sitter man där och har rensat något förråd och så går man till nästa och hittar typ samma grejer i en ny uppsättning, och så sparar man båda för det kan vara bra att ha och man tappar lite tron på sig själv och rensningen.

Kondos grundprinciper:

  1. Rensa först, behåll bara det som “sparks joy”.
  2. Varje grej som behålls ska ha sin egen plats.

Enkla grundregler. Jag har väl liiiite svårt för den första om jag ska vara helt ärlig, för t ex linsvätska ger mig ingen glädje när jag tar tag i förpackningen, men nog förbannat är det bra att ha hemma när man använder sig av linser. Samma sak med en tejprulle, eller en elvisp. Eller tusen andra grejer. Hon har dock en andra fråga att ställa sig, som jag ibland tycker är mer relevant: “Do I want to take this with me into the future?” Vill jag att den här grejen ska vara del av mitt liv framåt? Den tycker jag är relevant. För ja, då vill jag ha både linsvätska, tejprulle och elvisp.

Lite mer utvecklat är principerna:

  1. Föreställ dig ditt rensade hem och vad det kommer innebära för dig. Specifika visioner är bäst.
  2. Städa hela huset på en gång (“på en gång” är en “kort tidsperiod”, definierat i hennes bok som max sex månader).
  3. Släng först. Tacka alla grejer du inte behåller.
  4. Rensa efter kategorier, inte efter plats.
  5. Följ rätt ordning.
  6. Behåll det som “sparks joy”.

Jag har ingen specifik vision, det kan jag lugnt erkänna. Jag har lite dåligt med det både för mitt välstädade hem och för målet med vårt sparande. I stort, för hemmet, vill jag ha ett rent, lättstädat, lugnt hem som inte ger mig ständig stress att komma hem till. Jag har inte heller tackat grejerna jag gjort mig av med, för det känns ärligt talat för flummigt.

Ordningen man ska göra saker är:

  1. Kläder
  2. Böcker
  3. Papper
  4. “Komono” (småsaker, allt det andra)
  5. Sentimentala saker (foton, brev, etc)

Jag har inte gjort det i den ordningen…

Jag har rensat vår stora förrådshylla nere i källaren. Tidigare bestod den av en röra av grejer, blandade för att de ställts in efter hand som de behövt någonstans att stå. Nu består den i stort sett av tre sektioner nu: verktyg och byggmaterial i första, tårtgrejer och lite blandat i mitten, och skafferi i den sista delen. Den renodlades och en hel massa grejer har åkt till återvinningen/sålts/skänkts. Det känns otroligt mycket lättare att komma ner i källaren nu, eftersom det är det första man kommer till ner för trappan.

Jag planerar att ta mig an min garderob någon dag när jag har möjlighet (dvs lite tid utan barnen). Då ska jag göra enligt KonMarie – ta ut allt på en gång och gå igenom varje plagg. Jag är inte övertygad om att jag kommer hålla mig till “det som gör mig glad” eftersom jag inte är helt säker på att jag får en fungerande garderob då (kläder gör mig inte särskilt glad, de är praktiska och nödvändiga), men jag ska försöka.

I köket har jag rensat majoriteten av lådorna och skåpen, och precis som KonMarie-metoden säger har jag vikt och fixat lådor för att hålla ordning. Plötsligt blir det inte ett ångestpåslag att öppna en låda, utan en njutning. I skåpen har jag sorterat efter vad produkterna används till, så att jag har en låda för brödbak, en låda söta bakprojekt, all pasta på samma ställe i skåpet, osv.

Jag har också vikt och lagt fint allt jag valde att behålla i vår linnegarderob, där alla våra sängkläder finns.

Något jag gjort i många år är vika kläderna så att jag kan ställa dem på högkant. Det är något Kondo förespråkar och det är också otroligt mycket enklare att få överblick över grejerna, så det lär jag fortsätta med resten av mitt liv. Jag organiserar barnens och makens garderober/byråer likadant (jag sköter ofta tillbakaläggningen av kläder efter tvätt, därför sköter jag samtligas garderober i större eller mindre utsträckning just nu). Något jag ska testa när jag gör min klädgenomgång är att sortera kläderna från ljust till mörkt, det tilltalar min estetiska sida.

Precis som Prylbanta-boken gör KonMarie-metoden mig motiverad att rensa och få ordning. Jag gillar flera delar av KonMarie-metoden och hoppas fortsätta ha energin att dra igenom hela hemmet.

Tankar i Coronatider

Tankar i Coronatider

De flesta har väl vid det här laget hittat in i ett nytt normaltillstånd. En ny verklighet där vi inte får träffa våra äldre släktingar, där vi ska hålla avstånd, där det är markeringar i golvet i varje butik för att man inte ska stå för nära. Mina föräldrar har inte fått träffa sina barnbarn sedan det här började, den längsta period vi gått utan att de träffat sina barnbarn. Det känns tufft.

Vi har kollegor som är inlagda på sjukhus med Covid-19 och komplikationer däri. Den som är mig närmst är ung, kärnfrisk löpare som nog är mest vältränad på hela arbetsplatsen.

Det finns de som vill hävda att det “bara” är äldre som drabbas, men det är det verkligen inte. Jag skriver sjukintyg på löpande band på folk som hostar så att de kräks och har gjort det i fem, sex veckor, folk med pendlande feber, andfåddhet och tryckkänsla över bröstet. Vissa tar jag på telefon, andra behöver komma in och få en läkarbedömning på plats. Är vitalparametrarna bra får de gå hem igen och försöka kurera sig. En del skickas till akuten och några blir inlagda.

För att försöka hålla det positivt är här några saker jag hoppas fortsätter efter att denna kris är över:

  1. Handhygien. Folk tvättar händerna tills de får eksem och riktigt så mycket behövs det kanske inte, men jag hoppas folk fortsätter med mer handtvätt än tidigare.
  2. Skydd i receptioner, mataffärer, etc. Plastskydd som skiljer stackaren som sitter i kassan från de som handlar/whatever, för att även i vanliga fall är hostiga, snoriga människor ute och rör sig och det borde inte folket i kassan utsättas för om det går att hindra.
  3. Handla lokalt. Plötsligt har det blivit viktigt att stötta de verksamheter i sin närhet man vill ha kvar.
  4. Jobba hemma. De som tidigare fått väldigt tydliga nej från sina arbetsgivare om att jobbet inte går att göra hemifrån kanske i större utsträckning har möjlighet att argumentera för sin sak nu. En dag hemjobb i veckan borde ju gå att få igenom när man jobbat fem dagar i veckan hemifrån i veckor och kanske månader?
  5. Fundera över vad som är viktigt. En del som ställs inför en kris som denna har förmodligen fått sig en tankeställare om vad som verkligen är viktigt här i livet. I så fall, ta med den känslan och arbeta vidare med den för att skapa ett liv där det viktigaste är det som får ta mest plats.
Vad är viktigast?

Vad är viktigast?

En del av att bli läkare är att specialisera sig. Efter allmäntjänstgöringen som jag gjorde klart i december 2019 är jag legitimerad, och nu är det dags att hitta Det. Mitt specialområde. Min specialisttjänstgöring, ST i kortform.

Jag har velat bli narkosläkare sedan vintern 2015/16. Det allt det jag började plugga läk för: det är hela kroppen, fysiologin, hur vi hänger ihop och hur olika organsystem påverkar varandra – och för den delen hur yttre faktorer påverkar organen. Jag ser det som ett enormt spännande jobb, med omväxlande dagar och lite av det där adrenalinhöjande som jag skulle önska.

Samtidigt fungerar det sämre med mina önskemål om att ha fokus på familjen och inte jobba heltid. På att hinna med forskningen (något de redan på intervjun förra året klargjorde var fritidsgöra) och alla mina andra projekt som jag vill lägga tid. Det är en jourtung specialitet där verksamheten pågår dygnet runt.

På sistone har även rättsmedicin seglat upp som en möjlighet. Det är ju en helt annan typ av specialitet, inte minst eftersom det i stor utsträckning är döda man har att göra med. Det är en del levandeundersökningar också, men mycket av tiden hänger man i en obduktionssal. Det är inte riktigt vad jag tänkte mig när jag började på läkarutbildningen, även om alla andra tänkt tanken åt mig eftersom jag har juristutbildningen bakom mig.

Sist men inte minst har vi specialiteten jag inte egentligen tänkt mig alls: allmänläkare. (Distriktsläkare, vårdcentralsdoktor, etc). En betydligt mindre spännande specialitet i mina ögon, med dagar som följer rutin och schema. Massor av administration, sjukskrivningar, receptförnyelser. Rond på äldreboenden och multisjuka människor som kommer med handskrivna listor på alla sina krämpor. Det är där jag är nu, på ett vikariat till efter sommaren.

Mer än en kollega har varit på mig om att bli allmänläkare.

Och grejen är att när jag ställer upp de här tre specialiteterna sida vid sida, då är det inte narkos som vinner. När jag ställer upp saker som möjlighet till deltid, arbetstid, forskningstid – då blir det smärtsamt uppenbart att allmänläkare är det bästa. Till och med efter att jag drar av poäng för all administration och de många randningarna, till och med när narkosen och rättsmedicin får full poäng för spänning – till och med då vinner allmänmedicin. Och det är inte med en poäng heller. Det är med många.

Så vad är viktigast? Är “spännande” den viktigaste biten så vinner narkosen. Men borde det vara det viktigaste?

FIRE-tänket har mig snärjd, på det positiva sättet. Innan hade jag kanske inte tänkt så här, kanske hade jag kört på mot narkosen och insett först om ett par år att jag missat mina barns uppväxt och lagt alla mina sidointressen på hyllan. Kanske hade det blivit bra, men förmodligen hade det blivit mest stress och press. Om jag nu förespråkar att tänka på vad som är viktigt på riktigt för mina patienter, då borde jag ju följa mina egna råd. Det finns så mycket annat än jobb som jag tycker är viktigt.

Som allmänläkare kommer jag göra skillnad, det känner jag redan att jag gör. Maken säger att “en bra allmänläkare är värd sin vikt i guld”, och vem vet om jag blir riktigt så bra eller ej – men jag kan bli bra i alla fall. Patientmötena är intressanta, det har jag aktivt suttit och tänkt när jag haft dem framför mig. Givetvis inte alla, men många. Att få samsyn med en patient, att träffa dem upprepade gånger och följa dem, att hjälpa dem att må bättre, det är något helt annat än att stå på ett hjärtstopp eller ta hand om ett multitrauma – men det är faktiskt spännande det också.

Så efter många, långa timmar av funderande fram och tillbaka sa jag till slut ja till ett fortsatt vikariat på vårdcentralen där jag redan tillbringar mina dagar, och det med målet om att bli ST-läkare här.

Allmänmedicin, here I come.