Postnord blir (ännu) dyrare

Postnord blir (ännu) dyrare

Postnord höjer brevportot.

Från årsskiftet ska det kosta 11 kr att skicka ett brev med en vikt upp till 50 gram. Just nu kostar det 9 kr.

Redan 9 kr får jag ju tycka är rätt mycket pengar för att skicka ett brev. 11 kr… tja, motståndet mot att skicka brev ökade just ytterligare.

Och anledningen?

Höjningen görs mot bakgrund av en ny postförordning, som trädde i kraft i augusti, som ger Postnord möjlighet att höja portot för att kompensera för fallande brevvolymer.

“Under 2019 räknar Postnord med att brevvolymerna kommer att minska med över 10 procent”, skriver Postnord.

Jag undrar vad en höjning med 20% av priset kommer göra för brevvolymerna. Kommer de öka, tro? Eller kommer de kanske minska ytterligare? Helt plötsligt kommer det kosta 25 kr att skicka brev.

Lägger man dessutom till att Postnord tappar bort en faslig massa brev kan man ju undra än mer vad det är man betalar för. Och dessutom levererar ju Postnord en herrans massa paket, så varför man måste kompensera minskningen i brev med ett ökat porto är lite oklart. Kanske kan man då passa på att sänka kostnaden för att skicka paket? (Yeah, right.)

Men vi i familjen tillhör ju skaran som kommer skicka brev än mer sällan. Undantaget är julkorten, och de brukar ju kosta något mindre med jul-frimärksporto. Även om det också kostar en hel del.

Vårdcentralens alla utmattningspatienter

Vårdcentralens alla utmattningspatienter

Jag tillbringar mina dagar på en vårdcentral – Linköpings största, faktiskt. Uppåt 22 000 patienter är listade på den här vårdcentralen, vilket märks i en aldrig sinande ström av önskningar om receptförnyelser och en telefonkö som alltid är smockfull. Min tidbok är fylld från morgon till kväll med patienter med allt från ångest till yrsel, från magont till halsont, från artros till hjärtsvikt. Och allt däremellan.

Ibland hinner jag stanna upp och reflektera över mina patienter.

Första veckan efter semestern hade jag fem patienter med dåligt psykiskt mående och/eller utmattning, på fyra dagar. De kom en efter en och vid torsdag lunch, då jag avslutat den sista, var jag helt slut. Man blir det när man ska sitta och aktivt lyssna på en annan människas tragedier och problem, när man hela tiden måste ligga lite i framkant för att kunna ställa nästa fråga, vara stöttande när det behövs, utmana på rätt sätt och i slutändan välja rätt behandlingsväg framåt.

Eftersom det här är en ekonomiblogg tänker jag fokusera min reflektion mot just ekonomi. För det var genomgående att ekonomin var en del av orsaken till att mina patienter mådde dåligt.

Antingen bidrog ekonomin genom att den rakt upp och ner var kass, och stress över ekonomin var en del av patientens depression eller ångest. Eller så var ekonomins tveksamma stabilitet anledningen till att han eller hon tvunget behövde fortsätta jobba heltid på jobbet som höll på att driva dem rakt in i den infamösa väggen.

Jag har faktiskt gett tips om Jag lämnar ekorrhjulet till ett par patienter vid det här laget, de jag känt är betjänta och orkar ta emot det budskapet. Inte för att patienterna behöver göra exakt samma sak, men för att den kanske kan bidra med inspiration till ett förändrat förhållningssätt till jobbet och pengarna.

Med tanke på de senaste veckornas och månadernas stress för egen del (och vår familj) blir jag själv alltjämt mer motiverad att fortsätta på vår inslagna väg av sparande och investeringar i vår framtid. Hamnar jag i att jag behöver ta en paus från arbetet vill jag inte vara tvungen att fortsätta bara för att ekonomin annars inte går runt. I nuläget skulle vi, om det inte kom in en krona till, klara oss i över sex år på våra nuvarande besparingar (utan att räkna in utdelningar, värdeökningar, och så vidare). Eftersom sannolikheten att inga pengar alls skulle komma in under så lång tid är extremt låg (för att inte säga obefintlig) känns det väldigt tryggt att ha det att luta sig mot.

Och med det i åtanke har jag börjat tala ekonomi med i stort sett alla patienter med utmattningssyndrom som jag har minsta tanke om att det skulle kunna hjälpa. Förhoppningsvis gör det skillnad för någon i framtiden.

Allt på en gång

Allt på en gång

Oj vad längesedan det blev ett inlägg här, men så är det när ens verklighet blivit alldeles vrickat fylld till brädden. Kanske är det motsatsen till det lugn som eftersträvas vid FIRE, men ibland blir det att allting hopar sig alldeles oavsett strävanden mot lugn.

I förra veckan skrev jag AT-tentan, den tenta som man behöver få godkänt på för att kunna få läkarlegitimation. Inför tentan pluggade jag massor, med hjälp av fantastiska Hypocampus, och förhoppningsvis betalade den investerade tiden sig. Det var lite ovant att skriva tenta, det var ju trots allt tre år sedan sist, men något jag verkligen gillade var att få skriva tentan på dator. Otroligt mycket enklare att skriva strukturerade, ordentliga svar när man på ett lätt sätt kan redigera i sin text, jämfört med att skriva med papper och penna som vi alltid skrivit alla tentor tidigare. Dessutom måste det ju vara väldigt mycket lättare för de som ska rätta tentorna, som slipper försöka tyda oläsliga kråkor.

Om en dryg vecka åker jag till en forskningskonferens i Barcelona där jag ska presentera ett abstract. Tre till fem minuter ska presentationen ta, och för det har jag lagt ner ett otal timmar på att skriva abstract, skicka in det, söka resestipendium (vilket jag fick!), boka resa och hotell, och nu på sistone, göra den poster som ska upp på väggen under konferensen. Mest nervös är jag för de tre till fem minuter som ska ägnas åt frågor som jag ska försöka svara på. Längtar lite tills det hela är över, ska erkännas…

Och ytterligare två veckor efter det ska jag göra en kurs kallad ATLS, eller Advanced Trauma Life Support, om hur man tar hand om traumapatienter. Tre dagar lång, och inför kursen ska en tjock bok läsas och ett pre-test skrivas. Kursen kommer vara en del praktiskt och en del teori, och avslutas med både teoretiskt och praktiskt prov. Att splitta tiden mellan poster-produktion och ATLS-läsning just nu stressar mig rejält.

Men efter det ska jag ha det ganska lugnt. Andas. Då är det enda jag har kvar på AT några veckor vårdcentral (som ju är där jag spenderar dagarna från 7.30 till 16-16.30ish, även nu när jag ska plugga ATLS och göra poster), och sedan är det slut. Sedan är jag legitimerad läkare. Sen börjar förhoppningsvis nästa äventyr. Och sedan ämnar jag åter börja skriva betydligt mer här på bloggen…

(För att notera att ytterligare en månad gått förbi kunde jag igår, när jag försenat gjorde månadsavstämning, konstatera att vi för augusti fick en sparkvot på drygt 37%. Årets sämsta, främst på grund av nyinköpt kyl och frys, samt samtidig semester, men jag får ju ändå vara nöjd att även med de större utgifterna var vi tre procentenheter ifrån vårt mål på 40%. Dessutom ligger vi på årsbasis en bra bit över 50%, så det ska väl gå i mål som årsmål ändå.)

Entreprenör?

Entreprenör?

Ibland får man kommentarer som ställer ens självbild lite på huvudet. Lite upp och ner.

Fick en sån nyligen.

Jag har ju läst boken Unscripted av MJ DeMarco (vilket jag nämnt ett antal gånger nu på bloggen och recension kommer; den korta recensionen är att den är väldigt läsvärd om man orkar sig igenom alla “fuck you”) om att vara entreprenör. Att det är sättet att tjäna pengar. Vilket han ju är långt ifrån att säga, men han argumenterar för det på ett språk som rent svordomsmässigt lämnar en del att önska, men för övrigt har fått mig att sitta och nicka. Även “Rich dad, poor dad” förespråkar ju entreprenörskap istället för att vara anställd. Klättra inte på (karriär)stegen, äg stegen istället.

Jag har själv aldrig sett mig som entreprenör. Jag är en fast-anställning-typ. Svarat i telefonväxel, jobbat på café, och varit anställd i olika yrken via regionen. Inte är väl jag entreprenör? De är ju kreativa, skapar saker, och är sina egna chefer (typ).

Min kompis sa, “Du är nog en av de mest entreprenöriga jag vet.”

Och det ställer ju min självbild alldeles upp och ner. Jag, entreprenör?

Men sen har jag insett att… ja, det är jag kanske.

Jag har haft enskild firma sedan jag var tjugo. Jag har gjort hemsidor och grafisk formgivning för mängder av kunder ända sedan man fortfarande kunde och gjorde hemsidor i html-kod, långt innan WordPress och alla andra förenklingar kom. Jag har sålt mina medicinanteckningar från läkarprogrammet under flera år, vilket gett en inte helt obetydlig inkomst. Jag gör mina tårtor och de säljer. Jag har den här bloggen, och innan den här bloggen hade jag en annan blogg (som visserligen inte gav intäkter, men den har fortfarande besökare och ger folk något). Och just nu håller jag på att utveckla en ny grej, som uppehåller min hjärnverksamhet i stor utsträckning för att det ska bli rätt.

Varför skulle jag inte kunna kalla mig entreprenör?

Jag ser det som en väldigt positiv titel. Så jo, jag är entreprenör.

Och ni, vad tycker ni om er själva? Är ni entreprenörer? Vill ni vara entreprenörer? Ser ni det som något positivt?

Glapp

Glapp

Det kanske blir ett litet glapp mellan inläggen nu.

För att jag har mycket att fokusera på.

För att jag är lite ledsen över ett jobb jag inte fick.

För att jag inte riktigt vet vad jag vill med livet.

Det är mycket som drar. Två underbara, jobbiga, härliga, frustrerande, älskade barn som konkurrerar om min tid och mitt hjärta. Ett jobb jag utbildat mig till i åratal, en dröm från barnsben som inte riktigt lever upp till förväntningarna, allra mest när det hela tiden är nya flaskhalsar jag ska ta mig igenom trots att jag hela tiden tänker “det där var den sista”. Alla tentor som följdes av hetsen att få underläkarvikariat, följt av ångesten för att få en plats på AT och nu svårigheterna att få en ST-tjänst.

Ibland önskar jag att jag hade ett jobb jag avskydde. Det hade varit så lätt då, att välja att vara hemma med barnen istället. Men jag har utbildat mig nästan hela mitt liv och jag kan inte bara lägga det åt sidan. Även om jobbet inte lever upp till förväntningarna alltid, så är det fortfarande ett fantastiskt jobb. På mitt jobb gör jag skillnad. Inte för alla, inte varje dag, inte ens varje vecka. Men ibland når jag fram till en patient och gör skillnad för den, för att det var just mig de träffade.

Och så har jag ett projekt vid sidan av som jag håller på att dra igång, en idé jag tycker om och vill testa om den flyger. En produkt jag tror faktiskt skulle göra nytta, något jag brunnit för inombords i en månad, som kommer bli ett större projekt än jag först tänkte, men det kan bli så bra. Tror jag.

Jag tänker fortsätta skriva, men om det är lite större mellanrum mellan inläggen så vet ni varför.