Gott nytt år!

Gott nytt år!

Gott nytt år!

Det här året har varit ytterligare ett som svärtats ner av Covid-19, men framför allt har det varit ett år av förändring för vår del. Nytt hus, ny skola och förskola för barnen, och ett nytt barn i familjen. Det har helt klart inte varit ett stressfritt år, men när jag nu sitter i soffan i vårt nya vardagsrum känns det ju som att det varit värt allt slitet.

Ekonomiskt har ju investeringarna mestadels gått som på räls. En helt galen uppgång över året.

För 2022 hoppas jag att Covid-19-pandemin till slut kan lugna sig så att världens alla regeringar kan lugna ner sig. Så kanske vi kan återgå till någon sorts normal.

För bloggen har jag nu avslutat Årsutmaningen. Vi får se framöver hur mycket jag hinner skriva, men framemot slutet av januari borde jag få lite mer tid åtminstone.

Men i vilket fall som helst, gott nytt år och god fortsättning!

Dela:
Balansen i livet

Balansen i livet

Det är inte lätt, det där med balans.

När man är ung längtar man efter att få bli vuxen. Vår sexåring pratar ofta om att hon vill vara äldre, och vi försöker få henne att njuta av det nu hon lever i. Av att vara sex år och inte behöva bry sig så mycket om något — inte om pengar, inte om tider (för att jag lämnar och hämtar på skolan), inte om så värst mycket annat än att hon ska hålla skaplig ordning på sitt rum och vara snäll mot sina lillasystrar. I övrigt består livet av att leka, lära sig nya saker, träffa kompisar, gå på aktiviteter…

Kanske längtar vi alla framåt.

Ibland längtar jag efter en tid då barnen är större, när de klarar sig själva, när jag och maken får mer tid till varandra.

Samtidigt vet jag hur kort den här tiden är. Hur fort det går. För sex år sedan var vår äldsta dotter en rätt hjälplös liten krabat, såsom alla bebisar är. Nu är hon en kapabel människa. Hon skulle inte klara sig själv, men hon kan så otroligt mycket. Kompisarna blir allt viktigare och även om vi som familj/föräldrar fortfarande är viktiga så är vi inte lika essentiella som tidigare. Även treåringen ”kan själv” med allt mer, även om hon är långt ifrån lika självständig som storasyster än så länge. Och så har vi spädisen, den yngsta, bara två veckor gammal, med ett enormt närhetsbehov och som inte kan nästan något själv.

Det går fort.

I våras höll det på att gå illa för min del. En arbetsbörda som på alla sätt var fullständigt orimlig, och som ingen märkte av. Som ST-läkare i början av ST (specialisttjänstgöringen, den femåriga tjänstgöring vi gör för att bli specialister inom ett område) på vårdcentral ska man ha en ganska liten ”lista”, det vill säga, listan över patienter som har just mig som namngiven doktor. Någonstans runt 500-700 patienter verkar många ST-kollegor ha när de jobbar heltid, med något hundratal fler senare i ST. En heltidsarbetande specialist ”ska” ha runt 1 500 patienter enligt rekommendationerna, även om det finns gott om ställen där erfarna specialister har fler. Hur som haver så hade jag, som jobbade 70% (och 20% forskning på det), varav 10% av den tiden ska vara studietid och 10% går åt till att ronda och sköta mitt äldreboende, runt 1 150 – 1 200 patienter på min lista. Således hade jag dubbelt så många som en heltidsarbetande ST, trots att min faktiska kliniska tjänst/mottagningstid var på 50%. Jag höll på att börja gråta varje morgon när jag cyklade till jobb.

Ovanpå det var jag gravid, och jag mår riktigt skit när jag är gravid. Jag mår illa från väldigt tidigt i graviditeten hela vägen till förlossningen. Jag är dödstrött och somnar klockan halv åtta på kvällen och trots hela nätters sömn vaknar jag inte utvilad. Jag sover och vilar dagtid för att det inte går att hålla ögonen öppna. Den här graviditeten har jag dessutom haft en del foglossning mot slutet.

På hemmaplan köpte och sålde vi dessutom hus. Inte helt stressfritt.

Jag hade semester i fyra veckor (varav i princip en gick åt till vab istället eftersom yngsta dottern hade hög feber i fem dagar, och sedan var jag själv förkyld ett par dagar). Dagarna innan jag skulle gå tillbaka hade jag ångest eftersom jag på förhand visste att jag inte orkade. Jag kämpade ändå på i 2,5 vecka, med full mottagning och tung belastning på grund av sommarbemanningssituationen. Jag hade huvudvärk i princip varje dag och var hemma en dag med migrän. Efter 2,5 vecka var jag på MVC-besök och min barnmorska sa till mig att gå hem från jobb och stanna hemma i åtminstone 2-3 veckor. Veckan därpå fick jag läkartid och blev heltidssjukskriven fram till förlossningen.

Så balans — trots våra möjligheter ekonomiskt — är inte enkelt. Det är lätt att bli blind i den egna situationen. Jag hade inte 1 150 patienter på min lista från början (förra hösten, när jag blev ST), men på grund av beslut på högre nivå där ingen tänkte på konsekvenserna växte listan med 5-20 patienter i veckan hela tiden (alla nylistningar på hela vårdcentralen hamnade på min lista). Själv tänkte jag att det mest var graviditeten som gjorde mig trött och därför orkade jag inte det jag tidigare orkat. Jag fick en chock när jag bad vår administratör kontrollera min lista.

Efter att jag sagt ifrån i maj halverades min lista, men skadan var redan skedd.

Det är inte lätt för maken heller. Som kirurg vill han operera, samtidigt som mängden operationstid måste vägas mot andra arbetsuppgifter. Han har också ytterligare uppdrag — det har i stort sett alla på hans klinik eftersom de är en väldigt liten klinik — som drar i honom. Vad tar man bort när man vill göra allt? Hur hinner man med ett så pass krävande arbete och är fortfarande en närvarande förälder?

Om tio år är det kanske enklare. Barnen är större vilket gör att de behöver oss mindre. Men jag vill hitta balansen nu, för annars är jag rädd att vi inte har något kvar att balansera om tio år.

Dela:
Koll på sexåringen med Xplora

Koll på sexåringen med Xplora

Innehåller värvningslänk för Xplora

Okej, så att köpa en relativt smart klocka till sin sexåring — med tillhörande månadsabonnemang — är kanske inte det mest ekonomiska någonsin. Men det har underlättat för vår del så pass mycket att jag ändå tänker nämna det.

Sedan vi flyttade har sexåringen fått massor av nya kompisar. Kompisarna har bott i området betydligt längre än vi och de känner varandra. Det har fått till följd att sexåringen går iväg och jag har koll på till vilket hus hon går till när det börjar, men efter ett tag kan de lugnt gå vidare till någon annan av de gemensamma kompisarna, så att det snabbt är ganska svårt att hålla reda på var ungen är. Sexåringens kusiner (sex och åtta år) har varsin Xplora-klocka och min svägerska tycker att de funkar fantastiskt bra, så till förra årets Black Friday köpte jag en klocka till min dotter eftersom jag visste att hon förr eller senare skulle börja dra iväg på egen hand till kompisar. Vi har dock inte aktiverat den förrän för ett par veckor sedan, när vi märkte att behovet fanns.

Xplora har en telefon och sms-funktion, GPS, och kamera. Bara nummer jag som förälder lagt till i den medföljande appen kan ringa/sms:a till den specifika telefonen, och hon kan bara ringa de nummer som är inlagda (vilket för vår del är mitt nummer, och hennes pappas nummer). Det gör att den inte kan användas för att hon ska ha kontakt med sina kompisar, eller någon annan.

GPS-funktionen innebär att vi ser var klockan befinner sig (på ett när om runt 20-25 meter). Man kan sätta upp ”säkra zoner” som barnet får röra sig inom utan att klockans larmfunktion aktiveras, vilket jag gjort för hemområdet och skolområdet (man sätter upp det på en diameter om X antal hundra meter). Går barnet utanför de säkra zonerna får jag ett larm till min telefon.

Klockan har också en skolfunktion som stänger ner det mesta av dess funktioner under tiden barnet är i skolan. T ex så vibrerar den enbart istället för att både vibrera och låta om man ringer/sms:ar till den. I skolläget kan barnet bara se klockan i telefonen och inte distraheras av den i övrigt.

Klockan kostar en del. Vi har Xplora 4 som nu säljs ut, och som du därför kan få lite billigare än tidigare (1 295 kr). X5 play som är den senaste kostar 1 990 kr, och abonnemanget via Xplora kostar 99 kr/månad (och uppåt, 99 kr/mån är om man förskottsbetalar ett år). Det behövs ett abonnemang för att klockan ska vara meningsfull, och med abonnemanget kan barnet ringa och sms:a obegränsat. Men som sagt, vi tycker att det är värt det. När jag ska hämta från fritids är barnen ibland på ställen där de är svåra att hitta (och vi föräldrar får med Covid-restriktioner fortfarande inte gå in i byggnaderna), så jag kan ringa och fråga henne var hon är. Mest är det dock bra när hon drar iväg till sina kompisar och sedan rör sig runt i kvarteret mellan de olika vännerna, då vet jag att jag alltid kan få tag på henne.

Med min länk får du 300 kr rabatt på Xplora 5-klockan och du stöttar bloggen med samma summa.

Dela:
Jämlikhet i förhållandet

Jämlikhet i förhållandet

Det var någon krönika på Aftonblaskan som jag inte läste hela vägen, men jag förstod snabbt innebörden (den kom upp på Twitter eftersom den illustrerades med en mörkhyad ung man med sitt barn, vilket är allt mer vanligt förekommande snarare än att i Sverige ha ljushyade på bilderna).

Innebörden var väl i princip att män är drägg som inte gör tillräckligt mycket hemma och därför går mammorna på knäna och blir sjukskrivna för utmattning. Det brukar ju vara sådant krönikörerna på Aftonblaskan går igång på att skriva om, eftersom de tydligen inte kan ta sådana diskussioner med sina män hemma istället.

Det handlade som vanligt om att dela ”lika” på hushållssysslorna — städa, diska, laga mat, tvätta, och så vidare. Och varför har inte karlarna bättre koll på förskoletiderna, och studiedagarna, och att ungarna har med sig frukt till skolan? Och så vidare, ad nauseum.

Det är bara det att i dessa krönikor saknas det alltid en hel massa uppgifter som i både vårt och gissningsvis många andras förhållanden faller på maken. I vårt förhållande är vi skapligt jämlika vad gäller diska och städa och tvätta, maken lagar oftast mer mat än mig eftersom han gillar det, medan jag är den som har full koll på förskolettider och studiedagar och i princip allt som har med förskola/skola att göra.

Men det betyder ju inte att maken rullar tummarna.

Istället tar han hand om: bilen (allt som har med den att göra), allt som involverar renovering (från att sätta upp tavlor till att bygga uterum), rengöring av avloppsbrunnar, han klipper gräset, trimmar gräsplantor, plockar bär som vi sedan gemensamt saftar eller syltar, och ungefär tolvtusen andra grejer.

Vi delar upp det på detta sätt eftersom det blir bättre så. Jag tar mycket av teknikinstallation och fix, eftersom jag är bättre på det, medan jag är fullständigt ointresserad av bilen annat än att den ska funka när jag behöver köra den. Det gör oss inte ojämlika om maken inte har hand om förskoletiderna, det innebär att han gör saker han är bättre på medan jag sköter administrationen.

Statistiken säger alltid att kvinnor gör majoriteten av hushållssysslorna, men tar den statistiken någonsin i beaktning de där andra grejerna som behöver fungera? Räknas gräsklippning och däckbyte som hushållssysslor? Tillåt mig att tvivla.

Jag blir så vansinnigt trött på dessa tyckare som bara tar med vissa delar av att ett hushåll ska gå runt, och om inte de är delade till millimeterrättvisa, då är det ”ojämlikt”. Precis som vi kan dela upp föräldraledigheter på olika sätt och ändå vara jämlika. Jämlikhet är inte en sak, ett enda sätt. Och nej, långt ifrån alla förhållanden är jämlika (det finns definitivt många där den ena parten står för majoriteten av att få hushållet att gå runt), men att sätta rubriken ”Hej du pappa — tar du ditt ansvar?” känns ändå förlegat och precis så sexistiskt som den typen av krönikörer tycker sig inte vara.

Dela:
Livet just nu

Livet just nu

Jag har inte orkat — eller prioriterat — att blogga på sistone. Dels av mer personliga trötthetsskäl, men också för att jag inte riktigt vet vad jag ska blogga om.

Livet är bra för egen del. Det flyter på. Semestern är mestadels över (en strövecka kvar i samband med att vi flyttar), och den var härlig på de allra flesta sätt. Vi fick vår resa till Danmark och den blev verkligen toppen. Air BnB levererade igen, och vi hade otrolig tur med vädret. Legoland var mycket uppskattat av både barn och vuxna, liksom den mindre kända Wow-park. Efter att vi kom hem har vi ägnat resten av semestern åt bad och mys med familj och vänner. Och lite rensning inför flytt. Men mest mys och bad.

Vi flyttar snart. Flytten hör ihop — bland annat — med den samhällsutveckling vi ser idag.

För medan det egna livet rullar på så har samhällsutvecklingen kommit oss allt närmare. När vi kom hem från Danmark stod det en uppenbart drogad man på gatan precis utanför oss, stor som ett hus och hög som ett hus. Han gjorde ingen ansats mot oss — jag är inte säker på vilken verklighet han befann sig i, men det var inte samma som jag, maken och barnen var i — men jag är glad att jag inte var ensam. Vi bor i ett ”bra område”, men det är för nära det som inte är ”bra”. Öppen droghandel. En dödsskjutning för inte alls länge sedan, 400 meter hemifrån och 20 minuter efter att maken cyklat förbi på exakt samma plats på väg hem från jobb.

Jag ser med sorg på utvecklingen. Vi är långt ifrån ensamma om att flytta av just trygghetsskäl, vi har flera i vår närhet som gör detsamma.

Skjutningar. Dagtid, barn som blir träffade. En poliser som dödas. En handfallen statsminister. En justitieminister som är mer intresserad av att twittra. Fängelsestraff som är patetiskt korta för det lidande de kriminella orsakat — i de fall det blir något straff alls. Ouppklarade mord, för att inte tala om alla de andra brotten som aldrig ens börjar utredas. Hot mot folk som sköter sig, från skolbarn till butiksägare. Fortsatt massiv invandring, för att stänga kranen är emot mänskliga rättigheter trots att andra länder tydligen kan göra det. Politiker som ägnar sig åt pajkastning, vem som var i regeringsställning vilket år och vems fel det således är.

Istället för att försöka lösa problemen — i den mån de inte vid det här laget blivit så stora att de faktiskt knappt går att lösa, åtminstone inte utan år av idogt arbete — pratar finansministern om nya höjda skatter i ett land med ett av världens högsta skattetryck. För att de ha hål i händerna och pengarna bara rinner genom hålen. Varför se på utgifterna när man kan öka ”inkomsterna”? Familjeveckan är viktigare än att bekämpa gängen.

Och ovanpå det har vi politiker som vägrar inse att det finns en konflikt mellan att vilja att allt ska gå på el, från bilar till stålproduktion, samtidigt som man stänger ner kärnkraften och inbillar sig att man ska ersätta det med vindkraft (som för övrigt kräver enorma cementblock för att stå stadigt, vilket inte kan produceras när man inte tillåter Cementa att bryta kalk längre).

Samtidigt fortsätter börsen uppåt. Glada dagar, TINA, det mesta går uppåt. OMXSPI har gått upp runt 30 % i skrivande stund. Någon gång borde korthuset rasa, men än verkar det inte vara. Kanske kommer det snart en ny svart svan flytandes.

Jag försöker ta hand om mig själv och mitt liv. Tar hand om mina barn, försöker göra mitt jobb så gott jag kan. Om möjligt bota, ofta lindra, alltid trösta. 

Dela: