Tillbakablick på det förra decenniet

Tillbakablick på det förra decenniet

För en vecka sedan var det den sista dagen på förra decenniet. Tiotalet tog slut och blev tjugotalet. Det återstår att se om det nya decenniet får ett epitet likt 1900-talets dito (”det glada”).

Jag funderar tillbaka på var jag var för tio år sedan.

Vid årsskiftet 2009/2010 hade jag inte ens börjat på läkarutbildningen. Jag var halvvägs genom det naturvetenskapliga basåret efter att ha tagit juristexamen ett halvår tidigare. Högskoleprovet var skrivet och jag hoppades intensivt att 1,9 skulle räcka till att komma in. Jag hade siktet inställt på Linköping men visste inte om det skulle bli verklighet.

Jag bodde i Malmö i min lägenhet där. Jag tränade och instruerade ju-jutsu som jag har andra dan i. Jag levde ensam, hade aldrig varit sambo.

På tio år har jag gjort en läkarutbildning och allmäntjänstgöring och fått legitimation. Jag har träffat min man, blivit sambo, vi har förlovat och gift oss. Vi köpte hus och fick barn, och tre år senare fick vi ett till. Jag har fått så många nya vänner att jag inte kan räkna alla, och jag har hittat en bästa kompis.

Jag har lite svårt att se att nästa decennium kommer innehålla fullt så många stora förändringar som det gångna, men livet har en förmåga att överraska, både positivt och negativt. Just nu är livet bra och jag njuter av det. Vi har mål, både jag och maken, som individer, som par och som familj. Vi vill inte bara åka genom livet, vi vill leva aktivt och välja det som får oss att må bra. Om vi fortsätter med det även detta nya decennium, då tror jag att allt blir bra alldeles oavsett.

Hur såg ert förra decennium ut? Vad har ni för förhoppningar om tjugotalet?

Nyårslöfte

Nyårslöfte

Jag har några större saker på to-do-listan för 2020.

Jag ska, till slut, släppa min bok. Elementalerna, en roman jag skrivit på i flera år, blev egentligen i stort färdig 2016 men sedan har jag av mestadels feghet inte gett ut den. Det är lite lagom skrämmande att lämna ut sig själv så mycket som det är att ge ut en egen skönlitterär roman. Boken är i fantasygenren, om en sjöjungfru och en flicka som förlorar sina vingar i en storm.

När en Moira, en prinsessa från ett land uppe bland molnen, träffas av en blixt som bränner bort hennes vingar räddas hon av en Nerida, en kvinna från vattnet som bor i en stad långt under ytan. De börjar inte som vänner, men när de ger sig ut på jakt efter något sätt att återställa Moiras vingar tvingas de börja lita på varandra. Resan blir lång och farlig, och de möter både vänner och fiender på vägen…

Så den ska jag ge ut under 2020. Egenugtivning blir det. En gång i tiden fick jag den accepterad till ett förlag, men det förlaget la ner och nu vill jag få ut den. Det är dags.

Dessutom ska jag ge ut en liten kort bok om studieteknik på läkarprogrammet som jag skrivit, baserad på mina föreläsningar om ämnet. Det blir en e-bok.

Jag brukar sällan – aldrig – ge några nyårslöften, men det här året ska jag faktiskt göra det, och det är kopplat till ovanstående. Dels att ge ut böckerna, men också att ha ett mål om att skriva 500 ord varje dag. Det behöver inte vara skönlitterärt, utan kan vara blogginlägg eller något annat jag vill skriva, men skriva. Varje dag. Det blir en utmaning, inte minst med två barn och allt annat som finns i livet, men skulle jag hålla mig till det så skulle jag under året skriva 183 000 ord. Min roman är 115 000 ord, som jämförelse.

Ger ni några nyårslöften?

Firandet av kunskap

Firandet av kunskap

Jag älskar Nobelfirandet. Och nej, det är inte för att drottningen och prinsessorna har sånna fina klänningar och smycken som gnistrar, även om det är det som oftast diskuteras mest.

Jag älskar Nobelpriserna för att det är kunskap som prisas.

Det finns åtta miljoner fester och galor för allting som brukar få uppmärksamhet – film, TV, musik, sport. Och visst, de lägger också ner tid och själ i det. Men kunskap. Det är en helt annan sak. Det är det som driver världen framåt. Årets kemipris är några av kuggarna i varför vi kan köra omkring i elbilar med litiumbatterier. Årets medicinpristagare har forskning som kanske kommer kunna bota vissa typer av cancer. Den tionde december varje år – på Nobels dödsdag – får vi hedra människor som ägnat sig åt att utveckla världens kunskap. Och sådant uppnår inte musiken eller filmen eller sporten, även om alla de tre kan beröra och lära oss nog så mycket.

Jag tycker det är härligt att se kunskap uppmärksammas på detta fantastiska sätt, och har jag möjlighet tittar jag alltid på det på TV. Att närvara vid Nobelbanketten någon gång under livet finns definitivt med på min bucket-list. Till och med dottern tyckte att det var kul att titta i tisdags, men det var framför allt för att hon tycker att drottningar och prinsessor är det bästa som finns (kungen blev hon lite besviken på – “Han är ju gammal”…).

Själv pysslar jag på i det lilla och pillar för närvarande på två artiklar, en om leptin och en om MR-proADM, och jag tror knappt att ens eventuella läkar-läsare vet vad de är (möjlighen leptin, men mid region-pro-adrenomedullin är m er osannolikt). Något Nobelpris får jag inte för min forskning, men jag kanske kan bidra med min lilla, lilla pusselbit.

Det är lätt när det är andras pengar

Det är lätt när det är andras pengar

Man kan ju inte annat än fascineras och förfäras av lättheten med vilken politiker gör av med våra skattepengar.

Vi ska få ett nytt badhus i Linköping. Det ska “sätta stan på kartan”. När nu senast ett badhus gjorde något sådant – men så ska det ju också vara i trä. För alla flyttar ju till en ny stad på grund av utseendet på badhuset. Prognosen i december 2018 var 860 miljoner. Alla som någon gång renoverat eller byggt nytt vet att en kalkyl överskrids.

Helsingborgs lasarett byggs om till den nätta kostnaden om 6,1 miljarder. Vilket verkar ha gått… inte så bra. Men vad gör det när det inte är politikernas egna pengar?

Malmö stad har en skatesamordnare med en budget om 2,5 miljoner om året trots att de samtidigt behöver 4,5 miljarder i utjämningsbidrag. För att det är helt rimligt.

I september blev det känt att Motala kommun tänker sänka värmen på äldreboendena med tre grader. För att spara pengar eftersom de gått 20 miljoner minus. Slöseriombudsmannen har en del tankar kring vart pengarna går istället.

Och så vidare, ad nauseum. Konst för maskar, skidtunnlar, skrytbyggen som ska bli någon sorts monument över den politiker som klubbade igenom det… Det här landet hade kunnat gå otroligt mycket bättre om de som styr och ställer med våra pengar hade känt ett större ansvar. Men hade det varit annorlunda om de tänkt att det var deras egna pengar? Med tanke på att 113 519 personer fick en ny skuld till Kronofogden under 2018, och att det totala antalet skuldsatta 2018 uppgick till 413 912 personer (och 81 513 709 490 kr!) så börjar man ju fundera på om folk är så himla mycket bättre med sina egna pengar (statistik från Kronofogden). Totalt runt 10 000 personer ansöker varje år om skuldsanering och 2018 hade 38 372 personer pågående skuldsanering. Lånen från SMS-låneföretagen verkar ju gå som glass på en varm sommardag.

Så man undrar ju hur politikernas egna ekonomier ser ut. Stefan Löfven stoltserar ju med att inte vara miljonär, trots att han tjänar 176 000 kr i månaden. Om man tjänar 176 000 kr i månaden borde man vara miljonär. Och om de inte kan hantera sin egen ekonomi, då kan vi ju knappast förvänta oss att de ska vara rimliga när de inte ens själva står för notan.

Drömmen om något annat

Drömmen om något annat

Utmattningspatienterna är vanliga på vårdcentralen. De är utmanande för mig som läkare, både i att de tar enormt mycket energi och de är komplicerade att få tillbaka i arbetslivet. Det är en intressant balansgång att inte pressa för hårt men samtidigt utmana dem lagom för att det ska bli förändringar.

En fråga jag brukar utmana dem är: behöver du jobba heltid? En annan är: hur skulle du vilja att ditt liv såg ut?

Det är förvånansvärt (eller inte?) hur många som lever ett liv som är helt annorlunda än det de drömmer om. I FIRE-poddarna brukar det pratas om huruvida man lever sitt liv “in line with your values”, vilket jag ofta låter så flummigt men det ligger faktiskt något i det. Lever du ett liv som stämmer överens med vad du värderar? Är familjen det viktigast men de bara

Nu är det inte alla som kan spara mer än 50% av lönen, det inser jag, för har man 16 000 kr ut efter skatt och man är ensamstående och har två barn, då blir det inte 8 000 kr kvar i slutet av månaden att stoppa in i indexfonder eller vilket sparande man nu vill ha. Många är dock inte i den situationen, utan har större inkomster och kanske är två om barnen. Och man behöver ju inte spara 50% för att få lite luft i ekonomin heller. Men det som är förvånande är vilka val folk ändå tenderar att göra – för de håller sig inte till något som behåller status quo, utan de förvärrar ständigt för sig själva. De fortsätter i samma spår hela tiden, köper prylar, stressar på jobb, och går till slut in i väggen – med resultatet att de blir sjukskrivna och därmed får mindre pengar, och ekonomin blir ännu sämre, det är mer stress för de måste komma tillbaka till jobb.

Och så vidare.

Många tror att det inte finns något annat sätt att leva än heltid, lön till lön, och ständigt klättra uppåt på stegen. Förslaget från min sida om att dra ner brukar i första läget bemötas av att det inte går. Sannolikheten att det inte går att göra någon som helst förändring är dock liten – de flesta har streaming-abonnemang, något gymkort de inte använder, okynnesköp i mataffären, uteluncher istället för matlåda, spontanshopping av kläder till en redan överfull garderob… ja, allt det där jag skriver om på bloggen, och alla andra FIRE-människor skriver om.

Det som är positivt är att andra eller tredje gången jag träffar patienten kan de ha kommit en liten bit på väg i tankarna om att välja på ett annat sätt. Långt ifrån alla, men man kommer aldrig att nå alla – så jag får vara nöjd med de jag kommer någonstans med.