Det är lätt när det är andras pengar

Det är lätt när det är andras pengar

Man kan ju inte annat än fascineras och förfäras av lättheten med vilken politiker gör av med våra skattepengar.

Vi ska få ett nytt badhus i Linköping. Det ska “sätta stan på kartan”. När nu senast ett badhus gjorde något sådant – men så ska det ju också vara i trä. För alla flyttar ju till en ny stad på grund av utseendet på badhuset. Prognosen i december 2018 var 860 miljoner. Alla som någon gång renoverat eller byggt nytt vet att en kalkyl överskrids.

Helsingborgs lasarett byggs om till den nätta kostnaden om 6,1 miljarder. Vilket verkar ha gått… inte så bra. Men vad gör det när det inte är politikernas egna pengar?

Malmö stad har en skatesamordnare med en budget om 2,5 miljoner om året trots att de samtidigt behöver 4,5 miljarder i utjämningsbidrag. För att det är helt rimligt.

I september blev det känt att Motala kommun tänker sänka värmen på äldreboendena med tre grader. För att spara pengar eftersom de gått 20 miljoner minus. Slöseriombudsmannen har en del tankar kring vart pengarna går istället.

Och så vidare, ad nauseum. Konst för maskar, skidtunnlar, skrytbyggen som ska bli någon sorts monument över den politiker som klubbade igenom det… Det här landet hade kunnat gå otroligt mycket bättre om de som styr och ställer med våra pengar hade känt ett större ansvar. Men hade det varit annorlunda om de tänkt att det var deras egna pengar? Med tanke på att 113 519 personer fick en ny skuld till Kronofogden under 2018, och att det totala antalet skuldsatta 2018 uppgick till 413 912 personer (och 81 513 709 490 kr!) så börjar man ju fundera på om folk är så himla mycket bättre med sina egna pengar (statistik från Kronofogden). Totalt runt 10 000 personer ansöker varje år om skuldsanering och 2018 hade 38 372 personer pågående skuldsanering. Lånen från SMS-låneföretagen verkar ju gå som glass på en varm sommardag.

Så man undrar ju hur politikernas egna ekonomier ser ut. Stefan Löfven stoltserar ju med att inte vara miljonär, trots att han tjänar 176 000 kr i månaden. Om man tjänar 176 000 kr i månaden borde man vara miljonär. Och om de inte kan hantera sin egen ekonomi, då kan vi ju knappast förvänta oss att de ska vara rimliga när de inte ens själva står för notan.

Drömmen om något annat

Drömmen om något annat

Utmattningspatienterna är vanliga på vårdcentralen. De är utmanande för mig som läkare, både i att de tar enormt mycket energi och de är komplicerade att få tillbaka i arbetslivet. Det är en intressant balansgång att inte pressa för hårt men samtidigt utmana dem lagom för att det ska bli förändringar.

En fråga jag brukar utmana dem är: behöver du jobba heltid? En annan är: hur skulle du vilja att ditt liv såg ut?

Det är förvånansvärt (eller inte?) hur många som lever ett liv som är helt annorlunda än det de drömmer om. I FIRE-poddarna brukar det pratas om huruvida man lever sitt liv “in line with your values”, vilket jag ofta låter så flummigt men det ligger faktiskt något i det. Lever du ett liv som stämmer överens med vad du värderar? Är familjen det viktigast men de bara

Nu är det inte alla som kan spara mer än 50% av lönen, det inser jag, för har man 16 000 kr ut efter skatt och man är ensamstående och har två barn, då blir det inte 8 000 kr kvar i slutet av månaden att stoppa in i indexfonder eller vilket sparande man nu vill ha. Många är dock inte i den situationen, utan har större inkomster och kanske är två om barnen. Och man behöver ju inte spara 50% för att få lite luft i ekonomin heller. Men det som är förvånande är vilka val folk ändå tenderar att göra – för de håller sig inte till något som behåller status quo, utan de förvärrar ständigt för sig själva. De fortsätter i samma spår hela tiden, köper prylar, stressar på jobb, och går till slut in i väggen – med resultatet att de blir sjukskrivna och därmed får mindre pengar, och ekonomin blir ännu sämre, det är mer stress för de måste komma tillbaka till jobb.

Och så vidare.

Många tror att det inte finns något annat sätt att leva än heltid, lön till lön, och ständigt klättra uppåt på stegen. Förslaget från min sida om att dra ner brukar i första läget bemötas av att det inte går. Sannolikheten att det inte går att göra någon som helst förändring är dock liten – de flesta har streaming-abonnemang, något gymkort de inte använder, okynnesköp i mataffären, uteluncher istället för matlåda, spontanshopping av kläder till en redan överfull garderob… ja, allt det där jag skriver om på bloggen, och alla andra FIRE-människor skriver om.

Det som är positivt är att andra eller tredje gången jag träffar patienten kan de ha kommit en liten bit på väg i tankarna om att välja på ett annat sätt. Långt ifrån alla, men man kommer aldrig att nå alla – så jag får vara nöjd med de jag kommer någonstans med.

Postnord blir (ännu) dyrare

Postnord blir (ännu) dyrare

Postnord höjer brevportot.

Från årsskiftet ska det kosta 11 kr att skicka ett brev med en vikt upp till 50 gram. Just nu kostar det 9 kr.

Redan 9 kr får jag ju tycka är rätt mycket pengar för att skicka ett brev. 11 kr… tja, motståndet mot att skicka brev ökade just ytterligare.

Och anledningen?

Höjningen görs mot bakgrund av en ny postförordning, som trädde i kraft i augusti, som ger Postnord möjlighet att höja portot för att kompensera för fallande brevvolymer.

“Under 2019 räknar Postnord med att brevvolymerna kommer att minska med över 10 procent”, skriver Postnord.

Jag undrar vad en höjning med 20% av priset kommer göra för brevvolymerna. Kommer de öka, tro? Eller kommer de kanske minska ytterligare? Helt plötsligt kommer det kosta 25 kr att skicka brev.

Lägger man dessutom till att Postnord tappar bort en faslig massa brev kan man ju undra än mer vad det är man betalar för. Och dessutom levererar ju Postnord en herrans massa paket, så varför man måste kompensera minskningen i brev med ett ökat porto är lite oklart. Kanske kan man då passa på att sänka kostnaden för att skicka paket? (Yeah, right.)

Men vi i familjen tillhör ju skaran som kommer skicka brev än mer sällan. Undantaget är julkorten, och de brukar ju kosta något mindre med jul-frimärksporto. Även om det också kostar en hel del.

Vårdcentralens alla utmattningspatienter

Vårdcentralens alla utmattningspatienter

Jag tillbringar mina dagar på en vårdcentral – Linköpings största, faktiskt. Uppåt 22 000 patienter är listade på den här vårdcentralen, vilket märks i en aldrig sinande ström av önskningar om receptförnyelser och en telefonkö som alltid är smockfull. Min tidbok är fylld från morgon till kväll med patienter med allt från ångest till yrsel, från magont till halsont, från artros till hjärtsvikt. Och allt däremellan.

Ibland hinner jag stanna upp och reflektera över mina patienter.

Första veckan efter semestern hade jag fem patienter med dåligt psykiskt mående och/eller utmattning, på fyra dagar. De kom en efter en och vid torsdag lunch, då jag avslutat den sista, var jag helt slut. Man blir det när man ska sitta och aktivt lyssna på en annan människas tragedier och problem, när man hela tiden måste ligga lite i framkant för att kunna ställa nästa fråga, vara stöttande när det behövs, utmana på rätt sätt och i slutändan välja rätt behandlingsväg framåt.

Eftersom det här är en ekonomiblogg tänker jag fokusera min reflektion mot just ekonomi. För det var genomgående att ekonomin var en del av orsaken till att mina patienter mådde dåligt.

Antingen bidrog ekonomin genom att den rakt upp och ner var kass, och stress över ekonomin var en del av patientens depression eller ångest. Eller så var ekonomins tveksamma stabilitet anledningen till att han eller hon tvunget behövde fortsätta jobba heltid på jobbet som höll på att driva dem rakt in i den infamösa väggen.

Jag har faktiskt gett tips om Jag lämnar ekorrhjulet till ett par patienter vid det här laget, de jag känt är betjänta och orkar ta emot det budskapet. Inte för att patienterna behöver göra exakt samma sak, men för att den kanske kan bidra med inspiration till ett förändrat förhållningssätt till jobbet och pengarna.

Med tanke på de senaste veckornas och månadernas stress för egen del (och vår familj) blir jag själv alltjämt mer motiverad att fortsätta på vår inslagna väg av sparande och investeringar i vår framtid. Hamnar jag i att jag behöver ta en paus från arbetet vill jag inte vara tvungen att fortsätta bara för att ekonomin annars inte går runt. I nuläget skulle vi, om det inte kom in en krona till, klara oss i över sex år på våra nuvarande besparingar (utan att räkna in utdelningar, värdeökningar, och så vidare). Eftersom sannolikheten att inga pengar alls skulle komma in under så lång tid är extremt låg (för att inte säga obefintlig) känns det väldigt tryggt att ha det att luta sig mot.

Och med det i åtanke har jag börjat tala ekonomi med i stort sett alla patienter med utmattningssyndrom som jag har minsta tanke om att det skulle kunna hjälpa. Förhoppningsvis gör det skillnad för någon i framtiden.

Allt på en gång

Allt på en gång

Oj vad längesedan det blev ett inlägg här, men så är det när ens verklighet blivit alldeles vrickat fylld till brädden. Kanske är det motsatsen till det lugn som eftersträvas vid FIRE, men ibland blir det att allting hopar sig alldeles oavsett strävanden mot lugn.

I förra veckan skrev jag AT-tentan, den tenta som man behöver få godkänt på för att kunna få läkarlegitimation. Inför tentan pluggade jag massor, med hjälp av fantastiska Hypocampus, och förhoppningsvis betalade den investerade tiden sig. Det var lite ovant att skriva tenta, det var ju trots allt tre år sedan sist, men något jag verkligen gillade var att få skriva tentan på dator. Otroligt mycket enklare att skriva strukturerade, ordentliga svar när man på ett lätt sätt kan redigera i sin text, jämfört med att skriva med papper och penna som vi alltid skrivit alla tentor tidigare. Dessutom måste det ju vara väldigt mycket lättare för de som ska rätta tentorna, som slipper försöka tyda oläsliga kråkor.

Om en dryg vecka åker jag till en forskningskonferens i Barcelona där jag ska presentera ett abstract. Tre till fem minuter ska presentationen ta, och för det har jag lagt ner ett otal timmar på att skriva abstract, skicka in det, söka resestipendium (vilket jag fick!), boka resa och hotell, och nu på sistone, göra den poster som ska upp på väggen under konferensen. Mest nervös är jag för de tre till fem minuter som ska ägnas åt frågor som jag ska försöka svara på. Längtar lite tills det hela är över, ska erkännas…

Och ytterligare två veckor efter det ska jag göra en kurs kallad ATLS, eller Advanced Trauma Life Support, om hur man tar hand om traumapatienter. Tre dagar lång, och inför kursen ska en tjock bok läsas och ett pre-test skrivas. Kursen kommer vara en del praktiskt och en del teori, och avslutas med både teoretiskt och praktiskt prov. Att splitta tiden mellan poster-produktion och ATLS-läsning just nu stressar mig rejält.

Men efter det ska jag ha det ganska lugnt. Andas. Då är det enda jag har kvar på AT några veckor vårdcentral (som ju är där jag spenderar dagarna från 7.30 till 16-16.30ish, även nu när jag ska plugga ATLS och göra poster), och sedan är det slut. Sedan är jag legitimerad läkare. Sen börjar förhoppningsvis nästa äventyr. Och sedan ämnar jag åter börja skriva betydligt mer här på bloggen…

(För att notera att ytterligare en månad gått förbi kunde jag igår, när jag försenat gjorde månadsavstämning, konstatera att vi för augusti fick en sparkvot på drygt 37%. Årets sämsta, främst på grund av nyinköpt kyl och frys, samt samtidig semester, men jag får ju ändå vara nöjd att även med de större utgifterna var vi tre procentenheter ifrån vårt mål på 40%. Dessutom ligger vi på årsbasis en bra bit över 50%, så det ska väl gå i mål som årsmål ändå.)