Att vara doktor på vårdcentralen

Att vara doktor på vårdcentralen

Den gamla kvinnan har förlorat ett barn.

Även om man är över åttio, och barnet var över sextio, är det en mor som förlorat sin dotter. Det ska inte vara så. Det är inte så det är tänkt. Den äldre generationen ska inte överleva den yngre.

Vi bara pratar i nästan en timme. Det är ett bra samtal. Det är tårar och sorg och allt det där som det är när man förlorat någon nära, men det är ändå bra.

Jag är tacksam för all den utbildning i samtalsmetodik vi fått på utbildningen. Den känns ofta inte i närheten av tillräcklig, men det är ändå mycket mer än många andra läkarutbildningar har. Tankar man kan ha i bakhuvudet, formuleringar och sätt att bemöta, ibland till och med nå fram till patienten.

Inför en gynundersökning är jag noggrann med att berätta vad som ska hända. Be dem att säga till om det gör. Att vi slutar om de tycker att det är obehagligt.

En kvinna har haft en väldigt dålig erfarenhet när hon undersöktes av en gynekolog, och jag är extra varsam så att inte min undersökning blir ytterligare ett övergrepp. När vi är klara säger hon att jag kanske inte är lika van som en gynekolog, men mitt bemötande är så mycket bättre att hon alla gånger hellre blir undersökt av mig.

Det värmer att höra.

Det värmer när någon säger att det är så skönt att man lyssnar. Det är så ofta bara det som behövs. Visst har vi många onda halsar, urinvägsinfektioner, och eksem som är väldigt konkreta att hantera, men den stora majoriteten av patienter vi har behöver lyssnandet. Till och med de där med ont i halsen, urinvägsinfektion eller eksem. Stressade människor som stannar upp för första gången på månader i besöksstolen i läkarens rum. Smärtfyllda människor med ont här, ont där, som vill veta varför.

Alla är de oroliga människor som söker för att de är rädda för att det besvär de har, är livsfarligt.

Lyssnandet är centralt. Närvaron i varje samtal.

Två månader senare blir jag stoppad i receptionen på vårdcentralen. Det är den gamla kvinnan.

”Jag hoppades att jag skulle träffa på dig”, säger hon till mig. ”Kommer du ihåg mig?”

Bland alla patienter och berättelser kommer jag bara ihåg hennes ansikte, men så säger hon att vi samtalade om hennes dotter, och då minns jag. Det är svårt att glömma det samtalet.

”Det var så bra”, säger hon. ”Du var så bra. Så snäll. Det har blivit bra. Tack.”

Hon börjar gråta igen, för sorgen finns så klart där än. Det slutar med att jag kramar om henne. Värmen inombords är fullständig.

Dela:
Flerbarnstillägget

Flerbarnstillägget

I Sverige har vi haft allmänt barnbidrag sedan 1947. Idag är barnbidraget 1 250 kr per barn, men det tillkommer det så kallade ”flerbarnstillägget”. Det vill säga, fler barn betyder mer pengar – och inte lika mycket pengar extra per barn, utan allt mer pengar.

Detta innebär alltså att andra barnet är ”värt” 150 kr extra, tredje barnet 499 kr extra, fjärde barnet 1 010 kr extra, och från femte barnet 1 250 kr extra (alltså ett helt ytterligare bidrag) per barn.

Är detta rimligt?

Barnbidragets vara eller icke vara kan i sig diskuteras, men jag tycker framför allt flerbarnstillägget är något som bör ändras. Det kan väl ha varit relevant för femtio, sjuttio år sedan, men hur relevant är det att uppmuntra folk till att skaffa fem barn idag? Svenska familjer skaffar sällan fem barn, medan familjer från diverse invandrarländer definitivt gör det. Det är knappast främjande för integrationen att kvinnorna stannar hemma och föder barn (och sedan gråter familjerna ibland ut i tidningen över att de ”inte får plats” i sin tvårummare), och kan plocka ut bidrag så att det aldrig kommer löna sig att komma ut i arbetslivet.

Vissa argumenterar att det är dyrt att ha fler barn än färre. Jag skulle vilja säga att första barnet är det absolut dyraste barnet i skaran, oavsett hur många som kommer efter. Till första barnet behövs allting – vagn, kläder, sovplats, eventuellt bilbarnstol, med mycket mera. Visst kan man köpa begagnat, men alldeles oavsett är första barnet en enormt mycket större kostnad än vilket efterföljande som helst, eftersom man sedan har dessa grejer.

Kanske får man nummer två tight och behöver en större vagn, men ettan har garanterat växt ur sitt babyskydd tills tvåan kommer (bebisar ska sitta till ca sex månader i babyskydd), vilket gör att det inte blir en kostnad som för ettan. När man får trean behöver man kanske större bil, större boende – men det är ett val och inte en mänsklig rättighet som staten ska stå för.

När vi fick vårt andra barn hade vi knappt några utgifter – ändå får vi 150 kr mer för henne än för ettan.

Det är  säkert inte ett populärt förslag, men jag tycker att flerbarnstillägget helt ska tas bort, till förmån för en större summa i samband med första barnet. Ovanpå det kan man diskutera hur mycket barnbidrag vi ska ha – kanske ska vi bara ge barnbidrag alls för de första tre? Varför ska staten subventionera att vi skaffar fem, sex eller ännu fler barn?

Dela:
Var är mina nycklar?

Var är mina nycklar?

Innehåller reklamlänk för Chipolo

Min man tappar bort sina nycklar typ två gånger i veckan. Varenda gång hävdar han att det är jag som ”gömt” dem, för att jag ska få glädjen att springa runt i huset och leta på alla ställen han kan tänkas ha lagt dem. Vi har försökt med ett system där han alltid skulle lägga sina nycklar på ett och samma ställe, men det höll bara i ett par veckor.

För någon månad sedan fick jag nys om Chipolo. En liten tagg till nycklarna som kopplas till Chipolo-appen och så kan man trycka på en knapp i telefonen så låter nycklarna.

Så enkelt. Så bra.

Maken undrade om det var ett förtäckt sätt att säga till honom att han börjar bli dement. Jag vill bara slippa leta nycklar varannan dag.

Chipolo har redan sparat oss tid och panik. Ena gången maken ringde sina nycklar låg dem i hans ficka. Det hade tagit ett rätt bra tag innan vi hade hittat dem där, tänker jag, om han nu inte märkte det redan från början…

Själv har jag (faktiskt) inte behövt använda det hittills, men jag köpte till mig också. Jag köpte även till makens jobbnycklar (som även de tenderar att “försvinna” här hemma), och kort till våra plånböcker.

Med min länk får du 20% rabatt på ditt köp hos Chipolo. Jag rekommenderar dem verkligen. Köper flera av er så får jag en gratis Chipolo (den tänker jag ge bort!).

Dela:
För miljöns skull

För miljöns skull

Vi lyssnade på Greta Thunbergs sommarprat. Jag kan inte påstå att jag är något fan av henne, i mina ögon framstår hon som en bortskämd, arg unge större delen av tiden. Sommarpratet var bra, även om det var lite bipolärt – å ena sidan tyckte hon att vi ska ha hopp, å andra sidan är det redan för sent, om man köper hennes inställning till klimatet.

Varför åker hon jorden runt och pratar klimat? För att ”folk inte lyssnar på experter” och då är det upp till henne. Problemet är att när hon närmar sig slutet och börjar prata om hur vi ska lösa problemen, då har hon inte ett enda konkret förslag. Detta säger hon själv är på grund av att vi ska ”lyssna på experterna”, inte på henne – trots att hon precis konstaterade att hon gör allt hon gör för att vi inte lyssnar på experterna. Då borde ju hon verkligen ta tillfället i akt och förklara vilka förändringar ”experterna” vill att vi ska genomföra. Som det är känns sommarpratet som del ett där del två saknas.

I vilket fall som helst fick sommarpratet oss att börja diskutera vad vi vill göra mer i just vår familj för att hjälpa miljön (miljön, snarare än klimatet).

Investeringar och välgörenhet

Vi funderar över våra investeringar och om vi i större utsträckning kan öka i sådant som är hållbart. Till exempel är Tomra är en av våra favoriter, och en aktie vi kommer fortsätta investera i. Samtidigt går det definitivt att argumentera för att aktieköp inte är det mest inflytelserika sättet att påverka, med tanke på att om inte vi köper aktierna så kommer någon annan göra det.

Ett annat sätt är att skänka pengar till organisationer som gör positiva saker. Själv är jag mest inne på havet och att på ett eller annat sätt hjälpa till att rensa vattnet på plast, och jag ska se om jag hittar någon organisation som jag vill stötta (4ocean ligger nära till hands). Jag tänkte också att jag ska ta med barnen ut med soppåsar och diskhandskar och hjälpa till att plocka skräp, för att göra något rent konkret (om det blir på en strand eller i annan natur återstår att se).

Något vi redan investerar i är Trine, som lånar ut pengar till företag som i sin tur säljer solceller i fattiga länder till personer som inte h

Hushållet

I det dagliga hushållet har vi på grund av mitt ekonomiintresse gjort många förändringar som är positiva för miljön. Alla kläder till barnen och den stora majoriteten av kläder till mig köps begagnade. Leksaker, pussel, cyklar och så vidare köps i så stor utsträckning som möjligt begagnat.

Över lag har vår konsumtion gått ner kraftigt. Saker som går sönder lagas. I möjligaste mån lånar vi grejer vi behöver – vilket fungerar bra när hela makens familj bor i samma stad, liksom en massa kompisar. Delningsekonomi är något jag verkligen gillar. Vi återvinner så mycket det bara går till ”rätt” ställe när vi väl måste slänga, och jag säljer på Marketplace, Blocket, och Sellpy.

Mat har vi gått över till att köpa mycket mer efter vad som är i säsong än vi gjorde tidigare, och allt kött vi köper är svenskt. Vi skulle absolut kunna äta mer vegetariskt men resten av familjen är inte så pigga på det. Vi tar alltid med flergångspåsar till affären (även om det vid det här laget definitivt är mer av ekonomiska skäl än för att jag tror att det här i Sverige gör någon som helst skillnad).

Vi odlar mycket själva och arbetar mycket för att vår trädgård ska vara ett härligt näringstillhåll för pollinatörer, med många blommor och växter av olika slag och i olika färger. Vi tar om hand precis allt trädgården producerar och istället för att köpa prylar/vin/blommor när vi går bort ger vi bort våra sylter, safter, marmelader, och geléer, ibland ihop med ett hembakt bröd. Vi samlar vatten vilket dagligen blir åtminstone trettio liter att vattna i trädgården – nu när vi är hemma mycket är kan det vara det tredubbla eller mer.

Resor

Corona har för oss liksom för alla andra inneburit att vi stannat hemma och resor både kort och långt har ställts in. När Coronarestriktionerna lägger sig kommer vi börja resa igen. Och till skillnad från Thunberg, som kan veckor på att åka segelbåt över Atlanten, har inte vi den möjligheten (eller önskan för den delen, med tanke på hur sjösjuk jag blir och hur små barn vi har). Vi kommer fortsätta flyga. När barnen blir större kan jag tänka mig att ta en tågresa genom Europa för den upplevelsens skull, men flyg kommer finnas kvar som resesätt.

Bilen står stilla mesta tiden, men vi har svårt att se att vi kan eller vill göra oss av med den. Vi åker bil när vi behöver, men cyklar och går gärna. Jag har införskaffat en elcykel som gjort att valet att ta cykeln blivit ännu mer attraktivt. Vi ska tänka ännu mer på att inte ta bilen, framför allt vid kortare resor, och fundera över alternativ.

Sammanfattning

Det finns mer att göra. Investera i företag vi tycker är hållbara, skänka pengar och hjälpa till i organisationer som gör gott, äta mer vegetariskt, minska konsumtionen ytterligare, resa på andra sätt, och så vidare…

Vad gör ni för insatser för miljön?

Dela:
Tacksamhet

Tacksamhet

Vad är du tacksam för?

Jag funderar inte särskilt mycket över den frågan. Jag tycker mig sällan ha tid, tror jag, att fundera över det.

Man borde nog fundera över det oftare.

De senaste dagarna, sedan Det hände, har jag tänkt mycket på det. Den enorma tacksamhet jag känt över att ha någon att komma hem till efteråt. Vänner som ställt upp alldeles enormt, som kommer och håller sällskap och ringer och lyssnar. Föräldrar som finns där, ibland med distraktion, ibland med frågor, alltid med stöttning.

Tacksamhet över den trygghet jag har att luta mig mot.

Även tacksamhet över sjukvården, att den finns och fungerar när den verkligen behövs. Vi kan gnälla mycket – och jag är på insidan dagligen i professionell kapacitet – över långa väntetider och svårigheter att få komma till. Det klagas över timtal på akuten och för få läkartider på alla mottagningar. Men som jag nu sett själv både som patient och som läkare så: när det behövs så funkar det. När det är akut så behöver man inte vänta.

Jag är tacksam över att kunna gå ut från huset barfota och sätta fötterna i gräset. Titta på hur tomaterna växer i vårt växthus, hur potatisens blast bara växer sig tätare. Jag kan dra in doften av vinbärsbuskarna och se alla de vita bär som snart kommer bli röda och svarta (och vissa bara bli större vita, för vi har två vita vinbärsbuskar i trädgården också).

Barnen som drar i mig, som skriker “MAMMA!” när jag hämtar dem på förskolan. Som ger världens bästa kramar.

En man jag älskar, som älskar mig, som jag kan prata med, luta mig mot när jag inte orkar stå på egna ben.

Och jag är tacksam över min egen kropp, som hanterar det som hände så gott den kan. Som läker i sitt eget tempo. Som har gett mig mina två barn, som tar mig runt i livet.

Det finns så mycket att vara tacksam över.

Dela: