Krisen tar fram det bästa och det värsta

Krisen tar fram det bästa och det värsta

Det har stulits handsprit från vår vårdcentral. Vi är långt ifrån de enda drabbade – flera avdelningar på sjukhuset har råkat ut för samma sak, och när jag skrev om det på Twitter fick jag höra att även förskolor råkat ut för samma sak.

Jag fick då kommentaren att stunder som dessa då människors sämsta sidor visas. Och det är klart att det är svårt att säga emot när folk köper så mycket medicin och toapapper att det inte finns för andra. Eller, mycket värre, när skurkar ringer äldre och säger att de kan hjälpa dem att handla, bara de loggar in med bank-id (jag hoppas verkligen att ingen gått på något sådant!).

Men samtidigt måste jag ju säga att jag tycker att stunder som dessa också drar fram det bästa i människor.

Läkarstudenter på de sista terminerna har skrivit upp sig i tusental för att hjälpa till vid behov i vården, med vilka uppgifter som än behövs. Facebookgruppen har skapats för att hjälpa äldre att handla (utan att de behöver logga in med bank-id…). Folk stödköper mat från sina favoritrestauranger för att hålla dem under armarna. Och så vidare. För att inte tala om den rena mängden människor som följer myndigheternas råd om att stanna hemma även vid lindriga symtom, för att vi försöker skydda de riskgrupperna för sjukdomen.

Jag köper mat från mina favoritställen i stan, tar med fika hem från favvo-cafét. Vi hjälper svärföräldrarna med inköpen och har erbjudit samma hjälp till våra grannar som är på ålderns höst. Vi gör det vi kan i det lilla. Vi har inga problem ekonomiskt av krisen, och då kan vi lägga en lite större andel av våra utgifter på utemat, om det gör att restaurangerna överlever till krisens slut.

Kriser tar fram både det bästa och det värsta i människor. Så här långt tycker jag ändå att det bästa överväger.

Rubiks kub

Rubiks kub

Rubiks kub, en sån där kub med ett antal färgade fält på varje sida där man ska försöka få varje sida att bli bara en enda färg genom att vända och vrida.

Så känns livet just nu. Eller åtminstone den så kallade karriären.

Jag är inte bra på Rubiks kub. Jag vänder och vrider och försöker desperat få alla färger att hamna på sina respektive sidor, men vad jag än gör så är det alltid någon färgad ruta som är en annan färg än resten – för att inte tala om alla de andra sidorna på kuberna som är en salig blandning av psykadeliska färger.

På nätet finns lösningar för Rubiks kub, strategier som tar en från regnbågsblandningar till fint ordnade sidor.

Jag önskar att det fanns en instruktion på nätet för vad jag ska göra i livet. Hur ska jag vända och vrida för att allt ska hamna i prydliga färgfält? Hur ska jag välja för att hitta balansen, trivas med mitt jobb och allt annat som ska få plats?

Nu har det dessutom blivit som att jag, som var väldigt nära att efter flera månaders kämpande, lösa den j—a kuben har lämnat den över natten, och då har någon klåfingrig typ tagit den och fipplat med den så att allt är kaos igen.

Bland valen jag nu måste göra är det osannolikt att jag får kompletta fält. Minst en av rutorna kommer alltid att vara en annan färg än resten, kanske flera.

Vilket fält kommer vara en annan färg? Vad väljer man, bland vänskap, arbetsplats, närhet, veta-vad-man-har-men-inte-vad-man-får? Vad väljer man, när flera av valen kanske inte ens är tillgängliga? Och redan från början måste jag välja vilken sida som ska vara vilken färg. Hur ställer jag mig till prioriteringen mellan familj och spänning, mellan verklighet och dröm?

Så många frågor.

Så få svar.

May you live in interesting times

May you live in interesting times

Det skrivs spaltmeter om Corona just nu. För min del, som för så många andra, invaderar det varje del av livet.

Jag sitter hemma och vabbar med yngsta dottern för något hon aldrig hade varit hemma för annars – hon är snorig och hostar några gånger om dagen. Vi är inne på tredje dagen hemma och jag skulle tro att det kommer fortsätta på obestämd tid.

Jag och maken turas om, för vi har sånna där ”samhällsbärande jobb”. Sånna som gör att vi verkligen borde vara på jobb. Det är för all del mysigt att vara hemma med lillan, men visst hade jag gjort bättre nytta på vårdcentralen. Vi turas om, har hittills tagit precis 50/50 och fortsätter förmodligen så. Mor- och farföräldrarna som ofta rycker ut i vanliga fall är portade eftersom de alla är äldre, såsom mor- och farföräldrar tenderar att vara om inte två generationer fått barn i tonåren. Vi får se om vi kan lösa det med någon annan som är hemma och vabbar för mestadels friska barn.

I helgen arbetade jag på jourcentralen (JC). Det var första dagen med ”två linjer” på JC, där den ena hade övre luftvägssymtom/feber och den andra hade andra saker. I den ”andra” kategorin hade jag typ tre patienter, övriga tjugo var i infektionskategorin. De infektiösa patienterna möttes av en doktor i full skyddsutrustning. Tveksamt om någon av dem hade Corona, och det lär jag inte få veta ändå eftersom provtagningen är så begränsad.

Inför JC-passet kände jag för första gången viss oro över att gå till jobb. Inte så mycket för min del, men för risken att jag blir smittad och sprider det vidare, eftersom jag tycker det verkar finnas tillräckligt med beskrivningar av folk som smittat innan de haft symtom. Det vore förödande för de äldre, ofta multisjuka, patienter jag träffar på vårdcentralen.

Väl på vårdcentralen sammanfattade en patient läget där: Han kom in i receptionen och tittade sig omkring. Inte en människa. ”Är det stängt?” frågade han. Det kändes lite så i tisdags, även om vi var många som jobbade. Mycket sköttes per telefon och många patienter som kom till vårdcentralen gick antingen direkt till slussrummet (och kom aldrig in på vårdcentralen) eller direkt till de andra ”infektionsrum” vi skapat för folk med t ex halsfluss och öroninflammation. Receptionen var därmed öde.

Idag jobbar jag halvdag. Maken jobbar förmiddagen och jag eftermiddagen, allt för att kunna lösa både VAB och behov av att vara på jobb.

Börsen rasar. Jag har väntat på de där skräckkänslorna alla säger kommer när man är med sitt första riktigt stora ras, men de har inte kommit. Istället sitter jag och småmyser och stoppar in pengar i stabila, stora bolag som jag plötsligt får till rabatterade priser (eller mer normala värderingar, kanske är mer korrekt). Vi har en del likvider att stoppa in, som vi väntat med just eftersom vi tyckt att allt varit så övervärderat. Det pytsas in efter hand som olika aktier når de kurslarmsgränser vi tidigare satt. Dessutom kommer ju lönen varje månad – någon risk att vi skulle bli arbetslösa ser vi inte. Så mer pengar flödar ju in.

Jag och dottern skulle åkt till Malmö i helgen, en del av min leg-läk-present från mina föräldrar. Vi skulle sett Skönheten och Odjuret på teatern, men Malmö Opera har ställt in alla föreställningar. Eftersom vi avråds alla icke-nödvändiga resor stannar vi hemma. Hotellet bokades utan avbeställningsskydd, men i dessa tider känns det okej. Hotellbranschen kommer ha det tufft nog ändå. Men det är nog den tråkigaste konsekvensen av Corona så här långt för vår del.

Hoppas ni har det okej där ute i denna Corona-värld. Njut av den extratid ni får med familjen. Tvätta händerna, undvik (fysisk) kontakt med den äldre generationen. Stanna hemma om ni är sjuka.

Skriva, skriva, skriva…

Skriva, skriva, skriva…

Till nyår satte jag nyårslöften för första gången på många år. Ett av dem var ett löfte till mig själv om att skriva mer. Hur har det gått med det?

Det har gått över förväntan, faktiskt.

Målet jag satte var 500 ord om dagen för att se till att komma igång med skrivandet igen. Resultatet efter två månader (jag skriver det här den förste mars) är ett snitt på 1 359 ord om dagen. Jag har på två månader skrivit 81 940 ord på min roman. Det första utkastet är faktiskt klart sedan siste februari, eftersom jag sedan tidigare hade skrivit 25-30 000 ord som jag kunde ”återanvända” i den nya versionen av berättelsen (jag hade ursprungligen en annan storyline, men ändrade den till en jag tyckte funkade bättre). Totalt ligger hela romanen nu på dryg 100 000 ord efter en del redigering.

Så här långt ser jag det alltså som ett nyårslöfte som verkligen funkar för mig, men mest av allt har det varit så himla roligt att skriva. Romanen är en uppföljare till den roman jag skrev för ett par år sedan och som jag också har för avsikt att publicera under året, och eftersom det flutit på så bra har jag nu börjat de första, stapplande stegen på tredje romanen i serien också.

Att skriva föder skrivande. Att karva ut tid varje dag för att skriva göder kreativiteten. Kan jag skriva? Kan jag underhålla andra med mina texter? Jag vet inte (eller ja, jag vet att mina tidigare fanfics har underhållit tusentals läsare, men det är inte riktigt samma sak). Just nu njuter jag bara av att det är roligt.

Att hitta tiden har varit en utmaning vissa dagar, men framför allt till kvällen efter att barnen somnat och maken är iväg, då är jag mitt mest kreativa jag. Som mest har jag skrivit 6 000 ord på en enda kväll.

(Utöver romanen har jag dessutom skrivit här på bloggen och diverse annat, så ännu fler ord har faktiskt författats än de 80 000.)

Bokrecension: Atomic habits

Bokrecension: Atomic habits

Det finns så många bra böcker här i världen och det här är en iden kategorin, Atomic habits av James Clear.

James Clear var med i Choose FI:s pod (avsnitt 157) där han pratade om hur man kan skapa goda vanor och bli av med dåliga vanor. För den som inte orkar ta sig igenom en bok täcker podavsnittet mycket av det som han tar upp i boken, men boken är givetvis djupare med mer bakgrund och argumentation om varje steg.

Han talar om de fyra delarna (cue-craving-response-reward) som gör att vi utför en vana i den första delen av boken, och därefter går han in på hur man skapar en bra vana och hur man får väck en dålig vana. I korthet finns hans ”cheat sheet” som ni kan hitta här, men jag tror den kan vara lite svår att helt fatta om man inte läst boken eller åtminstone lyssnat på podden.

Det finns mycket citatvärdigt i boken, men här är en, om att man ”får” missa en vana (såsom att gå till gymmet, eller äta mat man inte borde, eller något annat som inte hör till den vana man vill ha) – men inte två gånger i rad:

The first mistake is never the one that ruins you. It is the spiral of repeated mistakes that follows. Missing once is an accident. Missing twice is the start of a new habit.

Jag tycker det var en härlig, motiverande och inspirerande bok. Det handlar inte om att göra stora, radikala förändringar, utan om att ta saker och ting ett litet, litet steg i taget – men om man hela tiden tar ett litet steg i rätt riktning, då kommer hela ens liv efter ett tag vara många gånger bättre. Öka med 1% varje dag så får man ju den välkända ränta-på-ränta-effekten.

Så vill du komma igång med träning, gå ner i vikt, äta bättre, förbättra ekonomin, eller för den delen sluta med någon dålig vana – testa den här boken. Den är konkret, välskriven och lättläst.

Köp boken hos: Bokus | Adlibris | eller bättre för din ekonomi, låna den på biblioteket!

Glöm inte att använda en cashback-site om du köper boken! ?