Att bekosta ett sjukvårdssystem

Att bekosta ett sjukvårdssystem

På Twitter cirkulerade ytterligare en i mängden av uttalanden i form av “Jag betalade 200 kr för min [valfri sjukvård] och åh det är så mycket bättre än i USA där det gått på 20 000”. Det brukar komma lite då och då.

Och sedan kommer vänstern eller socialdemokraterna och tycker att det är så fint att betala skatt och vara solidariska och USA är djävulen själv.

Men kommer det inte in en rätt seriös halmgubbe någonstans i allt det här? Vem i Sverige är det som förespråkar att vi ska ha ett system som USA:s? Vem på högersidan är det som tycker att det är sjukvården av alla ställen som ska ha mindre av våra gemensamma skattemedel? Jag tycker inte att det verkar vara så många.

Själv är jag helt okej med att betala skatt. Jag ser på daglig basis patienter med alla olika livsöden, från nittiotreåringen som bara har blodtrycksmedicin och inget annat och som mår toppen på sin årskontroll, till tjugofemåringarna som bor på specialboende med olika typer av diagnoser sedan födseln och hjälp dygnet om. Vi vet aldrig i vilken ände vi hamnar — vi kanske har klarat oss förbi tjugofem, men när vi fyller trettiotre får vi en MS-diagnos att leva med resten av livet. Eller får en kolontumör vid fyrtiofem med operation, påse på magen och cytostatika som följd — om inte följden blir så mycket värre och vi hamnar i en för tidig grav. Eller så lever vi tills vi är nittioåtta och dör av demens på ett äldreboende, väl omhändertagen (också en av mina patienter).

Jag är gärna med och betalar för vår sjukvård. Jag är gärna med och betalar för att vår sjukvård ska fungera bättre, för jag har för många patienter som upprepar kommentaren “Man måste vara frisk för att kunna vara sjuk”, som i att det är ett ständigt kämpande för att få tider till olika mottagningar, för att få ut pengar från Försäkringskassan trots den svåra sjukdomen, och så vidare. Det akuta inom sjukvården fungerar ofta bra, men eftervården kan halta desto mer. De flesta i sjukvården sliter för att det ska bli så bra som möjligt för våra patienter, med långa arbetspass och mycket övertid, men det är ett system som ofta inte fungerar.

Grejen för min del med att inte vilja betala så mycket skatt som vi gör idag — och definitivt inte mer, med miljonärsskatt och ytterligare höjningar av ISK-skatt, och skatt på plastpåsar, och allt annat skit — är inte att jag inte vill bekosta sjukvården. Jag är villig att hjälpa till att bekosta sjukvården så att alla har möjlighet att söka vård när de behöver den. På samma sätt är jag villig att betala skatt för att alla ska få gå i en bra skola, att rättsväsendet ska fungera, och att vi har ett fungerande försvar. Jag tycker att det är toppen att högre utbildning är “gratis” för den enskilde (som senare betalar tillbaka det i skatt, alternativt ser man det som att föräldrarna betalar framåt för sina barn), så att alla har möjlighet att gå på universitetet om de vill och kämpar.

Saker jag däremot inte är särskilt välvilligt inställd till är enorma bistånd till andra länder. En vettlös invandring till Sverige. Miljöpremier som snarare stjälper än hjälper. Tusentals dumheter som kommunerna hittar på för att “sätta sin kommun på kartan” istället för att ägna sig åt kärnverksamheten (hint: en simhall kommer inte sätta staden på kartan, för ingen besöker en stad bara för att det finns en simhall. Så lägg inte en miljard på det.). Idiotiska upphandlingar som kostar miljoner och åter miljoner. Datasystem som utvecklas och sedan aldrig kan användas. Bidrag som betalas ut felaktigt, eller till organisationer med band till terrororganisationer. Konst för maskar.

(Läs boken om skatteslöseri om ni vill ha en hjärnblödning.)

Och så vidare.

Och nej, det spelar ingen roll att en del av den senare listan är kommun, annat region, och ytterligare annat stat. Det är våra skattepengar och hade alla politiker tagit hand om varenda en av våra skattekronor så hade hela summan på vår skattetyngd kunnat vara betydligt lägre. Men det är lätt att göra av med andras pengar.

Så sammanfattningsvis: Jag finansierar gärna sjukvården med mina skattepengar, jag vill inte ha USA:s system. Men det finns andra att jämföra med, andra system att sträva efter. Sveriges politiker gör av med enorma pengar på meningslösheter. Därför är jag emot skattetrycket som det ser ut idag.

Dela:
Comparisonitis

Comparisonitis

Frihetsmamman skrev ett inlägg om möjligheterna att bli miljonär innan man fyller trettio (intressant inlägg, läs!). Jag fick vara en del av inlägget i form av att hon beskrev mig som ett föredöme vad gäller att köpa begagnat till barnen istället för nytt.

Jag rodnade en aning, lite ovan vid att bli kallad föredöme – men det fick mig också att fundera lite på det här med föredömen och att jämföra oss med andra.

Engelskan har ett påhittat ord (okej, alla ord är påhittade, men du vet vad jag menar), comparisonitis, som är ”sjukdomen” att konstant jämföra sig med andra för att på så sätt få reda på sitt eget värde.

The compulsion to compare one’s accomplishments to another’s to determine relative importance, etc.

~ Wikipedia

Det allra vanligaste är förmodligen att jämföra sig med hur lyckade alla andra är – prylarna, resorna, de leende barnen, och så vidare som visas på sociala medier, i grannskapet, i tidningarna, på arbetsplatsen, eller i vänskapskretsen. Det är en del av konsumtionshysterin, för om alla man kände fortfarande hade en tjock-tv så hade det förmodligen inte sålts mängder av nya platt-tv i allt större versioner under julrean. På samma sätt jämför vi våra kroppar med tjejerna och killarna på tidningsomslagen och blir mindre nöjda med vad vi själva ser i spegeln, eller när någon annan lägger ut bilder av deras fantastiska resa till X så känns vår egen vardag (eller till och med vår egen resa, som ju “bara” var en dussincharter) plötsligt tråkigare.

För egen del ser jag min egen comparisonitis varenda gång jag öppnar en bok för närvarande. “Åh, varför kan inte jag skriva så?” Eller, “Åh, jag önskar att jag fattade hur man fick sådär många läsare.” Eller, “Varför skriver inte jag en bok var 45:e dag som författaren X?”

Ni fattar.

När jag gick på läkarprogrammet ställde föreläsarna ibland frågor till publiken/studenterna, såsom föreläsare gör. Ofta hade jag ingen aning om svaret – men någon av mina kursare kunde svaret. Min tolkning av detta blev då att ”alla andra kan redan det här”.

I min klass fanns det en som tävlat i SM i segling. En annan som var ett socialt geni. En tredje som hade över 90% rätt på varje tenta. En fjärde som var med i ett grymt duktigt dansteam. En femte som spelade flöjt på en nivå som skulle passa i en symfoniorkester. En sjätte sprang maraton på bra tid. En sjunde som kunde namnet på varje enzym.

Och så vidare.

Min tolkning? ”Alla i den här klassen är fantastiska superatleter och sociala genier, fattar medicin intuitivt, kan svaren på alla frågor, och hade kunnat jobba som musikproducenter.”

Ja, alla utom jag då. Jag var (och förblir) en högst medelmåttig atlet som gillar att sjunga och som får plugga hårt för att ta mig över godkäntgränsen, som definitivt inte är något socialt geni.

Vi separerar inte ut individerna runtom oss när vi jämför oss. Vi ser framgångsrika supermodellersnygga infoga-drömyrke-här som ständigt reser till exotiska platser, med välartade ungar som alltid ler på bilderna, boendes i vackra hem som alltid är välstädade. Allt-i-ett-paket, ett ouppnåeligt ideal – för inte heller de vi jämför oss med är där. 

Jag tvivlar inte för en sekund på att detta bidrar till de ständigt ökande sjukskrivningstalen för psykisk ohälsa, inte minst för utmattning. Hamsterhjulet snurrar allt snabbare och vi har ett ständigt inflöde av intryck, av saker och människor vi kan jämföra oss med.

Även inom FIRE-sfären kan jag känna en del comparisonitis ibland. IGMR är DYI:are ut i fingerspetsarna. Frihetsmamman också gör massor själv. Sparos fantastiskt låga matkostnader och hans förmåga att skriva dräpande inlägg på löpande band. Fru EB som gör det mesta FIRE-rätt och dessutom skriver så kul att hon har en enorm följarskara. Och så vidare.

På läkarprogrammet lärde jag mig till slut (någotsånär) att inte jämföra mig med resten som helhet. Vad gäller det materialistiska är jag inte den som jämför mig så mycket, jag gillar inte kläd-/sko-/väsk-/whatever-shopping, jag jämför inte min bil med andras (gud så ointressant), resorna vi gör gör vi för att vi njuter av dem… Men visst ser jag ibland Det Vackra Folket i de glansiga tidningarna och undrar varför jag inte är smalare eller mitt hår inte ser ut som deras eller min näsa är mindre.

Jag måste påminna mig själv om vad som ligger bakom de där Vackra människorna. Dieter? Kirurgi? Personliga assistenter, sminköser? Photoshop?

Det gör nog oss alla gott att stanna upp och försöka lägga bort jämförelserna. Jag måste tänka på vad som gör mig och min familj lyckliga, inte vad någon annan familj gjort. I en egocentrisk värld behöver vi, i den här aspekten, faktiskt bli lite mer egocentrerade. Öva på tacksamhet för allt det du har, istället för att fokusera på det du inte har. Du blir gladare och lugnare – och förmodligen rikare med tiden, om det du jämför dig med är Det Vackra Folket i sina stora hus och dyra bilar och exklusiva semestrar. Jämför du dig med FIRE-folk, ta det lugnt med det också. Gör det som passar dig, som du orkar med. IGMR skrev om hur han försökte göra allt för att maxa inkomsterna, men konstaterade att det inte funkade. Man kan inte göra allt, alltid.

Föredöme är jag gärna, men låt bli att jämföra er med mig eller någon annan. Vi gör alla så gott vi kan.

Comparison is the thief of joy.

~ Theodore Roosevelt

Dela:
God jul!

God jul!

God jul till alla er, mina läsare här på bloggen! Jag hoppas ni får en riktigt härlig julafton trots Covid-restriktioner.

Gammal teckning av Quasimodo och Esmeralda från Disneys version av Ringaren i Notre Dame

Dela:
Olika sorters mjölk och dess miljöpåverkan

Olika sorters mjölk och dess miljöpåverkan

Vi började med viktväktarna för drygt två månader sedan.

(Vilket i en bisats kan sägas gick till så här om kostnaden: Gick in på VVs hemsida, gick inte med för att vi hade satt startdatum ett par dagar senare. När jag sedan gick in på Facebook kom det snart annonser med VV för halva priset, så vi tog det i tre månader. När jag nu skulle säga upp abonnemanget fick vi båda omedelbart erbjudande om en gratis månad. Så nu blir det totalt fyra månader med VV till en kostnad motsvarande 1,5 månad till fullpris. Nice.)

Anyway, detta har gjort att maken börjat titta på att ha annat än vanlig komjölk i teet, eftersom komjölk måste betalas med “smartpoints” och man har begränsat med smartpoints varje dag. Så kom vi in på de olika alternativen i mjölkväg, vilket i första hand verkar vara havremjölk respektive sojamjölk.

Jag började då fundera på vilken av dessa som är mest miljövänlig. Svaret? Långt ifrån enkelt.

  • Komjölk kostar i form av kossor som fiser metangas, måste käka något (ofta importerat foder, t ex soja, vilket bidrar till dålig odling på annan plats på planeten) och behöver stora ytor för att må bra. Samtidigt kan den också bidra positivt till vissa miljömål, framför allt om djuren betar vilket ger artrika hagmarker. (Komjölk innehåller också vitaminer och spårämnen som inte finns i de andra två, så det är nyttigt.). Med hänsyn till proteininnehåll är komjölk och havremjölk ungefär lika i “arealeffektivitet” – och ännu mer positivt när man ser till proteinkvalitet och möjligheten till ekologisk produktion. “Av de animaliska livsmedeln är mjölk ett av de mest resurseffektiva” (källa: Matlust).
  • Havremjölk (havredryck) görs på havre som har lägre miljöpåverkan räknat per kilo – men den ger absolut inte ett rikt odlingslandskap och växt- och djurliv, utan utarmar jorden. Havreodling kräver att det finns animalisk produktion i jordbruket, eftersom höns och kor äter upp restprodukterna (minst 1/3 av odlad havre blir halm). Produktionen använder också mer bekämpningsmedel. En viss mängd havredryck tar dock mindre mark i anspråk än motsvarande mängd komjölk.
  • Sojamjölk kommer från soja som produceras på andra sidan jordklotet eftersom det inte finns förutsättningar för sojaodling i Sverige, och dels har man då transporten och dels utarmar odlingen markerna. Å andra sidan kräver sojaodlingarna minst plats för mest mängd dryck av de tre, så det är “sannolikt den mest effektiva produktionen av högvärdigt protein i jordbrukssystemet” (källa: Matlust). Utsläppen av växthusgaser vid odling och produktion är låga.

Jag tycker att denna lilla dykning in i världen av “miljövänligt” och “klimatvänligt” visar rätt tydligt på varför det är så svårt att “välja rätt”. Vi behöver variera, vi behöver både det animaliska jordbruket och det vegetabiliska. Är närodlat, icke-ekologiskt bättre än ekologiskt från andra sidan jordklotet? Eller är det tvärtom? Är ekologisk odling alls bättre, eftersom det kräver mer yta (skördarna per hektar är mindre) och därmed blir det mindre koldioxidbindande skog över, som en rapport säger? Samtidigt ger ekologisk odling mer biologisk mångfald, även om skillnaden i artrikedom inte är så stor.

Enkelt är det inte, och det här är bara vad jag hittat när jag tittat lite snabbt.

För övrigt gillar jag slutsatsen i “Matlust”, både ur ett miljö- och kostnadsperspektiv (även om vatten inte är något alternativ för maken i teet):

”Kriget i mejeridisken” är kanske inte i första hand en fråga om vilken produkt som är bäst eller sämst för miljön eller hälsan utan är en strid mellan världsbilder, värderingar och olika kommersiella intressen. Just som måltidsdryck behöver vi inte dricka vare sig mjölk eller vegetabiliska ersättningsprodukter, kranvatten är det klart bästa alternativet ur miljösynpunkt.

Källa: Matlust: Mjölkprodukter och vegetabiliska alternativ till mjölkprodukter – miljö, klimat och hälsa

Dela:
Vad gör vi för fel? – del 2 av 2

Vad gör vi för fel? – del 2 av 2

Jag började skriva om utmattningssyndrom och vem som blir utmattad i del 1. Här fortsätter jag med mina tankar på området.

Så vad gör vi åt det?

Det här är knäckfrågan. The million dollar question. Eller säkert miljard-frågan, för sjukskrivningarna för utmattning kostar samhället enorma summor. I många fall är det arbetgivarens ansvar att förändra arbetsplatsen och -uppgifterna, det är systemfel med offentliga verksamheter med alldeles för lite resurser och samma i privata företag som vinstmaximerar, och så vidare. Samtidigt kommer många av dessa saker inte att ske, och de gör dessutom varken till eller från för den enskilda individen som är på väg mot eller redan utmattad. Så vad kan vi som enskilda individer göra? Här är några tankar:

1. Frångå heltidsnormen

Heltidsnormen är inte en norm som utvecklats för att det är det bästa för människor — det har satts av samhället för att det är det bästa för samhället/staten/skatteintäkterna/produktionen. Det är inte det bästa för varje enskild individ. Varför ska vi jobba fem dagar i veckan för att vara lediga två? Varför ska vi försöka pressa in umgänget med våra partners och barn, vår träning, och allt annat vi behöver göra på kvällstid och på helgen? Ifrågasätt heltidsnormen.

2. Ekonomi som tillåter andra prioriteringar

Många ser det som ekonomiskt omöjligt att gå ner i arbetstid, att den livsstil de vant sig vid kräver den mängden lön in varje månad som de har med heltid. Jag brukar ibland ställa frågan hur de då ska klara av att vara hel- eller deltidssjukskrivna, om de vandrar hela vägen in i den famösa väggen. Då påverkas ju ekonomin högst avsevärt, och det utan att man själv har kontroll. Bättre då att lägga om på förhand och skapa utrymme. Många har inte ens tänkt tanken när jag börjar prata med dem om huruvida det är rimligt att jobba heltid. Är heltidsnormen något att fortsätta med? Vad kan man lägga om i ekonomin, vilka utgifter kan man dra ner på, för att istället kunna gå ner i tid? Att gå ner i tid och istället ha möjlighet att till exempel baka sitt eget bröd, träna ordentligt, och helt enkelt ta hand om sig kommer med tiden att spara ytterligare pengar.

3. Byta arbete

Rösta med fötterna — funkar inte arbetet för dig, så byt. Det finns andra, bättre jobb. Du har inte sålt din själ för att du skrivit på ditt anställningskontrakt, du har uppsägningstid precis som alla andra. Du “sviker” inte alla andra för att du säger upp dig — däremot tar du hand om det viktigaste du har: dig själv. Även för denna punkt är ekonomin viktig så skapa luft i systemet, så underlättar du för dig själv.

4. Prioritera dig själv

Även om livet runtomkring är stressigt, se till att hålla fast vid dina goda vanor. Om det sedan är att pilla i trädgården eller springa marathon spelar inte så stor roll, bara de inte prioriteras bort. Se också till att göra pulshöjande aktiviteter minst tre gånger i veckan, så att hjärta får jobba och du får ut lite endorfiner, det mår både kropp och själ gott av. Se till så att kroppen får arbeta medan hjärnan får vila (det betyder att det inte är någon vidare återhämtning att landa i soffan och köra seriemaraton).

5. Gå i terapi

Det finns bra terapi med olika typer av samtalsterapeuter som kan hjälpa till med ångest, depression, stresshantering och höga krav på sig själv. Ta hjälp av dem, de finns där för att du ska må så bra som möjligt. Det är inte en svaghet att gå till en terapeut, det är att ta ansvar för sig själv. 

6. Var inte ett offer

Kanske en provokativ rubrik, men ändå sann för många. Med tillräckligt mycket nedtryckningar av orimliga chefer, stress på jobbet och tyngden av all världens problem på sina axlar blir känslan till slut för många att det inte finns något de kan göra åt sin situation. Det finns det trots allt för de allra, allra flesta. Säg upp dig. Säg ifrån på arbetet. Kontakta en samtalsterapeut för att lära dig hantera stress och ångest. Ät, sov, träna, och vila. GÖR NÅGONTING för att förändra din situation. Oavsett sjukskrivning, diagnos, och terapi så kommer din livssituation alltid att vara upp till dig att hantera – ingen läkare, sambo, eller magisk fe kommer att förändra det åt dig. Ta ansvar. Du kan aldrig bli sjukskriven från ditt liv, det kommer ändå alltid att vänta på dig när du tar dig ur soffan. Ändra dina egna förutsättningar.

Sammanfattning

Varför så många blir utmattade är ett mångfacetterat problem där det inte finns några enkla lösningar. Det var och en av oss kan göra är att ta ansvar för oss själva, på olika sätt enligt förslag ovan. Har du fler förslag och funderingar? Dela gärna med dig.

Dela: