Recension: Genusdoktrinen

Recension: Genusdoktrinen

Genusdoktrinen av Ivar Arpi och Anna-Karin Wyndhamn.

Ytterligare en bok som gör mig fullständigt galen att läsa, inte olikt boken om vad alla våra skattepengar går till. Inte på något sätt så att jag inte håller med författarna och deras slutsatser, utan att det kan få lov att gå till på det här sättet i universitetsvärlden (som är huvudfokus för boken).

Detta är den autoetnografiska metoden, som utgår från ståndpunktsteori, där sanningen är så relativiserad att det är lika bra att utgå från sig själv. Bara sig själv. Någon objektivitet finns inte, menar forskaren i sin egen sammanfattning av avhandlingen.

(Skrivet av en doktorand som ur ett “queerfeministiskt perspektiv” för en dagbok om hur det är att promenera runt i staden, där hon i ett och samma stycke framför önskan om att vara både ifred och slippa vara osynlig, när en man skriker ”Hej tjejen” efter henne. What?)

Fredrik Bondestam, som är en av huvudfigurerna i boken genom att han är ansvarig för införandet av genusdoktrinen på universiteten (chef på det Nationella sekretariatet för genusforskning under Göteborgs universitet), skriver så här om sig själv i sin avhandling, då han råkar vara både man och vit och allt det är som är så överjävligt (och därefter följer, i andra stycket, bokförfattarnas mycket relevanta kommentar):

”Varför just jag då? Jag har svarat än det ena, än det andra. Jag har svarat undvikande, slingrat mig, ljugit, fasat inför vad jag kan komma att säga. Ett kanske alltför rakt svar är: ’För att jag har varit utsatt för ett sexuellt övergrepp.’ Ett inte lika direkt svar, men mer giltigt ändå, tror jag efter föregående resonemang kan vara: ’För att jag är kvinna i någon mån.’”

Vad betyder detta? Att han förstår vad det innebär att vara i underläge? Eller att Bondestam genom att utsättas för ett övegrepp blir kvinna? Hur då? Vad är det i ett sexuellt övergrepp som kan förvandla en man till en kvinna? Det låter misstänkt likt en förminskande definition av ”kvinna”, att det handlar om att vara våldtagbar.

Jag tycker att den andra paragrafen, den där Arpi och Wyndhamn kommenterar citatet, är otroligt bra. För hur blir en man en kvinna? Hur får en man “rätten” att driva feminism och genusfrågor (för det har inte män, enligt Bondestam själv i samma avhandling). Jo, tydligen är en del av det att om man blir våldtagen, då är man (åtminstone delvis) kvinna. Bara kvinnor kan bli våldtagna, alltså måste man vara kvinna om man blir våldtagen – vilket i sin tur måste innebära att att vara kvinna är att vara utsatt, ett offer, för en man kan inte vara ett offer.

Jag blir så fruktansvärt trött på flera av resonemangen som framförs av olika personer i ledande positioner i boken att jag vill slita mitt hår.

Genomgången av genus och trans var, förutom att jag många gånger ville slita mitt hår, väldigt välgjord. Framför allt kapitlet om transvågen och allt med alla olika könsidentiteter som finns idag var mycket lärorik.

Även detta tycker jag var klargörande:

Så varför tar inte genusforskningen biologin i beaktande? Charlotta Stern menar att man inom genusforskningen fullständigt blandar ihop skillnad och ojämlikhet.

– Så fort man ser en skillnad anser man att det är ojämlikhet. En ojämlikhet implicerar diskriminering och att någonting är fel, man antar att det finns en orättfärdighet i hur skillnader har uppstått. Då är det ett socialt problem och vi bör försöka göra något åt det.

Och om gener och biologi påverkar människor sätter det gränser för vad man med politik. Kan hoppas uppnå.

En intressant aspekt av ovanstående är att detta resonemang kan appliceras även på andra delar av politiken. Om nu till exempel gängvåldet och klanerna inte beror på socioekonomiska faktorer (som kan påverkas med politik i någon mån), utan på att det är kultur och struktur som vi tagit in i landet genom en oreglerad invandring, då är det inte något politiken kommer att rå på genom att “minska klyftorna” och bygga fritidsgårdar. Att hantera andra kulturer är något politiken är väldigt oförberedd för. Att t ex statsministern gärna vill att det ska handla om socioekonomiska faktorer och ojämlikhet blir tydligt i uttalanden där han säger att det inte hade spelat någon roll om det var invandrare i de utsatta områdena, eller om etniska svenskar bott där under samma förutsättningar – vi hade agerat likadant. Själv tror jag att det är få etniska svenskar som hade slutit sig samman i stora släktbaserade kriminella nätverk, men så är jag inte heller politiker.

Det finns så många delar av boken som är värda att citera, så mycket trams som införts på universiteten och i vår vardag som är så illa underbyggt att det inte håller för minsta kritiska fråga.

(Ett exempel de har i boken, fritt ihågkommet utan boken framför mig, är när en akutmottagning skulle bli “genuscertifierad”. Genusforskarna fick då frågor om huruvida sådan certifiering hade mätbar effekt – varpå genusforskarna blev så sura (för det enda de frågat transpersonerna om var om de skulle föredra att gå till en genuscertifierad akutmottagning över en icke-certifierad) att akutmottagningens personal fick munkavle. De fick inte längre ställa några frågor, för att skydda genusforskarna. Vad är det för inställning till forskning och vetenskap?)

Min enda kritik mot boken är att den är lite för lång, för någonstans mitten-slutet börjar den bli ganska repetitiv. Men man kan skumma när det känns som att det är saker som redan sagts.

Läs boken. Är du redan såld på genusdoktrinen kommer du avsky den.

Dela:
Bokrecension: Slöseriet med dina skattepengar

Bokrecension: Slöseriet med dina skattepengar

Vill du få en hjärnblödning? Den här boken är sprängstoff för vilken hjärna som helst – utom möjligen för alla de politiker som möjliggjort idiotierna.

Slöseriet med dina skattepengar – 258 exempel som du inte vill betala för, av Johan Gustafsson, aka Slöseriombudsmannen (tills någon gång i närtid då det byts till en ny). Boken som får dig att vilja knarka lugnande mediciner för att ta dig igenom nästa sida.

Det finns allt från fågelburar för kommunpolitiker kommuninvånare (men det är högste kommunpolitiker som har nyckeln dit, och som har sina fåglar där) och ett mini-zoo som går före skolbarnen:

När Tibro fick ont om pengar och tvingades spara föreslog kommunens tjänstemän att stadens mini-zoo skulle läggas ner, eftersom det inte skulle påverka kärnverksamheten med exempelvis skolor. men politikerna valde att prioritera djurparken istället. De beslutade om stora nedskärningar i skolan för att rädda fåren och grisarna på zoo.

– En kommun kan inte bara ha skola, vård och omsorg. Det måste finnas något annat, sa kommunalrådet Rolf Eriksson (S) till GT.

Det finns givetvis lite större slöserier också:

Två regeringar satsade 140 miljoner på att ge svenskarna enklare tillgång till sina hälsouppgifter i ett eget hälsokonto på nätet. Nu skrotas hälsokontot och skattebetalarna fick ingenting för pengarna. Efter över sex år, förseningar och överklagade upphandlingar står det klart att känsliga personuppgifter skulle riskera att hamna i fel händer och att hälsokontot därför inte var förenligt med svensk dataskyddslagstiftning.

Eller varför inte vårt älskade Migrationsverk?

Migrationsverket betalade 60 miljoner per år i kallhyra för ett asylboende på Pite Havsbad. På det betalade man 40 miljoner i löpande kostnader, utan att kontrollera att man fick vad man betalade för. Enligt avtalet betalade myndigheten ut ett schablonbelopp som skulle justeras mot de faktiska kostnaderna var tredje månad. Men migrationsverket följde aldrig upp kostnaderna.

– Det stora problemet är att man inte följt upp som man borde göra, vilket innebär att man med stor sannolikhet har betalat alldeles för mycket. I vart fall finns den risken. Det är klantigt, dumt och slöseri med skattemedel, sa Olle Lundin, professor i förvaltningsrätt till SVT.

Ja, det är ju svårt att inte hålla med.

Eller en feministisk crash-course i kärnvapendebatten? Visst är det värt 481 000 kr? Det tyckte Jämställdshetsmyndigheten, som gav Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet så mycket pengar för ändamålet. Eller att arbetsförmedlingen i snitt förmedlar ETT jobb per anställd PER ÅR? Eller att Vattenfalls tyska kolkraft såldes ut för 100 miljoner för att strax därpå uppvärderas av de tjeckiska köparna till 6 miljarder (vinsten under de första 14 månaderna för de nya ägarna blev 2 miljarder) – och detta efter att Fridolin (MP) viftade med en kolbit i valrörelsen och sa att det skulle stanna i marken.

Läs den. Eller inte, om du vill behålla tron på typ hur Sveriges politiker håller i våra surt förvärvade pengar. Med tanke på all skit mina pengar hälls på så tycker jag det vore mycket rimligare att vi fick behålla en större del av kakan själv. Så kanske vi skulle köpa en egen fågelbur, eller något annat vi gillar mer, om vi vill det – för egna pengar.

Dela:
Bokrecension: Konsten att städa

Bokrecension: Konsten att städa

Jag började titta på serien Tidying up with Marie Kondo på Netflix för ett tag sedan och har sedan dess städat (eller snarare rensat ut) enorma mängder hemma. Jag bestämde mig för att även låna boken, för att se om det fanns mer att ta till sig i den. Boken heter “Konsten att städa” på svenska och är en lättläst liten bok med trevlig ton och det finns mycket jag gillar med den – och en del jag inte tycker lika mycket om.

Det jag gillar

Jag gillar många av tankarna i boken. Tankarna om att behålla det som ger oss glädje och att göra oss av med annat. Jag tycker inte att det är ett helt praktiskt synsätt (hammaren kommer aldrig ge mig glädje, men den är praktisk att ha hemma), men det är en bra grund att utgå från. Jag gillar tanken på att fokusera på det man vill behålla, snarare än att fokus är på att kasta grejer.

Jag tycker också om hennes förhållningssätt till t ex gamla vykort och brev och allt sådant som många av oss tenderar att spara: det gav oss glädje när vi fick kortet, vilket gör att det fyllt sin funktion, och nu kan det kastas utan att vi får dåligt samvete – för att det har uppfyllt sitt syfte. Över lag är tanken att fråga sig själv “Vad var syftet med den här grejen?” ett intressant tankesätt. Om syftet var att man köpte tröjan när man var på dåligt humör, och genom köpet fick en kick och blev på bättre humör, då tycker Kondo att man – om den inte längre “sparks joy” – kan göra sig av med tröjan utan dåligt samvetet. Det blir ju lättare att göra sig av med grejer då.

Ytterligare en sak jag gillar är hennes inställning till hur man ska sortera grejerna: ha saker som hör ihop på samma ställe, inte utspritt på flera. Detta har jag nu börjat med, inte minst i köket som jag i princip rensat klart. Där finns nu grejerna jag använder till bakning på ett ställe, all pasta på ett ställe, alla nötter och frön på ett ställe, och så vidare. Det är ju mycket bättre, och det gamla sättet jag hade grejerna på var väl i stort sett en kvarleva från när vi flyttade in (och sen dess har jag bara gått igenom ett skåp i taget och då blir det att allt sätts tillbaka efteråt igen, eventuellt i bättre ordning, vilket är en annan grej Kondo vänder sig mot).

Det jag inte gillar så mycket

Bland det negativa med boken finns – åtminstone i den version av den svenska utgåvan jag lånade på biblioteket – att den är dåligt korrekturläst så den innehåller ett helt gäng fel. Felstavade ord, ord som saknas, och så vidare. Det stör läsningen väldigt mycket för mig. Något annat är begreppet “ordning på torpet” som återkommer hundra gånger om. I början var det väl sött, men efter fjärde, femte gången blir det bara irriterande. Jag har ingen aning om vad det ursprungliga japanska begreppet är, men “ordning på torpet” går mig på nerverna långt innan boken är slut. Den är dessutom i stort ganska tjatig, vilket är så det blir när ens budskap egentligen kan kokas ner till ett par punkter men ska fylla en hel bok.

En del saker är bara saker jag inte håller med om. Kondo tycker inte att man får ha lager av något, och ondgör sig över folk med lager hemma. Själv har jag lager av vissa saker – främst sådant som mjöl och andra matvaror som håller länge och används mycket hemma hos oss – och tycker att det visst fyller en funktion för att inte behöva panikhandla. Däremot kan man väl hålla med om att personen som hade 20 000 tops hemma, det var kanske lite överdrivet…

Kondo tycker också att alla saker ska ha ett hem, sin egen plats. Det kan jag hålla med om (för att det blir mycket lättare att lägga tillbaka dem på rätt plats då), men när hon går så långt som att tycka att man ska plocka ur sin väska varje dag och lägga grejerna på sina platser, för att sedan plocka i allt igen nästa morgon, då blir jag lite trött. Ärligt talat är jag fullt villig att låta väskan vara “rätt plats” för grejerna som ligger i väskan, och göra en utrensning lite då och då istället. Annars är nog risken att jag glömmer både e-tjänstekort och matlåda när jag ska till jobbet på morgonen.

Och sen det där med att prata med sina grejer. Tacka dem hela tiden. “Väcka dem” om de sover. Tja… lite för flummigt för min del. Hon har en liten story om sin mobiltelefon och… meh. Inte min grej. På samma sätt förhåller jag mig skeptisk till hennes uttalande om att folk gått ner i vikt av att rensa ut (annat än att det är en fysisk övning som bränner kalorier) och andra väldigt långtgående konsekvenser av hennes metod.

Slutligen pratar Kondo mest om att “slänga” allt. Jag hoppas innerligt att hon egentligen menar återvinna så mycket som möjligt – lämna till Myrorna, sälja på andrahandsmarknaden, återvinna elektronik där det hör hemma, osv. Tyvärr kändes flera av deltagarna i hennes TV-serie som att de mer bara slängde allt, istället för att återvinna. Dussintalet svarta sopsäckar säger inte direkt “återvinning” för mig.

Sammantaget

Jag gillar ändå boken, även om det är en hel del flum och upprepningar. Grundtesen känns sund och jag tycker om den. Läsvärd bok och jag tror många skulle må bra av att rensa mycket hemma.

Dela:
Ett intresse långt utanför aktiemarknaden

Ett intresse långt utanför aktiemarknaden

Jag läser ”101 tankar om aktier” av Ludvig Rosenstam Åhman just nu. En recension kommer, men något han skrev redan i introduktionen fastnade hos mig:

Aktier väckte ett intresse hos mig som sträcker sig långt utanför aktiemarknaden. Ett intresse för att lära mig mer om allt som jag kan ha nytta av i livet. Områden såsom produktivitet, beslutsfattande, beteendevetenskap, psykologi och hjärnans funktion.

Detta fastnade hos mig, för det har varit precis likadant för mig. Intresset för ekonomi blev ett intresse för aktier – och det i sin tur har öppnat en hel värld av nya spännande böcker, där många böcker haft referenser till andra böcker som jag sedan läst.

Jag tyckte tidigare att fackböcker kändes som ett så tråkigt område. Det låter ju trist. Men det är det inte och min insikt har varit att det finns så många otroligt bra böcker där ute som bara väntar på att jag ska läsa dem. Det finns böcker om psykologi, minimalism, världen i stort, människors egna upplevelser, hjärnans funktion, och mycket mer som jag nu bara slukar, bok efter bok.

Något som också öppnat upp denna värld är de fantastiska poddarna där ute, där de amerikanska FIRE-poddarna är de jag lyssnar på mest. De går en bra bit utanför ”bara” FIRE/ekonomi/investeringar och till exempel Paula Pants ”Afford anything” har så många fantastiska avsnitt som lärt mig otroligt mycket av. Det känns dessutom som att en majoritet av de hon intervjuar har skrivit egna böcker, vilket gör att det alltid går att dyka vidare i ämnet, eller så har de bra rekommendationer om vidare läsning. Likaså har ChooseFI vid det här laget gott om avsnitt som inte handlar om någon enskilds FIRE-resa, utan är just mycket bredare med saker man kan ta med sig för att bli en bättre människa eller bara må bättre i sitt eget liv.

Att jag och Ludvig Rosenstam Åhman har haft samma upplevelse märks inte minst i att jag halvvägs genom boken ännu inte stött på något begrepp jag inte redan hört talas om och läst om, och att jag läst ett helt gäng av böckerna i hans referenslista.

Har FIRE/ekonomi/börsen öppnat världen mer för er?

Min lista på recenserade böcker finns här.

Dela:
Baka bröd!

Baka bröd!

Inlägget innehåller en affiliate-länk.

I somras fick jag en fantastisk bok i present av min bästa kompis: Baka bröd – enkla recept för stora och små av Martin Johansson.

Den är så bra.

Innan dess googlade jag brödrecept när jag skulle försöka baka, och vartannat bröd blev kasst och vartannat blev acceptabelt. Sedan jag började följa bokens recept istället blir det fantastiskt bröd efter fantastiskt bröd. Jag ger bort bröd i present regelbundet och möts av glädjerop.

Jag gör formfranska som vi har som hamburgerbröd (eller bara rostat bröd om vi vill det, så klart), ljus limpa där jag blandar i russin, aprikos, solroskärnor och annat gott, och det underbara grytbrödet som får en härlig skorpa och en galet mjuk och härlig insida.

Jag rekommenderar den här boken varmt. Det finns dessutom ett par sidor om jäsning, olika sorters mjöl, med mera så att man kan få en större förståelse för det man håller på med. Recepten är enkla med små tips och tricks att ta med på vägen.

Just den här finns inte på bokrean, men det finns däremot Johanssons större (fler sidor och recept) och samtidigt mindre (till formatet) bok ”Bröd bröd bröd”. Den har jag beställt och ser fram emot att den ska komma för att testa ytterligare härliga bröd.

Av förklarliga skäl köper vi extremt sällan bröd längre.

Prisjämförelse: Grytbröd: 600 gram vetemjöl (köper 2 kg för 9 kr), 18 g jäst (50 g kostar 2,50 kr), 22 g honung (vad kostar en hel flaska, 30 kr kanske?), 18 g salt, 75 g rågmjöl (kostar lite mer i kilopris än vetemjöl, men ändå inte mycket och 75 g är ca 1,5 dl), samt vatten (i princip gratis). Jag skulle tro att det totalt går på runt 8-10 kr för ett bröd som inte finns i matbutik, och från sånt där fancy bageri på stan skulle kosta 50-70 kr… Dessutom får man den ljuvliga doften av nybakt bröd hemma, vilket är helt underbart.

Jag köpte mina reaböcker (däribland Bröd bröd bröd och Portionen under tian) från Bokus (affiliatelänk). Passa på du med, det är riktigt bra priser.

Dela: