Vecka 33: Läs en bok om privatekonomi

Vecka 33: Läs en bok om privatekonomi

Har ni kommit tillbaka till jobb än? Den här veckan flyttar vi, vilket sammanfaller med min sista lilla strövecka av semesterledigt, så visst är vi lediga men vi lär ha att göra ändå.

Sedan jag blev intresserad av privatekonomi har jag slukat rätt många böcker om ämnet. Det har dessutom breddats rätt rejält utanför bara ren privatekonomi, med allt från investeringsstrategier till förhållningssätt till livet på olika sätt, och hur man utövar självförbättring.

Utmaningen den här veckan är således att läsa en bok om privatekonomi eller något närliggande ämne. Har du inga som helst idéer om någon bok du vill läsa kan du kolla listan på böcker jag recenserat. Stjärnmarkerade böcker är de jag tyckt allra bäst om.

Du kan givetvis köpa böcker, men att låna dem på biblioteket är smidigt och gratis, så varför inte utnyttja något du ändå betalar för via skattesedeln?

Vilka böcker har du läst och uppskattat? Någon hypad bok som du absolut inte gillade?

Dela:
Vecka 21: Upptäck biblioteket

Vecka 21: Upptäck biblioteket

Vecka 21 och sista veckan i maj. Jag är fortsatt osäker på var det här året tar vägen, det känns som att allt bara rusar på.

Den här veckan blir det ett lite kortare tips, nämligen att upptäcka biblioteket.

Precis för närvarande kan det vara svårt att upptäcka biblioteket rent fysiskt – här i Linköping är det bara stadsbiblioteket som har öppet, och det mer begränsat än i icke-Covid-tid. Mitt lilla bibliotek nära där jag jobbar har varit stängt i ett år, vilket kraftigt dragit ner på antalet fysiska böcker jag läst. Annars älskar jag att strosa runt i bibliotek – de är lugna, mysiga och det finns tusentals böcker. Å andra sidan finns det stora möjligheter att låna digitalt istället. 

Jag skulle tro att alla bibliotek i Sverige idag är anknutna till någon sorts digital utlåningstjänst, där du kan få tag på e-böcker och ljudböcker, och på vissa ställen även en del filmer. Utbudet varierar kraftigt mellan olika bibliotek, men någon form av utbud finns i alla fall. Ofta finns begränsningar på hur många böcker du får låna per vecka, men det tar ju lite tid att läsa böcker så det är förmodligen inte ett jätteproblem för de flesta. Och det bästa? Det kostar dig ingenting. 

Så ta chansen! Gå till det fysiska biblioteket om det är öppet och leta upp något spännande – kanske en bok om privatekonomi? Det finns ett gäng att välja mellan, här är några av de jag läst och recenserat. Kolla vad som finns i det digitala utbudet, ladda hem och njut. När du är klar lämnar du bara tillbaka boken, eller inte ens det om du lånar en e-bok eller ljudbok, de försvinner av sig själva. Jämför det med att betala 250 kr för en bok och sedan behöva ha den kvar hemma trots att du redan vet att du med all sannolikhet aldrig kommer läsa den igen.

Använder du dig av ditt bibliotek?

Dela:
Recension: Sparboken – en konkret guide till ekonomiskt oberoende

Recension: Sparboken – en konkret guide till ekonomiskt oberoende

Det damp ner en bok i brevlådan för ett tag sedan – och det visade sig vara Fru Efficient Badass bok Sparboken – en konkret guide till ekonomiskt oberoende. När Fru EB skrev till mig och erbjöd mig en gratis bok visste jag inte vad det var för bok som skulle komma, men det var ju en kul överraskning. Nedan följer en helt oberoende recension som inte på något sätt är sponsrad, annat än att jag just fick ett recensions-ex.

Framsidan är tyvärr inte särskilt säljande. Jag gillar bilden (tydligen gjord av något av fru EBs barn; fick mig att tänka på Frugalwoods bok), men resten är alldeles för mycket kurslitteratur av något ganska trist slag, snarare än en bok skriven i stilen som fru EB använder sig av. Jämför man med Frugalwoods-boken är Frugalwoods mycket snyggare på utsidan men jag sågade dess insida, medan den här boken inte har någon vidare tilltalande utsida, men en extremt mycket bättre insida. (Bokomslag är dock verkligen smaken-är-som-baken, kan jag konstatera efter att jag letat “bästa omslag” för fantasy, när jag nu ska fixa ett omslag till The Lost Wings – det finns omslag på tio-i-topp som jag tycker är helfula…)

Boken är egentligen bloggen nerkokad till bokform. Den är uppdelad i följande kategorier:

  • Mat & dryck
  • Kläder & skor
  • Kropp & träning
  • Hus & hem
  • Pengar
  • Resor & fritid
  • Mentala knep

…och gör under var och en av kategorierna slarvsylta med vad hon kallar “consumer suckers” livsstil. Följer man samtliga råd i boken landar man på en frihetsfond om 3,2 miljoner kronor om tio år (räknat med 8 % avkastning men utan inflation, skatt eller fondavgifter), varför det ska “tas med en nypa salt” enligt författaren själv.

Jag är medveten om att det finns ett antal tankevurpor i ovan antagande. Det är exempelvis inte helt sannolikt att du kommer spara pengar på frugala skidresor om du inte åker skidor. Det är heller inte så troligt att du kan spara ihop en kvarts miljon på att styra upp barnens klädbudget om du inte har några barn.

Ovan klipp anger tonen för hela boken, om du nu inte följer fru EBs blogg, som är i den tonen rakt igenom. Man kan tycka lite vad man vill om den tonen. Jag tycker för det mesta att det är en kul ton och det är inte så att hon menar illa (antar jag). Samtidigt orkar jag inte läsa för stora sjok av boken på en gång, för det blir liksom lite… mycket. Vilket för mig in på bokens allra största problem: den är alldeles för lång. Inte för att jag ogillar långa böcker (jag läser fantasy, de brukar vara ganska många sidor, och har läst en hel del tegelstenar till facklitteratur också), men Sparboken trillar in i samma problematik som de flesta amerikanska temaböcker: de blir långrandiga och tjatiga. Och då är första gången kul, men sjunde gången det levereras ungefär samma budskap fast med lite andra ord, då är det inte lika festligt längre. För amerikanarnas del brukar problemet vara att de får betalt per ord; för fru EBs del var det ju tydligen för att det här är hennes bok och då får hon göra som hon vill. Absolut. Jag hade dock gillat boken bättre om den kapats ner med 30%.

Själva innehållet då? Själva innehållet är genomgående bra. Här är inga “sänk räntan med ett hopbakslån” typ av tips, och även om det går från mygg (byta disktrasa till lin) till kameler (matkostnader, resstopp, restaurangsstopp, begagnat, geo arbitrage, med mera), är det genomgående konkret. Både hur och varför besvaras genomgående.

Det finns en del jag inte håller med om/som jag inte tycker är så allmängiltigt som författaren verkar tycka (det är säkert inte så, men det framstår som så). Alla vill inte sluta jobba. Vissa älskar charterresor. En del anser definitivt att en hund är värt kostnaden. Och så vidare. För vår del vill vi nå FI för att vi ska kunna dra den dag arbetet inom svensk sjukvård blir outhärdligt. Så då blir det lite tjatigt att gång på gång läsa att folk som jobbar är ”slavar”.

Men som sagt. Massor av bra. Recept på billiga maträtter, hur man siktar mot minimalism, hur man lever ett billigare, bättre och mer nöjt liv. Jag tror att gemene man kan lära sig massor av en sån här bok, och det är väldigt trevligt att det inte är bara de vanliga standardtipsen. Själv känner jag att vi kommit så långt på vår FI-resa att det inte är så mycket jag tar med mig – vi lever på en viss nivå idag som vi är nöjda med, där vi fortfarande har ett stort sparutrymme, men där vi har tagit tillbaka en del av det vi förr skar bort för att ha en högre sparkvot. Och det inkluderar en hel del av det som fru EB anser att man “ska” ta bort.

Förhoppningsvis är en del av felen i boken rättade när slutversionen nu är här – det var en del missade ord, och sådant som att alla sidnummer var på höger sida. Men det är petitesser.

Köper man boken och gör bara några få av förändringarna boken föreslår, så kommer man att ha “tjänat in” kostnaden för boken. Man kan också låna den på bibliotek, eller följa hennes blogg, det är gratis. Om man nu ska följa hennes tips och spara pengar.

Boken finns på ställen där man kan köpa böcker, fru EB listar dem här.

Dela:
Recension: Genusdoktrinen

Recension: Genusdoktrinen

Genusdoktrinen av Ivar Arpi och Anna-Karin Wyndhamn.

Ytterligare en bok som gör mig fullständigt galen att läsa, inte olikt boken om vad alla våra skattepengar går till. Inte på något sätt så att jag inte håller med författarna och deras slutsatser, utan att det kan få lov att gå till på det här sättet i universitetsvärlden (som är huvudfokus för boken).

Detta är den autoetnografiska metoden, som utgår från ståndpunktsteori, där sanningen är så relativiserad att det är lika bra att utgå från sig själv. Bara sig själv. Någon objektivitet finns inte, menar forskaren i sin egen sammanfattning av avhandlingen.

(Skrivet av en doktorand som ur ett “queerfeministiskt perspektiv” för en dagbok om hur det är att promenera runt i staden, där hon i ett och samma stycke framför önskan om att vara både ifred och slippa vara osynlig, när en man skriker ”Hej tjejen” efter henne. What?)

Fredrik Bondestam, som är en av huvudfigurerna i boken genom att han är ansvarig för införandet av genusdoktrinen på universiteten (chef på det Nationella sekretariatet för genusforskning under Göteborgs universitet), skriver så här om sig själv i sin avhandling, då han råkar vara både man och vit och allt det är som är så överjävligt (och därefter följer, i andra stycket, bokförfattarnas mycket relevanta kommentar):

”Varför just jag då? Jag har svarat än det ena, än det andra. Jag har svarat undvikande, slingrat mig, ljugit, fasat inför vad jag kan komma att säga. Ett kanske alltför rakt svar är: ’För att jag har varit utsatt för ett sexuellt övergrepp.’ Ett inte lika direkt svar, men mer giltigt ändå, tror jag efter föregående resonemang kan vara: ’För att jag är kvinna i någon mån.’”

Vad betyder detta? Att han förstår vad det innebär att vara i underläge? Eller att Bondestam genom att utsättas för ett övegrepp blir kvinna? Hur då? Vad är det i ett sexuellt övergrepp som kan förvandla en man till en kvinna? Det låter misstänkt likt en förminskande definition av ”kvinna”, att det handlar om att vara våldtagbar.

Jag tycker att den andra paragrafen, den där Arpi och Wyndhamn kommenterar citatet, är otroligt bra. För hur blir en man en kvinna? Hur får en man “rätten” att driva feminism och genusfrågor (för det har inte män, enligt Bondestam själv i samma avhandling). Jo, tydligen är en del av det att om man blir våldtagen, då är man (åtminstone delvis) kvinna. Bara kvinnor kan bli våldtagna, alltså måste man vara kvinna om man blir våldtagen – vilket i sin tur måste innebära att att vara kvinna är att vara utsatt, ett offer, för en man kan inte vara ett offer.

Jag blir så fruktansvärt trött på flera av resonemangen som framförs av olika personer i ledande positioner i boken att jag vill slita mitt hår.

Genomgången av genus och trans var, förutom att jag många gånger ville slita mitt hår, väldigt välgjord. Framför allt kapitlet om transvågen och allt med alla olika könsidentiteter som finns idag var mycket lärorik.

Även detta tycker jag var klargörande:

Så varför tar inte genusforskningen biologin i beaktande? Charlotta Stern menar att man inom genusforskningen fullständigt blandar ihop skillnad och ojämlikhet.

– Så fort man ser en skillnad anser man att det är ojämlikhet. En ojämlikhet implicerar diskriminering och att någonting är fel, man antar att det finns en orättfärdighet i hur skillnader har uppstått. Då är det ett socialt problem och vi bör försöka göra något åt det.

Och om gener och biologi påverkar människor sätter det gränser för vad man med politik. Kan hoppas uppnå.

En intressant aspekt av ovanstående är att detta resonemang kan appliceras även på andra delar av politiken. Om nu till exempel gängvåldet och klanerna inte beror på socioekonomiska faktorer (som kan påverkas med politik i någon mån), utan på att det är kultur och struktur som vi tagit in i landet genom en oreglerad invandring, då är det inte något politiken kommer att rå på genom att “minska klyftorna” och bygga fritidsgårdar. Att hantera andra kulturer är något politiken är väldigt oförberedd för. Att t ex statsministern gärna vill att det ska handla om socioekonomiska faktorer och ojämlikhet blir tydligt i uttalanden där han säger att det inte hade spelat någon roll om det var invandrare i de utsatta områdena, eller om etniska svenskar bott där under samma förutsättningar – vi hade agerat likadant. Själv tror jag att det är få etniska svenskar som hade slutit sig samman i stora släktbaserade kriminella nätverk, men så är jag inte heller politiker.

Det finns så många delar av boken som är värda att citera, så mycket trams som införts på universiteten och i vår vardag som är så illa underbyggt att det inte håller för minsta kritiska fråga.

(Ett exempel de har i boken, fritt ihågkommet utan boken framför mig, är när en akutmottagning skulle bli “genuscertifierad”. Genusforskarna fick då frågor om huruvida sådan certifiering hade mätbar effekt – varpå genusforskarna blev så sura (för det enda de frågat transpersonerna om var om de skulle föredra att gå till en genuscertifierad akutmottagning över en icke-certifierad) att akutmottagningens personal fick munkavle. De fick inte längre ställa några frågor, för att skydda genusforskarna. Vad är det för inställning till forskning och vetenskap?)

Min enda kritik mot boken är att den är lite för lång, för någonstans mitten-slutet börjar den bli ganska repetitiv. Men man kan skumma när det känns som att det är saker som redan sagts.

Läs boken. Är du redan såld på genusdoktrinen kommer du avsky den.

Dela:
Bokrecension: Slöseriet med dina skattepengar

Bokrecension: Slöseriet med dina skattepengar

Vill du få en hjärnblödning? Den här boken är sprängstoff för vilken hjärna som helst – utom möjligen för alla de politiker som möjliggjort idiotierna.

Slöseriet med dina skattepengar – 258 exempel som du inte vill betala för, av Johan Gustafsson, aka Slöseriombudsmannen (tills någon gång i närtid då det byts till en ny). Boken som får dig att vilja knarka lugnande mediciner för att ta dig igenom nästa sida.

Det finns allt från fågelburar för kommunpolitiker kommuninvånare (men det är högste kommunpolitiker som har nyckeln dit, och som har sina fåglar där) och ett mini-zoo som går före skolbarnen:

När Tibro fick ont om pengar och tvingades spara föreslog kommunens tjänstemän att stadens mini-zoo skulle läggas ner, eftersom det inte skulle påverka kärnverksamheten med exempelvis skolor. men politikerna valde att prioritera djurparken istället. De beslutade om stora nedskärningar i skolan för att rädda fåren och grisarna på zoo.

– En kommun kan inte bara ha skola, vård och omsorg. Det måste finnas något annat, sa kommunalrådet Rolf Eriksson (S) till GT.

Det finns givetvis lite större slöserier också:

Två regeringar satsade 140 miljoner på att ge svenskarna enklare tillgång till sina hälsouppgifter i ett eget hälsokonto på nätet. Nu skrotas hälsokontot och skattebetalarna fick ingenting för pengarna. Efter över sex år, förseningar och överklagade upphandlingar står det klart att känsliga personuppgifter skulle riskera att hamna i fel händer och att hälsokontot därför inte var förenligt med svensk dataskyddslagstiftning.

Eller varför inte vårt älskade Migrationsverk?

Migrationsverket betalade 60 miljoner per år i kallhyra för ett asylboende på Pite Havsbad. På det betalade man 40 miljoner i löpande kostnader, utan att kontrollera att man fick vad man betalade för. Enligt avtalet betalade myndigheten ut ett schablonbelopp som skulle justeras mot de faktiska kostnaderna var tredje månad. Men migrationsverket följde aldrig upp kostnaderna.

– Det stora problemet är att man inte följt upp som man borde göra, vilket innebär att man med stor sannolikhet har betalat alldeles för mycket. I vart fall finns den risken. Det är klantigt, dumt och slöseri med skattemedel, sa Olle Lundin, professor i förvaltningsrätt till SVT.

Ja, det är ju svårt att inte hålla med.

Eller en feministisk crash-course i kärnvapendebatten? Visst är det värt 481 000 kr? Det tyckte Jämställdshetsmyndigheten, som gav Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet så mycket pengar för ändamålet. Eller att arbetsförmedlingen i snitt förmedlar ETT jobb per anställd PER ÅR? Eller att Vattenfalls tyska kolkraft såldes ut för 100 miljoner för att strax därpå uppvärderas av de tjeckiska köparna till 6 miljarder (vinsten under de första 14 månaderna för de nya ägarna blev 2 miljarder) – och detta efter att Fridolin (MP) viftade med en kolbit i valrörelsen och sa att det skulle stanna i marken.

Läs den. Eller inte, om du vill behålla tron på typ hur Sveriges politiker håller i våra surt förvärvade pengar. Med tanke på all skit mina pengar hälls på så tycker jag det vore mycket rimligare att vi fick behålla en större del av kakan själv. Så kanske vi skulle köpa en egen fågelbur, eller något annat vi gillar mer, om vi vill det – för egna pengar.

Dela: