Sommar

Sommar

Frihetsmamman har en förmåga att skriva tänkvärda inlägg, så även denna gång. Jag har själv funderat över samma saker som hon skrev om:

På sätt och vis tycker jag sommaren borde vara vansinnigt billig. Låga energikostnader, möjligheter att promenera/cykla till arbetsplatsen, ledighet som möjliggör god planering av måltider och ett helt skafferi i naturen av såväl bär som frukt och kryddor. Det finns kort sagt en massa anledningar till att kostnaderna borde vara låga. Istället pratade flera kollegor om att de kände sig ovanligt fattiga just under sommarens månader.

Jag känner precis likadant. På vintern ligger fakturan från Tekniska verken mellan tre och fyra gånger högre än den gör så här mitt i sommaren, när fjärrvärmen kostar 16 kr utöver de 490 som är månadskakan av årsavgiften (på grund av årsavgifter är det omöjligt att komma under tusenlappen i betalning till Tekniska verken, mummel mummel).  Vi producerar massor av el via solcellerna, så där går vi plus snarare än minus. Trädgården levererar potatis, bär, rabarber och mycket mer.

Ändå blir det dyrt med sommar.

Och det verkar vara precis samma sak som Frihetsmamman skriver om och ser i sin bekantskapskrets: allt unnande under sommaren. Glass. Jordgubbar. Uteluncher. Restaurangmiddagar. Liseberg, Kolmården, Gröna Lund eller vad man nu bor nära. Några nätter på hotell för att man ska hälsa på/göra ditten. Barnens aktiviteter.

Så rinner pengarna iväg. För vår del finns det ytterligare en kategori som drar pengar: trädgården. Denna evigt föränderliga, underbara plats. Just nu håller maken på att slå i de sista spikarna i barnens nya lekstuga. Förra året byggde vi trädäcket som sagda lekstuga står på, och förra året skapade vi också vår yta med pallkragar. I planerna finns även ett uterum för att kunna njuta av en längre säsong. Kanske inte helt FIRE, men samtidigt tycker jag att det är FIRE, för att det är saker vi njuter av, saker vi verkligen använder (eller kommer använda). Saker som optimerar, som gör det ännu enklare att vara hemma. Stora tjejen står och hoppar upp och ner av otålighet för att hon vill inviga sin nya “sommarstuga” som hon kallar den.

När det gäller trädgårdsprojekten är det faktiskt inte pengarna som är min största fundering, det är tiden. Tiden det tar att bygga sakerna vi vill ha. Maken är händig och har hjälp av sin händige far (som dessutom har en subdivision till Bauhaus hemma hos sig med alla verktyg man kan hitta där), men för att de ska kunna ägna tiden åt att bygga krävs det att någon har hand om barnen. Det gör att den tid han kan bygga är när jag är hemma, vilket innebär att vår familjetid blir vingklippt. Det får man ha med i kalkylen, för tid är det viktigaste vi har.

Om två veckor har jag semester. Förutom ett besök till mina föräldrar i Skåneland har vi ingenting planerat. Det känns otroligt skönt. Vi har haft alldeles för tungt planerade kalendrar som det är, och nu behövs det luft. Tid att bara vara. Att packa en korg och dra på picknick, att åka och bada om vädret tillåter, att utnyttja våra årskort till Kolmården. Det ska bli otroligt skönt.

Kicki Danielsson har inte råd att gå i pension

Kicki Danielsson har inte råd att gå i pension

Kicki Danielsson är en artist där jag inte på rak arm kan säga en enda låt hon sjungit/skrivit. Men populär verkar hon väl vara, med tanke på att hon inte helt o-frekvent återfinns på framsidorna av kvällsblaskorna. Så också igår, med den lagom click-bait-vänliga rubriken “Kicki Danielssons kamp – har inte råd att gå i pension“.

Och så här säger hon:

Country-stjärnan har inte heller några tankar på att gå i pension – av rent pengamässiga skäl.

– Nej, det skulle jag inte ha råd med. Jag är en ganska vanlig människa på det viset, säger Kikki Danielsson i P4-intervjun.

Som sagt, jag vet knappt vad människan gjort för musik i sina dagar. Men en del måste det ju ha blivit om man slog igenom på 70-talet och fortfarande lyckas hålla sig rimligt aktuell.

Så hur är det då möjligt att hon inte vid det här laget (67 år) har tillräckligt med pengar på banken att hon kan låta bli att fara landet runt för att spela gamla slagdängor? “Ganska vanlig människa”. Jo, om det betyder leva lön till lön och inte spara något till oväntade utgifter såsom pensionen så absolut. Förmodligen ihop med lite lifestyle-inflation.

I en annan artikel, lite äldre, tar hon inget ansvar själv:

Kikki Danielsson har varit en framgångsrik artist i 40 år.

Men hon har aldrig haft koll på ekonomin, berättar hon.

– Hela mitt har jag haft chefer över mig som har pratat över mig, trots att jag har varit i samma rum som dem, säger hon.

Snacka om att lägga över ansvaret på andra och tycka synd om sig själv. Om de inte pratar med dig kanske du ska kräva att de pratar med dig? Det är ju trots allt dina pengar? Och oavsett vad som pratats om vad gäller gager och liknande så borde ju pengarna till syvende sist trillat in på hennes konto som hon har kontroll över.

Jag blir bara deppig när jag ser sånt här. Jag tittade på Wikipedia, och människan har en rätt lång lista med låtar. Hon borde lugnt kunna pensionera sig med bra kapital på banken. Istället det här.

Entreprenör?

Entreprenör?

Ibland får man kommentarer som ställer ens självbild lite på huvudet. Lite upp och ner.

Fick en sån nyligen.

Jag har ju läst boken Unscripted av MJ DeMarco (vilket jag nämnt ett antal gånger nu på bloggen och recension kommer; den korta recensionen är att den är väldigt läsvärd om man orkar sig igenom alla “fuck you”) om att vara entreprenör. Att det är sättet att tjäna pengar. Vilket han ju är långt ifrån att säga, men han argumenterar för det på ett språk som rent svordomsmässigt lämnar en del att önska, men för övrigt har fått mig att sitta och nicka. Även “Rich dad, poor dad” förespråkar ju entreprenörskap istället för att vara anställd. Klättra inte på (karriär)stegen, äg stegen istället.

Jag har själv aldrig sett mig som entreprenör. Jag är en fast-anställning-typ. Svarat i telefonväxel, jobbat på café, och varit anställd i olika yrken via regionen. Inte är väl jag entreprenör? De är ju kreativa, skapar saker, och är sina egna chefer (typ).

Min kompis sa, “Du är nog en av de mest entreprenöriga jag vet.”

Och det ställer ju min självbild alldeles upp och ner. Jag, entreprenör?

Men sen har jag insett att… ja, det är jag kanske.

Jag har haft enskild firma sedan jag var tjugo. Jag har gjort hemsidor och grafisk formgivning för mängder av kunder ända sedan man fortfarande kunde och gjorde hemsidor i html-kod, långt innan WordPress och alla andra förenklingar kom. Jag har sålt mina medicinanteckningar från läkarprogrammet under flera år, vilket gett en inte helt obetydlig inkomst. Jag gör mina tårtor och de säljer. Jag har den här bloggen, och innan den här bloggen hade jag en annan blogg (som visserligen inte gav intäkter, men den har fortfarande besökare och ger folk något). Och just nu håller jag på att utveckla en ny grej, som uppehåller min hjärnverksamhet i stor utsträckning för att det ska bli rätt.

Varför skulle jag inte kunna kalla mig entreprenör?

Jag ser det som en väldigt positiv titel. Så jo, jag är entreprenör.

Och ni, vad tycker ni om er själva? Är ni entreprenörer? Vill ni vara entreprenörer? Ser ni det som något positivt?

“Follow your passion!”

“Follow your passion!”

Följ din passion. Gör det du älskar.

Två råd som man stöter på relativt ofta. Vet du inte vad du vill göra med ditt liv? Utgå ifrån vad du älskar, det är ju det du ska göra. Inte minst inom FIRE är det ett råd som ofta ekar mellan de digitala väggarna. Inte ska du sitta på ett jobb du avskyr, livet är för kort för att göra annat än det man är passionerad om.

Den senaste veckan har jag stött på dessa råd vid två tillfällen: Dels i senaste ChooseFI-podden (128) med Alan Donegan som lyfter det som ett bra råd – och dels i “Unscripted” som jag snart tagit mig igenom, där författaren MJ DeMarco sågar rådet längs fotknölarna.

Donegan:

I am a big fan of doing something you love and I have seen so many people that make money doing something they enjoy. If you enjoy what you’re doing with 80% of your time, then you’re going to lead a fabulously happy life.

Och så är det väl. Gör man något man tycker om 80% av tiden och sedan går hem och förhoppningsvis har det bra hemma, då är det ju 100% av ens tid som går till saker man tycker om. Vilket ju är trevligt. Frågan är väl om man måste börja i änden att vara passionerad om något.

Jag lutar själv mer mot det senare efter att ha läst DeMarcos argumentation. Till att börja med argumenterar han för att “do what you lovers” att alla är passionerade om något, men det är bara de som lyckas med att jobba med sin passion som man hör något av. Alla de som är passionerade utan att lyckas hör man inget om.

Think of it this way. Are American Idol Winners passionate about singing? Of course they are. Does it make sense to sing auditions when you’re dispassionate about it? Therefore, te 190,000 people who also auditioned and went home crying failures were also passionate. Will you ever hear from them again? Nope.

För varje person som blir en framgångsrik “do what you lover” i bloggosfären så finns det hundra som inte blir framgångsrika trots att de också är passionerade. Om din passion inte löser någon annans problem kan du inte bli framgångsrik. Sen kan man ju göra något ändå bara för att det är kul (även om de flesta tröttnar om de inte får positiv feedback), men det funkar inte om du ska leva på det. Då kan ju FIRE och pengarna det innebär ge en större möjlighet att syssla med det man verkligen tycker om, eftersom kravet på inkomst försvinner. (Att DeMarco kallar sparsamhet för “mind-numbing frugality” och sågar ränta-på-ränta är en annan sak gällande FIRE, men det blir för långt att diskutera här). Ska något ge inkomst måste det vara något som löser någon annans problem – annars spelar det ingen roll hur mycket du älskar det.

En annan invändning jag har, som jag själv upplevt, och som DeMarco också tar upp, är vad som händer med passionen om man jobbar med den:

Ett av mina egna tidigaste jobb var direkt efter gymnasiet, då jag började som art director på en liten reklambyrå. Jag tyckte att grafisk design var väldigt roligt, jag har ritat sedan jag kunde hålla en penna, och teckningarna jag gjort under mitt liv hade fyllt ett rätt stort rum. Att rita och designa var en väldigt stor del av mitt liv, något jag verkligen tyckte om och som var givande för mig.

Efter tre månader på reklambyrån ville jag aldrig mer syssla med det. Att på heltid sitta och vara tvångs-kreativ med petiga kunder som hade åsikter om allt tog nära nog död på min passion.

Så är det så himla bra att jobba med det man älskar? Finns det inte en rätt stor risk att man tar död på sin passion? Det funkar absolut inte så för alla, men för mig och min kreativitet var det definitivt inte bra. Efter det har jag jobbat i mitt eget företag på mina egna villkor – bland annat inte heltid – och då har det blivit roligt igen, men sen dess är jag mer försiktig med att använda min kreativitet till jobb som ska ge inkomst. På samma sätt får jag moderera hur många tårtor jag gör, för att det ska hållas på en kul nivå, inte något som blir jobbigt.

Slutligen kapar inställningen “gör det du älskar” väldigt många möjligheter. Om man bara ska syssla med det man redan älskar, då tar man ju bort allting man inte redan älskar, trots att man kanske skulle kunna bli förälskad i det. Själv har jag den upplevelsen med min forskning: jag tyckte inte att leptin var vidare intressant när jag halkade in på det. Men ju mer jag läser om det, desto mer spännande blir det, för att ju mer jag lär mig desto mer utvecklas jag. Skulle jag gått in i forskningen med en “gör det du älskar”-inställning hade jag aldrig börjat forska, för det visste jag ju inte på förhand om jag skulle tycka om.

Det är klart att det är trevligt att göra det man älskar. Men man begränsar sig onödigt mycket om man bara satsar på att allt ska vara kul från början. Jag har själv testat på diverse – suttit i telefonväxel, jobbat på café, art director på reklambyrå, egenföretagare i grafisk formgivning, tårtmakare, undersköterska, personlig assistent, och just nu läkare (med allt vad det innebär av att testa olika saker!). Erfarenheterna är viktiga för att veta vad jag vill göra – och har gett mig ett driv att komma vidare när jag insett vad jag inte vill längre.

Vad tycker ni om “follow your passion” och “do what you love” som rekommendationer?

Var börjar man? Del 4: Att minska utgifterna

Var börjar man? Del 4: Att minska utgifterna

Så var ska man börja för att få pengar över så att man kan betala av sina lån och/eller börja spara till buffert och investeringar? Det finns hela böcker på området, och gott om bloggar – det här är ju en av dem, fylld av tips och tankar kring hur man lever billigare. Här är en sorts sammanfattning.

Till att börja med är det är dags att titta på dina utgiftsposter och se var det drar iväg. För vår del var mat en enorm kategori som tog stora pengar i anspråk. För de flesta är boendet något som kan ta en stor del av lönen, inte minst om man har stora lån och därmed en hel del ränta som banken vill ha in. Det som ger störst påverkan för de allra flestas ekonomi är därför att flytta till något mindre och billigare – men huruvida det är realistiskt för just dig får du själv ta ställning till.

Är det någon helt annan kategori som drar iväg? Finns det saker ni faktiskt smärtfritt kan ta bort, saker ni inte ens kommer ihåg varför ni betalar för? Exempel kan vara:

  • Abonnemang som ligger och äter pengar utan att ni använder dem (man behöver inte ha tre streamingtjänster igång samtidigt)
  • Gymkort och liknande som ligger på månatligt autogiro men som inte används
  • Hämtkaffe på Espresso House/7-Eleven/liknande
  • Uteluncher trots att matlåda är ett fullgott alternativ
  • Cigaretter, snus, godis, chips, läsk och andra saker som är kassa för både hälsa och ekonomi
  • Klädinköp – behövs det verkligen en tröja till? Samma sak med skor – behöver du ett par till när du redan har tjugofem par i garderoben?
  • Alkohol, på samma tema som rökning, snus och snask

En annan bra regel är: Handla aldrig mer något på avbetalning. Har du inte råd just nu så har du inte råd. Bara för att du vill ha något just nu betyder det inte att du ska ha det. Lär dig längta efter saker. Vad som helst du köper på avbetalning kommer i slutändan att bli betydligt dyrare än om du betalat det kontant – det är därför affärerna gärna vill att du köper på avbetalning. Det är inte för din skull det erbjuds.

För flera jag pratat med som börjat ta tag i sin ekonomi – inklusive för vår del – blev det per automatik så att vi sparade pengar, bara genom att vara medvetna. Vi insåg att trehundra spänn på en fika en gång i veckan adderar upp till stora pengar över veckor och månader, och började ha supermysiga hemma-fikor istället som bara kostade en bråkdel. Plötsligt blir det bara lite mer motstånd mot att klicka “köp” på en vara i onlinebutiker, och man inser att man inte behöver nytt fullt så ofta. Kläder har de flesta av oss för så lång tid framöver att vi absolut inte behöver handla mer.

På andra sidan finns inkomsterna. Finns det möjlighet att öka dem? Sälj av prylar på Tradera, Blocket, Facebooks Marketplace och olika sälj-grupper på Facebook. Se till att pengarna du får in på detta sparas, inte hamnar i mer spenderande. Kanske har du något sido-gig du kan ta betalt för? Själv gör jag tårtor och hemsidor.

Var börjar man? Del 3: Om att gå minus

Var börjar man? Del 3: Om att gå minus

Så, du har gjort en uppställning över en månads utgifter och inkomster. Du har kommit på ditt varför. Och nu är det bara att göra något åt situationen.

Oavsett vad du kommer fram till efter en första genomgång – att du redan får till ett sparande varje månad, att du bara precis går runt, eller att du går minus – är det dags att börja ta tag i ekonomin i riktning mot det du bestämt tidigare. Har du redan ett okej sparande är det kanske fullt tillräckligt att bara fortsätta på samma sätt som du gjort tidigare. Eller så kanske du vill öka sparandet för att snabbare nå dina mål? Du kan ju också behöva göra fler månadsuppföljningar om du misstänker att det skiljer sig kraftigt åt mellan olika månader.

Om du går minus och har behövt ta lån för att täcka dina utgifter är nästa steg att kolla exakt vilka lån du har, hur mycket de är på, och vilka räntor du har på lånen. Vad gäller avbetalning kan man köra olika metoder – att börja med det minsta lånet alldeles oavsett räntan, bara för att få en positiv känsla av att ha betalt av ett lån snabbt, eller börja med lånet med högsta räntan. Det beror förmodligen på hur stora dina lån är och hur många du har. Om de små lånen är de som har högst ränta spelar ju metoden ingen roll. Välj något som passar dig. Har du större lån med hög ränta är det däremot en bra tanke att börja med dem först, eftersom räntan kommer äta upp mycket av din betalningsförmåga annars.

Har du möjlighet att få ett hopbakslån kan det vara en idé – om du:

  1. Kan hålla dig till att de nya pengarna du lånar faktiskt går till att betala de gamla lånen, och
  2. Räntan på hopbakslånet är bättre än på de lån du bakar ihop. Ta givetvis inga nya konsumtionslån.

Huslånet är ett litet eget obs, som inte behöver betalas tillbaka på samma intensiva sätt som konsumtionslån (inklusive billån). Har du bra ränta på ditt bolån och en belåningsgrad under tvångsamorteringsgränsen kan jag tycka att man kan välja själv hur snabbt man vill fortsätta amortera ner. Under 50% är bekvämt att ligga, om möjligt – men det kan ta lång tid att nå dit. Vi har 44% belåningsgrad och kommer inte amortera av särskilt mycket mer, eftersom räntorna är så låga. CSN är också ett mycket fördelaktigt lån som inte behöver betalas av väldigt snabbt.

Har du fakturor som gått så långt som till Kronofogden behöver du ta tag i det bums. Det kan säkert kännas obehagligt, men inget blir bättre av att du skjuter upp det. Ring dem nu och skaffa dig fullständig koll om du inte redan har det. Det finns också budget- och skuldrådgivare i varje kommun.

För bra inspiration gällande att betala av konsumtionslån kan du läsa om Utbrytningen – de har lån de håller på att betala av efter en omläggning av sina liv.

I nästa del tar vi och tittar på tips om hur man snabbt kan minska utgifterna.