Jämlikhet i förhållandet

Jämlikhet i förhållandet

Det var någon krönika på Aftonblaskan som jag inte läste hela vägen, men jag förstod snabbt innebörden (den kom upp på Twitter eftersom den illustrerades med en mörkhyad ung man med sitt barn, vilket är allt mer vanligt förekommande snarare än att i Sverige ha ljushyade på bilderna).

Innebörden var väl i princip att män är drägg som inte gör tillräckligt mycket hemma och därför går mammorna på knäna och blir sjukskrivna för utmattning. Det brukar ju vara sådant krönikörerna på Aftonblaskan går igång på att skriva om, eftersom de tydligen inte kan ta sådana diskussioner med sina män hemma istället.

Det handlade som vanligt om att dela ”lika” på hushållssysslorna — städa, diska, laga mat, tvätta, och så vidare. Och varför har inte karlarna bättre koll på förskoletiderna, och studiedagarna, och att ungarna har med sig frukt till skolan? Och så vidare, ad nauseum.

Det är bara det att i dessa krönikor saknas det alltid en hel massa uppgifter som i både vårt och gissningsvis många andras förhållanden faller på maken. I vårt förhållande är vi skapligt jämlika vad gäller diska och städa och tvätta, maken lagar oftast mer mat än mig eftersom han gillar det, medan jag är den som har full koll på förskolettider och studiedagar och i princip allt som har med förskola/skola att göra.

Men det betyder ju inte att maken rullar tummarna.

Istället tar han hand om: bilen (allt som har med den att göra), allt som involverar renovering (från att sätta upp tavlor till att bygga uterum), rengöring av avloppsbrunnar, han klipper gräset, trimmar gräsplantor, plockar bär som vi sedan gemensamt saftar eller syltar, och ungefär tolvtusen andra grejer.

Vi delar upp det på detta sätt eftersom det blir bättre så. Jag tar mycket av teknikinstallation och fix, eftersom jag är bättre på det, medan jag är fullständigt ointresserad av bilen annat än att den ska funka när jag behöver köra den. Det gör oss inte ojämlika om maken inte har hand om förskoletiderna, det innebär att han gör saker han är bättre på medan jag sköter administrationen.

Statistiken säger alltid att kvinnor gör majoriteten av hushållssysslorna, men tar den statistiken någonsin i beaktning de där andra grejerna som behöver fungera? Räknas gräsklippning och däckbyte som hushållssysslor? Tillåt mig att tvivla.

Jag blir så vansinnigt trött på dessa tyckare som bara tar med vissa delar av att ett hushåll ska gå runt, och om inte de är delade till millimeterrättvisa, då är det ”ojämlikt”. Precis som vi kan dela upp föräldraledigheter på olika sätt och ändå vara jämlika. Jämlikhet är inte en sak, ett enda sätt. Och nej, långt ifrån alla förhållanden är jämlika (det finns definitivt många där den ena parten står för majoriteten av att få hushållet att gå runt), men att sätta rubriken ”Hej du pappa — tar du ditt ansvar?” känns ändå förlegat och precis så sexistiskt som den typen av krönikörer tycker sig inte vara.

Dela:
Livet just nu

Livet just nu

Jag har inte orkat — eller prioriterat — att blogga på sistone. Dels av mer personliga trötthetsskäl, men också för att jag inte riktigt vet vad jag ska blogga om.

Livet är bra för egen del. Det flyter på. Semestern är mestadels över (en strövecka kvar i samband med att vi flyttar), och den var härlig på de allra flesta sätt. Vi fick vår resa till Danmark och den blev verkligen toppen. Air BnB levererade igen, och vi hade otrolig tur med vädret. Legoland var mycket uppskattat av både barn och vuxna, liksom den mindre kända Wow-park. Efter att vi kom hem har vi ägnat resten av semestern åt bad och mys med familj och vänner. Och lite rensning inför flytt. Men mest mys och bad.

Vi flyttar snart. Flytten hör ihop — bland annat — med den samhällsutveckling vi ser idag.

För medan det egna livet rullar på så har samhällsutvecklingen kommit oss allt närmare. När vi kom hem från Danmark stod det en uppenbart drogad man på gatan precis utanför oss, stor som ett hus och hög som ett hus. Han gjorde ingen ansats mot oss — jag är inte säker på vilken verklighet han befann sig i, men det var inte samma som jag, maken och barnen var i — men jag är glad att jag inte var ensam. Vi bor i ett “bra område”, men det är för nära det som inte är “bra”. Öppen droghandel. En dödsskjutning för inte alls länge sedan, 400 meter hemifrån och 20 minuter efter att maken cyklat förbi på exakt samma plats på väg hem från jobb.

Jag ser med sorg på utvecklingen. Vi är långt ifrån ensamma om att flytta av just trygghetsskäl, vi har flera i vår närhet som gör detsamma.

Skjutningar. Dagtid, barn som blir träffade. En poliser som dödas. En handfallen statsminister. En justitieminister som är mer intresserad av att twittra. Fängelsestraff som är patetiskt korta för det lidande de kriminella orsakat — i de fall det blir något straff alls. Ouppklarade mord, för att inte tala om alla de andra brotten som aldrig ens börjar utredas. Hot mot folk som sköter sig, från skolbarn till butiksägare. Fortsatt massiv invandring, för att stänga kranen är emot mänskliga rättigheter trots att andra länder tydligen kan göra det. Politiker som ägnar sig åt pajkastning, vem som var i regeringsställning vilket år och vems fel det således är.

Istället för att försöka lösa problemen — i den mån de inte vid det här laget blivit så stora att de faktiskt knappt går att lösa, åtminstone inte utan år av idogt arbete — pratar finansministern om nya höjda skatter i ett land med ett av världens högsta skattetryck. För att de ha hål i händerna och pengarna bara rinner genom hålen. Varför se på utgifterna när man kan öka “inkomsterna”? Familjeveckan är viktigare än att bekämpa gängen.

Och ovanpå det har vi politiker som vägrar inse att det finns en konflikt mellan att vilja att allt ska gå på el, från bilar till stålproduktion, samtidigt som man stänger ner kärnkraften och inbillar sig att man ska ersätta det med vindkraft (som för övrigt kräver enorma cementblock för att stå stadigt, vilket inte kan produceras när man inte tillåter Cementa att bryta kalk längre).

Samtidigt fortsätter börsen uppåt. Glada dagar, TINA, det mesta går uppåt. OMXSPI har gått upp runt 30 % i skrivande stund. Någon gång borde korthuset rasa, men än verkar det inte vara. Kanske kommer det snart en ny svart svan flytandes.

Jag försöker ta hand om mig själv och mitt liv. Tar hand om mina barn, försöker göra mitt jobb så gott jag kan. Om möjligt bota, ofta lindra, alltid trösta. 

Dela:
YOLO vs FIRE

YOLO vs FIRE

Vad är poängen med pengar?

Frågan har aktualiserats på sistone, nu när det vankas flytt och allt vad det innebär med nytt hus.

Är pengar till för att sparas på hög för att i framtiden kunna ge oss (mer) frihet? Eller är pengar till för att användas?

Givetvis finns det inte ett rätt svar, och inte heller är det så att svaret är detsamma alltid. Men det har ändå fått mig att fundera.

Vi funderar på att göra flera förändringar på vårt nya hus. Det kostar givetvis pengar att göra förändringar på huset, oavsett om dessa är stora eller små. Det kommer också kosta att flytta, för den här gången kommer vi ta hjälp av en flyttfirma. I det sistnämnda fallet handlar det om bekvämlighet och smidighet, att kunna flytta ett helt bohag på ett fåtal dagar med småbarn som springer om fötterna. Det är klart att det går att flytta själva med lite hjälp från nära och kära, men hur mycket är det värt för oss att slippa göra det?

Vi är typ halvvägs mot vad jag räknar som full FI. Är det bättre för våra liv att vi låter bli att använda flyttfirma (och sparar de tusenlapparna till investeringar och låter dem växa och ge utdelning)? Eller är det så att i nuet, i det liv vi för närvarande lever, så är det mer värt att lägga pengarna på flyttfirma och därmed mycket drastiskt minska vår egen stress? Är det slöseri med pengar, eller är det en investering i vår egen hälsa? Vi planerar att flytta torsdag-fredag, och på måndagen jobbar vi igen. Vilket skick är vi för att sköta våra respektive arbeten, om vi stressat för att lyckas flytta allt själva?

En pool finns framöver med i planeringen. Det är inte en helt billig investering, men samtidigt tänker jag att en pool skulle skänka oss otroligt mycket glädje. Det skulle minska antalet bilturer iväg till badplatser i närheten. Det skulle ge barnen vattenvana. Men så är det en stor kostnad, och det är klart att ser man till samma summa på börsen över tjugo, trettio, fyrtio år så är det en hiskeligt dyr leksak.

I vårt jobb stöter vi ibland på skit. Barn som skadas svårt. Unga människor med svåra sjukdomar. Folk som dör i alldeles för ung ålder.

För inte allt för längesedan var det en sådan tragedi som berörde oss djupt. Som fick oss att fundera över vad nuet är värt, mot att lägga allting mot investeringar senare. 

Vi vill leva ett bra liv både nu och i framtiden. Vi vill hitta en balans mellan YOLO — som sitt tramsiga uttryck till trots faktiskt är sant — och FI(RE). Jag har kommit långt i denna balans i vardagsekonomin, men har fortfarande en bra bit kvar när det gäller större utgifter i hushållet.

Hur tänker ni? YOLO, FI(RE) eller något däremellan?

Dela:
Att bekosta ett sjukvårdssystem

Att bekosta ett sjukvårdssystem

På Twitter cirkulerade ytterligare en i mängden av uttalanden i form av “Jag betalade 200 kr för min [valfri sjukvård] och åh det är så mycket bättre än i USA där det gått på 20 000”. Det brukar komma lite då och då.

Och sedan kommer vänstern eller socialdemokraterna och tycker att det är så fint att betala skatt och vara solidariska och USA är djävulen själv.

Men kommer det inte in en rätt seriös halmgubbe någonstans i allt det här? Vem i Sverige är det som förespråkar att vi ska ha ett system som USA:s? Vem på högersidan är det som tycker att det är sjukvården av alla ställen som ska ha mindre av våra gemensamma skattemedel? Jag tycker inte att det verkar vara så många.

Själv är jag helt okej med att betala skatt. Jag ser på daglig basis patienter med alla olika livsöden, från nittiotreåringen som bara har blodtrycksmedicin och inget annat och som mår toppen på sin årskontroll, till tjugofemåringarna som bor på specialboende med olika typer av diagnoser sedan födseln och hjälp dygnet om. Vi vet aldrig i vilken ände vi hamnar — vi kanske har klarat oss förbi tjugofem, men när vi fyller trettiotre får vi en MS-diagnos att leva med resten av livet. Eller får en kolontumör vid fyrtiofem med operation, påse på magen och cytostatika som följd — om inte följden blir så mycket värre och vi hamnar i en för tidig grav. Eller så lever vi tills vi är nittioåtta och dör av demens på ett äldreboende, väl omhändertagen (också en av mina patienter).

Jag är gärna med och betalar för vår sjukvård. Jag är gärna med och betalar för att vår sjukvård ska fungera bättre, för jag har för många patienter som upprepar kommentaren “Man måste vara frisk för att kunna vara sjuk”, som i att det är ett ständigt kämpande för att få tider till olika mottagningar, för att få ut pengar från Försäkringskassan trots den svåra sjukdomen, och så vidare. Det akuta inom sjukvården fungerar ofta bra, men eftervården kan halta desto mer. De flesta i sjukvården sliter för att det ska bli så bra som möjligt för våra patienter, med långa arbetspass och mycket övertid, men det är ett system som ofta inte fungerar.

Grejen för min del med att inte vilja betala så mycket skatt som vi gör idag — och definitivt inte mer, med miljonärsskatt och ytterligare höjningar av ISK-skatt, och skatt på plastpåsar, och allt annat skit — är inte att jag inte vill bekosta sjukvården. Jag är villig att hjälpa till att bekosta sjukvården så att alla har möjlighet att söka vård när de behöver den. På samma sätt är jag villig att betala skatt för att alla ska få gå i en bra skola, att rättsväsendet ska fungera, och att vi har ett fungerande försvar. Jag tycker att det är toppen att högre utbildning är “gratis” för den enskilde (som senare betalar tillbaka det i skatt, alternativt ser man det som att föräldrarna betalar framåt för sina barn), så att alla har möjlighet att gå på universitetet om de vill och kämpar.

Saker jag däremot inte är särskilt välvilligt inställd till är enorma bistånd till andra länder. En vettlös invandring till Sverige. Miljöpremier som snarare stjälper än hjälper. Tusentals dumheter som kommunerna hittar på för att “sätta sin kommun på kartan” istället för att ägna sig åt kärnverksamheten (hint: en simhall kommer inte sätta staden på kartan, för ingen besöker en stad bara för att det finns en simhall. Så lägg inte en miljard på det.). Idiotiska upphandlingar som kostar miljoner och åter miljoner. Datasystem som utvecklas och sedan aldrig kan användas. Bidrag som betalas ut felaktigt, eller till organisationer med band till terrororganisationer. Konst för maskar.

(Läs boken om skatteslöseri om ni vill ha en hjärnblödning.)

Och så vidare.

Och nej, det spelar ingen roll att en del av den senare listan är kommun, annat region, och ytterligare annat stat. Det är våra skattepengar och hade alla politiker tagit hand om varenda en av våra skattekronor så hade hela summan på vår skattetyngd kunnat vara betydligt lägre. Men det är lätt att göra av med andras pengar.

Så sammanfattningsvis: Jag finansierar gärna sjukvården med mina skattepengar, jag vill inte ha USA:s system. Men det finns andra att jämföra med, andra system att sträva efter. Sveriges politiker gör av med enorma pengar på meningslösheter. Därför är jag emot skattetrycket som det ser ut idag.

Dela:
Ger med Giving People

Ger med Giving People

I höstas/vintras anmälde jag mig till Giving Peoples givarregister. De verkade vara en bra organisation och jag tyckte att det lät lockande att kunna ge direkt till någon medmänniska som behöver, snarare än att ge till en ganska anonym jätteorganisation där en massa pengar försvinner iväg i VD-löner och administration.

Sedan glömde jag bort att jag anmälde mig och har inte tänkt mer på det.

För någon vecka sedan fick jag ett mail att de hade en familj i Linköping som anmält sig och behövde hjälp. Kunde vi ställa upp med något av det de behövde? Vi svarade ja.

Till Giving People kan man ansöka om man är en barnfamilj (barn upp till 18 år) som hamnat i en ekonomiskt utsatt situation, kanske en dålig situation från början och sedan något mer akut som hänt just nu. Man får fylla i ett extensivt frågeformulär på deras hemsida, och sedan gör organisationen sin due diligence så att inte bedragare ska komma genom nätet. Man får inte samtidigt ha något aktivt ärende i någon hjälpgrupp på Facebook, och familjen kan bara söka en gång i en situation (inte först mamma sedan pappa till exempel).

När vi svarat ja fick vi adress och kontaktuppgifter till familjen, som jag hörde av mig till på sms för att sedan ringa upp när vi etablerat kontakt. De önskade hjälp med en matkasse, lite hygienartiklar, och några tröjor till barnet i familjen.

Sagt och gjort. Jag köpte tröjor på Lager 157 (vilket var vad som önskats) och besökte ÖoB för hygiengrejerna, maken handlade maten. Eftersom vi samma dag var iväg på Cloettas godisbutik i Gamla Linköping (för att de hade utförsäljning med 30% rabatt inför ombyggnation) köpte vi lite sådant till familjen också. Totalt landade vi på precis över 1000 kr för det hela. På eftermiddagen dagen efter vi fått kontaktuppgifterna åkte vi hem till dem och överlämnade påsarna. Det var mycket glada och rörda människor vi mötte, och det kändes riktigt bra.

Jag tyckte att det var en himla bra grej att kunna ge direkt till familjen som behövde hjälp, istället för att ge till någon anonym organisation. Varenda krona vi spenderade gick till familjen, inte till något annat. Eftersom vi inte gav några kontanter (det ska man inte enligt Giving Peoples reger/önskemål, eftersom det är svårt att kontrollera vad kontanter går till) och inte några presentkort (vilket man kan ge; familjen ska då lämna in kvitto till Giving People för att visa att presentkortet gått till sådant som gagnat barnet/barnen) kunde vi för oss själva garantera att alltihopa gick till sådant som de önskat och som rimligen är bra för barnet.

Vi ger till större, mer anonyma organisationer också (Barncancerfonden och MS Forskningsfond), men det här kändes som ett bra sätt att ge direkt till folk i närområdet som behöver.

Giving People finns på Facebook också, där lägger de ut ärenden (anonymiserat givetvis). Man kan stötta genom att ge direkt till en familj, eller genom att köpa presentkort på en matkasse som ges till någon behövande familj, eller andra saker i deras webbshop.

Ger du till välgörenhet? Hur har du valt den organisation du valt? 

Dela:
Perrelli imponerar, Lund gör det inte

Perrelli imponerar, Lund gör det inte

På Jourcentralen, där vi från primärvården jobbar någon gång i månaden, finns ett trevligt lunchrum med tidningar. En av dessa tidningar var en halvny Amelia (från det här året i alla fall) – en tidning jag sällan läser, men det var lagom lunchlektyr efter att ha träffat tio patienter på en förmiddag.

På framsidan var det en som vanligt översminkad Charlotte Perrelli, och huvudintervjun var med henne. Trots ett mycket skralt intresse för denna artist läste jag artikeln, för jag hade ju inget bättre för mig. Det var en överraskande trevlig artikel gällande ekonomi. Istället för den vanliga “jag kan inget om pengar, det sköter någon annan åt mig” var det uppfriskande läsning om en artist som faktiskt tar ansvar för sig själv och sin försörjning. Sin första miljon gjorde hon tydligen inte alls på sitt artistskap, utan genom att köpa en lägenhet, renovera den, och sälja med fin vinst.

Jag har jobbat väldigt hårt ända sedan jag var 13. Sparat, lagt undan reserver för både mig och barnen, försökt tänka strategiskt och smart.

Du behövde med andra ord inte ansöka om det där coronabidraget, som vissa av dina artistkollegor gjorde?

– Nej. Jag hade rätt att ansöka om det men förstod ju vilket liv det skulle bli.

Tänk så skönt med en artist som tar ansvar för sig själv. Detta kan jämföras med ett helt gäng framgångsrika artister som sökte coronabidrag trots att de rimligen borde ha kunnat stoppa undan pengar under sina karriärer för att klara sig genom en kris. Eller som Regina Lund som fick sina fans att betala hennes hyresskuld.

(Regina Lund, som ju åkte till Maldiverna på lyxresa trots att hon hade skulder så att hon skulle bli vräkt, fortsatte för övrigt med följande, då hon fick kritik gällande resan:

Jag önskar att dom blir lyckliga och framgångsrika och gör det dom älskar. Människor som gör det dom älskar har inte tid att snacka skit, intrigera och kritisera. Människor behöver hitta sin egen väg. Jag har hittat min, jag vet vem jag är och var jag är påväg. Jag är sann och ärlig. Jag älskar det jag gör.”

Förstår du att det kan sticka i ögonen att resa dit när man samtidigt har obetalda hyror?

Varför ska jag redovisa kronologin i mitt liv och hur jag skapar? Vem har rätten att sätta sig över mitt liv? Mitt liv, mina beslut! Jag ger er frihet att ägna er åt era liv och sticker det i era ögon så titta åt annat håll! Sopa rent under egen matta innan ni börjar titta under andras!

Jag kan ju tycka att anledningen till att Lund ska “redovisa kronologin” i sitt liv beror på att hon går ut och bölar om sitt liv och sin ekonomiska situation i Aftonbladet. Då öppnar man sig liksom för att få kritik och få stå till svars för sina egna dumma beslut. Hennes liv, hennes (dåliga) beslut absolut – men då också hennes ansvar och hon som får stå till svars när folk tycker att det är galet att hon var på Maldiverna med en hyresskuld.)

Perrelli då?

Som den driftiga entreprenör hon är så flyttade Charlotte Perrelli snabbt fokus då hon insåg att artisteriet skulle ligga på is under en obestämd tid. Hösten 2020 lanserade hon sin första klädkollektion för det egna varumärket La vie. Utöver kläder så ingår redan parfym, viner och böcker i Perrellis affärsimperium.

Av Perrelli och Lund vet åtminstone jag vem jag är mer imponerad av.

Dela: