Att bekosta ett sjukvårdssystem

Att bekosta ett sjukvårdssystem

På Twitter cirkulerade ytterligare en i mängden av uttalanden i form av “Jag betalade 200 kr för min [valfri sjukvård] och åh det är så mycket bättre än i USA där det gått på 20 000”. Det brukar komma lite då och då.

Och sedan kommer vänstern eller socialdemokraterna och tycker att det är så fint att betala skatt och vara solidariska och USA är djävulen själv.

Men kommer det inte in en rätt seriös halmgubbe någonstans i allt det här? Vem i Sverige är det som förespråkar att vi ska ha ett system som USA:s? Vem på högersidan är det som tycker att det är sjukvården av alla ställen som ska ha mindre av våra gemensamma skattemedel? Jag tycker inte att det verkar vara så många.

Själv är jag helt okej med att betala skatt. Jag ser på daglig basis patienter med alla olika livsöden, från nittiotreåringen som bara har blodtrycksmedicin och inget annat och som mår toppen på sin årskontroll, till tjugofemåringarna som bor på specialboende med olika typer av diagnoser sedan födseln och hjälp dygnet om. Vi vet aldrig i vilken ände vi hamnar — vi kanske har klarat oss förbi tjugofem, men när vi fyller trettiotre får vi en MS-diagnos att leva med resten av livet. Eller får en kolontumör vid fyrtiofem med operation, påse på magen och cytostatika som följd — om inte följden blir så mycket värre och vi hamnar i en för tidig grav. Eller så lever vi tills vi är nittioåtta och dör av demens på ett äldreboende, väl omhändertagen (också en av mina patienter).

Jag är gärna med och betalar för vår sjukvård. Jag är gärna med och betalar för att vår sjukvård ska fungera bättre, för jag har för många patienter som upprepar kommentaren “Man måste vara frisk för att kunna vara sjuk”, som i att det är ett ständigt kämpande för att få tider till olika mottagningar, för att få ut pengar från Försäkringskassan trots den svåra sjukdomen, och så vidare. Det akuta inom sjukvården fungerar ofta bra, men eftervården kan halta desto mer. De flesta i sjukvården sliter för att det ska bli så bra som möjligt för våra patienter, med långa arbetspass och mycket övertid, men det är ett system som ofta inte fungerar.

Grejen för min del med att inte vilja betala så mycket skatt som vi gör idag — och definitivt inte mer, med miljonärsskatt och ytterligare höjningar av ISK-skatt, och skatt på plastpåsar, och allt annat skit — är inte att jag inte vill bekosta sjukvården. Jag är villig att hjälpa till att bekosta sjukvården så att alla har möjlighet att söka vård när de behöver den. På samma sätt är jag villig att betala skatt för att alla ska få gå i en bra skola, att rättsväsendet ska fungera, och att vi har ett fungerande försvar. Jag tycker att det är toppen att högre utbildning är “gratis” för den enskilde (som senare betalar tillbaka det i skatt, alternativt ser man det som att föräldrarna betalar framåt för sina barn), så att alla har möjlighet att gå på universitetet om de vill och kämpar.

Saker jag däremot inte är särskilt välvilligt inställd till är enorma bistånd till andra länder. En vettlös invandring till Sverige. Miljöpremier som snarare stjälper än hjälper. Tusentals dumheter som kommunerna hittar på för att “sätta sin kommun på kartan” istället för att ägna sig åt kärnverksamheten (hint: en simhall kommer inte sätta staden på kartan, för ingen besöker en stad bara för att det finns en simhall. Så lägg inte en miljard på det.). Idiotiska upphandlingar som kostar miljoner och åter miljoner. Datasystem som utvecklas och sedan aldrig kan användas. Bidrag som betalas ut felaktigt, eller till organisationer med band till terrororganisationer. Konst för maskar.

(Läs boken om skatteslöseri om ni vill ha en hjärnblödning.)

Och så vidare.

Och nej, det spelar ingen roll att en del av den senare listan är kommun, annat region, och ytterligare annat stat. Det är våra skattepengar och hade alla politiker tagit hand om varenda en av våra skattekronor så hade hela summan på vår skattetyngd kunnat vara betydligt lägre. Men det är lätt att göra av med andras pengar.

Så sammanfattningsvis: Jag finansierar gärna sjukvården med mina skattepengar, jag vill inte ha USA:s system. Men det finns andra att jämföra med, andra system att sträva efter. Sveriges politiker gör av med enorma pengar på meningslösheter. Därför är jag emot skattetrycket som det ser ut idag.

Dela:
Ger med Giving People

Ger med Giving People

I höstas/vintras anmälde jag mig till Giving Peoples givarregister. De verkade vara en bra organisation och jag tyckte att det lät lockande att kunna ge direkt till någon medmänniska som behöver, snarare än att ge till en ganska anonym jätteorganisation där en massa pengar försvinner iväg i VD-löner och administration.

Sedan glömde jag bort att jag anmälde mig och har inte tänkt mer på det.

För någon vecka sedan fick jag ett mail att de hade en familj i Linköping som anmält sig och behövde hjälp. Kunde vi ställa upp med något av det de behövde? Vi svarade ja.

Till Giving People kan man ansöka om man är en barnfamilj (barn upp till 18 år) som hamnat i en ekonomiskt utsatt situation, kanske en dålig situation från början och sedan något mer akut som hänt just nu. Man får fylla i ett extensivt frågeformulär på deras hemsida, och sedan gör organisationen sin due diligence så att inte bedragare ska komma genom nätet. Man får inte samtidigt ha något aktivt ärende i någon hjälpgrupp på Facebook, och familjen kan bara söka en gång i en situation (inte först mamma sedan pappa till exempel).

När vi svarat ja fick vi adress och kontaktuppgifter till familjen, som jag hörde av mig till på sms för att sedan ringa upp när vi etablerat kontakt. De önskade hjälp med en matkasse, lite hygienartiklar, och några tröjor till barnet i familjen.

Sagt och gjort. Jag köpte tröjor på Lager 157 (vilket var vad som önskats) och besökte ÖoB för hygiengrejerna, maken handlade maten. Eftersom vi samma dag var iväg på Cloettas godisbutik i Gamla Linköping (för att de hade utförsäljning med 30% rabatt inför ombyggnation) köpte vi lite sådant till familjen också. Totalt landade vi på precis över 1000 kr för det hela. På eftermiddagen dagen efter vi fått kontaktuppgifterna åkte vi hem till dem och överlämnade påsarna. Det var mycket glada och rörda människor vi mötte, och det kändes riktigt bra.

Jag tyckte att det var en himla bra grej att kunna ge direkt till familjen som behövde hjälp, istället för att ge till någon anonym organisation. Varenda krona vi spenderade gick till familjen, inte till något annat. Eftersom vi inte gav några kontanter (det ska man inte enligt Giving Peoples reger/önskemål, eftersom det är svårt att kontrollera vad kontanter går till) och inte några presentkort (vilket man kan ge; familjen ska då lämna in kvitto till Giving People för att visa att presentkortet gått till sådant som gagnat barnet/barnen) kunde vi för oss själva garantera att alltihopa gick till sådant som de önskat och som rimligen är bra för barnet.

Vi ger till större, mer anonyma organisationer också (Barncancerfonden och MS Forskningsfond), men det här kändes som ett bra sätt att ge direkt till folk i närområdet som behöver.

Giving People finns på Facebook också, där lägger de ut ärenden (anonymiserat givetvis). Man kan stötta genom att ge direkt till en familj, eller genom att köpa presentkort på en matkasse som ges till någon behövande familj, eller andra saker i deras webbshop.

Ger du till välgörenhet? Hur har du valt den organisation du valt? 

Dela:
Perrelli imponerar, Lund gör det inte

Perrelli imponerar, Lund gör det inte

På Jourcentralen, där vi från primärvården jobbar någon gång i månaden, finns ett trevligt lunchrum med tidningar. En av dessa tidningar var en halvny Amelia (från det här året i alla fall) – en tidning jag sällan läser, men det var lagom lunchlektyr efter att ha träffat tio patienter på en förmiddag.

På framsidan var det en som vanligt översminkad Charlotte Perrelli, och huvudintervjun var med henne. Trots ett mycket skralt intresse för denna artist läste jag artikeln, för jag hade ju inget bättre för mig. Det var en överraskande trevlig artikel gällande ekonomi. Istället för den vanliga “jag kan inget om pengar, det sköter någon annan åt mig” var det uppfriskande läsning om en artist som faktiskt tar ansvar för sig själv och sin försörjning. Sin första miljon gjorde hon tydligen inte alls på sitt artistskap, utan genom att köpa en lägenhet, renovera den, och sälja med fin vinst.

Jag har jobbat väldigt hårt ända sedan jag var 13. Sparat, lagt undan reserver för både mig och barnen, försökt tänka strategiskt och smart.

Du behövde med andra ord inte ansöka om det där coronabidraget, som vissa av dina artistkollegor gjorde?

– Nej. Jag hade rätt att ansöka om det men förstod ju vilket liv det skulle bli.

Tänk så skönt med en artist som tar ansvar för sig själv. Detta kan jämföras med ett helt gäng framgångsrika artister som sökte coronabidrag trots att de rimligen borde ha kunnat stoppa undan pengar under sina karriärer för att klara sig genom en kris. Eller som Regina Lund som fick sina fans att betala hennes hyresskuld.

(Regina Lund, som ju åkte till Maldiverna på lyxresa trots att hon hade skulder så att hon skulle bli vräkt, fortsatte för övrigt med följande, då hon fick kritik gällande resan:

Jag önskar att dom blir lyckliga och framgångsrika och gör det dom älskar. Människor som gör det dom älskar har inte tid att snacka skit, intrigera och kritisera. Människor behöver hitta sin egen väg. Jag har hittat min, jag vet vem jag är och var jag är påväg. Jag är sann och ärlig. Jag älskar det jag gör.”

Förstår du att det kan sticka i ögonen att resa dit när man samtidigt har obetalda hyror?

Varför ska jag redovisa kronologin i mitt liv och hur jag skapar? Vem har rätten att sätta sig över mitt liv? Mitt liv, mina beslut! Jag ger er frihet att ägna er åt era liv och sticker det i era ögon så titta åt annat håll! Sopa rent under egen matta innan ni börjar titta under andras!

Jag kan ju tycka att anledningen till att Lund ska “redovisa kronologin” i sitt liv beror på att hon går ut och bölar om sitt liv och sin ekonomiska situation i Aftonbladet. Då öppnar man sig liksom för att få kritik och få stå till svars för sina egna dumma beslut. Hennes liv, hennes (dåliga) beslut absolut – men då också hennes ansvar och hon som får stå till svars när folk tycker att det är galet att hon var på Maldiverna med en hyresskuld.)

Perrelli då?

Som den driftiga entreprenör hon är så flyttade Charlotte Perrelli snabbt fokus då hon insåg att artisteriet skulle ligga på is under en obestämd tid. Hösten 2020 lanserade hon sin första klädkollektion för det egna varumärket La vie. Utöver kläder så ingår redan parfym, viner och böcker i Perrellis affärsimperium.

Av Perrelli och Lund vet åtminstone jag vem jag är mer imponerad av.

Dela:
Vecka 12: Se över matkostnaderna

Vecka 12: Se över matkostnaderna

Årsutmaningen, vecka 12 – dags att ta en närmare titt på matkategorin. 2018 la svensken i genomsnitt 12,5 % av sin disponibla inkomst på mat (men då är restaurangbesök inte medräknade – lägger man till kategorin ”hotell, restaurang och fika” går det åt 6,6 % av den disponibla inkomsten ytterligare). Det innebär att det är en av våra största utgiftskategorier, tillsammans med boende och transport. Ändå lägger vi idag mindre på mat, tack vare lägre priser i och med större import, och högre löner.

Mat är en kategori som ofta dyker upp för diskussion i privatekonomigrupperna på Facebook som jag följer, och våra matkostnader var för egen del anledningen till att jag blev intresserad av privatekonomi till att börja med.

Hur mycket lägger du på mat?

Efter att ha gjort sammanställningarna över dina/era utgifter bör du ha en idé om hur mycket pengar du lägger på mat. Blev du förvånad över siffran?

Det finns underlag för hur mycket man ”bör” lägga på mat. Swedbank tycker att ensamboende lägger 2 770 kr, två vuxna sammanboende 5 540, barn 0-6 år runt tusenlappen, och därefter successivt uppåt mot vuxennivån. Konsumentverket tycker att en vuxen 18-30-åring som äter all mat hemlagad kan/får lägga 2 950 kr i månaden (700 kr mindre om man äter lunch ute).

Det finns givetvis hänsyn att ta – allergier och olika sorters specialkost kan mycket väl kosta mer än när man inte måste ta hänsyn till sådant. Men fundera över hur era kostnader står sig mot dessa schablonbelopp.

Minska matkostnaderna

Medvetenhet. Det första steget mot att sänka matkostnaderna är det du gör nu – att bli medveten om hur mycket du i nuläget lägger på mat. Det går inte att göra något åt något man inte har koll på. Från och med nu kan du göra medvetna val.

Minska matsvinnet. Att minska matsvinnet är bra för både miljö och plånbok. Vi svenskar slänger mängder av mat varje år som hade kunnat ätas som den bara omhändertagits bättre. Se till att ha koll på vad som finns i framför allt kylen, men även frysen, och använd det du köpt hem. Spara resterna och använd till matlådor, eller kör en rest-kväll. Frys in frukter och bär som börjar bli dåliga, eller gör bananpannkakor på svarta bananer.

Matlådor. Grundtips nummer ett brukar vara matlådor och ja, om du har för vana att lägga 80-150 kronor dagligen på lunch kommer matlådor spara dig mycket pengar.

Mer vego. Också ett väldigt vanligt förekommande tips. För vår del har vi blivit mer flexitarianer, då min familj inte är så förtjust i bara bönor och linser, men blandar jag i linser i köttfärsen så att det blir 50/50 är det ingen som klagar. Billigare, och minskar köttkonsumtionen.

Planera. Vi planerar vår veckomeny varje söndag och försöker då göra det med följande ”recept”: En dag kött, en dag kyckling, en dag fisk, en dag soppa, en vegetarisk, och en-två ”valfria” dagar. Vi planerar maten utifrån vad vi har hemma och vad som är på erbjudande för veckan, så att vi slipper panikköpa något som inte alls är på erbjudande.

Välj rätt butiker. Lågprisbutikernas som Willys och Lidl har generellt just lägre priser. Hemköp, Coop och Ica är generellt dyrare. Vi brukar storhandla på Willys, och sedan köper jag sådant som är på bra extrapris i de andra butikerna när tillfälle ges.

Köp kort datum. Många affärer har numera lådor med kort-datum-produkter. Här kan du spara 30-70 % av den ordinarie kostnaden. Men tänk på att bara köpa om det är något du kommer hinna använda – annars blir det bara dyrt trots det låga priset.

Odla eget. Du behöver inte ha någon enorm trädgård för att kunna odla lite eget. Odla t ex basilika i en kruka, eller ha en hink med körsbärstomater. Groddar är superenkelt att odla. Även potatis går utmärkt i hinkar. Se till att odla sådant du själv äter, annars blir det bara slöseri.

Baka. Om du äter mycket bröd finns det också en hel del pengar att spara på att baka eget. Att baka eget bröd kostar några få kronor. Från frukostfrallor till saftiga bröd, från hamburgerbröd till kanelbullar – det är billigare (och godare!) att göra eget. Min favoritbok för brödbak hittar du här.

Plocka. Blåbär, björnbär, hallon, äpplen, och svamp är alla exempel på saker som är dyrt i affär men gratis i våra skogar och trädgårdar. Har du inga egna äppelträd, hör med någon vän som har äppelträd i trädgården, eller leta i stan efter ”allmänna” träd. Ta sedan omhand om naturens skatter – frys in, safta, sylta, lägg in, torka, och så vidare.

Gör storkok. Använd till matlåda och till att ha extra matlådor i frysen efter behov. Med några matlådor i frysen slipper du dessutom hamna i ”äh vi tar hämtmat ikväll”, utan kan snabbt plocka fram när orken tryter.

Medvetna restaurangbesök. Gå inte på restaurang bara för att du inte orkar laga mat, eller på slentrian – gör ett aktivt val. Restaurang är dyrt och gräver snabbt hål i plånboken. Det betyder inte att det råder restaurangförbud, men att du ska gå på restaurang för att njuta av att någon annan lagar maten och upplevelsen runtikring, inte bara för att du är trött eller ”alltid gör det”.

Ytterligare tips finns i mina inlägg tio tips för att få maten att hålla längre och tio tips till.

Hur mycket lägger du på mat? Har du tagit till några åtgärder för att minska matkostnaderna? Vilka är dina bästa tips?

Dela:
Stackars Regina Lund

Stackars Regina Lund

Regina Lund bölar i Aftonbladet om hur synd det är om henne som hotas av vräkning. Trots att hon låtit bli att betala hyran i fyra månader var vräkning något hon inte trodde hände i Sverige.

Hon berättar att hon inte har haft pengar att betala hyran till sin tvårumslägenhet i södra Stockholm och bostadsföretaget Familjebostäder har vänt sig till inkasso och Kronofogden. Fordran gäller obetalda hyror från augusti till december förra året på totalt 31 668 kronor.

Jag är kanske fyrkantig, men jag tycker att det är rätt snällt att man får bo kvar i sin lägenhet trots att man inte betalat för det på fyra månader. Eller idkar bostadsföretag välgörenhet?

Jag förstår att man som artist haft det tufft det senaste året. Jag har ett par gamla kompisar som är i showbusiness och de är förbannade på alla regler som hindrar dem från att jobba. Men Regina Lund är, enligt Wikipedia, en 53-årig “svensk skådespelare, sångare, låtskrivare, poet, författare. Hennes filmografi är ganska lång, hennes diskografi är ganska lång, och hon verkar ha gjort ganska mycket.

HUR är det möjligt att hon inte har några som helst besparingar efter en hel karriär för att klara sämre tider? (Dessutom är hon enligt Wikipedia clairvoyant, så hon borde ju sett det komma). Enligt texten hade hon bröstcancer (dock 2013, friskförklarad 2018), men… jag undrar fortfarande hur det inte kan finnas några besparingar.

Hon berättar att hon kämpar dag och natt för att få in intäkter och för att få ett kortare uppskov med hyresinbetalningarna tills hon kommit på fötter igen.

Och om man nu inte har den ekonomiska förberedelsen, är det då inte så att man borde inse det något tidigare, och se till att man skaffar sig någon annan typ av inkomst? Eller är just showbiz-folk sådana att de omöjligen kan göra något annat än just showbiz? Eller för den delen som Aftonbladet frågar, varför har hon inte vänt sig till socialen? Jo, det har hon gjort samma dag som intervjun är:

Det tog en del kämpande med min stolthet men till slut ringde jag. 

Om man är rädd för att inte ha någonstans att bo, hur kan man då vänta i månader innan man ber om hjälp? Eller räknade hon med att hon skulle få bo kvar i lägenheten i oändlig tid oavsett om hon betalade för det eller inte?

Och åh, vad glad jag är att våra skattepengar ska gå till att hon ska få bo kvar, bara för att hon inte kan planera sin ekonomi.

Familjebostäder, som inte uttalar sig om det enskilda fallet, verkar ha förståelse för att folk har det svårare just nu, och gör upp planer med enskilda som hamnat på obestånd. Men det verkar inte som att Lund alls hört av sig till dem, och då är det ju svårt. Hon verkar istället bara ha tagit för givet att hon skulle få bo kvar.

Dela:
Comparisonitis

Comparisonitis

Frihetsmamman skrev ett inlägg om möjligheterna att bli miljonär innan man fyller trettio (intressant inlägg, läs!). Jag fick vara en del av inlägget i form av att hon beskrev mig som ett föredöme vad gäller att köpa begagnat till barnen istället för nytt.

Jag rodnade en aning, lite ovan vid att bli kallad föredöme – men det fick mig också att fundera lite på det här med föredömen och att jämföra oss med andra.

Engelskan har ett påhittat ord (okej, alla ord är påhittade, men du vet vad jag menar), comparisonitis, som är ”sjukdomen” att konstant jämföra sig med andra för att på så sätt få reda på sitt eget värde.

The compulsion to compare one’s accomplishments to another’s to determine relative importance, etc.

~ Wikipedia

Det allra vanligaste är förmodligen att jämföra sig med hur lyckade alla andra är – prylarna, resorna, de leende barnen, och så vidare som visas på sociala medier, i grannskapet, i tidningarna, på arbetsplatsen, eller i vänskapskretsen. Det är en del av konsumtionshysterin, för om alla man kände fortfarande hade en tjock-tv så hade det förmodligen inte sålts mängder av nya platt-tv i allt större versioner under julrean. På samma sätt jämför vi våra kroppar med tjejerna och killarna på tidningsomslagen och blir mindre nöjda med vad vi själva ser i spegeln, eller när någon annan lägger ut bilder av deras fantastiska resa till X så känns vår egen vardag (eller till och med vår egen resa, som ju “bara” var en dussincharter) plötsligt tråkigare.

För egen del ser jag min egen comparisonitis varenda gång jag öppnar en bok för närvarande. “Åh, varför kan inte jag skriva så?” Eller, “Åh, jag önskar att jag fattade hur man fick sådär många läsare.” Eller, “Varför skriver inte jag en bok var 45:e dag som författaren X?”

Ni fattar.

När jag gick på läkarprogrammet ställde föreläsarna ibland frågor till publiken/studenterna, såsom föreläsare gör. Ofta hade jag ingen aning om svaret – men någon av mina kursare kunde svaret. Min tolkning av detta blev då att ”alla andra kan redan det här”.

I min klass fanns det en som tävlat i SM i segling. En annan som var ett socialt geni. En tredje som hade över 90% rätt på varje tenta. En fjärde som var med i ett grymt duktigt dansteam. En femte som spelade flöjt på en nivå som skulle passa i en symfoniorkester. En sjätte sprang maraton på bra tid. En sjunde som kunde namnet på varje enzym.

Och så vidare.

Min tolkning? ”Alla i den här klassen är fantastiska superatleter och sociala genier, fattar medicin intuitivt, kan svaren på alla frågor, och hade kunnat jobba som musikproducenter.”

Ja, alla utom jag då. Jag var (och förblir) en högst medelmåttig atlet som gillar att sjunga och som får plugga hårt för att ta mig över godkäntgränsen, som definitivt inte är något socialt geni.

Vi separerar inte ut individerna runtom oss när vi jämför oss. Vi ser framgångsrika supermodellersnygga infoga-drömyrke-här som ständigt reser till exotiska platser, med välartade ungar som alltid ler på bilderna, boendes i vackra hem som alltid är välstädade. Allt-i-ett-paket, ett ouppnåeligt ideal – för inte heller de vi jämför oss med är där. 

Jag tvivlar inte för en sekund på att detta bidrar till de ständigt ökande sjukskrivningstalen för psykisk ohälsa, inte minst för utmattning. Hamsterhjulet snurrar allt snabbare och vi har ett ständigt inflöde av intryck, av saker och människor vi kan jämföra oss med.

Även inom FIRE-sfären kan jag känna en del comparisonitis ibland. IGMR är DYI:are ut i fingerspetsarna. Frihetsmamman också gör massor själv. Sparos fantastiskt låga matkostnader och hans förmåga att skriva dräpande inlägg på löpande band. Fru EB som gör det mesta FIRE-rätt och dessutom skriver så kul att hon har en enorm följarskara. Och så vidare.

På läkarprogrammet lärde jag mig till slut (någotsånär) att inte jämföra mig med resten som helhet. Vad gäller det materialistiska är jag inte den som jämför mig så mycket, jag gillar inte kläd-/sko-/väsk-/whatever-shopping, jag jämför inte min bil med andras (gud så ointressant), resorna vi gör gör vi för att vi njuter av dem… Men visst ser jag ibland Det Vackra Folket i de glansiga tidningarna och undrar varför jag inte är smalare eller mitt hår inte ser ut som deras eller min näsa är mindre.

Jag måste påminna mig själv om vad som ligger bakom de där Vackra människorna. Dieter? Kirurgi? Personliga assistenter, sminköser? Photoshop?

Det gör nog oss alla gott att stanna upp och försöka lägga bort jämförelserna. Jag måste tänka på vad som gör mig och min familj lyckliga, inte vad någon annan familj gjort. I en egocentrisk värld behöver vi, i den här aspekten, faktiskt bli lite mer egocentrerade. Öva på tacksamhet för allt det du har, istället för att fokusera på det du inte har. Du blir gladare och lugnare – och förmodligen rikare med tiden, om det du jämför dig med är Det Vackra Folket i sina stora hus och dyra bilar och exklusiva semestrar. Jämför du dig med FIRE-folk, ta det lugnt med det också. Gör det som passar dig, som du orkar med. IGMR skrev om hur han försökte göra allt för att maxa inkomsterna, men konstaterade att det inte funkade. Man kan inte göra allt, alltid.

Föredöme är jag gärna, men låt bli att jämföra er med mig eller någon annan. Vi gör alla så gott vi kan.

Comparison is the thief of joy.

~ Theodore Roosevelt

Dela: