Postnord blir (ännu) dyrare

Postnord blir (ännu) dyrare

Postnord höjer brevportot.

Från årsskiftet ska det kosta 11 kr att skicka ett brev med en vikt upp till 50 gram. Just nu kostar det 9 kr.

Redan 9 kr får jag ju tycka är rätt mycket pengar för att skicka ett brev. 11 kr… tja, motståndet mot att skicka brev ökade just ytterligare.

Och anledningen?

Höjningen görs mot bakgrund av en ny postförordning, som trädde i kraft i augusti, som ger Postnord möjlighet att höja portot för att kompensera för fallande brevvolymer.

“Under 2019 räknar Postnord med att brevvolymerna kommer att minska med över 10 procent”, skriver Postnord.

Jag undrar vad en höjning med 20% av priset kommer göra för brevvolymerna. Kommer de öka, tro? Eller kommer de kanske minska ytterligare? Helt plötsligt kommer det kosta 25 kr att skicka brev.

Lägger man dessutom till att Postnord tappar bort en faslig massa brev kan man ju undra än mer vad det är man betalar för. Och dessutom levererar ju Postnord en herrans massa paket, så varför man måste kompensera minskningen i brev med ett ökat porto är lite oklart. Kanske kan man då passa på att sänka kostnaden för att skicka paket? (Yeah, right.)

Men vi i familjen tillhör ju skaran som kommer skicka brev än mer sällan. Undantaget är julkorten, och de brukar ju kosta något mindre med jul-frimärksporto. Även om det också kostar en hel del.

Reko Revolut

Reko Revolut

Innehåller affiliate-länk till Revolut.

För någon vecka sen gjorde jag reklam för Revolut. Jag hade då bara använt det till enstaka köp, mest för att få ut de 200 kr jag signade upp för (och också fick utan problem inom ett par dagar efter köpet).

Nu har jag varit utomlands ett par dagar och använt enbart Revolut. Hur har det funkat? Fantastiskt.

Till att börja med är det ju ett debitkort, vilket innebär att jag inte haft mer än max en tusenlapp på kortet vid något givet tillfälle. Det gör att om någon skulle skimma det och sno uppgifterna så är det väldigt lite pengar de kan göra av med; kortet kan inte övertrasseras vad jag vet.

I den superba appen kan man välja att sätta på och stänga av såsom swipe-betalningar, kontaktlös betalning, bankomat och onlinetransaktioner. Dessutom kan man aktivera platsbaserad säkerhet, för att via telefonen använda min plats och därmed hindra falska transaktioner om kortet blir stulet.

Om kortet skulle bli stulet eller någon sno uppgifterna och börja använda det skulle du dock ändå snabbt märka det, eftersom man vid varje dragning får ett meddelande i telefonen om hur mycket som dragits. Det tar bara några sekunder efter att dragningen gjorts.

Jag har också använt växlingsfunktionen i Revolut, för att redan från början ha euro istället för kronor, och på det sättet slapp jag kryssa vid varje tillfälle om jag ville betala i svenska kronor (gör inte det!) eller euro.

Överföringar gjorde jag från vårt Shell-kort, vilket innebär att jag får poäng på överföringarna. För den som inte vill göra manuella överföringar ska det finnas en funktion med automatisk ”top-up”, men den har jag inte använt.

Så jag måste säga att jag är supernöjd, och det har verkligen funkat över förväntan. Inte haft problem ens i minsta hål-i-väggen-supermarket.

Vill du ha ett Revolut-kort? Använd min länk så får du 200 kr när du verifierat ditt kort och gjort ditt första köp.

Vårdcentralens alla utmattningspatienter

Vårdcentralens alla utmattningspatienter

Jag tillbringar mina dagar på en vårdcentral – Linköpings största, faktiskt. Uppåt 22 000 patienter är listade på den här vårdcentralen, vilket märks i en aldrig sinande ström av önskningar om receptförnyelser och en telefonkö som alltid är smockfull. Min tidbok är fylld från morgon till kväll med patienter med allt från ångest till yrsel, från magont till halsont, från artros till hjärtsvikt. Och allt däremellan.

Ibland hinner jag stanna upp och reflektera över mina patienter.

Första veckan efter semestern hade jag fem patienter med dåligt psykiskt mående och/eller utmattning, på fyra dagar. De kom en efter en och vid torsdag lunch, då jag avslutat den sista, var jag helt slut. Man blir det när man ska sitta och aktivt lyssna på en annan människas tragedier och problem, när man hela tiden måste ligga lite i framkant för att kunna ställa nästa fråga, vara stöttande när det behövs, utmana på rätt sätt och i slutändan välja rätt behandlingsväg framåt.

Eftersom det här är en ekonomiblogg tänker jag fokusera min reflektion mot just ekonomi. För det var genomgående att ekonomin var en del av orsaken till att mina patienter mådde dåligt.

Antingen bidrog ekonomin genom att den rakt upp och ner var kass, och stress över ekonomin var en del av patientens depression eller ångest. Eller så var ekonomins tveksamma stabilitet anledningen till att han eller hon tvunget behövde fortsätta jobba heltid på jobbet som höll på att driva dem rakt in i den infamösa väggen.

Jag har faktiskt gett tips om Jag lämnar ekorrhjulet till ett par patienter vid det här laget, de jag känt är betjänta och orkar ta emot det budskapet. Inte för att patienterna behöver göra exakt samma sak, men för att den kanske kan bidra med inspiration till ett förändrat förhållningssätt till jobbet och pengarna.

Med tanke på de senaste veckornas och månadernas stress för egen del (och vår familj) blir jag själv alltjämt mer motiverad att fortsätta på vår inslagna väg av sparande och investeringar i vår framtid. Hamnar jag i att jag behöver ta en paus från arbetet vill jag inte vara tvungen att fortsätta bara för att ekonomin annars inte går runt. I nuläget skulle vi, om det inte kom in en krona till, klara oss i över sex år på våra nuvarande besparingar (utan att räkna in utdelningar, värdeökningar, och så vidare). Eftersom sannolikheten att inga pengar alls skulle komma in under så lång tid är extremt låg (för att inte säga obefintlig) känns det väldigt tryggt att ha det att luta sig mot.

Och med det i åtanke har jag börjat tala ekonomi med i stort sett alla patienter med utmattningssyndrom som jag har minsta tanke om att det skulle kunna hjälpa. Förhoppningsvis gör det skillnad för någon i framtiden.

Allt på en gång

Allt på en gång

Oj vad längesedan det blev ett inlägg här, men så är det när ens verklighet blivit alldeles vrickat fylld till brädden. Kanske är det motsatsen till det lugn som eftersträvas vid FIRE, men ibland blir det att allting hopar sig alldeles oavsett strävanden mot lugn.

I förra veckan skrev jag AT-tentan, den tenta som man behöver få godkänt på för att kunna få läkarlegitimation. Inför tentan pluggade jag massor, med hjälp av fantastiska Hypocampus, och förhoppningsvis betalade den investerade tiden sig. Det var lite ovant att skriva tenta, det var ju trots allt tre år sedan sist, men något jag verkligen gillade var att få skriva tentan på dator. Otroligt mycket enklare att skriva strukturerade, ordentliga svar när man på ett lätt sätt kan redigera i sin text, jämfört med att skriva med papper och penna som vi alltid skrivit alla tentor tidigare. Dessutom måste det ju vara väldigt mycket lättare för de som ska rätta tentorna, som slipper försöka tyda oläsliga kråkor.

Om en dryg vecka åker jag till en forskningskonferens i Barcelona där jag ska presentera ett abstract. Tre till fem minuter ska presentationen ta, och för det har jag lagt ner ett otal timmar på att skriva abstract, skicka in det, söka resestipendium (vilket jag fick!), boka resa och hotell, och nu på sistone, göra den poster som ska upp på väggen under konferensen. Mest nervös är jag för de tre till fem minuter som ska ägnas åt frågor som jag ska försöka svara på. Längtar lite tills det hela är över, ska erkännas…

Och ytterligare två veckor efter det ska jag göra en kurs kallad ATLS, eller Advanced Trauma Life Support, om hur man tar hand om traumapatienter. Tre dagar lång, och inför kursen ska en tjock bok läsas och ett pre-test skrivas. Kursen kommer vara en del praktiskt och en del teori, och avslutas med både teoretiskt och praktiskt prov. Att splitta tiden mellan poster-produktion och ATLS-läsning just nu stressar mig rejält.

Men efter det ska jag ha det ganska lugnt. Andas. Då är det enda jag har kvar på AT några veckor vårdcentral (som ju är där jag spenderar dagarna från 7.30 till 16-16.30ish, även nu när jag ska plugga ATLS och göra poster), och sedan är det slut. Sedan är jag legitimerad läkare. Sen börjar förhoppningsvis nästa äventyr. Och sedan ämnar jag åter börja skriva betydligt mer här på bloggen…

(För att notera att ytterligare en månad gått förbi kunde jag igår, när jag försenat gjorde månadsavstämning, konstatera att vi för augusti fick en sparkvot på drygt 37%. Årets sämsta, främst på grund av nyinköpt kyl och frys, samt samtidig semester, men jag får ju ändå vara nöjd att även med de större utgifterna var vi tre procentenheter ifrån vårt mål på 40%. Dessutom ligger vi på årsbasis en bra bit över 50%, så det ska väl gå i mål som årsmål ändå.)

Sommar

Sommar

Frihetsmamman har en förmåga att skriva tänkvärda inlägg, så även denna gång. Jag har själv funderat över samma saker som hon skrev om:

På sätt och vis tycker jag sommaren borde vara vansinnigt billig. Låga energikostnader, möjligheter att promenera/cykla till arbetsplatsen, ledighet som möjliggör god planering av måltider och ett helt skafferi i naturen av såväl bär som frukt och kryddor. Det finns kort sagt en massa anledningar till att kostnaderna borde vara låga. Istället pratade flera kollegor om att de kände sig ovanligt fattiga just under sommarens månader.

Jag känner precis likadant. På vintern ligger fakturan från Tekniska verken mellan tre och fyra gånger högre än den gör så här mitt i sommaren, när fjärrvärmen kostar 16 kr utöver de 490 som är månadskakan av årsavgiften (på grund av årsavgifter är det omöjligt att komma under tusenlappen i betalning till Tekniska verken, mummel mummel).  Vi producerar massor av el via solcellerna, så där går vi plus snarare än minus. Trädgården levererar potatis, bär, rabarber och mycket mer.

Ändå blir det dyrt med sommar.

Och det verkar vara precis samma sak som Frihetsmamman skriver om och ser i sin bekantskapskrets: allt unnande under sommaren. Glass. Jordgubbar. Uteluncher. Restaurangmiddagar. Liseberg, Kolmården, Gröna Lund eller vad man nu bor nära. Några nätter på hotell för att man ska hälsa på/göra ditten. Barnens aktiviteter.

Så rinner pengarna iväg. För vår del finns det ytterligare en kategori som drar pengar: trädgården. Denna evigt föränderliga, underbara plats. Just nu håller maken på att slå i de sista spikarna i barnens nya lekstuga. Förra året byggde vi trädäcket som sagda lekstuga står på, och förra året skapade vi också vår yta med pallkragar. I planerna finns även ett uterum för att kunna njuta av en längre säsong. Kanske inte helt FIRE, men samtidigt tycker jag att det är FIRE, för att det är saker vi njuter av, saker vi verkligen använder (eller kommer använda). Saker som optimerar, som gör det ännu enklare att vara hemma. Stora tjejen står och hoppar upp och ner av otålighet för att hon vill inviga sin nya “sommarstuga” som hon kallar den.

När det gäller trädgårdsprojekten är det faktiskt inte pengarna som är min största fundering, det är tiden. Tiden det tar att bygga sakerna vi vill ha. Maken är händig och har hjälp av sin händige far (som dessutom har en subdivision till Bauhaus hemma hos sig med alla verktyg man kan hitta där), men för att de ska kunna ägna tiden åt att bygga krävs det att någon har hand om barnen. Det gör att den tid han kan bygga är när jag är hemma, vilket innebär att vår familjetid blir vingklippt. Det får man ha med i kalkylen, för tid är det viktigaste vi har.

Om två veckor har jag semester. Förutom ett besök till mina föräldrar i Skåneland har vi ingenting planerat. Det känns otroligt skönt. Vi har haft alldeles för tungt planerade kalendrar som det är, och nu behövs det luft. Tid att bara vara. Att packa en korg och dra på picknick, att åka och bada om vädret tillåter, att utnyttja våra årskort till Kolmården. Det ska bli otroligt skönt.

Kicki Danielsson har inte råd att gå i pension

Kicki Danielsson har inte råd att gå i pension

Kicki Danielsson är en artist där jag inte på rak arm kan säga en enda låt hon sjungit/skrivit. Men populär verkar hon väl vara, med tanke på att hon inte helt o-frekvent återfinns på framsidorna av kvällsblaskorna. Så också igår, med den lagom click-bait-vänliga rubriken “Kicki Danielssons kamp – har inte råd att gå i pension“.

Och så här säger hon:

Country-stjärnan har inte heller några tankar på att gå i pension – av rent pengamässiga skäl.

– Nej, det skulle jag inte ha råd med. Jag är en ganska vanlig människa på det viset, säger Kikki Danielsson i P4-intervjun.

Som sagt, jag vet knappt vad människan gjort för musik i sina dagar. Men en del måste det ju ha blivit om man slog igenom på 70-talet och fortfarande lyckas hålla sig rimligt aktuell.

Så hur är det då möjligt att hon inte vid det här laget (67 år) har tillräckligt med pengar på banken att hon kan låta bli att fara landet runt för att spela gamla slagdängor? “Ganska vanlig människa”. Jo, om det betyder leva lön till lön och inte spara något till oväntade utgifter såsom pensionen så absolut. Förmodligen ihop med lite lifestyle-inflation.

I en annan artikel, lite äldre, tar hon inget ansvar själv:

Kikki Danielsson har varit en framgångsrik artist i 40 år.

Men hon har aldrig haft koll på ekonomin, berättar hon.

– Hela mitt har jag haft chefer över mig som har pratat över mig, trots att jag har varit i samma rum som dem, säger hon.

Snacka om att lägga över ansvaret på andra och tycka synd om sig själv. Om de inte pratar med dig kanske du ska kräva att de pratar med dig? Det är ju trots allt dina pengar? Och oavsett vad som pratats om vad gäller gager och liknande så borde ju pengarna till syvende sist trillat in på hennes konto som hon har kontroll över.

Jag blir bara deppig när jag ser sånt här. Jag tittade på Wikipedia, och människan har en rätt lång lista med låtar. Hon borde lugnt kunna pensionera sig med bra kapital på banken. Istället det här.