Värdet av sin tid

Värdet av sin tid

Som nämnt tidigare har vi renoverat hemma. Ett rum blev två, och vi har ordnat till vår kaosiga hall till något prydligt, och dessutom byter vi innerdörrarna från tråkiga mellanbruna låtsasträdörrar (de var av papp märkte vi när killarna lyfte av dem, så kvaliteten och ljuddämpningen höjdes avsevärt när vi bytte) till snygga vita dörrar som ljusar upp otroligt mycket.

Min man och hans pappa gör allt själva (bortsett från el och ventilation, som vi av förklarliga skäl tar in proffs för). Kostnaderna hålls definitivt nere, men är det värt det?

Jag vet inte vad det skulle kostat att ta in snickare som gjorde jobbet istället. Vad jag däremot kan räkna på är kostnaden för makens timmar. Han har lagt merparten av sin komplediga vecka på att renovera hemma, vilket i princip inneburit att han jobbat 9-16 (minst) varje dag. Kompveckan kommer efter att han jobbat sin vanliga heltid plus journätter och jourhelger (därifrån han får sin komptid). Båda de senaste jourhelgerna har varit tuffa – den ena av dem jobbade han en bit över 30 timmar från fredag lunch till måndag morgon (han var inne och opererade samtliga tre nätter).

Alla människor behöver vila. Men vilken vila blir det att komma hem och jobba som snickare? Han tycker det är kul (och både han och svärfar är riktigt duktiga) – men det är inte vila.

Vad är det värt, att betala någon annan istället, så att han får vila när möjlighet ges?

Massor.

Vi har bestämt oss för att framöver ta in folk för att göra större grejer. Det kanske inte är direkt förenligt med ”så hög sparkvot som möjligt”, men det är definitivt förenligt med livet vi vill leva. Vi behöver båda orka, och vi har skapat ekonomiska möjligheter att ta in hjälp.

Dela:
2022

2022

Året är 2022.

Vi har genomlidit två år av Covid med alla restriktioner det inneburit. Jag har sett folk bli sjuka, patienter som knappt kunnat andas, patienter som skickats till akuten, patienter som dött. Patienter på mitt äldreboende som inte fick träffa sina anhöriga på månader, som fick barnbarnsbarn som de aldrig träffat trots att de firat sin första födelsedag. Patienter som kommit till vårdcentralen och pratat om sin ensamhet, sin ångest, sin sorg. Patienter vars anhöriga gått bort utan att de fått säga farväl.

Nu närmar vi oss ett slut på pandemin, även om Covid kommer finnas kvar, men kanske mer som säsongsinfluensan.

Då kommer Putin in och tycker att det är dags att starta krig.

Jag är så trött på världen att jag inte vet var jag ska ta vägen. Jag tittar på mina barn, njuter av deras leenden, av bebisen som lär sig vända sig, treåringen som håller på att knäcka simkoden, och sexåringen som läser allt bättre. Men medan de två mindre inte förstår vad krig innebär, har den äldsta många tankar som snurrar kring det.

Det här är en blogg om privatekonomi, och jag kan ju säga att det märks när jag följer vår ekonomi, våra utgifter, att det blivit dyrare. Maten har blivit dyrare. Dieseln har blivit dyrare. Elen märker vi inte av något särskilt eftersom vi har bundet (jag valde det i september; bra val), men i övrigt märks det. De månatliga utgifterna blir högre.

Jag ska trycka min bok och möts av info-rutor som berättar att pappret blivit dyrare, så det är nu dyrare att trycka böcker.

Börsen går ner. Loggar jag in på Avanza lyser det rött.

Men vi klarar oss. Även om jag är föräldraledig och har minimal inkomst så har vi så vi klarar oss och kan spara. Vi köper i nergång, precis som vi köper i uppgång. Men den här nergången gör ont, inte för att det lyser rött, men för att anledningen till att det lyser rött är så vidrig. Rött som blod, rött av blod.

Jag avskyr Putin. Jag hatar krig.

Det är så jävla onödigt.

Dela:
Stulen cykel, mycket jobb

Stulen cykel, mycket jobb

Innan jul stals min cykel. Jag har haft min elcykel i 1,5 år och på jobb ställer jag den inomhus, hemma i vårt öppna cykelförråd, låst med ett tjockt, av cykelhandlaren rekommenderat kedjelås.

Inte hindrade det tjuvarna.

Det hade snöat, så när jag på morgonen kom ut för att ta cykeln syntes det fina spår i snön av både skor och cykeldäck.

Suck.

Det var dels känslan av att de tagit något som är mitt. Svordomar. Och sedan… allt meck som följer på det. Polisanmälan, försäkringsanmälan, leta upp information om hur mycket cykeln (och barnsitsen, och låset) kostade när de köptes in och vad de kostar att köpa nya nu, ramnummer, med mycket mera. Och sedan beställa ny cykel eftersom det inte funkar något vidare att vara utan cykel.

Och sedan ringde polisen, dagen efter, och meddelade att de hittat cykeln, till allas vår chock. What, liksom? Var den inte på väg utomlands? Nej, den stod i en cykelkällare i andra änden av stan, och någon uppmärksam person hade noterat dess närvaro och att den inte brukade stå där.

Så maken fick åka iväg och hämta den.

Därpå följde att meddela försäkringsbolaget att vi fått tillbaka cykeln, men med diverse skador (batteriet bortryckt, och det kan bara tas bort med nyckel egentligen, barnstolen borta, cykellåset uppklippt). Jag fick också avbeställa den nya cykel jag redan beställt. Cykeln fick vi ta till reparatören och de fick lämna in underlag till försäkringsbolaget och sedan informerade de hur mycket de tänkte betala ut och…

Ugh.

Sedan visade det sig att batteriet var restat (ihop med hela resten av världens varor för närvarande). Jag fick till slut tillbaka cykeln den här veckan. Nu ska vi montera en ny barnsits på den. Jag ska se till att varenda jäkla gång ta ut batteriet. Och hoppas att idioterna kan hålla fingrarna i styr.

Träligt är bara förnamnet. Några tusenlappar minus blev det ju också av det hela, och ärligt talat hade det varit enklare om polisen bara inte hade hittat cykeln. Jag är glad att det inte hände när jag jobbar åtminstone — med ett spädbarn används cykeln ytterst begränsat, till skillnad från när jag jobbar och cyklar varje dag.

Det är på det hela taget en erfarenhet jag kunnat vara utan.

Dela:
Gott nytt år!

Gott nytt år!

Gott nytt år!

Det här året har varit ytterligare ett som svärtats ner av Covid-19, men framför allt har det varit ett år av förändring för vår del. Nytt hus, ny skola och förskola för barnen, och ett nytt barn i familjen. Det har helt klart inte varit ett stressfritt år, men när jag nu sitter i soffan i vårt nya vardagsrum känns det ju som att det varit värt allt slitet.

Ekonomiskt har ju investeringarna mestadels gått som på räls. En helt galen uppgång över året.

För 2022 hoppas jag att Covid-19-pandemin till slut kan lugna sig så att världens alla regeringar kan lugna ner sig. Så kanske vi kan återgå till någon sorts normal.

För bloggen har jag nu avslutat Årsutmaningen. Vi får se framöver hur mycket jag hinner skriva, men framemot slutet av januari borde jag få lite mer tid åtminstone.

Men i vilket fall som helst, gott nytt år och god fortsättning!

Dela:
God jul!

God jul!

Hoppas att ni alla får en mysig julafton med gott sällskap!

Dela:
Balansen i livet

Balansen i livet

Det är inte lätt, det där med balans.

När man är ung längtar man efter att få bli vuxen. Vår sexåring pratar ofta om att hon vill vara äldre, och vi försöker få henne att njuta av det nu hon lever i. Av att vara sex år och inte behöva bry sig så mycket om något — inte om pengar, inte om tider (för att jag lämnar och hämtar på skolan), inte om så värst mycket annat än att hon ska hålla skaplig ordning på sitt rum och vara snäll mot sina lillasystrar. I övrigt består livet av att leka, lära sig nya saker, träffa kompisar, gå på aktiviteter…

Kanske längtar vi alla framåt.

Ibland längtar jag efter en tid då barnen är större, när de klarar sig själva, när jag och maken får mer tid till varandra.

Samtidigt vet jag hur kort den här tiden är. Hur fort det går. För sex år sedan var vår äldsta dotter en rätt hjälplös liten krabat, såsom alla bebisar är. Nu är hon en kapabel människa. Hon skulle inte klara sig själv, men hon kan så otroligt mycket. Kompisarna blir allt viktigare och även om vi som familj/föräldrar fortfarande är viktiga så är vi inte lika essentiella som tidigare. Även treåringen ”kan själv” med allt mer, även om hon är långt ifrån lika självständig som storasyster än så länge. Och så har vi spädisen, den yngsta, bara två veckor gammal, med ett enormt närhetsbehov och som inte kan nästan något själv.

Det går fort.

I våras höll det på att gå illa för min del. En arbetsbörda som på alla sätt var fullständigt orimlig, och som ingen märkte av. Som ST-läkare i början av ST (specialisttjänstgöringen, den femåriga tjänstgöring vi gör för att bli specialister inom ett område) på vårdcentral ska man ha en ganska liten ”lista”, det vill säga, listan över patienter som har just mig som namngiven doktor. Någonstans runt 500-700 patienter verkar många ST-kollegor ha när de jobbar heltid, med något hundratal fler senare i ST. En heltidsarbetande specialist ”ska” ha runt 1 500 patienter enligt rekommendationerna, även om det finns gott om ställen där erfarna specialister har fler. Hur som haver så hade jag, som jobbade 70% (och 20% forskning på det), varav 10% av den tiden ska vara studietid och 10% går åt till att ronda och sköta mitt äldreboende, runt 1 150 – 1 200 patienter på min lista. Således hade jag dubbelt så många som en heltidsarbetande ST, trots att min faktiska kliniska tjänst/mottagningstid var på 50%. Jag höll på att börja gråta varje morgon när jag cyklade till jobb.

Ovanpå det var jag gravid, och jag mår riktigt skit när jag är gravid. Jag mår illa från väldigt tidigt i graviditeten hela vägen till förlossningen. Jag är dödstrött och somnar klockan halv åtta på kvällen och trots hela nätters sömn vaknar jag inte utvilad. Jag sover och vilar dagtid för att det inte går att hålla ögonen öppna. Den här graviditeten har jag dessutom haft en del foglossning mot slutet.

På hemmaplan köpte och sålde vi dessutom hus. Inte helt stressfritt.

Jag hade semester i fyra veckor (varav i princip en gick åt till vab istället eftersom yngsta dottern hade hög feber i fem dagar, och sedan var jag själv förkyld ett par dagar). Dagarna innan jag skulle gå tillbaka hade jag ångest eftersom jag på förhand visste att jag inte orkade. Jag kämpade ändå på i 2,5 vecka, med full mottagning och tung belastning på grund av sommarbemanningssituationen. Jag hade huvudvärk i princip varje dag och var hemma en dag med migrän. Efter 2,5 vecka var jag på MVC-besök och min barnmorska sa till mig att gå hem från jobb och stanna hemma i åtminstone 2-3 veckor. Veckan därpå fick jag läkartid och blev heltidssjukskriven fram till förlossningen.

Så balans — trots våra möjligheter ekonomiskt — är inte enkelt. Det är lätt att bli blind i den egna situationen. Jag hade inte 1 150 patienter på min lista från början (förra hösten, när jag blev ST), men på grund av beslut på högre nivå där ingen tänkte på konsekvenserna växte listan med 5-20 patienter i veckan hela tiden (alla nylistningar på hela vårdcentralen hamnade på min lista). Själv tänkte jag att det mest var graviditeten som gjorde mig trött och därför orkade jag inte det jag tidigare orkat. Jag fick en chock när jag bad vår administratör kontrollera min lista.

Efter att jag sagt ifrån i maj halverades min lista, men skadan var redan skedd.

Det är inte lätt för maken heller. Som kirurg vill han operera, samtidigt som mängden operationstid måste vägas mot andra arbetsuppgifter. Han har också ytterligare uppdrag — det har i stort sett alla på hans klinik eftersom de är en väldigt liten klinik — som drar i honom. Vad tar man bort när man vill göra allt? Hur hinner man med ett så pass krävande arbete och är fortfarande en närvarande förälder?

Om tio år är det kanske enklare. Barnen är större vilket gör att de behöver oss mindre. Men jag vill hitta balansen nu, för annars är jag rädd att vi inte har något kvar att balansera om tio år.

Dela: