Många bollar i luften

Många bollar i luften

Det är många bollar i luften just nu. Bebisen (precis över tre månader gammal) är givetvis huvudfokus, men det är en sömnig liten tjej jag har och hon ägnar fortfarande stora delar av dagen åt att sova. Jag går långpromenader med henne, ligger på golvet i babygymmet med henne, och pratar med henne så att hon pratar tillbaka (det är roligt).

Samtidigt pluggar jag. Jag är anmäld till 15 hp medicinsk juridik, 7,5 hp digital bildbehandling, och 7,5 hp pandemier genom tiderna som jag skrev i förra inlägget.

Sen ska jag skriva en sista vetenskaplig artikel för avhandlingen också. Och kanske pilla på kappan, där jag skrivit en hel del av bakgrunden än så länge.

Och det där med att publicera en bok, ja. Förste mars. Det är skrämmande men roligt. Det varierar mellan yay! och ingen kommer någonsin läsa den och om de gör det så kommer de tycka att den suger.

Om det är någon som läser både ekonomibloggar och fantasy, så tänkte jag dela med mig av en liten giveaway som jag deltar i. Den kommer gå hela februari, där jag och några författar-kompisar delar med oss av böcker, short stories, eller kapitel, av våra fantasyböcker. Jag har med min short story Before Moira, och det är ytterligare 29 andra författare som deltar. Om du gillar fantasy på engelska, kolla om det är något för dig! 🙂

Här finns böckerna!

Vad gäller det här med författarskapet så håller jag för närvarande på att sammanställa Årsutmaningen till en behändig bok också. En del kapitel får lite påfyllning i samband med det. Och jag har redigerat och skrivit om och skrivit till i den första boken jag gav ut (Förbättra din studieteknik), så att den blir mer allmänt hållen och inte bara för läkarstudenter. Den kommer heta Plugga bättre.

Dela:
Nybliven student – igen

Nybliven student – igen

Jag har återgått till skolbänken. Bänken är i detta fall mitt skrivbord med en dator på eftersom samtliga kurser jag läser är på distans, men ändå.

Vet inte riktigt vilka högskolepoäng i ordningen det är. Ligger någonstans över 800, det vet jag, men jag minns inte riktigt exakt. Man fick högskolepoäng för basåret, och lite högskolepoäng är det på forskningen, så det blir lite svårräknat.

Den här gången blev det kurser jag kände kunde vara kul.

Medicinsk juridik, för att det är användbart i mitt yrke, och för att det sätter ihop mina två utbildningar. Min förhoppning är att 15 hp kan göra att jag slipper ST-kursen i juridik som är tvång för ST-läkare. Men vi får se.

Digital bildbehandling, för att jag redan kan det rätt bra efter många års användning av Photoshop, men man kan alltid lära sig nytt.

Pandemier genom tiderna, för att det känns relevant för mitt yrke, och spännande med tanke på de senaste två åren (även om jag är så sjukt trött på pandemin och idiotin med vaccinationspass och testning och så vidare).

Någon kul ekonomikurs på distans hittade jag inte. Betyder ju inte att det inte finns, jag kan ha missat det. Det var väl runt 800 kurser som erbjöds helt på distans.

Så det blir en lärorik vår, på alla sätt. Och kanske kan man få en studentrabatt eller två också, haha. Ekonomiskt är det ju inte det bästa beslutet eftersom jag bara tar ut 25% föräldraledighet och är tjänstledig resten av tiden, vilket innebär att bara 25% är semestergrundande, och bara 25% inbetalningar för pension, och så vidare – meeeen jag kommer inte behöva semesterdagar det här året i nån större utsträckning och jag har sparade sedan tidigare, och pension sparar vi till så det räcker ändå.

Jag får väl ut 8 000 eller så tror jag. Kan vara före skatt också, jag har inte kollat så noga. Som tur är har vi makens inkomster också.

Jag lägger föräldraledigheten på fredagar för att på så sätt kunna ta ut dagar även lördag-söndag, och det gör att barnen går i princip hela dagar på förskola/skola/fritids mån-tors, och sedan är yngsta ledig från fsk på fredagar, medan sexåringen bara går i skolan och ingen fritids. De är överlyckliga över att vara tillbaka på fsk/fritids, eftersom treåringen inte varit på fsk sedan i början av oktober, och storasyster inte fått gå på fritids på lika länge. Hade det inte varit för att det är deras explicita önskemål att gå på fsk/skola så hade jag kanske inte gjort det här, men nu blir det en utmärkt lösning för alla.

Sexåringen grät under andra halvan av hösten, när hon inte längre fick vara på fritids, eftersom precis alla hennes kompisar är på fritids. Det finns således ingen att leka med om eftermiddagarna när hon varit hemma. Treåringen var nöjd hemma rätt länge, men någonstans i december började hon knorra om att hon minsann ville tillbaka till förskolan (där hon inte hade varit sedan början av oktober, eftersom vi tog ut henne helt p g a risken för RS-virus för bebisen). Hon ville träffa sina kompisar och inte bara vara hemma och träffa mamma hela dagarna.

Jag har full förståelse för att man som föräldraledig ska umgås med sina barn. Samtidigt tycker jag att det är kategoriskt att säga att alla barn mår bättre av att vara hemma, och att man som förälder inte vill vara med sina barn för att det är på förskola/fritids. Det hade varit skillnad om treåringen istället hade varit 1,5, för då har de inget större behov av kompisar och det sociala med andra än föräldrarna. Men vid 3,5? Jodå, hon har behov av annat. Och sexåringen, som är en supersocial varelse precis som sin far, ska vi inte prata om…

Jag har helt och hållet för avsikt att klara av kurserna, så att jag avslutar våren med mer kunskap (och fler poäng…).

Dela:
Balansen i livet

Balansen i livet

Det är inte lätt, det där med balans.

När man är ung längtar man efter att få bli vuxen. Vår sexåring pratar ofta om att hon vill vara äldre, och vi försöker få henne att njuta av det nu hon lever i. Av att vara sex år och inte behöva bry sig så mycket om något — inte om pengar, inte om tider (för att jag lämnar och hämtar på skolan), inte om så värst mycket annat än att hon ska hålla skaplig ordning på sitt rum och vara snäll mot sina lillasystrar. I övrigt består livet av att leka, lära sig nya saker, träffa kompisar, gå på aktiviteter…

Kanske längtar vi alla framåt.

Ibland längtar jag efter en tid då barnen är större, när de klarar sig själva, när jag och maken får mer tid till varandra.

Samtidigt vet jag hur kort den här tiden är. Hur fort det går. För sex år sedan var vår äldsta dotter en rätt hjälplös liten krabat, såsom alla bebisar är. Nu är hon en kapabel människa. Hon skulle inte klara sig själv, men hon kan så otroligt mycket. Kompisarna blir allt viktigare och även om vi som familj/föräldrar fortfarande är viktiga så är vi inte lika essentiella som tidigare. Även treåringen ”kan själv” med allt mer, även om hon är långt ifrån lika självständig som storasyster än så länge. Och så har vi spädisen, den yngsta, bara två veckor gammal, med ett enormt närhetsbehov och som inte kan nästan något själv.

Det går fort.

I våras höll det på att gå illa för min del. En arbetsbörda som på alla sätt var fullständigt orimlig, och som ingen märkte av. Som ST-läkare i början av ST (specialisttjänstgöringen, den femåriga tjänstgöring vi gör för att bli specialister inom ett område) på vårdcentral ska man ha en ganska liten ”lista”, det vill säga, listan över patienter som har just mig som namngiven doktor. Någonstans runt 500-700 patienter verkar många ST-kollegor ha när de jobbar heltid, med något hundratal fler senare i ST. En heltidsarbetande specialist ”ska” ha runt 1 500 patienter enligt rekommendationerna, även om det finns gott om ställen där erfarna specialister har fler. Hur som haver så hade jag, som jobbade 70% (och 20% forskning på det), varav 10% av den tiden ska vara studietid och 10% går åt till att ronda och sköta mitt äldreboende, runt 1 150 – 1 200 patienter på min lista. Således hade jag dubbelt så många som en heltidsarbetande ST, trots att min faktiska kliniska tjänst/mottagningstid var på 50%. Jag höll på att börja gråta varje morgon när jag cyklade till jobb.

Ovanpå det var jag gravid, och jag mår riktigt skit när jag är gravid. Jag mår illa från väldigt tidigt i graviditeten hela vägen till förlossningen. Jag är dödstrött och somnar klockan halv åtta på kvällen och trots hela nätters sömn vaknar jag inte utvilad. Jag sover och vilar dagtid för att det inte går att hålla ögonen öppna. Den här graviditeten har jag dessutom haft en del foglossning mot slutet.

På hemmaplan köpte och sålde vi dessutom hus. Inte helt stressfritt.

Jag hade semester i fyra veckor (varav i princip en gick åt till vab istället eftersom yngsta dottern hade hög feber i fem dagar, och sedan var jag själv förkyld ett par dagar). Dagarna innan jag skulle gå tillbaka hade jag ångest eftersom jag på förhand visste att jag inte orkade. Jag kämpade ändå på i 2,5 vecka, med full mottagning och tung belastning på grund av sommarbemanningssituationen. Jag hade huvudvärk i princip varje dag och var hemma en dag med migrän. Efter 2,5 vecka var jag på MVC-besök och min barnmorska sa till mig att gå hem från jobb och stanna hemma i åtminstone 2-3 veckor. Veckan därpå fick jag läkartid och blev heltidssjukskriven fram till förlossningen.

Så balans — trots våra möjligheter ekonomiskt — är inte enkelt. Det är lätt att bli blind i den egna situationen. Jag hade inte 1 150 patienter på min lista från början (förra hösten, när jag blev ST), men på grund av beslut på högre nivå där ingen tänkte på konsekvenserna växte listan med 5-20 patienter i veckan hela tiden (alla nylistningar på hela vårdcentralen hamnade på min lista). Själv tänkte jag att det mest var graviditeten som gjorde mig trött och därför orkade jag inte det jag tidigare orkat. Jag fick en chock när jag bad vår administratör kontrollera min lista.

Efter att jag sagt ifrån i maj halverades min lista, men skadan var redan skedd.

Det är inte lätt för maken heller. Som kirurg vill han operera, samtidigt som mängden operationstid måste vägas mot andra arbetsuppgifter. Han har också ytterligare uppdrag — det har i stort sett alla på hans klinik eftersom de är en väldigt liten klinik — som drar i honom. Vad tar man bort när man vill göra allt? Hur hinner man med ett så pass krävande arbete och är fortfarande en närvarande förälder?

Om tio år är det kanske enklare. Barnen är större vilket gör att de behöver oss mindre. Men jag vill hitta balansen nu, för annars är jag rädd att vi inte har något kvar att balansera om tio år.

Dela:

Trebarnsmamma

För en vecka sedan kom vår tredje dotter efter en lång och tuff graviditet.

Hon är en perfekt liten varelse, med tio fingrar och tio tår, en väldig aptit, och tycker att det bästa som finns är att vara i famnen (typ allt annat är sämst). Hennes storasystrar är fullständigt förälskade i henne, förutom när hon skriker.

Om det slarvas med blogginlägg framöver är det främsta orsaken. På grund av den utbredda situationen med RS-virus det här året kommer jag vara hemma med två barn tills efter nyår, och vår stora tjej får bara gå sina timmar i förskoleklass (obligatoriskt). Så det blir till att underhålla barnen bäst jag kan.

Men det finns sämre saker här i världen.

Dela:
Jämlikhet i förhållandet

Jämlikhet i förhållandet

Det var någon krönika på Aftonblaskan som jag inte läste hela vägen, men jag förstod snabbt innebörden (den kom upp på Twitter eftersom den illustrerades med en mörkhyad ung man med sitt barn, vilket är allt mer vanligt förekommande snarare än att i Sverige ha ljushyade på bilderna).

Innebörden var väl i princip att män är drägg som inte gör tillräckligt mycket hemma och därför går mammorna på knäna och blir sjukskrivna för utmattning. Det brukar ju vara sådant krönikörerna på Aftonblaskan går igång på att skriva om, eftersom de tydligen inte kan ta sådana diskussioner med sina män hemma istället.

Det handlade som vanligt om att dela ”lika” på hushållssysslorna — städa, diska, laga mat, tvätta, och så vidare. Och varför har inte karlarna bättre koll på förskoletiderna, och studiedagarna, och att ungarna har med sig frukt till skolan? Och så vidare, ad nauseum.

Det är bara det att i dessa krönikor saknas det alltid en hel massa uppgifter som i både vårt och gissningsvis många andras förhållanden faller på maken. I vårt förhållande är vi skapligt jämlika vad gäller diska och städa och tvätta, maken lagar oftast mer mat än mig eftersom han gillar det, medan jag är den som har full koll på förskolettider och studiedagar och i princip allt som har med förskola/skola att göra.

Men det betyder ju inte att maken rullar tummarna.

Istället tar han hand om: bilen (allt som har med den att göra), allt som involverar renovering (från att sätta upp tavlor till att bygga uterum), rengöring av avloppsbrunnar, han klipper gräset, trimmar gräsplantor, plockar bär som vi sedan gemensamt saftar eller syltar, och ungefär tolvtusen andra grejer.

Vi delar upp det på detta sätt eftersom det blir bättre så. Jag tar mycket av teknikinstallation och fix, eftersom jag är bättre på det, medan jag är fullständigt ointresserad av bilen annat än att den ska funka när jag behöver köra den. Det gör oss inte ojämlika om maken inte har hand om förskoletiderna, det innebär att han gör saker han är bättre på medan jag sköter administrationen.

Statistiken säger alltid att kvinnor gör majoriteten av hushållssysslorna, men tar den statistiken någonsin i beaktning de där andra grejerna som behöver fungera? Räknas gräsklippning och däckbyte som hushållssysslor? Tillåt mig att tvivla.

Jag blir så vansinnigt trött på dessa tyckare som bara tar med vissa delar av att ett hushåll ska gå runt, och om inte de är delade till millimeterrättvisa, då är det ”ojämlikt”. Precis som vi kan dela upp föräldraledigheter på olika sätt och ändå vara jämlika. Jämlikhet är inte en sak, ett enda sätt. Och nej, långt ifrån alla förhållanden är jämlika (det finns definitivt många där den ena parten står för majoriteten av att få hushållet att gå runt), men att sätta rubriken ”Hej du pappa — tar du ditt ansvar?” känns ändå förlegat och precis så sexistiskt som den typen av krönikörer tycker sig inte vara.

Dela:
Livet just nu

Livet just nu

Jag har inte orkat — eller prioriterat — att blogga på sistone. Dels av mer personliga trötthetsskäl, men också för att jag inte riktigt vet vad jag ska blogga om.

Livet är bra för egen del. Det flyter på. Semestern är mestadels över (en strövecka kvar i samband med att vi flyttar), och den var härlig på de allra flesta sätt. Vi fick vår resa till Danmark och den blev verkligen toppen. Air BnB levererade igen, och vi hade otrolig tur med vädret. Legoland var mycket uppskattat av både barn och vuxna, liksom den mindre kända Wow-park. Efter att vi kom hem har vi ägnat resten av semestern åt bad och mys med familj och vänner. Och lite rensning inför flytt. Men mest mys och bad.

Vi flyttar snart. Flytten hör ihop — bland annat — med den samhällsutveckling vi ser idag.

För medan det egna livet rullar på så har samhällsutvecklingen kommit oss allt närmare. När vi kom hem från Danmark stod det en uppenbart drogad man på gatan precis utanför oss, stor som ett hus och hög som ett hus. Han gjorde ingen ansats mot oss — jag är inte säker på vilken verklighet han befann sig i, men det var inte samma som jag, maken och barnen var i — men jag är glad att jag inte var ensam. Vi bor i ett ”bra område”, men det är för nära det som inte är ”bra”. Öppen droghandel. En dödsskjutning för inte alls länge sedan, 400 meter hemifrån och 20 minuter efter att maken cyklat förbi på exakt samma plats på väg hem från jobb.

Jag ser med sorg på utvecklingen. Vi är långt ifrån ensamma om att flytta av just trygghetsskäl, vi har flera i vår närhet som gör detsamma.

Skjutningar. Dagtid, barn som blir träffade. En poliser som dödas. En handfallen statsminister. En justitieminister som är mer intresserad av att twittra. Fängelsestraff som är patetiskt korta för det lidande de kriminella orsakat — i de fall det blir något straff alls. Ouppklarade mord, för att inte tala om alla de andra brotten som aldrig ens börjar utredas. Hot mot folk som sköter sig, från skolbarn till butiksägare. Fortsatt massiv invandring, för att stänga kranen är emot mänskliga rättigheter trots att andra länder tydligen kan göra det. Politiker som ägnar sig åt pajkastning, vem som var i regeringsställning vilket år och vems fel det således är.

Istället för att försöka lösa problemen — i den mån de inte vid det här laget blivit så stora att de faktiskt knappt går att lösa, åtminstone inte utan år av idogt arbete — pratar finansministern om nya höjda skatter i ett land med ett av världens högsta skattetryck. För att de ha hål i händerna och pengarna bara rinner genom hålen. Varför se på utgifterna när man kan öka ”inkomsterna”? Familjeveckan är viktigare än att bekämpa gängen.

Och ovanpå det har vi politiker som vägrar inse att det finns en konflikt mellan att vilja att allt ska gå på el, från bilar till stålproduktion, samtidigt som man stänger ner kärnkraften och inbillar sig att man ska ersätta det med vindkraft (som för övrigt kräver enorma cementblock för att stå stadigt, vilket inte kan produceras när man inte tillåter Cementa att bryta kalk längre).

Samtidigt fortsätter börsen uppåt. Glada dagar, TINA, det mesta går uppåt. OMXSPI har gått upp runt 30 % i skrivande stund. Någon gång borde korthuset rasa, men än verkar det inte vara. Kanske kommer det snart en ny svart svan flytandes.

Jag försöker ta hand om mig själv och mitt liv. Tar hand om mina barn, försöker göra mitt jobb så gott jag kan. Om möjligt bota, ofta lindra, alltid trösta. 

Dela: