Glapp

Glapp

Det kanske blir ett litet glapp mellan inläggen nu.

För att jag har mycket att fokusera på.

För att jag är lite ledsen över ett jobb jag inte fick.

För att jag inte riktigt vet vad jag vill med livet.

Det är mycket som drar. Två underbara, jobbiga, härliga, frustrerande, älskade barn som konkurrerar om min tid och mitt hjärta. Ett jobb jag utbildat mig till i åratal, en dröm från barnsben som inte riktigt lever upp till förväntningarna, allra mest när det hela tiden är nya flaskhalsar jag ska ta mig igenom trots att jag hela tiden tänker “det där var den sista”. Alla tentor som följdes av hetsen att få underläkarvikariat, följt av ångesten för att få en plats på AT och nu svårigheterna att få en ST-tjänst.

Ibland önskar jag att jag hade ett jobb jag avskydde. Det hade varit så lätt då, att välja att vara hemma med barnen istället. Men jag har utbildat mig nästan hela mitt liv och jag kan inte bara lägga det åt sidan. Även om jobbet inte lever upp till förväntningarna alltid, så är det fortfarande ett fantastiskt jobb. På mitt jobb gör jag skillnad. Inte för alla, inte varje dag, inte ens varje vecka. Men ibland når jag fram till en patient och gör skillnad för den, för att det var just mig de träffade.

Och så har jag ett projekt vid sidan av som jag håller på att dra igång, en idé jag tycker om och vill testa om den flyger. En produkt jag tror faktiskt skulle göra nytta, något jag brunnit för inombords i en månad, som kommer bli ett större projekt än jag först tänkte, men det kan bli så bra. Tror jag.

Jag tänker fortsätta skriva, men om det är lite större mellanrum mellan inläggen så vet ni varför.

“Jag har inte tid”

“Jag har inte tid”

Buffett har vid något tillfälle sagt att vill man utvecklas ska man läsa tvåhundra böcker om året. På vilket de allra flesta förmodligen svarar: “WHAT? 200? Är du inte klok? Jag har inte tid!”

Och för all del, jag vet ju själv hur mitt liv ser ut. Två småbarn, ett hus, och ett heltidsjobb som alla drar i mig. Klockan tio vill jag släcka lampan för att hinna sova tillräckligt för att orka upp 06.30 nästa morgon. Tiden mellan barnens läggdags vid halv åtta och klockan tio när jag går och lägger mig går åt till att plocka undan alla pinaler som ungarna och vi vuxna dragit fram. Läsning? Hah! När skulle jag ha tid med det?

Men det finns ju tid. Framför allt all den där tiden när mobilen åker fram. Det var mer förr, innan min digitala detox, men visst finns det ännu mer tid att hämta av att lägga bort telefonfanskapet. Vem bryr sig egentligen om de oändliga raderna av uppdateringar från vänner och ytligt bekanta? Ett och annat guldkorn ses men det är inga bra odds på att se något som verkligen gör någon skillnad i mitt liv. Till min bästa kompis har jag sagt att om det skulle bli en förlovning för hennes del så skulle jag bli mycket besviken om jag såg det på Facebook innan jag fick reda på det av henne personligen.

Så egentligen finns det ju tid för de allra flesta av oss, även upptagna småbarnsföräldrar. Jag försöker ha min senaste bok inom räckhåll hela tiden för att just kunna ta de där tio minutrarna här och där. En del kanske inte tycker att det är lönt, kanske framför allt om man mest läser skönlitterärt, men med fackböcker som jag håller mig till går det bra. Då kan man läsa kortare bitar och processa dem. Skönlitterära böcker vill åtminstone jag sjunka ner mer i och det är svårt med småbarn som drar.

Till syvende sist handlar det om prioriteringar. Vill jag lägga min tid på senaste avsnittet av en TV-serie, på att kolla vad bekanta lagt upp på Facebook, på att träna, på att läsa… Jag tycker att det är fritt fram att välja själv, men att det bör vara ett aktivt val, inte bara slentrian. Inte bara skylla på att man inte har tid.

Jag kommer inte upp i tvåhundra böcker om året, men runt två i månaden blir det i alla fall, vilket ju blir tjugofyra böcker om året. Och det känns rätt lagom för mig (eftersom jag även vill hinna med träning, någon TV-serie, och en hel del andra projekt).

Samla vatten

Samla vatten

Vi har en halvstor trädgård med förhållandevis mycket odlingar numera (när vi flyttade in var det några bärbuskar, nu är det många fler bärbuskar och diverse annat). Förra sommaren hade vi precis satt upp sex stora odlingslådor för att utöka odlingen av potatis, lök, ärtor och annat gott, för att sedan få den torraste, varmaste sommaren i mannaminne. (Att vara höggravid då var [svordomar].)

I Linköping fick vi aldrig något bevattningsförbud såsom i stora delar av övriga landet, men för både mig och maken tar det emot kraftigt att sätta på kranen och hälla ut dricksvatten bara för att våra egenodlade tomater ska bli röda. Det handlar väldigt lite om pengar – vatten är snorbilligt måste jag ju säga – utan det är det att det känns extremt ineffektivt. Vill vi ha tomater på sommaren finns det odlingar där det kan göras betydligt effektivare, och sedan får vi helt enkelt köpa tomaterna i butiken. Tråkigare och lite mindre gott, men på sommaren är tomater rätt goda oavsett.

Det vi dock gör för att kunna vattna våra odlingar på ett ekonomiskt och, vad vi upplever, natur-sparsamt sätt är att vi samlar vatten.

Det går åt otroligt mycket vatten varje dag i svenska hushåll:

En genomsnittlig människa förbrukar ungefär 160 liter vatten per dygn.

Så vad har vi gjort? Vi har en balja i kökshon, och en i duschen. I den i kökshon hamnar allt vatten som vi tvättar händerna med, som vi sköljer av frukt och grönt med, som vi kokar saker i, som vi sköljer av med… det mesta, utom om det innehåller en massa diskmedel. Det ser väl inte alltid så fräscht ut när man hällt i gammalt te och sånt, men växterna klagar inte det minsta. Vi tömmer den dagligen, och är vi alla fyra hemma töms den flera gånger om dagen.

I duschen har vi också en balja i duschen där allt vatten som går åt innan vattnet blir varmt (det är en del!) och en del av det man sköljer av sig med innan man börjar använda tvål/schampo (också en del) hamnar. Om någon badar utan att ha en massa tvål eller olja i tömmer vi badkaret med samma balja och häller det ut genom fönstret så att det rinner ner för taket, ner i hängrännan och ner i den stora regnvattensuppsamlingstunnan vi har i slutet av stupröret.

Många liter vatten blir det, överraskande många. Och att då återanvända åtminstone en del av dem till att vattna ute istället för att använda nytt dricksvatten till det, det känns bra för oss.

(Det här inlägget taggas “Många bäckar små”, för det tyckte jag var både fyndigt och sant. Ja, jag är lättroad.)

Äntligen dags för trädgård

Äntligen dags för trädgård

Visst, jag borde ha börjat för längesedan, inte minst med att driva upp tomatplantor och sånt där. Ogräset har varit snabbare än jag i rabatterna. Men det har varit kallt tills jag slutade vara föräldraledig och sedan har vi haft annat inbokat.

I helgen var det dock äntligen dags för en riktig trädgårdspremiär. Björkarna är skirt ljusgröna och till och med elen har börjat få små begynnelser till blad. I rabatterna frodas kirskålen och vinbärsbuskarna ser härligt lovande ut.

Vi har sex pallkragar och i dessa har jag under hösten och våren lagt ner bokashi för att förhoppningsvis få fin jord. Maken var igår iväg och hämtade hästgödsel hos en kollega, så det skulle också blandas ner. Så nu är fyra av sex odlingsbäddar redo, och mina armar lite mer vältränade än tidigare.

Vi har också haft en ful gammal oregerlig buske som vi ville byta ut, eftersom den är precis framför huset och det första man ser vid ankomst. Idag rök den och vi lä närmare en tusenlapp på ett fint plommonträd i trädgårdshandeln. Inte det mest ekonomiska, men vi hoppas att njutningen av att ha ett fint litet plommonträd som ger ätbar avkastning väger upp. Vi vet hur mycket vi njuter av allt annat ätbart vi har i trädgården.

Den bokashi jag haft i lådor sedan i somras pytsades ut i alla rabatter. Jag har aldrig sett så många feta maskar på ett och samma ställe som i den jorden och jag hoppas att de kan ge bärbuskar en välbehövlig energiboost så här efter vintern.

Näst på listan står att sätta potatis. Tomater lär vi få köpa när det planerade uterummet står på plats någonstans i sommar, annars har vi inte någonstans att ha dem. Jag ska sätta morötter och rödbetor, och sen hoppas på en något blötare sommar än förra året…

Men att låta fingrarna sjunka ner i jorden och låta musklerna arbeta med att ösa stora spadtag med jord… det är bara härligt. Livskvalitet. Njutning.

Jag älskar våren, har jag nämnt det?

(Bilden överst är från våra odlingslådor förra sommaren. Det var torrt men det växte ändå!)

Bokrecension: Störningen

Bokrecension: Störningen

Jag minns inte var jag fick tips om den här boken, men Störningen av journalisten Katarina Bjärvall var intressant läsning, inte minst när man relativt nyligen arbetat på en psykavdelning i rollen som AT-läkare. Störningen – ADHD, pillren och det stressade samhället handlar om den närmast lavinartade ökningen av ADHD-diagnoser vi sett det senaste decenniet. Andelen människor som medicinerar på grund av ADHD är högt – det kändes som att var och varannan patient under trettio även på vårdcentralen och akuten stod på Strattera, Elvanse, eller, kanske mest, Concerta. Folk som redan tagit dessa preparat i flera år och som inte reflekterade över det i någon större utsträckning, men också personer som sedan länge slutat ta dem men någon gång stått på dem (men de hade inte tagits bort i medicinlistan eftersom läkare är rätt dåliga på att ta bort läkemedel från medicinlistan).

Bjärvalls bok är ett försök att ta ett brett grepp om hela problematiken runt den ökande ADHD-diagnosticeringen. Det är sällan någon vidare munter läsning, oavsett om det handlar om läkemedelsbolagens påverkan på forskningen och deras intensiva marknadsföring av ADHD och dess mediciner (och detta tillägnas en stor portion av boken), Läkemedelsverkets dubbla stolar, och samhällsutvecklingen där allt mindre utsvävningar från den strömlinjeformade, produktiva normen tillåts. Läsningen om läkarna som sponsras av läkemedelsbolagen och inte ser minsta problem med detta. Den mest bisarra enskilda kommentaren i boken är från överläkaren och professorn emeritus Lars Jacobsson som var huvudansvarig utredare vid den stora rapporten om diagnosticering och behandling av ADHD från SBU, som säger: “Objektiviteten tycker jag har gått alldeles för långt” gällande att man kanske inte både borde betalas från läkemedelsbolagen och samtidigt skriva utredning om hur man ska behandla ADHD…

Det finns en hel del annat i boken som också är bisarrt, ska sägas:

En annan marknad som växer är den för småbarn. I USA har tiotusentals två- och treåringar fått en adhd-diagnos. […] Experiment med adhd-medicin har ändå gjorts på barn så unga som två och ett halvt år.

Huuur skiljer man en tvååring med ADHD från en tvååring utan ADHD? Rimligen borde det inte alls gå att sätta diagnosen, med tanke på att det ska krävas ett längre perspektiv än vad två-tre års levnadstid kan ge, men alldeles oavsett – de flesta två- och treåringar jag känner (och jag känner ju faktiskt ett gäng numera eftersom stora tjejen är precis i den åldern och går på dagis) är (hyper)aktiva, lättdistraherade, ofta rätt okoncentrerade, glada och skrikiga om vartannat och allmänt liksom SMÅBARN. Men vad gör det när läkemedelsföretagen ser en möjlighet till en större marknad och när föräldrar blir allt mer stressade och upptagna med annat (i den åldern är det ju knappast skolan som ställer krav på ADHD-utredning, vilket boken visar på är rätt vanligt när barnen blir större).

En annan bidragande orsak till ökningen?

Utredningar som leder till ett positivt resultat, alltså en diagnos, är också mer lönsamma än de som leder till ett negativt resultat. Det beror på att de går snabbare. Ju tidigare under utredningen som diagnosen kan ställas, desto kvickare kan utredningen avslutas och desto fler utredningar kan enheten hinna med och fakturera. Hittar man däremot ingen snabb förklaring till patientens problem så måste man utforska varje tänkbart spår, enligt konstens alla regler, och det tar tid – och tid är som bekant pengar.

Ett kapitel som kopplar samman denna bok med Skärmhjärnan är kapitlet om skärmtid och dess genomgång av vad forskningen så här långt visat.

[…] Barn som har adhd-symtom, eller kanske bara en genetisk sårbarhet för adhd, är generellt sett mer benägna att tillbringa mer tid än andra framför skärmen. Där utsätts de för så mycket stimulans att den verkliga verkligheten bleknar i jämförelse. De får också allt mindre tid över för verkliga samtal, läsning, utelek och annat som stimulerar andra delar av hjärnan än belöningssystemet. Dessutom får de mindre dagsljus, vilket påverkar hjärnans utveckling.

Jag tycker framför allt delarna om att den verkliga verkligheten bleknar i jämförelse med skärmens underhållning är något att ta fasta på – och det inte bara för personer med ADHD, utan generellt. Om vi hela tiden serveras dopaminkickar från skärmen – oavsett om det är likes på Facebook, snabba vändningar i ett shoot-em-up-spel, eller något annat – så borde ju “verkligheten” med till exempel en vanlig bok bli outhärdligt tråkig. En bok med bara svart text på vit bakgrund – vari ligger spänningen för en hjärna van vid konstanta kickar?

Boken är trevligt skriven med ett enkelt språk. Författaren är inte medicinskt utbildad utan journalist, och hon tar sig tid att förklara de olika läkemedlen, det man vet om orsakerna bakom ADHD, med mera på ett lättfattligt språk. Den riktar sig till alla som vill veta mer om ADHD och är inte alls någon medicinsk litteratur.

Köp boken hos: Bokus | Adlibris | Cdon.com  | eller bättre för din ekonomi, låna den på biblioteket!

Glöm inte att använda en cashback-site om du köper boken! ?

Börjar jobba och slutar detoxa

Börjar jobba och slutar detoxa

I måndags skedde två saker – dels att jag med tårarna i ögonen lämnade man och barn hemma för att återvända till jobb på riktigt, och dels att min digitala detox tog slut. Så jag tänkte skriva en aning om dessa, som inte är kopplade till ekonomi (annat än att jag får heltidslön igen, snarare än föräldrapenning).

Det var oväntat jobbigt att återgå till arbetet och jag hade precis just nu helst sluppit. Hade gärna varit hemma ett antal veckor till med lillan, jag känner mig inte klar. Än värre blir det av att jag återgår till att göra väldigt korta placeringar – två veckor vardera på två olika kliniker – vilket innebär att jag den närmsta månaden i stort sett hela tiden är ny på jobb med allt vad det innebär av att inte hitta till toaletterna, vara trevlig mot alla, försöka förstå rutiner och tider, och så vidare. Därefter börjar jag på min vårdcentralsplacering, och där har jag jobbat ett halvår tidigare, så det blir skönt för där är jag inte helt ny.

Jag undrar om en del av anledningen till att det denna gång, betydligt mer än förra gången jag var mammaledig, tycker att det är jobbigt att gå tillbaka är att jag känt att livet varit väldigt meningsfullt hemma. Jag har bakat, tagit hand om hemmet, handlat billigt, gått långa promenader, träffat folk ibland, varit med mina barn, och helt enkelt levt ett väldigt givande “hemmafruliv”. Och jag tycker verkligen inte att hemmafru borde vara ett sånt skällsord, för det har varit mestadels lugnt och harmoniskt och trevligt och icke-stressat.

Kanske påverkas jag också av att hänga digitalt med FIRE-folk. Alla pratar om vad som är meningsfullt på riktigt.

Samtidigt är det trevligt att vara på jobb ändå. Att prata med patienter och anhöriga är givande och att använda hjärnan för att detektivarbeta oss fram till vad som är fel på våra patienter (det är inte alltid helt givet). Det är det här jag utbildat mig för.

Vad gäller den digitala detoxen har jag sedan i måndags besökt Facebook för att kolla de aviseringar jag hade där (i stort sett inget intressant) och för att titta på Marketplace. Det senare gjorde jag faktiskt redan tidigare i helgen, då vi bestämde att vi skulle köpa en ny-begagnad cykel till stora tjejen, och en fin sådan inhandlades för 200 riksdaler i söndags. Dottern fick själv betala 40 kr, taget under stor allvarsamhet från hennes spargris. (Mycket stolt, både dottern och hennes föräldrar.) Har även besökt Twitter för att kolla aviseringarna, men varken på Twitter eller Facebook har jag kollat flödet. Facebook känns faktiskt totalt ointressant, och Twitter vet jag att det är så lätt att fastna i att jag hellre låter bli.

Jag har återinstallerat Instagram eftersom jag ändå inte använder det särskilt mycket, och jag vill kunna uppdatera framför allt min tårt-instagram på ett enkelt sätt (att komma ihåg inloggningarna till tre olika insta-konton är mer än jag känner för att ödsla hjärnkraft på).

Så resultatet av en månad utan sociala medier är att jag saknar dem väldigt lite och kommer behålla dem på en mycket låg nivå. Hemma tror jag att det har påverkat maken, för han sitter inte lika mycket med sin telefon. Vi har börjat lägga tusenbitarspussel ihop som familj istället (äldsta dottern älskar pussel och lägger ett par bitar på egen hand även i 1000-bitars), och jag har läst ett helt gäng böcker och skrivit en del blogginlägg. Barnen älskar att få uppmärksamheten när vi inte ständigt tittar på mobilen. Och för någon som tycker det är jättejobbigt att gå hemifrån på morgonen för att jobba hela dagen är det ju verkligen vettigare att umgås med dem än att sjunka ner i mobilen hela tiden.