Bokrecension: Hur jag lärde mig förstå världen

Bokrecension: Hur jag lärde mig förstå världen

Jag har tidigare läst och älskat Factfulness av Hans Rosling. Den ger en hoppfull bild och redskap för att tolka vår omgivning, med många insikter på vägen.

Hur jag lärde mig förstå världen är Roslings förklaring till hur han kom fram till det han skriver om i Factfulness. Hans memoarer, en historia som går tillbaka till två (eller om det var tre) generationer före honom och når hela vägen till en bit efter hans död, då medförfattaren Fanny Härgestam skriver efterordet.

Ska man välja att läsa bara en av Roslings två böcker bör Factfulness definitivt vara den som väljs. Den är konkret och handlar om världen med massor av siffror och statistik. Hans memoarer skriver tydligt ut tidigt i boken att den inte kommer innehålla en massa siffror. Däremot är flera av de anekdoter som nämns i Factfulness med i denna bok, och mer utbroderade och satt i sin kontext. Boken har ett rikt språk, men blir aldrig högtravande utan är hela tiden enkel att läsa. Jag svepte boken på två eller tre dagar.

Boken är indelad i olika kapitel, och går i ordning igenom Roslings liv, främst det professionella men ibland även personliga skeenden, såsom den dotter han och hans fru fick som dog bara timmar efter födseln. Mest fokus är det dock på hans arbete och hur han successivt gick från att vara läkare, till forskare, till lärare och föreläsare.

Det är en spännande och på många sätt härlig bok, även om en del beskrivningar av de saker han var tvungen att göra i Mocambiq när han jobbade där nära nog fick mig att gråta.

Köp boken hos: Bokus | Adlibris | Cdon.com  | eller bättre för din ekonomi, låna den på biblioteket!

Glöm inte att använda en cashback-site om du köper boken! ?

Smör på bulor

Smör på bulor

Det här inlägget har ingenting att göra med ekonomi, men jag tänkte skriva det ändå, för det är ett tips vi testat många gånger vid det här laget och har jättebra erfarenhet av:

Smör på bulor.

Vi har en ettåring som testar alla gränser hon kan hitta och därmed trillar ner och slår sig regelbundet. Hon går in i saker, trillar över sina egna fötter, och klättrar och faller. Hon kör stilen ”head first” in i alla situationer, så av naturliga skäl blir pannan en enda stor krockzon.

Så fort hon slagit sig tar vi smör på bulan, kladdar ut det och låter det sitta på (och oftast får hon en liten bit smör att äta också, för det gillar hon). Och det bara funkar.

Jag och maken antog att smör är antiinflammatoriskt, men en kompis Googlade saken och det verkar vara som vi trodde: När man får en smäll skickas massor av histaminer ut från den skadade vävnaden och dessa bryter ner cellväggarna till blodkärlen, vilket ger blödningen som ger bulan (utöver att ett gäng kärl går sönder av smällen). Kärlväggen är gjord av fosfolipider och dessa bryts ner av histaminerna. Smör? Massor av fosfolipider, så de hjälper tydligen till att upprätthålla cellväggarna och minskar/hindrar blödningen.

Testa det om ni har barn, eller när ni själva bänkar skallen i något (det händer ju, i en skåpsdörr, eller som min mamma som vandrade rakt in i en vägskylt på en parkering en gång i tiden…). Berätta gärna om det funkar för er.

Tillbakablick på det förra decenniet

Tillbakablick på det förra decenniet

För en vecka sedan var det den sista dagen på förra decenniet. Tiotalet tog slut och blev tjugotalet. Det återstår att se om det nya decenniet får ett epitet likt 1900-talets dito (”det glada”).

Jag funderar tillbaka på var jag var för tio år sedan.

Vid årsskiftet 2009/2010 hade jag inte ens börjat på läkarutbildningen. Jag var halvvägs genom det naturvetenskapliga basåret efter att ha tagit juristexamen ett halvår tidigare. Högskoleprovet var skrivet och jag hoppades intensivt att 1,9 skulle räcka till att komma in. Jag hade siktet inställt på Linköping men visste inte om det skulle bli verklighet.

Jag bodde i Malmö i min lägenhet där. Jag tränade och instruerade ju-jutsu som jag har andra dan i. Jag levde ensam, hade aldrig varit sambo.

På tio år har jag gjort en läkarutbildning och allmäntjänstgöring och fått legitimation. Jag har träffat min man, blivit sambo, vi har förlovat och gift oss. Vi köpte hus och fick barn, och tre år senare fick vi ett till. Jag har fått så många nya vänner att jag inte kan räkna alla, och jag har hittat en bästa kompis.

Jag har lite svårt att se att nästa decennium kommer innehålla fullt så många stora förändringar som det gångna, men livet har en förmåga att överraska, både positivt och negativt. Just nu är livet bra och jag njuter av det. Vi har mål, både jag och maken, som individer, som par och som familj. Vi vill inte bara åka genom livet, vi vill leva aktivt och välja det som får oss att må bra. Om vi fortsätter med det även detta nya decennium, då tror jag att allt blir bra alldeles oavsett.

Hur såg ert förra decennium ut? Vad har ni för förhoppningar om tjugotalet?

Nyårslöfte

Nyårslöfte

Jag har några större saker på to-do-listan för 2020.

Jag ska, till slut, släppa min bok. Elementalerna, en roman jag skrivit på i flera år, blev egentligen i stort färdig 2016 men sedan har jag av mestadels feghet inte gett ut den. Det är lite lagom skrämmande att lämna ut sig själv så mycket som det är att ge ut en egen skönlitterär roman. Boken är i fantasygenren, om en sjöjungfru och en flicka som förlorar sina vingar i en storm.

När en Moira, en prinsessa från ett land uppe bland molnen, träffas av en blixt som bränner bort hennes vingar räddas hon av en Nerida, en kvinna från vattnet som bor i en stad långt under ytan. De börjar inte som vänner, men när de ger sig ut på jakt efter något sätt att återställa Moiras vingar tvingas de börja lita på varandra. Resan blir lång och farlig, och de möter både vänner och fiender på vägen…

Så den ska jag ge ut under 2020. Egenugtivning blir det. En gång i tiden fick jag den accepterad till ett förlag, men det förlaget la ner och nu vill jag få ut den. Det är dags.

Dessutom ska jag ge ut en liten kort bok om studieteknik på läkarprogrammet som jag skrivit, baserad på mina föreläsningar om ämnet. Det blir en e-bok.

Jag brukar sällan – aldrig – ge några nyårslöften, men det här året ska jag faktiskt göra det, och det är kopplat till ovanstående. Dels att ge ut böckerna, men också att ha ett mål om att skriva 500 ord varje dag. Det behöver inte vara skönlitterärt, utan kan vara blogginlägg eller något annat jag vill skriva, men skriva. Varje dag. Det blir en utmaning, inte minst med två barn och allt annat som finns i livet, men skulle jag hålla mig till det så skulle jag under året skriva 183 000 ord. Min roman är 115 000 ord, som jämförelse.

Ger ni några nyårslöften?

Glapp

Glapp

Det kanske blir ett litet glapp mellan inläggen nu.

För att jag har mycket att fokusera på.

För att jag är lite ledsen över ett jobb jag inte fick.

För att jag inte riktigt vet vad jag vill med livet.

Det är mycket som drar. Två underbara, jobbiga, härliga, frustrerande, älskade barn som konkurrerar om min tid och mitt hjärta. Ett jobb jag utbildat mig till i åratal, en dröm från barnsben som inte riktigt lever upp till förväntningarna, allra mest när det hela tiden är nya flaskhalsar jag ska ta mig igenom trots att jag hela tiden tänker “det där var den sista”. Alla tentor som följdes av hetsen att få underläkarvikariat, följt av ångesten för att få en plats på AT och nu svårigheterna att få en ST-tjänst.

Ibland önskar jag att jag hade ett jobb jag avskydde. Det hade varit så lätt då, att välja att vara hemma med barnen istället. Men jag har utbildat mig nästan hela mitt liv och jag kan inte bara lägga det åt sidan. Även om jobbet inte lever upp till förväntningarna alltid, så är det fortfarande ett fantastiskt jobb. På mitt jobb gör jag skillnad. Inte för alla, inte varje dag, inte ens varje vecka. Men ibland når jag fram till en patient och gör skillnad för den, för att det var just mig de träffade.

Och så har jag ett projekt vid sidan av som jag håller på att dra igång, en idé jag tycker om och vill testa om den flyger. En produkt jag tror faktiskt skulle göra nytta, något jag brunnit för inombords i en månad, som kommer bli ett större projekt än jag först tänkte, men det kan bli så bra. Tror jag.

Jag tänker fortsätta skriva, men om det är lite större mellanrum mellan inläggen så vet ni varför.

“Jag har inte tid”

“Jag har inte tid”

Buffett har vid något tillfälle sagt att vill man utvecklas ska man läsa tvåhundra böcker om året. På vilket de allra flesta förmodligen svarar: “WHAT? 200? Är du inte klok? Jag har inte tid!”

Och för all del, jag vet ju själv hur mitt liv ser ut. Två småbarn, ett hus, och ett heltidsjobb som alla drar i mig. Klockan tio vill jag släcka lampan för att hinna sova tillräckligt för att orka upp 06.30 nästa morgon. Tiden mellan barnens läggdags vid halv åtta och klockan tio när jag går och lägger mig går åt till att plocka undan alla pinaler som ungarna och vi vuxna dragit fram. Läsning? Hah! När skulle jag ha tid med det?

Men det finns ju tid. Framför allt all den där tiden när mobilen åker fram. Det var mer förr, innan min digitala detox, men visst finns det ännu mer tid att hämta av att lägga bort telefonfanskapet. Vem bryr sig egentligen om de oändliga raderna av uppdateringar från vänner och ytligt bekanta? Ett och annat guldkorn ses men det är inga bra odds på att se något som verkligen gör någon skillnad i mitt liv. Till min bästa kompis har jag sagt att om det skulle bli en förlovning för hennes del så skulle jag bli mycket besviken om jag såg det på Facebook innan jag fick reda på det av henne personligen.

Så egentligen finns det ju tid för de allra flesta av oss, även upptagna småbarnsföräldrar. Jag försöker ha min senaste bok inom räckhåll hela tiden för att just kunna ta de där tio minutrarna här och där. En del kanske inte tycker att det är lönt, kanske framför allt om man mest läser skönlitterärt, men med fackböcker som jag håller mig till går det bra. Då kan man läsa kortare bitar och processa dem. Skönlitterära böcker vill åtminstone jag sjunka ner mer i och det är svårt med småbarn som drar.

Till syvende sist handlar det om prioriteringar. Vill jag lägga min tid på senaste avsnittet av en TV-serie, på att kolla vad bekanta lagt upp på Facebook, på att träna, på att läsa… Jag tycker att det är fritt fram att välja själv, men att det bör vara ett aktivt val, inte bara slentrian. Inte bara skylla på att man inte har tid.

Jag kommer inte upp i tvåhundra böcker om året, men runt två i månaden blir det i alla fall, vilket ju blir tjugofyra böcker om året. Och det känns rätt lagom för mig (eftersom jag även vill hinna med träning, någon TV-serie, och en hel del andra projekt).