“Usla läkare”

“Usla läkare”

Jag sitter på daglig basis med patienter framför mig, patienter som är oroliga eller undrar över saker som hör hemma var som helst på ett spektrum från ingenting till livshotande. Jag försöker vara närvarande i varje samtal, lyssna in den specifika patientens oro, ta in deras funderingar och deras förväntningar. I rummen runtom mig sitter mina kollegor på vårdcentralen och försöker göra detsamma för de patienter som sitter framför dem. Vi förstår inte alltid fullt ut varför någon söker för något specifikt (eller oftare, ospecifikt), men vi försöker göra vårt bästa, det tror jag verkligen.

Enstaka individer blir inte nöjda. Jag har två de senaste två månaderna som varit grymt missnöjda (i båda fallen gällde det sjukskrivning som jag inte gick med på). Vi gör en medicinsk bedömning oavsett om det handlar om läkemedel, utredning, eller behandling (där sjukskrivning ingår), och alla blir helt enkelt inte alltid nöjda.

När det kommer upp enskilda fall till diskussion – som när Sparo skrev om sin flimmerablation – blir jag dock bara ledsen. Åsikterna som spyddes ut i kommentarsfältet mot läkarkåren (“usla läkare”, “Känner igen mig i bemötandet från läkarna. Ofta måste man själv läsa på och pusha för att få behandling.”, “Man blir på riktigt mörkrädd över all dumhet som sker i sjukhusen.”) är inget kul att läsa för någon som på daglig basis kämpar på och försöker göra det bästa för patienterna. Visst finns det rötägg, det finns det i alla professioner, men hur många andra professioner avfärdas som idioter rakt av (bilförsäljare kanske)?

Vad gäller läkare och vårdköer, behandlingar, utredning, etc:

  • Jag styr inte det minsta över hur långa vårdköerna är, jag har ingen aning om hur långa de är, och jag väljer inte din utredning eller behandling utifrån det.
  • Jag vägrar dig inte sjukskrivning för att jag är ond eller lat, jag gör det för att jag har forskning som backar upp mig som säger att det kommer ge dig mer problem i framtiden. Ärligt talat är det mycket enklare att gå med på dåliga sjukskrivningar, än att säga nej, för att jag då har en nöjd patient.
  • Jag vägrar dig inte beroendeframkallande mediciner för att jag är ond, utan för att jag inte vill orsaka dig ännu mer problem (också med forskningen som backar upp mig, och övrigt som står om sjukskrivning).
  • Jag använder mig inte av expektans för att jag är lat, utan för att jag har medicinsk erfarenhet som säger att det du söker för ofta löser sig självt.
  • Jag bedömer inte 0HLR och 0IVA (alltså att man inte är aktuell för hjärt-lung-räddning och/eller intensivvård) för att jag tjänar på det/vården är överbelastad/jag inte tycker att du förtjänar det. Jag gör den bedömningen för att det är min medicinska bedömning att du inte kommer gagnas av sådan behandling, utan istället utsättas för en massa onödigt lidande om det skulle bli aktuellt.
  • Ibland hittar vi inte svaret på dina besvär. Medicinen har kommit långt i vissa hänseende, men inte alls lika långt i andra.

Och några av er kommer protestera och säga att ni har visst träffat än den ena läkaren, än den andra, som gjort si och så och inte lyssnat och inte gjorde vad ni ville. Jag vet, för jag har varit den läkaren för ett helt gäng patienter.

Och ja, det blir fel ibland. Vi är inte mer än människor. Kanske kommer läkare ersättas av datorer istället, vad vet jag. Kanske blir det 100% rätt då, att datorerna inte missar och inte gör fel. (Jag tror dock inte att vi kommer ersättas, även om vi säkert kommer få allt mer diagnostikhjälp av tekniken, för det är alldeles för många som vill ha den mänskliga kontakten.)

Jag vet inte ens vad jag vill ha sagt. Jag bara känner mig rätt nedslagen av att så många verkar avsky läkare. Det är långt ifrån bara Sparos kommentarsfält, utan betydligt grövre kommentarer kommer på Facebook och inte minst Twitter.

(Det svenska sjukvårdssystemet i ett mycket, mycket större perspektiv däremot, det har jag inget emot att kritisera. Det sitter jag inuti hela tiden och försöker kämpa med. Eller mot.)

(Angående Sparos förmaksflimmer, slutligen, så är det inte “ät dina piller och dö” som är alternativet bredvid ablation. Visst är Sparo någon som drar saker till sin spets, men det är bara oärligt att hävda. Ablation är heller inte någon hundraprocentig lösning (det är mer åt 75%, 90% efter två omgångar vid paroxysmalt förmaksflimmer). Men jag är glad att det gick bra för honom och att han är nöjd.)

Dela:
Olika sorters mjölk och dess miljöpåverkan

Olika sorters mjölk och dess miljöpåverkan

Vi började med viktväktarna för drygt två månader sedan.

(Vilket i en bisats kan sägas gick till så här om kostnaden: Gick in på VVs hemsida, gick inte med för att vi hade satt startdatum ett par dagar senare. När jag sedan gick in på Facebook kom det snart annonser med VV för halva priset, så vi tog det i tre månader. När jag nu skulle säga upp abonnemanget fick vi båda omedelbart erbjudande om en gratis månad. Så nu blir det totalt fyra månader med VV till en kostnad motsvarande 1,5 månad till fullpris. Nice.)

Anyway, detta har gjort att maken börjat titta på att ha annat än vanlig komjölk i teet, eftersom komjölk måste betalas med “smartpoints” och man har begränsat med smartpoints varje dag. Så kom vi in på de olika alternativen i mjölkväg, vilket i första hand verkar vara havremjölk respektive sojamjölk.

Jag började då fundera på vilken av dessa som är mest miljövänlig. Svaret? Långt ifrån enkelt.

  • Komjölk kostar i form av kossor som fiser metangas, måste käka något (ofta importerat foder, t ex soja, vilket bidrar till dålig odling på annan plats på planeten) och behöver stora ytor för att må bra. Samtidigt kan den också bidra positivt till vissa miljömål, framför allt om djuren betar vilket ger artrika hagmarker. (Komjölk innehåller också vitaminer och spårämnen som inte finns i de andra två, så det är nyttigt.). Med hänsyn till proteininnehåll är komjölk och havremjölk ungefär lika i “arealeffektivitet” – och ännu mer positivt när man ser till proteinkvalitet och möjligheten till ekologisk produktion. “Av de animaliska livsmedeln är mjölk ett av de mest resurseffektiva” (källa: Matlust).
  • Havremjölk (havredryck) görs på havre som har lägre miljöpåverkan räknat per kilo – men den ger absolut inte ett rikt odlingslandskap och växt- och djurliv, utan utarmar jorden. Havreodling kräver att det finns animalisk produktion i jordbruket, eftersom höns och kor äter upp restprodukterna (minst 1/3 av odlad havre blir halm). Produktionen använder också mer bekämpningsmedel. En viss mängd havredryck tar dock mindre mark i anspråk än motsvarande mängd komjölk.
  • Sojamjölk kommer från soja som produceras på andra sidan jordklotet eftersom det inte finns förutsättningar för sojaodling i Sverige, och dels har man då transporten och dels utarmar odlingen markerna. Å andra sidan kräver sojaodlingarna minst plats för mest mängd dryck av de tre, så det är “sannolikt den mest effektiva produktionen av högvärdigt protein i jordbrukssystemet” (källa: Matlust). Utsläppen av växthusgaser vid odling och produktion är låga.

Jag tycker att denna lilla dykning in i världen av “miljövänligt” och “klimatvänligt” visar rätt tydligt på varför det är så svårt att “välja rätt”. Vi behöver variera, vi behöver både det animaliska jordbruket och det vegetabiliska. Är närodlat, icke-ekologiskt bättre än ekologiskt från andra sidan jordklotet? Eller är det tvärtom? Är ekologisk odling alls bättre, eftersom det kräver mer yta (skördarna per hektar är mindre) och därmed blir det mindre koldioxidbindande skog över, som en rapport säger? Samtidigt ger ekologisk odling mer biologisk mångfald, även om skillnaden i artrikedom inte är så stor.

Enkelt är det inte, och det här är bara vad jag hittat när jag tittat lite snabbt.

För övrigt gillar jag slutsatsen i “Matlust”, både ur ett miljö- och kostnadsperspektiv (även om vatten inte är något alternativ för maken i teet):

”Kriget i mejeridisken” är kanske inte i första hand en fråga om vilken produkt som är bäst eller sämst för miljön eller hälsan utan är en strid mellan världsbilder, värderingar och olika kommersiella intressen. Just som måltidsdryck behöver vi inte dricka vare sig mjölk eller vegetabiliska ersättningsprodukter, kranvatten är det klart bästa alternativet ur miljösynpunkt.

Källa: Matlust: Mjölkprodukter och vegetabiliska alternativ till mjölkprodukter – miljö, klimat och hälsa

Dela:
Recension: Genusdoktrinen

Recension: Genusdoktrinen

Genusdoktrinen av Ivar Arpi och Anna-Karin Wyndhamn.

Ytterligare en bok som gör mig fullständigt galen att läsa, inte olikt boken om vad alla våra skattepengar går till. Inte på något sätt så att jag inte håller med författarna och deras slutsatser, utan att det kan få lov att gå till på det här sättet i universitetsvärlden (som är huvudfokus för boken).

Detta är den autoetnografiska metoden, som utgår från ståndpunktsteori, där sanningen är så relativiserad att det är lika bra att utgå från sig själv. Bara sig själv. Någon objektivitet finns inte, menar forskaren i sin egen sammanfattning av avhandlingen.

(Skrivet av en doktorand som ur ett “queerfeministiskt perspektiv” för en dagbok om hur det är att promenera runt i staden, där hon i ett och samma stycke framför önskan om att vara både ifred och slippa vara osynlig, när en man skriker ”Hej tjejen” efter henne. What?)

Fredrik Bondestam, som är en av huvudfigurerna i boken genom att han är ansvarig för införandet av genusdoktrinen på universiteten (chef på det Nationella sekretariatet för genusforskning under Göteborgs universitet), skriver så här om sig själv i sin avhandling, då han råkar vara både man och vit och allt det är som är så överjävligt (och därefter följer, i andra stycket, bokförfattarnas mycket relevanta kommentar):

”Varför just jag då? Jag har svarat än det ena, än det andra. Jag har svarat undvikande, slingrat mig, ljugit, fasat inför vad jag kan komma att säga. Ett kanske alltför rakt svar är: ’För att jag har varit utsatt för ett sexuellt övergrepp.’ Ett inte lika direkt svar, men mer giltigt ändå, tror jag efter föregående resonemang kan vara: ’För att jag är kvinna i någon mån.’”

Vad betyder detta? Att han förstår vad det innebär att vara i underläge? Eller att Bondestam genom att utsättas för ett övegrepp blir kvinna? Hur då? Vad är det i ett sexuellt övergrepp som kan förvandla en man till en kvinna? Det låter misstänkt likt en förminskande definition av ”kvinna”, att det handlar om att vara våldtagbar.

Jag tycker att den andra paragrafen, den där Arpi och Wyndhamn kommenterar citatet, är otroligt bra. För hur blir en man en kvinna? Hur får en man “rätten” att driva feminism och genusfrågor (för det har inte män, enligt Bondestam själv i samma avhandling). Jo, tydligen är en del av det att om man blir våldtagen, då är man (åtminstone delvis) kvinna. Bara kvinnor kan bli våldtagna, alltså måste man vara kvinna om man blir våldtagen – vilket i sin tur måste innebära att att vara kvinna är att vara utsatt, ett offer, för en man kan inte vara ett offer.

Jag blir så fruktansvärt trött på flera av resonemangen som framförs av olika personer i ledande positioner i boken att jag vill slita mitt hår.

Genomgången av genus och trans var, förutom att jag många gånger ville slita mitt hår, väldigt välgjord. Framför allt kapitlet om transvågen och allt med alla olika könsidentiteter som finns idag var mycket lärorik.

Även detta tycker jag var klargörande:

Så varför tar inte genusforskningen biologin i beaktande? Charlotta Stern menar att man inom genusforskningen fullständigt blandar ihop skillnad och ojämlikhet.

– Så fort man ser en skillnad anser man att det är ojämlikhet. En ojämlikhet implicerar diskriminering och att någonting är fel, man antar att det finns en orättfärdighet i hur skillnader har uppstått. Då är det ett socialt problem och vi bör försöka göra något åt det.

Och om gener och biologi påverkar människor sätter det gränser för vad man med politik. Kan hoppas uppnå.

En intressant aspekt av ovanstående är att detta resonemang kan appliceras även på andra delar av politiken. Om nu till exempel gängvåldet och klanerna inte beror på socioekonomiska faktorer (som kan påverkas med politik i någon mån), utan på att det är kultur och struktur som vi tagit in i landet genom en oreglerad invandring, då är det inte något politiken kommer att rå på genom att “minska klyftorna” och bygga fritidsgårdar. Att hantera andra kulturer är något politiken är väldigt oförberedd för. Att t ex statsministern gärna vill att det ska handla om socioekonomiska faktorer och ojämlikhet blir tydligt i uttalanden där han säger att det inte hade spelat någon roll om det var invandrare i de utsatta områdena, eller om etniska svenskar bott där under samma förutsättningar – vi hade agerat likadant. Själv tror jag att det är få etniska svenskar som hade slutit sig samman i stora släktbaserade kriminella nätverk, men så är jag inte heller politiker.

Det finns så många delar av boken som är värda att citera, så mycket trams som införts på universiteten och i vår vardag som är så illa underbyggt att det inte håller för minsta kritiska fråga.

(Ett exempel de har i boken, fritt ihågkommet utan boken framför mig, är när en akutmottagning skulle bli “genuscertifierad”. Genusforskarna fick då frågor om huruvida sådan certifiering hade mätbar effekt – varpå genusforskarna blev så sura (för det enda de frågat transpersonerna om var om de skulle föredra att gå till en genuscertifierad akutmottagning över en icke-certifierad) att akutmottagningens personal fick munkavle. De fick inte längre ställa några frågor, för att skydda genusforskarna. Vad är det för inställning till forskning och vetenskap?)

Min enda kritik mot boken är att den är lite för lång, för någonstans mitten-slutet börjar den bli ganska repetitiv. Men man kan skumma när det känns som att det är saker som redan sagts.

Läs boken. Är du redan såld på genusdoktrinen kommer du avsky den.

Dela:
Att vara doktor på vårdcentralen

Att vara doktor på vårdcentralen

Den gamla kvinnan har förlorat ett barn.

Även om man är över åttio, och barnet var över sextio, är det en mor som förlorat sin dotter. Det ska inte vara så. Det är inte så det är tänkt. Den äldre generationen ska inte överleva den yngre.

Vi bara pratar i nästan en timme. Det är ett bra samtal. Det är tårar och sorg och allt det där som det är när man förlorat någon nära, men det är ändå bra.

Jag är tacksam för all den utbildning i samtalsmetodik vi fått på utbildningen. Den känns ofta inte i närheten av tillräcklig, men det är ändå mycket mer än många andra läkarutbildningar har. Tankar man kan ha i bakhuvudet, formuleringar och sätt att bemöta, ibland till och med nå fram till patienten.

Inför en gynundersökning är jag noggrann med att berätta vad som ska hända. Be dem att säga till om det gör. Att vi slutar om de tycker att det är obehagligt.

En kvinna har haft en väldigt dålig erfarenhet när hon undersöktes av en gynekolog, och jag är extra varsam så att inte min undersökning blir ytterligare ett övergrepp. När vi är klara säger hon att jag kanske inte är lika van som en gynekolog, men mitt bemötande är så mycket bättre att hon alla gånger hellre blir undersökt av mig.

Det värmer att höra.

Det värmer när någon säger att det är så skönt att man lyssnar. Det är så ofta bara det som behövs. Visst har vi många onda halsar, urinvägsinfektioner, och eksem som är väldigt konkreta att hantera, men den stora majoriteten av patienter vi har behöver lyssnandet. Till och med de där med ont i halsen, urinvägsinfektion eller eksem. Stressade människor som stannar upp för första gången på månader i besöksstolen i läkarens rum. Smärtfyllda människor med ont här, ont där, som vill veta varför.

Alla är de oroliga människor som söker för att de är rädda för att det besvär de har, är livsfarligt.

Lyssnandet är centralt. Närvaron i varje samtal.

Två månader senare blir jag stoppad i receptionen på vårdcentralen. Det är den gamla kvinnan.

”Jag hoppades att jag skulle träffa på dig”, säger hon till mig. ”Kommer du ihåg mig?”

Bland alla patienter och berättelser kommer jag bara ihåg hennes ansikte, men så säger hon att vi samtalade om hennes dotter, och då minns jag. Det är svårt att glömma det samtalet.

”Det var så bra”, säger hon. ”Du var så bra. Så snäll. Det har blivit bra. Tack.”

Hon börjar gråta igen, för sorgen finns så klart där än. Det slutar med att jag kramar om henne. Värmen inombords är fullständig.

Dela:
Min senaste vetenskapliga artikel

Min senaste vetenskapliga artikel

Under december 2019 hade jag forskningstid och en del av den tillbringade jag i Falun hos en annan forskargrupp än den jag brukar ingå i. Det har nu resulterat i en artikel som handlar om leptin (som är huvudämnet för min avhandling), men denna gång har vi använt proteomik-teknik.

Proteomiken ger möjlighet att titta på väldigt många proteiner i ett prov (blod i vårt fall, och 88 proteiner för vår del; numera finns det proteomik som kan ta flera tusen olika proteiner i ett enda test) och svarar ut som proteinnivåerna inte som absoluta nivåer utan i relation till varandra. Vi valde leptin som det protein vi mätte mot och hittade en association med A-FABP (adipocyte fatty acid binding protein) i våra två kohorter med patienter med typ 2 diabetes, mer uttalat i män än kvinnor.

Jag gissar att intresset för detta är gaaaanska lågt bland personer som läser bloggen, men jag är mycket stolt över att ha författat den här artikeln från början till slut, givetvis med stor hjälp från framför allt min huvudhandledare för artikeln Johan Ärnlöv. Därför får den ligga här ändå.

Hela artikeln finns att läsa här, Natures open access (den är inte publicerad av Nature givetvis, den är i Scientific Reports, men Nature har många tidningar under sig).

Dela:
Var är mina nycklar?

Var är mina nycklar?

Innehåller reklamlänk för Chipolo

Min man tappar bort sina nycklar typ två gånger i veckan. Varenda gång hävdar han att det är jag som ”gömt” dem, för att jag ska få glädjen att springa runt i huset och leta på alla ställen han kan tänkas ha lagt dem. Vi har försökt med ett system där han alltid skulle lägga sina nycklar på ett och samma ställe, men det höll bara i ett par veckor.

För någon månad sedan fick jag nys om Chipolo. En liten tagg till nycklarna som kopplas till Chipolo-appen och så kan man trycka på en knapp i telefonen så låter nycklarna.

Så enkelt. Så bra.

Maken undrade om det var ett förtäckt sätt att säga till honom att han börjar bli dement. Jag vill bara slippa leta nycklar varannan dag.

Chipolo har redan sparat oss tid och panik. Ena gången maken ringde sina nycklar låg dem i hans ficka. Det hade tagit ett rätt bra tag innan vi hade hittat dem där, tänker jag, om han nu inte märkte det redan från början…

Själv har jag (faktiskt) inte behövt använda det hittills, men jag köpte till mig också. Jag köpte även till makens jobbnycklar (som även de tenderar att “försvinna” här hemma), och kort till våra plånböcker.

Med min länk får du 20% rabatt på ditt köp hos Chipolo. Jag rekommenderar dem verkligen. Köper flera av er så får jag en gratis Chipolo (den tänker jag ge bort!).

Dela: