Tacksamhet

Tacksamhet

Vad är du tacksam för?

Jag funderar inte särskilt mycket över den frågan. Jag tycker mig sällan ha tid, tror jag, att fundera över det.

Man borde nog fundera över det oftare.

De senaste dagarna, sedan Det hände, har jag tänkt mycket på det. Den enorma tacksamhet jag känt över att ha någon att komma hem till efteråt. Vänner som ställt upp alldeles enormt, som kommer och håller sällskap och ringer och lyssnar. Föräldrar som finns där, ibland med distraktion, ibland med frågor, alltid med stöttning.

Tacksamhet över den trygghet jag har att luta mig mot.

Även tacksamhet över sjukvården, att den finns och fungerar när den verkligen behövs. Vi kan gnälla mycket – och jag är på insidan dagligen i professionell kapacitet – över långa väntetider och svårigheter att få komma till. Det klagas över timtal på akuten och för få läkartider på alla mottagningar. Men som jag nu sett själv både som patient och som läkare så: när det behövs så funkar det. När det är akut så behöver man inte vänta.

Jag är tacksam över att kunna gå ut från huset barfota och sätta fötterna i gräset. Titta på hur tomaterna växer i vårt växthus, hur potatisens blast bara växer sig tätare. Jag kan dra in doften av vinbärsbuskarna och se alla de vita bär som snart kommer bli röda och svarta (och vissa bara bli större vita, för vi har två vita vinbärsbuskar i trädgården också).

Barnen som drar i mig, som skriker “MAMMA!” när jag hämtar dem på förskolan. Som ger världens bästa kramar.

En man jag älskar, som älskar mig, som jag kan prata med, luta mig mot när jag inte orkar stå på egna ben.

Och jag är tacksam över min egen kropp, som hanterar det som hände så gott den kan. Som läker i sitt eget tempo. Som har gett mig mina två barn, som tar mig runt i livet.

Det finns så mycket att vara tacksam över.

Att överleva

Att överleva

Ibland kommer livet emellan.

Man kan diskutera ekonomi tills korna kommer hem, sparkvoter och huruvida investeringarna ska skötas via en fondrobot eller vara i noga selekterade aktier. Jag kan sitta med mitt Excel-dokument och noggrant föra in varje utgift, ha stenkoll på allt — och ändå…

Plötsligt händer något som man inte alls rår för, eller för den delen rår på.

Något som ingen god ekonomi i världen påverkar.

Jag överlevde. I en annan tid, eller i nutid i en annan del av världen, hade jag kanske inte gjort det.

Just nu finns inte orken att baka eget bröd eller göra egen pesto. Just nu finns knappt orken – och framför allt finns inte lusten – att äta. Just nu finns inte förmågan att hantera arbetet, inte ens bara administrationen. Just nu finns ingenting annat än återhämtning, sömn och vila. Att långsamt komma tillbaka.

Men jag är tacksam. Tacksam att jag lever. Tacksam att jag har min familj, min älskade man, mina underbara barn, mina fantastiska vänner.

Den känslan hoppas jag stannar kvar.

Rensning med KonMarie

Rensning med KonMarie

Numera har vi Netflix och när jag stod i källaren på crosstrainern ville jag titta på något intressant. Jag kom plötsligt ihåg att Fru EB gjorde ett gäng inlägg på en serie om Marie Kondos städmetod, och jag tänkte att det vill jag också se. Lite sent till kalaset, men jag började titta i alla fall.

Tio minuter senare gick jag av crosstrainern och började städa, för att det var helt omöjligt att låta bli.

Nu har jag sett hela serien (tyvärr finns det bara en säsong) och läst boken och jag har inte KonMarie-at mitt hem helt och hållet än, men jag har kommit en bit på väg. Jag gör det absolut inte i rätt ordning, men så har jag också två små barn, så man får ta sig an det som för närvarande känns rimligt att hinna igenom. Jag försöker göra det hon har som en av sina huvudprinciper: ta ut allt som hör till samma kategori på en gång, och sortera på en gång. Annars sitter man där och har rensat något förråd och så går man till nästa och hittar typ samma grejer i en ny uppsättning, och så sparar man båda för det kan vara bra att ha och man tappar lite tron på sig själv och rensningen.

Kondos grundprinciper:

  1. Rensa först, behåll bara det som “sparks joy”.
  2. Varje grej som behålls ska ha sin egen plats.

Enkla grundregler. Jag har väl liiiite svårt för den första om jag ska vara helt ärlig, för t ex linsvätska ger mig ingen glädje när jag tar tag i förpackningen, men nog förbannat är det bra att ha hemma när man använder sig av linser. Samma sak med en tejprulle, eller en elvisp. Eller tusen andra grejer. Hon har dock en andra fråga att ställa sig, som jag ibland tycker är mer relevant: “Do I want to take this with me into the future?” Vill jag att den här grejen ska vara del av mitt liv framåt? Den tycker jag är relevant. För ja, då vill jag ha både linsvätska, tejprulle och elvisp.

Lite mer utvecklat är principerna:

  1. Föreställ dig ditt rensade hem och vad det kommer innebära för dig. Specifika visioner är bäst.
  2. Städa hela huset på en gång (“på en gång” är en “kort tidsperiod”, definierat i hennes bok som max sex månader).
  3. Släng först. Tacka alla grejer du inte behåller.
  4. Rensa efter kategorier, inte efter plats.
  5. Följ rätt ordning.
  6. Behåll det som “sparks joy”.

Jag har ingen specifik vision, det kan jag lugnt erkänna. Jag har lite dåligt med det både för mitt välstädade hem och för målet med vårt sparande. I stort, för hemmet, vill jag ha ett rent, lättstädat, lugnt hem som inte ger mig ständig stress att komma hem till. Jag har inte heller tackat grejerna jag gjort mig av med, för det känns ärligt talat för flummigt.

Ordningen man ska göra saker är:

  1. Kläder
  2. Böcker
  3. Papper
  4. “Komono” (småsaker, allt det andra)
  5. Sentimentala saker (foton, brev, etc)

Jag har inte gjort det i den ordningen…

Jag har rensat vår stora förrådshylla nere i källaren. Tidigare bestod den av en röra av grejer, blandade för att de ställts in efter hand som de behövt någonstans att stå. Nu består den i stort sett av tre sektioner nu: verktyg och byggmaterial i första, tårtgrejer och lite blandat i mitten, och skafferi i den sista delen. Den renodlades och en hel massa grejer har åkt till återvinningen/sålts/skänkts. Det känns otroligt mycket lättare att komma ner i källaren nu, eftersom det är det första man kommer till ner för trappan.

Jag planerar att ta mig an min garderob någon dag när jag har möjlighet (dvs lite tid utan barnen). Då ska jag göra enligt KonMarie – ta ut allt på en gång och gå igenom varje plagg. Jag är inte övertygad om att jag kommer hålla mig till “det som gör mig glad” eftersom jag inte är helt säker på att jag får en fungerande garderob då (kläder gör mig inte särskilt glad, de är praktiska och nödvändiga), men jag ska försöka.

I köket har jag rensat majoriteten av lådorna och skåpen, och precis som KonMarie-metoden säger har jag vikt och fixat lådor för att hålla ordning. Plötsligt blir det inte ett ångestpåslag att öppna en låda, utan en njutning. I skåpen har jag sorterat efter vad produkterna används till, så att jag har en låda för brödbak, en låda söta bakprojekt, all pasta på samma ställe i skåpet, osv.

Jag har också vikt och lagt fint allt jag valde att behålla i vår linnegarderob, där alla våra sängkläder finns.

Något jag gjort i många år är vika kläderna så att jag kan ställa dem på högkant. Det är något Kondo förespråkar och det är också otroligt mycket enklare att få överblick över grejerna, så det lär jag fortsätta med resten av mitt liv. Jag organiserar barnens och makens garderober/byråer likadant (jag sköter ofta tillbakaläggningen av kläder efter tvätt, därför sköter jag samtligas garderober i större eller mindre utsträckning just nu). Något jag ska testa när jag gör min klädgenomgång är att sortera kläderna från ljust till mörkt, det tilltalar min estetiska sida.

Precis som Prylbanta-boken gör KonMarie-metoden mig motiverad att rensa och få ordning. Jag gillar flera delar av KonMarie-metoden och hoppas fortsätta ha energin att dra igenom hela hemmet.

Bokrecension: Konsten att städa

Bokrecension: Konsten att städa

Jag började titta på serien Tidying up with Marie Kondo på Netflix för ett tag sedan och har sedan dess städat (eller snarare rensat ut) enorma mängder hemma. Jag bestämde mig för att även låna boken, för att se om det fanns mer att ta till sig i den. Boken heter “Konsten att städa” på svenska och är en lättläst liten bok med trevlig ton och det finns mycket jag gillar med den – och en del jag inte tycker lika mycket om.

Det jag gillar

Jag gillar många av tankarna i boken. Tankarna om att behålla det som ger oss glädje och att göra oss av med annat. Jag tycker inte att det är ett helt praktiskt synsätt (hammaren kommer aldrig ge mig glädje, men den är praktisk att ha hemma), men det är en bra grund att utgå från. Jag gillar tanken på att fokusera på det man vill behålla, snarare än att fokus är på att kasta grejer.

Jag tycker också om hennes förhållningssätt till t ex gamla vykort och brev och allt sådant som många av oss tenderar att spara: det gav oss glädje när vi fick kortet, vilket gör att det fyllt sin funktion, och nu kan det kastas utan att vi får dåligt samvete – för att det har uppfyllt sitt syfte. Över lag är tanken att fråga sig själv “Vad var syftet med den här grejen?” ett intressant tankesätt. Om syftet var att man köpte tröjan när man var på dåligt humör, och genom köpet fick en kick och blev på bättre humör, då tycker Kondo att man – om den inte längre “sparks joy” – kan göra sig av med tröjan utan dåligt samvetet. Det blir ju lättare att göra sig av med grejer då.

Ytterligare en sak jag gillar är hennes inställning till hur man ska sortera grejerna: ha saker som hör ihop på samma ställe, inte utspritt på flera. Detta har jag nu börjat med, inte minst i köket som jag i princip rensat klart. Där finns nu grejerna jag använder till bakning på ett ställe, all pasta på ett ställe, alla nötter och frön på ett ställe, och så vidare. Det är ju mycket bättre, och det gamla sättet jag hade grejerna på var väl i stort sett en kvarleva från när vi flyttade in (och sen dess har jag bara gått igenom ett skåp i taget och då blir det att allt sätts tillbaka efteråt igen, eventuellt i bättre ordning, vilket är en annan grej Kondo vänder sig mot).

Det jag inte gillar så mycket

Bland det negativa med boken finns – åtminstone i den version av den svenska utgåvan jag lånade på biblioteket – att den är dåligt korrekturläst så den innehåller ett helt gäng fel. Felstavade ord, ord som saknas, och så vidare. Det stör läsningen väldigt mycket för mig. Något annat är begreppet “ordning på torpet” som återkommer hundra gånger om. I början var det väl sött, men efter fjärde, femte gången blir det bara irriterande. Jag har ingen aning om vad det ursprungliga japanska begreppet är, men “ordning på torpet” går mig på nerverna långt innan boken är slut. Den är dessutom i stort ganska tjatig, vilket är så det blir när ens budskap egentligen kan kokas ner till ett par punkter men ska fylla en hel bok.

En del saker är bara saker jag inte håller med om. Kondo tycker inte att man får ha lager av något, och ondgör sig över folk med lager hemma. Själv har jag lager av vissa saker – främst sådant som mjöl och andra matvaror som håller länge och används mycket hemma hos oss – och tycker att det visst fyller en funktion för att inte behöva panikhandla. Däremot kan man väl hålla med om att personen som hade 20 000 tops hemma, det var kanske lite överdrivet…

Kondo tycker också att alla saker ska ha ett hem, sin egen plats. Det kan jag hålla med om (för att det blir mycket lättare att lägga tillbaka dem på rätt plats då), men när hon går så långt som att tycka att man ska plocka ur sin väska varje dag och lägga grejerna på sina platser, för att sedan plocka i allt igen nästa morgon, då blir jag lite trött. Ärligt talat är jag fullt villig att låta väskan vara “rätt plats” för grejerna som ligger i väskan, och göra en utrensning lite då och då istället. Annars är nog risken att jag glömmer både e-tjänstekort och matlåda när jag ska till jobbet på morgonen.

Och sen det där med att prata med sina grejer. Tacka dem hela tiden. “Väcka dem” om de sover. Tja… lite för flummigt för min del. Hon har en liten story om sin mobiltelefon och… meh. Inte min grej. På samma sätt förhåller jag mig skeptisk till hennes uttalande om att folk gått ner i vikt av att rensa ut (annat än att det är en fysisk övning som bränner kalorier) och andra väldigt långtgående konsekvenser av hennes metod.

Slutligen pratar Kondo mest om att “slänga” allt. Jag hoppas innerligt att hon egentligen menar återvinna så mycket som möjligt – lämna till Myrorna, sälja på andrahandsmarknaden, återvinna elektronik där det hör hemma, osv. Tyvärr kändes flera av deltagarna i hennes TV-serie som att de mer bara slängde allt, istället för att återvinna. Dussintalet svarta sopsäckar säger inte direkt “återvinning” för mig.

Sammantaget

Jag gillar ändå boken, även om det är en hel del flum och upprepningar. Grundtesen känns sund och jag tycker om den. Läsvärd bok och jag tror många skulle må bra av att rensa mycket hemma.

Tankar i Coronatider

Tankar i Coronatider

De flesta har väl vid det här laget hittat in i ett nytt normaltillstånd. En ny verklighet där vi inte får träffa våra äldre släktingar, där vi ska hålla avstånd, där det är markeringar i golvet i varje butik för att man inte ska stå för nära. Mina föräldrar har inte fått träffa sina barnbarn sedan det här började, den längsta period vi gått utan att de träffat sina barnbarn. Det känns tufft.

Vi har kollegor som är inlagda på sjukhus med Covid-19 och komplikationer däri. Den som är mig närmst är ung, kärnfrisk löpare som nog är mest vältränad på hela arbetsplatsen.

Det finns de som vill hävda att det “bara” är äldre som drabbas, men det är det verkligen inte. Jag skriver sjukintyg på löpande band på folk som hostar så att de kräks och har gjort det i fem, sex veckor, folk med pendlande feber, andfåddhet och tryckkänsla över bröstet. Vissa tar jag på telefon, andra behöver komma in och få en läkarbedömning på plats. Är vitalparametrarna bra får de gå hem igen och försöka kurera sig. En del skickas till akuten och några blir inlagda.

För att försöka hålla det positivt är här några saker jag hoppas fortsätter efter att denna kris är över:

  1. Handhygien. Folk tvättar händerna tills de får eksem och riktigt så mycket behövs det kanske inte, men jag hoppas folk fortsätter med mer handtvätt än tidigare.
  2. Skydd i receptioner, mataffärer, etc. Plastskydd som skiljer stackaren som sitter i kassan från de som handlar/whatever, för att även i vanliga fall är hostiga, snoriga människor ute och rör sig och det borde inte folket i kassan utsättas för om det går att hindra.
  3. Handla lokalt. Plötsligt har det blivit viktigt att stötta de verksamheter i sin närhet man vill ha kvar.
  4. Jobba hemma. De som tidigare fått väldigt tydliga nej från sina arbetsgivare om att jobbet inte går att göra hemifrån kanske i större utsträckning har möjlighet att argumentera för sin sak nu. En dag hemjobb i veckan borde ju gå att få igenom när man jobbat fem dagar i veckan hemifrån i veckor och kanske månader?
  5. Fundera över vad som är viktigt. En del som ställs inför en kris som denna har förmodligen fått sig en tankeställare om vad som verkligen är viktigt här i livet. I så fall, ta med den känslan och arbeta vidare med den för att skapa ett liv där det viktigaste är det som får ta mest plats.
Angel blev en ängel

Angel blev en ängel

(Det här inlägget har absolut inget med ekonomi att göra, så vet ni det.)

Jag har haft katt sedan drygt 13,5 år, men sedan en vecka har jag inte längre någon katt.

Jag började som “stödhem” åt Kattkommando Syd och valde att ta in en dräktig hona för att få ha kattungar hemma. Matilda var en snäll och vän kattdam som älskade att gosa, och en vecka efter att hon kom till mig födde hon sex ungar. Efter att ungarna blivit tolv veckor gamla fick Matilda flytta vidare till ett för-alltid-hem och fyra av ungarna adopterades bort.

Två blev mina katter: Tara och Angel.

Tara blev sju år och fick somna in på grund av att hon fick svår artros i höfterna och hade konstant ont.

Angel har levt vidare med oss och varit med när vi flyttat till hus och fått barn – det var det konstigaste, de där små krabaterna, och det tog lång tid innan hon vågade sig i närheten av dem. Båda barnen har älskat katten mer än hon älskat dem, men på sistone har stora tjejen blivit så stor att Angel trivts med att gosa med henne (medan den lilla mest vrålat “KATTEN!” och sprungit efter med största leendet).

I onsdags kväll hände något, varken jag eller maken vet riktigt vad, förmodligen har hon hoppat och landat snett. Plötsligt kunde hon inte stå på bakbenet och hade uppenbart mycket ont. Hos veterinären dagen efter konstaterades det att båda korsbanden i höger bakben var av, och knät var helt utan stabilitet. Hon skulle för alltid ha ont och aldrig kunna gå på benet, och det skulle inte kunna läka med tanke på hennes ålder och allmänna kondition. Jag och maken tog beslutet att hon skulle få somna istället.

Det är tuffaste med att ha djur, men det är också vårt ansvar.

Vi kunde få ta hem henne över helgen för att säga farväl, men vi var ense om att hon bara skulle ha ont och inte kunna röra sig (även om hon fick smärtlindring), och dessutom skulle hon behöva genomlida mer tid i bilen, vilket hon avskydde. Det var bättre att det skedde direkt, när hon redan var sederad och smärtfri.

Vi funderade på hur vi skulle göra det så bra så möjligt för äldsta dottern, som inte var med hos veterinären. Vi valde att ge Angel en begravning hemma och i helgen fick dottern välja en fin buske, en som kommer blomma med vackra vita blommor, som nu står ovan hennes grav. Både jag och dottern saknar henne mycket och det känns konstigt att för första gången på nästan fjorton år inte ha en liten gosig katt. Hon var en liten fegis, men hon var en underbar katt som jag alltid kunde lita på.

Vila i frid, min vän.