Klädkostnader enligt Konsumentverket

Klädkostnader enligt Konsumentverket

Jag fortsätter min lilla genomgång av Konsumentverkets ”Koll på pengarna” där de listar hur mycket pengar man ”får” lägga på olika saker.

I kategorin ”Kläder och skor” ingår:

Ett basbehov av kläder och skor som används till vardags, på fritiden och vid festligare tillfällen. Här ingår även tillbehör som väska, klocka och paraply.

Enligt texten på sidan innan står det:

Konsumentverkets beräkningar baseras på ett basbehov av varor och tjänster och visar exempel på kostnader för detta.

För vår familj får vi lägga:

Bebisen: 360 kr/mån
3-åringen: 470 kr/mån
Mig och maken: 660 kr/mån vardera, alltså 1 320 kr/mån

Totalt: 2 150 kr/månad

Den här utgiftsnivån tycker jag ärligt talat är helt befängd. Det skulle ju innebära att vi la över 25 000 kr på kläder och skor på ett år?! (Jag var tvungen att kolla, men ja, det är verkligen per månad i den där tabellen.)

Om några månader blir treåringen dessutom fyra, vilket skulle innebära att hennes klädkvot går från 470 kr/månad till 710 kr/månad (!), alltså en ökning med ytterligare 2 880 kr per år.

Nu är jag totalt ointresserad av kläder, så det hjälper ju väldigt mycket för att hålla ner kostnaderna, men två barn kan det väl rinna iväg massor av pengar på? Eller?

Förra året la vi totalt 8 800 kr på kläder – för samtliga i familjen. Då var jag dessutom gravid, och begagnade gravidkläder är överraskande svåra att hitta, så det fick bli till att köpa lite nytt. Samma sak med amningskläder, även om jag hittade några begagnade. Vi fick också vår andra dotter, men hon har ju fått ärva storasysters kläder.

Hemligheterna till att hålla nere klädkostnaderna är två (and it ain’t rocket science):

1) Låt bli att handla. De allra flesta av oss vuxna har trots allt en hel garderob fylld med grejer. Vi behöver sällan mer, även om vi ”inte har något att ta på oss”. Som gravid och ammande har jag i princip använt kapselgarderob (jag vägrar köpa särskilt många plagg för en så kort tid livet) och det funkar jättebra (testa t ex Project 333 om ni inte är gravida/ammande och behöver gå ner i mängd kläder i garderoben).

2) Köp begagnat. För barnens del fungerar ju inte ”låt bli att handla”-grejen eftersom ungarna har en förmåga att växa ur sina kläder, ta sönder dem på ett sånt sätt att de är svåra att laga, och smutsa ner dem bortom igenkännlighet och bortom vad Vanish klarar av. Då måste man köpa. Men oftast, åtminstone när barnen är rätt små (upp till säg storlek 128, och då de inte är så små längre), går det utmärkt att köpa via begagnatmarknaden. Babykläder är ingen diskussion, det finns oändligt mycket i princip oanvända kläder att köpa för en spottstyver. Någonstans runt storlek 98-110 kan det bli lite bökigare eftersom ungarna sliter på sina kläder så att utbudet att sälja blir mindre, men det finns gott om det ändå. Ytterkläder går utmärkt att få för en fjärdedel av ordinarie pris. På loppisar brukar man kunna få t-shirts för 5-20 kr i vettigt skick. Byxor till pojkar har jag förstått är ett undantag, eftersom de oftast är sönder på knäna efter vild lek, men om det är det enda du behöver köpa nytt är det ju inte något stort problem. Och även om ni köper både skor och byxor nya så är det på inget sätt så att ni behöver lägga 5 640 kr per år på kläder för en treåring (eller 8 520 kr för en fyraåring!).

Med våra 8 800 kr på ett år la vi alltså drygt 730 kr per månad på kläder. Vi saknar ingenting; när treåringen behövde en ny overall hittade jag en i gott skick för hundra kronor. När hon behövde nya stövlar blev det faktiskt ett nyköp, men då efter att ha kollat var de var billigast online och med Refunder-kod på det. Jag har köpt tröjor, klänningar, skor, jackor och byxor via Sellpy. För egen del har jag köpt gravid- och amningskläder (både nytt och begagnat). Maken har gjort ett par nyköp under året.

Sen får man väl säga att om man är ett fan av dyra handväskor, exklusiva klockor, designer-skor eller sjukt dyra paraplyer så räcker 25 000 kr inte någonstans. Men är man villig att lägga sånna pengar på ett sådant intresse så är man kanske inte riktigt på den slingrande sparstigen heller.

Vad lägger ni på kläder och skor? Vad tycker ni om Konsumentverkets idéer om hur mycket pengar man kan/får lägga på kläder och skor? Vad skulle er klädbudget vara enligt Konsumentverket?

Konsumentverkets matkostnader för en familj

Konsumentverkets matkostnader för en familj

I Konsumentverkets ”Koll på pengarna” finns en massa roliga siffror att jämföra sig med. Jag tänkte gå igenom dem och vad jag tycker om dem, och hur vi ligger i vår familj som jämförelse. Vi börjar med matkostnaden.

Till att börja med har de ”förbrukningsvaror” som en separat rubrik. I denna, som för fyra personer ska gå på 270 kr/månad, ingår ”dagligvaror som främst används för vård och skötsel av hemmet som tvätt- och rengöringsmedel, toalett- och hushållspapper med mera”. Dessa saker ligger som del av vår matbudget, eftersom jag inte har någon ork att dra ut dem från matkvittona. Jag lägger således till 270 kr/mån till matbudgeten.

Vår matbudget skulle vara 840 kr för den yngsta (6-11 mån) som äter all mat hemma, 860 kr för den stora tjejen (2-5 år) som äter lunch på dagis, och 2 470 kr vardera för mig och maken. Ovanpå detta då ”förbrukningsvaror-pengen” på 270 kr. Totalt blir detta 6 910 kr. Det är faktiskt ganska väl tilltaget.

För att den yngsta skulle äta för 840 kr i månaden skulle kräva att hon åt köpe-barnmat till typ två mål om dagen. Om man räknar två färdig-rätter om dagen på 15 kr/st skulle det vara 900 kr/mån (räknat på en 30-dagars-månad). Ovanpå detta frukt, (köpe-)grötpulver, och eventuellt annat. Ja, okej, då blir det nog lugnt 840 kr i månaden. Men om man istället köper rotfrukter till facilt kilopris om typ 20 spänn kan man laga väldigt mycket mat till en väldigt låg kostnad.

Mellantjejen äter fil och müsli till frukost, och middag hemma. På helgerna givetvis alla mål med oss, och så lite frukt på det. Jag har inte räknat på det närmare, men 850 kr/mån låter ganska högt även här.

Slutligen, jag och maken. Jag tycker det är festligt att vi har lika mycket att äta för, när vi skiljer oss åt ganska väsentligt i kroppskonstitution, men okej. 2 470 kr per person – ja, det kan ju vara både mycket och lite. Äter man ute varenda lunch på jobbet är det inte alls mycket (lunch för 100 kr fem dagar i veckan i fyra veckor = 2 000 kr). Äter man matlåda och håller sig till det som är i säsong och billigt för tillfället är det dock rätt mycket.

Så hur ser det ut för oss? Förra året kan man se en radikal förändring i vår matbudget efter att jag tog mig an att sänka den – före och efter september 2018. Före september 2018 ligger snittet i butik på 5 286 kr/månad (borttaget januari, då vi var borta två veckor på semester så det var en mycket låg kostnad för mat i butik då). September till december sänks snittet till 3 926 – och då är både julmaten och nyårssupén inkluderad i decembers matkostnad (utan den blir snittet 3 410 kr). Visst är detta med bara tre ätande eftersom den yngsta då bara ammade, men ändå. Till detta kom även vår ”utemat”, men den vore enkel att skala bort om det behovet fanns. Inklusive utemat landade vi ganska nära de 6 030 kr/mån som Konsumentverket tyckte att vi fick lägga på mat förra året (då alltså minus den lilla som antingen inte var född än eller som bara ammade, vilket också ger lite mindre för förbrukningsvaror).

Det här året kommer vår matkostnad förmodligen vara väsentligt lägre sett som ett snitt över året, eftersom min tanke är att fortsätta på den inslagna vägen med billigare butiksköp. Vi får väl se var vi landar i slutet av året…

Så vad är take-away-message för det här? Att för Konsumentverkets beräknade kostnad kan man äta väldigt bra. Det är absolut ingen miniminivå utan den inkluderar att kunna äta ute då och då och köpa en del dyrare mat. Vill man så kan man absolut kapa – radikalt – och fortfarande äta god och hälsosam mat men till en mycket billigare peng.

Bokrecension: Störningen

Bokrecension: Störningen

Jag minns inte var jag fick tips om den här boken, men Störningen av journalisten Katarina Bjärvall var intressant läsning, inte minst när man relativt nyligen arbetat på en psykavdelning i rollen som AT-läkare. Störningen – ADHD, pillren och det stressade samhället handlar om den närmast lavinartade ökningen av ADHD-diagnoser vi sett det senaste decenniet. Andelen människor som medicinerar på grund av ADHD är högt – det kändes som att var och varannan patient under trettio även på vårdcentralen och akuten stod på Strattera, Elvanse, eller, kanske mest, Concerta. Folk som redan tagit dessa preparat i flera år och som inte reflekterade över det i någon större utsträckning, men också personer som sedan länge slutat ta dem men någon gång stått på dem (men de hade inte tagits bort i medicinlistan eftersom läkare är rätt dåliga på att ta bort läkemedel från medicinlistan).

Bjärvalls bok är ett försök att ta ett brett grepp om hela problematiken runt den ökande ADHD-diagnosticeringen. Det är sällan någon vidare munter läsning, oavsett om det handlar om läkemedelsbolagens påverkan på forskningen och deras intensiva marknadsföring av ADHD och dess mediciner (och detta tillägnas en stor portion av boken), Läkemedelsverkets dubbla stolar, och samhällsutvecklingen där allt mindre utsvävningar från den strömlinjeformade, produktiva normen tillåts. Läsningen om läkarna som sponsras av läkemedelsbolagen och inte ser minsta problem med detta. Den mest bisarra enskilda kommentaren i boken är från överläkaren och professorn emeritus Lars Jacobsson som var huvudansvarig utredare vid den stora rapporten om diagnosticering och behandling av ADHD från SBU, som säger: ”Objektiviteten tycker jag har gått alldeles för långt” gällande att man kanske inte både borde betalas från läkemedelsbolagen och samtidigt skriva utredning om hur man ska behandla ADHD…

Det finns en hel del annat i boken som också är bisarrt, ska sägas:

En annan marknad som växer är den för småbarn. I USA har tiotusentals två- och treåringar fått en adhd-diagnos. […] Experiment med adhd-medicin har ändå gjorts på barn så unga som två och ett halvt år.

Huuur skiljer man en tvååring med ADHD från en tvååring utan ADHD? Rimligen borde det inte alls gå att sätta diagnosen, med tanke på att det ska krävas ett längre perspektiv än vad två-tre års levnadstid kan ge, men alldeles oavsett – de flesta två- och treåringar jag känner (och jag känner ju faktiskt ett gäng numera eftersom stora tjejen är precis i den åldern och går på dagis) är (hyper)aktiva, lättdistraherade, ofta rätt okoncentrerade, glada och skrikiga om vartannat och allmänt liksom SMÅBARN. Men vad gör det när läkemedelsföretagen ser en möjlighet till en större marknad och när föräldrar blir allt mer stressade och upptagna med annat (i den åldern är det ju knappast skolan som ställer krav på ADHD-utredning, vilket boken visar på är rätt vanligt när barnen blir större).

En annan bidragande orsak till ökningen?

Utredningar som leder till ett positivt resultat, alltså en diagnos, är också mer lönsamma än de som leder till ett negativt resultat. Det beror på att de går snabbare. Ju tidigare under utredningen som diagnosen kan ställas, desto kvickare kan utredningen avslutas och desto fler utredningar kan enheten hinna med och fakturera. Hittar man däremot ingen snabb förklaring till patientens problem så måste man utforska varje tänkbart spår, enligt konstens alla regler, och det tar tid – och tid är som bekant pengar.

Ett kapitel som kopplar samman denna bok med Skärmhjärnan är kapitlet om skärmtid och dess genomgång av vad forskningen så här långt visat.

[…] Barn som har adhd-symtom, eller kanske bara en genetisk sårbarhet för adhd, är generellt sett mer benägna att tillbringa mer tid än andra framför skärmen. Där utsätts de för så mycket stimulans att den verkliga verkligheten bleknar i jämförelse. De får också allt mindre tid över för verkliga samtal, läsning, utelek och annat som stimulerar andra delar av hjärnan än belöningssystemet. Dessutom får de mindre dagsljus, vilket påverkar hjärnans utveckling.

Jag tycker framför allt delarna om att den verkliga verkligheten bleknar i jämförelse med skärmens underhållning är något att ta fasta på – och det inte bara för personer med ADHD, utan generellt. Om vi hela tiden serveras dopaminkickar från skärmen – oavsett om det är likes på Facebook, snabba vändningar i ett shoot-em-up-spel, eller något annat – så borde ju ”verkligheten” med till exempel en vanlig bok bli outhärdligt tråkig. En bok med bara svart text på vit bakgrund – vari ligger spänningen för en hjärna van vid konstanta kickar?

Boken är trevligt skriven med ett enkelt språk. Författaren är inte medicinskt utbildad utan journalist, och hon tar sig tid att förklara de olika läkemedlen, det man vet om orsakerna bakom ADHD, med mera på ett lättfattligt språk. Den riktar sig till alla som vill veta mer om ADHD och är inte alls någon medicinsk litteratur.

Köp boken hos: Bokus | Adlibris | Cdon.com  | eller bättre för din ekonomi, låna den på biblioteket!

Glöm inte att använda en cashback-site om du köper boken! ?

Hopbakslån

Hopbakslån

I Lyxfällan förekommer konceptet ”hopbakslån” väldigt ofta. Eftersom deltagarna har en förmåga att hitta allsköns kreditgivare – det är långivare jag aldrig hört talas om i nästan varje avsnitt – har de ju också ofta väldigt höga ränteavgifter. In kommer Lyxfällan-teamet på en vit springare (eller i en vit bil åtminstone) för att rädda situationen, inte sällan genom att samla ihop lånen i ett större lån och på så sätt få ner räntan. Så vad är ett hopbakslån? Ett hopbakslån är ett privatlån utan säkerhet (eventuellt med borgenär) på upp till ca 350 000 kr.

En av deltagarna i senaste säsongen har eventuellt tittat på tidigare avsnitt av Lyxfällan, eller möjligen pratat med bekanta som tyckt att hopbakslån lät som en bra idé. Hon hade nämligen tagit ett sådant för att bli av med alla sina smålån. Problemet? Att hopbakslånet hade högre ränta än flera av de smålån hon därmed blev av med.

”Jag tittade inte på räntan, jag tittade bara på hur mycket jag fick låna”, sa hon ungefär när Lyxfällan frågade om saken.

Man blir ju lite lätt förtvivlad av den typen av uttalanden. Är inte ränta något man lär sig någonting om i matten i skolan? Eller klarar folk bara inte av att omsätta de dammiga mattekunskaperna från skolan till sin egen verklighet?

Ett hopbakslån som samlar dina lån hos en enda långivare kan vara en jättebra idé – men det bygger på att räntan på hopbakslånet är lägre än de ingående lånens räntor. Har du många lån och vill bli av med dem genom ett hopbakslån måste du alltså först sätta dig ner och titta på vilka räntor du har på de lån du redan tagit, och därefter kan du ta ställning till om någon långivare erbjuder dig ett hopbakslån. Har du många lån kommer räntan vara hög alldeles oavsett, men även att få ner den ett par procent gör stor skillnad för månadskostnaden.

Har du en usel ekonomi där du tagit lån är lånen förmodligen en av de stora utgiftsposterna. Utöver hopbakslån brukar Lyxfällan jobba med att ringa långivarna och försöka få till stånd överenskommelser om tillfälligt frysta räntor (alltså att ingen ränta tas ut på lånet), minskade räntor, eller på annat sätt förhandla om dem. På det sättet kan man ofta få ner månadskostnaden rätt radikalt, och istället för att bara betala räntor – som ju inte minskar skulden – faktiskt börja betala av (amortera) på själva lånen. Ibland kan man också behöva amorteringsfrihet för att komma på rätt köl, men det är ju en tillfällig åtgärd eftersom skulden ju då ligger kvar.

Börjar jobba och slutar detoxa

Börjar jobba och slutar detoxa

I måndags skedde två saker – dels att jag med tårarna i ögonen lämnade man och barn hemma för att återvända till jobb på riktigt, och dels att min digitala detox tog slut. Så jag tänkte skriva en aning om dessa, som inte är kopplade till ekonomi (annat än att jag får heltidslön igen, snarare än föräldrapenning).

Det var oväntat jobbigt att återgå till arbetet och jag hade precis just nu helst sluppit. Hade gärna varit hemma ett antal veckor till med lillan, jag känner mig inte klar. Än värre blir det av att jag återgår till att göra väldigt korta placeringar – två veckor vardera på två olika kliniker – vilket innebär att jag den närmsta månaden i stort sett hela tiden är ny på jobb med allt vad det innebär av att inte hitta till toaletterna, vara trevlig mot alla, försöka förstå rutiner och tider, och så vidare. Därefter börjar jag på min vårdcentralsplacering, och där har jag jobbat ett halvår tidigare, så det blir skönt för där är jag inte helt ny.

Jag undrar om en del av anledningen till att det denna gång, betydligt mer än förra gången jag var mammaledig, tycker att det är jobbigt att gå tillbaka är att jag känt att livet varit väldigt meningsfullt hemma. Jag har bakat, tagit hand om hemmet, handlat billigt, gått långa promenader, träffat folk ibland, varit med mina barn, och helt enkelt levt ett väldigt givande ”hemmafruliv”. Och jag tycker verkligen inte att hemmafru borde vara ett sånt skällsord, för det har varit mestadels lugnt och harmoniskt och trevligt och icke-stressat.

Kanske påverkas jag också av att hänga digitalt med FIRE-folk. Alla pratar om vad som är meningsfullt på riktigt.

Samtidigt är det trevligt att vara på jobb ändå. Att prata med patienter och anhöriga är givande och att använda hjärnan för att detektivarbeta oss fram till vad som är fel på våra patienter (det är inte alltid helt givet). Det är det här jag utbildat mig för.

Vad gäller den digitala detoxen har jag sedan i måndags besökt Facebook för att kolla de aviseringar jag hade där (i stort sett inget intressant) och för att titta på Marketplace. Det senare gjorde jag faktiskt redan tidigare i helgen, då vi bestämde att vi skulle köpa en ny-begagnad cykel till stora tjejen, och en fin sådan inhandlades för 200 riksdaler i söndags. Dottern fick själv betala 40 kr, taget under stor allvarsamhet från hennes spargris. (Mycket stolt, både dottern och hennes föräldrar.) Har även besökt Twitter för att kolla aviseringarna, men varken på Twitter eller Facebook har jag kollat flödet. Facebook känns faktiskt totalt ointressant, och Twitter vet jag att det är så lätt att fastna i att jag hellre låter bli.

Jag har återinstallerat Instagram eftersom jag ändå inte använder det särskilt mycket, och jag vill kunna uppdatera framför allt min tårt-instagram på ett enkelt sätt (att komma ihåg inloggningarna till tre olika insta-konton är mer än jag känner för att ödsla hjärnkraft på).

Så resultatet av en månad utan sociala medier är att jag saknar dem väldigt lite och kommer behålla dem på en mycket låg nivå. Hemma tror jag att det har påverkat maken, för han sitter inte lika mycket med sin telefon. Vi har börjat lägga tusenbitarspussel ihop som familj istället (äldsta dottern älskar pussel och lägger ett par bitar på egen hand även i 1000-bitars), och jag har läst ett helt gäng böcker och skrivit en del blogginlägg. Barnen älskar att få uppmärksamheten när vi inte ständigt tittar på mobilen. Och för någon som tycker det är jättejobbigt att gå hemifrån på morgonen för att jobba hela dagen är det ju verkligen vettigare att umgås med dem än att sjunka ner i mobilen hela tiden.

Bokrecension: Så kan alla svenskar bli miljonärer

Bokrecension: Så kan alla svenskar bli miljonärer

Per H Börjesson är VD och huvudägare i Investment AB Spiltan, och hans bok Så kan alla svenskar bli miljonärer är något av en klassiker. Skriven 2011 och uppdaterad 2016 har den enligt omslaget tryckts i 180 000 ex, och då sannolikt en bit fler eftersom den nya upplagan gissningsvis tryckts i ett par ex också.

Boken är uppdelad i tre delar (”Privat rikedom”, ”Olika sparformer – konkreta råd” och ”Din totalekonomi”) plus ett frågor-och-svar-avsnitt. Första delen heter ”Privat rikedom” och allra första kapitlet tar upp den klassiska ”Spara 10% av lönen”-regeln. Resterande är andra klassiska delar av hur man sparar och får ihop en förmögenhet. Köp ditt boende, spara i aktier och fonder – och ett par kängor mot finansbranschen.

Ett roligt citat jag gillar är:

I knallebygderna i Västergötland där jag är uppvuxen lägger man fram lika många kakor som det kommer besökare. Andra är uppvuxna med att man alltid ska lägga fram fler kakor än besökare. I båda fallen är kakfaten ofta slut när kaffet är uppdrucket. ”Lite räcker, mycket går åt” är en bra devis som sparar pengar åt dem som lever efter den.

Därefter följer del två som har ytterligare en mängd (välförtjänta) kängor mot finansbranschen. Den övergripande titeln för sektionen är ”Olika sparformer – konkreta råd” och sammanfattningsvis är det så här: Ja till ränteplaceringar, amortera på egna lån, börsaktier, onoterade aktier, indexsparande, verkligt aktiva fonder, och regionala fonder, frågetecken (alltså det beror på) till fond- och kapitalförsäkringar samt utländska aktier, och nej till alla andra märkliga produkter finansbranschen hittat på. Orkar man inte låna/köpa boken och läsa den finns det också samma information på Sparklubben. (Sparfakta –> Sparalternativ) som drivs av Börjesson/Spiltan.

Boken är straight-forward, enkel och ganska grundläggande. Jag tycker att den blir lite torr ibland, samtidigt som de många exempel Börjesson ger på allt möjligt – från klassiska räkneexempel på vad ränta-på-ränta-effekten gör till exempel från verkligheten på galet dyra lösningar som finansbranschen föreslagit tlll olika personer – gör den mer levande.

De konkreta tipsen är förmodligen bokens främsta behållning och jag önskar att majoriteten av Sveriges befolkning skulle läsa dem. Hade alla varit medvetna om de dyra skräpprodukter finansbranschen vill få oss att köpa så hade de inte kunnat sälja dem.

Köp ljudboken hos: Bokus | Adlibris | Cdon | eller investera på Spiltan så får du boken hemskickad gratis!

Glöm inte att använda en cashback-site om du köper boken! 😉

Egen Play doh!

Egen Play doh!

För ett tag sedan köpte jag ett paket med lera i fem färger, ett gäng stansar och kavel med mera, för det facila priset av typ 70 kr på Tiger. Dottern hade under en period tittat på YouTube på när andra leker med Play doh, något jag inte var vidare förtjust i (det finns bättre saker att titta på och YouTube är en skrämmande plats att släppa iväg ett barn på, även om man tror att man har uppsikt går det fort för dem att klicka vidare). Jag tyckte att det var en mycket bättre idé att hon lekte med egen lera istället.

När leran lekts med under ett par veckor blir den dock väldigt smulig och tråkig, med resultatet att smulor hamnar i mattan under bordet och gör mamma lite irriterad. Så vi letade upp ett recept på nätet på egen Play doh, istället för att köpa ny (för det är dyrt).

Ingredienser

  • 5 dl vetemjöl (300 g)
  • 3 dl salt (360 g)
  • 2 msk citronsyra (30 g)
  • 2 msk rapsolja
  • 4 ½ dl vatten, kokhett
  • pastafärg

Gör så här

  1. Häll ner de torra ingredienserna i en bunke till en hushållsassistent.
  2. Tillsätt oljan och det kokande vattnet över mjölblandningen. Arbeta till en smidig deg som lätt lossnar från kanterna. Låt degen svalna lite och stjälp sedan upp den på ett bakbord.
  3. Dela degen i så många färger du vill ha. Färga degen med 1–2 droppar pastafärg och knåda tills den är välblandad. Degen kan förvaras i plastpåse i kylen i ett par veckor.

Måste säga att jag är mycket nöjd med resultatet. Och det är betydligt billigare än vad man än kan tänkas hitta i butik…

Kostnadstak för presenter till barnkalas

Kostnadstak för presenter till barnkalas

Frihetsmamman skrev för ett tag sedan om det här med barnkalas och hur det tenderar att dra iväg, inte enbart när det egna barnet ska ha kalas (vilket då helst ska vara på Leos lekland och är det inte det, då ska det vara temakalas med Frost-muggar och -tallrikar som kostar mer än vad en riktig tallrik kostar på Ikea…), utan även när barnet ska gå på kalas hos sina kompisar, då de givetvis ska ha med sig en present.

Detta fick mig att ta tag i något som jag länge planerat – att i föräldragruppen föreslå att vi skulle sätta ett tak för vad presenterna ska kosta.

Jag var ärligt talat rätt nervös för att lägga fram detta i chatgruppen. Skulle jag framstå som snål och ogin mot barnen? En Joakim von Anka som vill bada i pengarna men inte ge bort så mycket som ett öre? Eller ännu värre, Krösus Sork.

(Sparsamhet och investerare har verkligen inga vidare förebilder i barnseriernas värld.)

Med en kompis som också har barn på förskolan, som också tyckte att det var en bra idé, i ryggen vågade jag lägga fram förslaget. Jag hade inte behövt oroa mig. Tydligen är det så – chockerande nog – att det är få andra föräldrar som har lust att lägga enorma mängder pengar på tveksamt uppskattade prylar till andras ungar. Förslaget möttes av idel tummen upp och ”Bra förslag!”.

Vi satte ett tak på 100 kr per barn. Fritt fram givetvis att hålla sig en bit under det också, men så slipper vi som föräldrar funderingarna kring huruvida det låter våra barn ge bort är ”bra nog”. Jag tror att det är få barn som noterar skillnaden om de får pysselböcker för 30 kr eller Lego för 300 kr. Och för en hel hundralapp får man faktiskt rätt mycket till barn om man bara letar lite.

Har ni några generella regler på er förskola/skola angående presenter? Har du själv någon strategi för att presentbudgeten inte ska dra iväg orimligt mycket?

Bokrecension: Digital Minimalism

Bokrecension: Digital Minimalism

Det blev något ironiskt efter ett tag att lyssna på denna bok, Digital Minimalism av Cal Newport. Anledningen? Att han, som titeln hintar om, vill minimera användandet av mobiltelefonen. Med tanke på att ljudboken är sju timmar lång blev det ju ett tag att ha hörlurarna i öronen och vara avskärmad från världen – exakt det Newport vill att man ska sluta vara.

Han är inte anti-digitaliseringen egentligen. Visserligen har han varken Facebook, Instagram eller någon annan typ av social media, men han tycker inte att den i sig är förskräcklig. Han förespråkar dock genomgående att man använder den på ett medvetet sätt. Inte bara ägnar timmar åt att uppdatera Facebook-flödet och trycka tummen upp på otalet statusar, såsom det gärna blir i dagens samhälle. Just att inte trycka like på andras statusuppdateringar/foton/etc ägnar han ett helt litet kapitel åt.

Bokens första del handlar om den digitala detoxen, som jag själv påbörjade den 7 mars. Det handlar om trettio dagar då man i princip helt stänger sig själv ute från sociala medier. Varför? Så här skriver han:

[…] something that occurs in a short period of time and is executed with enough conviction that the results are likely to stick.

Egentligen är detoxen i tre steg: 1) Sätt upp regler/bestäm vad du kan vara utan, 2) 30 dagar utan, och 3) Återintroducera det som ger tillräckligt med värde till ditt liv.

Reglerna får man sätta upp själv, så att det passar ens liv – till exempel kan de flesta förmodligen inte skippa att kolla jobbmailen i en månad bara för att de är på en digital detox. Samtidigt rekommenderar författaren att ha så få undantag som möjligt, eftersom det annars är lätt att tappa bort sig i en rad olika undantag. Facebook och liknande sociala medier bör vara helt avstängda. Tror man att det kommer innebära skador bland relationerna om man inte like-ar och skriver ”aaaw” på sina kompisars bilder av sina ungar och liknande rekommenderar författaren att man förvarnar att man kommer dra ner på Facebookandet. Å andra sidan kan man ju fundera över om det är någon vidare vänskap, om kompisen blir förbannad för att man inte trycker tummen upp… (som när en bekant till maken hörde av sig och sa, ”Som du nog har märkt har jag tagit bort dig som vän…” och maken givetvis inte märkt något – det är nog ytterst få de flesta av oss skulle märka om de försvann.)

Boken har en lång sektion om solitude, alltså att kunna vara ensam med sina tankar utan störningsmoment. Jag känner igen mig väl i detta, och det gör nog väldigt många andra med mig. Vi kan idag inte stå och vänta på bussen, eller gå en promenad, eller vänta på en kompis på ett café, utan att mobilen åker fram. Slentrianmässigt kollar vi sociala medier trots att det bara var tio minuter sedan sist (tydligen visar statistiken det: att vi kollar mobilen var tionde minut under vår vakna tid – och att det finns de som vaknar mitt i natten och kollar mobilen också, men det måste jag säga att jag aldrig gjort). Han berättar om Abraham Lincoln och hans resor ut till en gård för veteraner, där han hade tid för sig själv och tänkte. Lincoln är inte det enda exemplet, och ibland känns boken lite spretig på grund av detta. Författaren är uppenbarligen otroligt beläst och har både kunskap och intresse på vitt skilda områden, men ibland känner jag att det blir lite långrandigt för att komma till en poäng. Förmodligen hade boken kunnat vara fyra-fem timmar lång i läsversionen, snarare än sju, om man bara varit lite gladare i att kapa.

Andra saker boken går igenom är meningsfulla hantverk och vikten av att arbeta med våra händer, vad skillnaden är mellan ”communication” och ”connection” (där den förra är samtal ansikte mot ansikte, och den senare är sociala medier), och mycket mer.

Boken är väl värd att läsa och ger definitivt en hel del grund för funderingar: Vad gör mobilen med oss? Vad missar vi när vi går med näsan fast i skärmen? Och kanske mest av allt: Vill jag ha det så?

Köp boken hos: Bokus | Adlibris | Cdon.com  | eller bättre för din ekonomi, låna den på biblioteket!

Glöm inte att använda en cashback-site om du köper boken! ?

Sista veckan av digital detox

Sista veckan av digital detox

Det är knappt en vecka kvar på min digitala detox och sociala medier-förbud. Ironiskt nog slutar det samma dag som jag börjar jobba, vilket inte var planerat på något sätt men så blir det.

På sistone har jag inte funderat så mycket på sociala medier. Tiden är fylld med annat istället. Att kolla mailen två, tre gånger om dagen tar ingen tid och det är inte så mycket annat som lockar i telefonen. Även om jag insåg mitt eget beroende innan så har jag nog inte fattat just hur mycket tid och hur beroendeframkallande det varit. Jag har öppnat Facebook/Twitter/Instagram i tid och otid, närhelst jag varit det minsta uttråkad.

Jag är mer närvarande med barnen har jag märkt. Det är nog det allra bästa.

Jag har läst flera böcker.

Jag har njutit av att gå promenader ute utan att ha någon podd i öronen. Ibland har jag det fortfarande, absolut, men innan var det 100%. Jag kunde knappt gå runt kvarteret när lillan skulle sova utan att sätta i hörlurarna. Men det är faktiskt ingen dum idé att lyssna på sina egna tankar ibland, istället för att bara bombarderas av andras tankar.

Som en bieffekt av att inte titta på sociala medier, och därmed lägga undan telefonen mer, har jag också minskat antalet inloggningar på Avanza. Inte heller det ger ju något särskilt när man investerar långsiktigt.

Jag kan inte annat än rekommendera det här för alla som har funderingar kring sin användning av sociala medier. Vi är många som sjunker ner i dem alldeles för mycket och glömmer den verkliga verkligheten runtom oss. Känslan av solens värme mot kinderna, ljudet av vinden genom träden. Alla knoppar som nyfiket tittar upp i vårvärmen. Det är dumt att missa bara för att man ska hålla koll på vad en gammal klasskompis pojkvän gör om dagarna.

Copied!