Primära och sekundära kostnader

Primära och sekundära kostnader

I senaste avsnittet av ChooseFI-podden intervjuas Joel som har podden How to Money. Hans eget bästa avsnitt var #48 om primära och sekundära kostnader och eftersom det lät intressant kunde jag ju inte låta bli att lyssna. Och det var intressant (om man hoppar över de första tio minutrarna där de pratar craft-öl som är så fullständigt ointressant för mig att jag hade stängt av om jag inte samtidigt varit ute och cyklat).

Primära kostnader

Varje pryl vi köper kostar. Det vet vi ju. Hus, bil, kläder, prylar. Det direkta priset för något är den primära kostnaden – 150 kronor för en tröja på HM, 3,7 miljoner för ett hus, 6 000 spänn för en grill. Vad det nu kan vara. Så länge du köper vad det nu är kontant är den direkta kostnaden enkel, men ska det göras på avbetalning blir det genast lite bökigare. Här minns jag faktiskt inte hur de delade upp det i avsnittet, men de pratade räntor på t ex boende. Jag tänker mig att det är en “hård” sekundär kostnad (mer om det strax). Den direkta kostnaden är hur som haver relativt enkel att förhålla sig till. Är tröjan värd 150 kr? Är huset värt 3,7 miljoner?

Sekundära kostnader

Men sedan kommer de in på det som är mer intressant: sekundära kostnader. Dessa delas in i hårda och mjuka.

Hårda kostnader är de man inte kommer undan. Om du köper en bil så kommer du inte undan trafikförsäkring, skatter, och så vidare. Så länge du har bilen i din ägo kommer den att kosta dessa saker, oavsett du vill det eller ej. Det är inget du kan göra ett medvetet val för att komma undan (annat än valet än att inte köpa bilen). På samma sätt kommer det vid köp av ett hus till kostnaden för pantbrev, lagfart, fastighetsavgift, och eventuellt fler kostnader du inte kan göra något åt. Det är dock kostnader som måste vara med i beräkningarna när du väljer att köpa huset. Så det där för 3,7 miljoner kanske bara har pantbrev på 1 miljon och du kommer ha 3 miljoner i lån, då blir det 2 miljoner att ta pantbrev på (ca 40 000 kr). Lagfarten kostar 55 325 kr. Och fastighetsavgiften landar på max ca 7 000 kr om året. Plötsligt är det inte 3,7 miljoner, utan 3,8. Det gäller att ha det med. Till hårda kostnader bör nog även räntan räknas, eftersom det tillkommer till den primära kostnaden och är något som är svårt att göra något åt (annat än att man kan förhandla sig till så bra ränta som möjligt, givetvis).

Sedan kommer kanske den mest intressanta delen: mjuka kostnader eller livsstilskostnader.

Så nu har du köpt det där huset för 3,7 (3,8) miljoner. Men är den inte lite sliten? Vi gillar ju planlösningen, men köket är ju inte riktigt i vår stil. Och badrummet är ganska sunkigt. Dessutom behöver det ju målas om, för man kan ju inte ha rosa väggar. Vad skulle folk säga om de kom hem till oss och såg det?

De mjuka kostnaderna är de vi väljer själva. Ett kök från 1980 som fungerar behöver inte egentligen bytas ut – men många (de flesta?) kommer vilja byta ut det. För att få sin egen prägel, för att få en modern stil, för att passa in, för att man själv, familj och vänner ska tycka att det är fint. Oavsett anledning är det ju något som behöver läggas till i budgeten när man tänker sig köpa ett hus för 3,7 miljoner. För plötsligt kanske det är 4,2 miljoner istället, när kök och badrum är färdiga?

När du köper bilen, kommer du vilja pimpa den? Bygga ett garage till den? Köpa prylar att ha i den? Allt detta är mjuka kostnader.

Mjuka kostnader finns inte bara i hus. I podden tar de upp fritidsintressen som något som i de allra flesta fall kan gå från väldigt billiga till väldigt, väldigt dyra. Det går ju inte annat än att hålla med. ett matlagningsintresse kan vara allt från att hitta på så billiga recept som möjligt och skapa något som Portionen under tian, till att köpa teppanyaki-häll och alla annan svindyr utrustning man kan tänka sig och bara jobba med exklusiva råvaror. I podden har de golf som ett exempel, från att spela på den lokala banan med ett och samma golfset genom åren, till att kajka värden runt och betala greenfees på världens bästa banor, med ny utrustning varje år och nya kläder som givetvis matchar, för att inte tala om hotellkostnader och mat, och dessutom måste man ju ha en golfbil?

Hur hanterar man det då?

Poddens tankar kring hur man kan hantera detta är följande:

  1. Brainstorma kostnader. Vad kommer inköpet av den här grejen/boendet/bilen/whatever innebära för kostnader? Den primära kostnaden är enklast, men vad kommer för sekundära kostnader med inköpet?
  2. Känn dig själv angående de mjuka kostnaderna. Kommer du kunna stå emot?
  3. Analysera hur mycket du kommer använda den, och värdera vilken glädje du kommer kunna få ut av den. Det kanske är värt kostnaden, och du kanske även tycker att de sekundära kostnaderna är okej? Det är okej att lägga pengar på saker och ting som man verkligen värderar, det handlar inte om att få ner budgeten till noll, men att man gör ett aktivt val och inte låter prylarna äga en.
  4. Take action. Köp eller köp inte.

Som vanligt handlar det om att vara medveten om de val man har och de val man gör.

Har du tänkt på dina inköp på detta sätt?

Sommar

Sommar

Frihetsmamman har en förmåga att skriva tänkvärda inlägg, så även denna gång. Jag har själv funderat över samma saker som hon skrev om:

På sätt och vis tycker jag sommaren borde vara vansinnigt billig. Låga energikostnader, möjligheter att promenera/cykla till arbetsplatsen, ledighet som möjliggör god planering av måltider och ett helt skafferi i naturen av såväl bär som frukt och kryddor. Det finns kort sagt en massa anledningar till att kostnaderna borde vara låga. Istället pratade flera kollegor om att de kände sig ovanligt fattiga just under sommarens månader.

Jag känner precis likadant. På vintern ligger fakturan från Tekniska verken mellan tre och fyra gånger högre än den gör så här mitt i sommaren, när fjärrvärmen kostar 16 kr utöver de 490 som är månadskakan av årsavgiften (på grund av årsavgifter är det omöjligt att komma under tusenlappen i betalning till Tekniska verken, mummel mummel).  Vi producerar massor av el via solcellerna, så där går vi plus snarare än minus. Trädgården levererar potatis, bär, rabarber och mycket mer.

Ändå blir det dyrt med sommar.

Och det verkar vara precis samma sak som Frihetsmamman skriver om och ser i sin bekantskapskrets: allt unnande under sommaren. Glass. Jordgubbar. Uteluncher. Restaurangmiddagar. Liseberg, Kolmården, Gröna Lund eller vad man nu bor nära. Några nätter på hotell för att man ska hälsa på/göra ditten. Barnens aktiviteter.

Så rinner pengarna iväg. För vår del finns det ytterligare en kategori som drar pengar: trädgården. Denna evigt föränderliga, underbara plats. Just nu håller maken på att slå i de sista spikarna i barnens nya lekstuga. Förra året byggde vi trädäcket som sagda lekstuga står på, och förra året skapade vi också vår yta med pallkragar. I planerna finns även ett uterum för att kunna njuta av en längre säsong. Kanske inte helt FIRE, men samtidigt tycker jag att det är FIRE, för att det är saker vi njuter av, saker vi verkligen använder (eller kommer använda). Saker som optimerar, som gör det ännu enklare att vara hemma. Stora tjejen står och hoppar upp och ner av otålighet för att hon vill inviga sin nya “sommarstuga” som hon kallar den.

När det gäller trädgårdsprojekten är det faktiskt inte pengarna som är min största fundering, det är tiden. Tiden det tar att bygga sakerna vi vill ha. Maken är händig och har hjälp av sin händige far (som dessutom har en subdivision till Bauhaus hemma hos sig med alla verktyg man kan hitta där), men för att de ska kunna ägna tiden åt att bygga krävs det att någon har hand om barnen. Det gör att den tid han kan bygga är när jag är hemma, vilket innebär att vår familjetid blir vingklippt. Det får man ha med i kalkylen, för tid är det viktigaste vi har.

Om två veckor har jag semester. Förutom ett besök till mina föräldrar i Skåneland har vi ingenting planerat. Det känns otroligt skönt. Vi har haft alldeles för tungt planerade kalendrar som det är, och nu behövs det luft. Tid att bara vara. Att packa en korg och dra på picknick, att åka och bada om vädret tillåter, att utnyttja våra årskort till Kolmården. Det ska bli otroligt skönt.

En sorts månadsavstämning

En sorts månadsavstämning

Det blir en liten annorlunda avstämning, för att min ork tryter.

En varm och härlig sommarmånad är till ända. Förra året vid den här tiden var jag höggravid och avskydde värmen, så trots att det är varmt och klibbigt det här året är det inte ens på samma karta av obekvämt. Dessutom har det ju det här året faktiskt regnat då och då, och varit generellt svalare än förra året, så allt är lite enklare. Tja, bortsett från att jag sitter instängd i ett mottagningsrum hela dagarna och svetten rinner längs ryggen och alla patienter nästan chockat frågar om folk inte svimmar här inne när det är så varmt… Men det har de faktiskt inte gjort.

Förra veckan var första gången jag rekommenderade boken “Jag lämnar ekorrhjulet” till en patient. Redan när jag läste den kände jag att det skulle kunna bli aktuellt och i veckan kom rätt patient. Hon tog tacksamt emot boktipset och jag hoppas att hon läser den.

Månaden har också innehållit ett jag som nära nog gått in i väggen. Det utlöstes av det negativa besked jag fick om ST:n jag sökte, vilket gjorde mig mycket ledsen. Samtidigt fortsatte heltidsjobbet – ironiskt nog med två veckors placering på den klinik som precis tackat nej till mig – och jag hade tårtor att göra, blogg att skriva, barn att ta hand om inklusive äldsta dotterns födelsedagskalas, och ett sidoprojekt som tog mycket tankeverksamhet och tid. Jag orkade till slut ingenting och ville bara sitta i ett hörn och gråta. Sov hur mycket som helst och var ändå trött hela tiden.

Nu har jag kapat nästan allt. Jag är åter på vårdcentralen och har tillåtit mig själv att gå ner till samma antal patienter som alla andra AT- och underläkare har, istället för 20-25% fler “bara för att” (jag ska vara duktig). Dragit ner på blogginläggen till när jag hittar något kul att skriva om. Tackat nej till fler tårtor. Pausat sidoprojektet. Fokuserat helt och fullt på mina barn och min man när vi är lediga tillsammans.

Sakteligen har livet återvänt och även om jag inte är på topp än så känns det nu hanterbart. Märkligt nog har de senaste inläggen jag skrivit blivit väldigt välbesökta, det är ju kul, och förra månadens besöksantal blev hela 11 846 mot föregående månads dryga 7 000. Populärast var att Kicki Danielsson inte har råd att gå i pension, följt av om man kan leva på 10 000 kr, och fallstudien från Economista-gruppen.

Månadens sparkvot landade på 46,61% vilket inte är så bra jämfört med vår vanliga nivå, men jämfört med för över två år sedan kan jag ju nu också säga exakt var pengarna har tagit vägen. En del av pengarna är dessutom utlägg som vi framöver kommer få tillbaka. Och inkomsterna är lite lägre nu med maken som är föräldraledig, också en del av förklaringen.

Kan man som ung singeltjej leva på 10 000 kr i månaden?

Kan man som ung singeltjej leva på 10 000 kr i månaden?

Fortsätter på temat Economista-inlägg. Det här var ett betydligt kortare inlägg. En mamma skrev i gruppen om att hon ville hjälpa yngsta dottern hemifrån, men dottern har “noll koll” och mamma gör en budget och kostnadsberäkningar men blir “osäker”:

Klarar man att “leva” om man har uppåt 7 500 kr/mån i boendekostnad (inkl amortering, ränta, avgift till föreningen, hushållsel samt hemförsäkring) och tjänar 22 000 kr/mån (ca 17 000 kr netto)?

Alltså förlåt men va?

Så tjejen, som av allt att döma kommer bo själv, skulle ha 9 500 kr kvar efter allt som har med boendet att göra och mamman undrar om man kan leva på det? Hur är det ens en fråga? Hon borde klara sig på 1 500 på mat, hon behöver kanske ett kort till kollektivtrafiken (om hon inte cyklar), och sen är det lite hygien och sånt. Hon borde kunna lägga undan flera tusenlappar till ett sparande på den typen av inkomst och utgifter.

Men det är klart, är man van att fixa naglarna och ögonfransarna på salong, klippa håret hos frisör varannan månad, har ett gymkort, bil, flera uteluncher och fikor varje vecka, och så vidare, då är det väl en annan femma. Då kan jag ju å andra sidan känna mig så hård att jag tycker det är en del av att flytta hemifrån och bli vuxen, att inse att pengarna inte räcker till allt. Jag har ingen aning om tjejen är lagd åt det hållet, men undrar man om man som ensamstående klarar sig på 10 000 spänn i månaden utöver boendet så…

Med den här inställningen skulle ju ingen kunna plugga med bara studielån, det skulle ju inte “gå”. Även om man då kan ha en studentlägenhet som kostar mindre så är ju nettoutbetalningarna för lån och bidrag trots allt radikalt mycket lägre än 17 000 kr.

Kan inte hjälpa annat än att tänka att dottern är rejält curlad. Jag säger inte att man inte ska hjälpa sina barn att flytta hemifrån och det är fritt fram att hjälpa till att finansiera en lägenhet – men tjejen får väl ändå vara involverad i budgeten och försöka förstå vad det innebär att flytta? Eller är hon så bekväm med Mamma AB som städar, tvättar, lagar mat och liknande att hon inte vill flytta? Man börjar ju undra…

Case-study från Economistagruppen

Case-study från Economistagruppen

I ett anonymt inlägg i Facebooks Economista-grupp var det en tjej som frågade om råd. Hennes problem är att utgifterna är större än inkomsterna, vilket ju är stressande. Hittills har hon löst det med försäljningar på Blocket och sånt, men det håller ju inte i evighet.

Ekonomin i korthet

Fast månadslön: 24 100 kr, vilket tydligen ger 16 500 kr ut i snitt varje månad (efter “diverse avdrag”)

Boende: Bostadsrätt som ägs ihop med sambo
– Lån 4 685 kr
– Avgift 2 877 kr
– Internet och el 1 690 kr
Totalt ca 9 300 kr ut på boende/månad

Varje månad överför de 10 000 kr vardera till en gemensam pott för boende, mat, försäkringar, hundar, etc.

Bil: Passat från -16
Användning: kör till och från jobbet varje dag med två stora hundar, kör till familjen/släkten ett par timmar bort
– Lån 115 000 kr
– Avbetalning 1 652 kr/mån
– Diesel 2 000 kr/mån
– Trafikförsäkring 377 kr/mån
– Trängselskatt 1 000 kr/mån
– Skatt 3 900 kr/år –> 325 kr/mån
Totalt 5 354 kr/mån

Övrigt
– CSN 799 kr
– Hundförsäkring 531 kr
– A-kassa 115 kr
– Glasögon avbetalning 277 kr
– Telefon 814 kr (telefon + abonnemang)

Skulder
– Kreditkort 49 000 kr (kreditkort avstängt sedan länge)
Månadskostnad 1 565 kr (nedförhandlat)
– PT-utbildning 16 468 kr
Månadskostnad 1 500 kr (nedförhandlat)

Totala utgifter får jag då till 20 955 kr, vilket jag förstår gör det grymt stressande om man bara får ut 16 500 kr. Det är -4 500 kr/månad, eller -53 000 kr/år. Det blir enormt mycket pengar att försöka täcka från månad till månad med försäljningar av grejer.

Mina tankar

Till att börja med undrar jag hur det står till i parets förhållande. Sambon har enligt inlägget högre lön, inga lån/skulder annat än bolånen, och kan lägga undan en större summa pengar varje månad medan hon

gråter mig till sömns var och varannan natt. Vi har inte haft det topp under våra år och har en del kvar att arbeta på, ekonomin är en stor del av det. Vi pratar inte alls om läget utan kör på som det alltid har varit.

Att inte diskutera ekonomi i ett förhållande är inte ett hållbart sätt. Förr eller senare kommer det slå tillbaka på dem och det verkar som att det redan gör det för dem. Jag undrar ju hur man som sambo kan stå bredvid och titta på när den andre mår så här dåligt. Är det verkligen något att bygga en framtid på? En rimlig tanke skulle ju vara att han, med en högre lön, under en period kunde ta en större del av boendekostnaderna bara för att hjälpa till. Det är klart att det inte är något måste och att man måste vara ense, men man måste PRATA om det i alla fall.

Men bortser vi från den lösningen och antar att hon får klara sig själv får man ju se över två delar: inkomsterna och kostnaderna. Gällande inkomsterna skriver hon

[lönen] är i dagsläget inte justerbar förrän nästa år (om jag inte byter arbete men det är inte planerat som det ser ut nu, mest pga förmåner som är extremt svåra att hitta på andra arbetsplatser)

Jag förstår inte vad det är för “avdrag” som görs på lönen, men det verkar vara en hel del som äts upp. Det borde ju vara någonstans mellan 18 000 och 19 500 kr tycker jag ut, beroende på var hon bor. Är det verkligen så förmånligt med det jobb hon har? Hon har CSN-lån (från månadskostnaden kan man gissa på flera års utbildning), vad har hon utbildat sig till?

Går det inte att höja lönen på det ställe man redan jobbar, ta extrapass, eller byta jobb, så är ju den fjärde lösningen att söka extrajobb. Allt från att tjäna pengar på någon hobby till att dela ut tidningar, “side hustles” finns det ju rätt gott om, om man är öppensinnad och verkligen motiverad. Skulle hon hitta ett sidojobb med 5 000 kr i månaden in extra skulle det täcka hennes nuvarande pengabrist. Även om det “bara” skulle ge någon tusenlapp skulle det ju ändå lätta på trycket.

Och sedan utgifterna.

Boendekostnaderna uppgår till 9 300 kr som delas jämt, alltså 4 650 kr för henne att betala. Här är det mest internetkostnaden som låter extremt hög och som borde kunna göras betydligt mindre. Av de 10 000 kr återstår, när de nuvarande boendekostnaderna är betalda, 5 350 kr som ska gå till hälften av all mat, försäkringar, hundar, mm. Det borde man kunna trycka ner en del, med billigare mat till hundarna, billigare mat för egen del (portionenundertian är ju en rekommendation), och att se över vilka försäkringar som faktiskt behövs.

Angående bilen känns den rimliga lösningen som att sälja den, oavsett om hon “är i behov av en snarlik bil”. Äldre än 2016 som därmed blir billigare borde kunna hittas, tänker jag utan att vara insatt det minsta i bilar. Det låter bara som att över 5 000 kr i månaden på bil är en orimligt hög kostnad. Dessutom verkar personen i fråga bo i Stockholm eller Göteborg med tanke på trängselskatten, vilket borde medge möjligheter att åka kollektivt istället för att åka bil. Samåkning är en annan möjlighet. Att åka till hemstaden går förmodligen också det kollektivt, även om det ju är svårare med två stora hundar. Blir hon av med bilen skulle hon ju dock lösa hela sin ekonomiska situation, eftersom det är vad hon går minus varje månad, även om hon behöver ett kort för kollektivtrafiken.

Och sen undrar jag varför hon måste ha med sig hundarna till jobb? Krävs de i jobbet (i så fall kan man ju tycka att arbetsgivaren borde stå för en del kostnader) eller är det för att hon vill/måste ha med dem för att de blir lämnade ensamma annars för länge? Borde inte sambon ta lika stort ansvar för hundarna i så fall, eller ekonomiskt kompensera henne när hon behöver en större bil? Och om de måste följa med för att de inte kan lämnas ensamma så länge, är det ett alternativ att sälja eller lämna bort hundarna till någon annan? Jag vet att det är tufft och att de är familjemedlemmar, men att ha hund kostar och i det nuvarande läget håller inte ekonomin för det. Hundarna är uppenbarligen en kostnad, lite oklart hur stor men hon står för en av försäkringarna som går på 6 300 kr/året. Till det kommer mat, samt försäkringen för andra vovven. Om en av dem dessutom blir sjuk blir det snabbt dyrt trots försäkringar.

I övrigt-kategorin finns CSN. Med 800 kr i månaden betalar hon nästan 10 000 kr om året, och det kanske går att diskutera med dem (jag är inte insatt i CSN) för att tillfälligt sänka. Tycker det vore värt ett samtal med dem åtminstone. Hundförsäkringen går det förmodligen inte att göra så mycket åt (man kan fundera på en högre självrisk, men då gäller det ju att kunna betala den). Glasögon på avbetalning var tydligen nödvändigt, även om jag tror att det hade gått att få dem betydligt billigare än att betala 277 kr/månaden i x antal månader, om hon valt billigare bågar (men det vet jag inte, det kanske är billigast möjligt).

För telefonen skriver hon

Har sänkt mitt abonnemang till det lägsta möjliga, betalar 814 kr för abonnemang + telefon.

Om den där telefonen snart är avbetald skulle det gå att få ett mycket billigare abonnemang än galna 814 kr/mån. Vimla med 2 GB surfmängd kostar just nu 50 kr/månaden i 3 mån, sedan 100 kr/mån. Till exempel. En annan variant är väl att se om hon kan sälja mobilen och bli av med kostnaden, för att istället köpa en billig variant. Oavsett vad är det där galet mycket.

Gällande skulderna verkar hon ha gjort vad hon kan, eftersom hon förhandlat ner avbetalningarna, så det är förmodligen inte mycket att göra där. Att inte ta nya lån verkar hon ha lärt sig – eller ja, någorlunda åtminstone. Hon har ju uppenbarligen köpt glasögon, mobil, bil och PT-utbildning med hjälp av lån, men oklart hur längesedan det var hon tog dessa beslut. Såväl glasögon som mobil låter ju som dyra historier, inte i närheten av billigast möjliga.

Vill man ta den lite mer extrema vägen så är det att be sambon köpa ut henne ur lägenheten så att han tar boendekostnaden och hon betalar hyra till honom. Sälj hundarna, sälj bilen, åk kollektivt, ät vegetariskt så skulle det hela lösa sig snabbt. Då skulle hon kunna ha en buffert och klara av sin ekonomi. Men det är tveksamt om hon är villig att göra så pass stora förändringar. Bil, hundar, dyr mobil är hur som haver lyx hon inte har råd med just nu.

Kicki Danielsson har inte råd att gå i pension

Kicki Danielsson har inte råd att gå i pension

Kicki Danielsson är en artist där jag inte på rak arm kan säga en enda låt hon sjungit/skrivit. Men populär verkar hon väl vara, med tanke på att hon inte helt o-frekvent återfinns på framsidorna av kvällsblaskorna. Så också igår, med den lagom click-bait-vänliga rubriken “Kicki Danielssons kamp – har inte råd att gå i pension“.

Och så här säger hon:

Country-stjärnan har inte heller några tankar på att gå i pension – av rent pengamässiga skäl.

– Nej, det skulle jag inte ha råd med. Jag är en ganska vanlig människa på det viset, säger Kikki Danielsson i P4-intervjun.

Som sagt, jag vet knappt vad människan gjort för musik i sina dagar. Men en del måste det ju ha blivit om man slog igenom på 70-talet och fortfarande lyckas hålla sig rimligt aktuell.

Så hur är det då möjligt att hon inte vid det här laget (67 år) har tillräckligt med pengar på banken att hon kan låta bli att fara landet runt för att spela gamla slagdängor? “Ganska vanlig människa”. Jo, om det betyder leva lön till lön och inte spara något till oväntade utgifter såsom pensionen så absolut. Förmodligen ihop med lite lifestyle-inflation.

I en annan artikel, lite äldre, tar hon inget ansvar själv:

Kikki Danielsson har varit en framgångsrik artist i 40 år.

Men hon har aldrig haft koll på ekonomin, berättar hon.

– Hela mitt har jag haft chefer över mig som har pratat över mig, trots att jag har varit i samma rum som dem, säger hon.

Snacka om att lägga över ansvaret på andra och tycka synd om sig själv. Om de inte pratar med dig kanske du ska kräva att de pratar med dig? Det är ju trots allt dina pengar? Och oavsett vad som pratats om vad gäller gager och liknande så borde ju pengarna till syvende sist trillat in på hennes konto som hon har kontroll över.

Jag blir bara deppig när jag ser sånt här. Jag tittade på Wikipedia, och människan har en rätt lång lista med låtar. Hon borde lugnt kunna pensionera sig med bra kapital på banken. Istället det här.

Låneklänning till promovering

Låneklänning till promovering

För ett par veckor sedan var det promovering för min man. Det är en högtidlig ceremoni där de som under året disputerat vid Linköpings universitet (i det här fallet) får sin hatt (alternativt krans om filosofie doktor), diplom och promoveringsring. Det pratas latin och en orkester spelar musik, och ett par som blev doktorer för många år sedan blir också professorer vid samma ceremoni.

Efter ceremonin är det fin middag, med dresscode frack, vilket för damerna innebär aftonklänning. Jag har en sådan hängande i källaren, men kände för något nytt. Dock kände jag absolut inte för att lägga hundratals, för att inte säga tusentals, kronor på en festblåsa som används en kväll och sedan hänger och dammar i en garderob.

Som tur var slapp jag göra något sådant. Istället frågade jag runt, och fick snart napp – en bekant hade en hel uppsjö bal- och finare-fest-klänningar hängandes. Det var bara att välja. Jag valde en i mitt tycke jättesöt blålila historia med tillhörande sjal. Därtill bad jag en av mina bästa kompisar att hjälpa mig med håret, vilket hon gjorde med bravur med tanke på hur tjockt och jobbigt mitt hår är. På Glitter hade de 25% rabatt på allt till hår, så jag köpte en söt liten hårdekoration också. Två par bekväma pumps, ett par beiga och ett par svarta, införskaffade jag för ett par år sedan för den här sortens fester.

Total kostnad för denna kväll blev således hårspännet från Glitter, som gick på typ trettio spänn. Jag kände mig betydligt mer exklusiv än så!

Med detta vill jag absolut slå ett slag för låne-/delningsekonomin. Det var fantastiskt att slippa köpa nytt, utan kunna använda en klänning som min bekant inte använt på flera år.

(Maken har sedan tidigare sin frack, skor, med mera. Doktorshatt ärvde han av sin far, och ring köpte han ny.)

Entreprenör?

Entreprenör?

Ibland får man kommentarer som ställer ens självbild lite på huvudet. Lite upp och ner.

Fick en sån nyligen.

Jag har ju läst boken Unscripted av MJ DeMarco (vilket jag nämnt ett antal gånger nu på bloggen och recension kommer; den korta recensionen är att den är väldigt läsvärd om man orkar sig igenom alla “fuck you”) om att vara entreprenör. Att det är sättet att tjäna pengar. Vilket han ju är långt ifrån att säga, men han argumenterar för det på ett språk som rent svordomsmässigt lämnar en del att önska, men för övrigt har fått mig att sitta och nicka. Även “Rich dad, poor dad” förespråkar ju entreprenörskap istället för att vara anställd. Klättra inte på (karriär)stegen, äg stegen istället.

Jag har själv aldrig sett mig som entreprenör. Jag är en fast-anställning-typ. Svarat i telefonväxel, jobbat på café, och varit anställd i olika yrken via regionen. Inte är väl jag entreprenör? De är ju kreativa, skapar saker, och är sina egna chefer (typ).

Min kompis sa, “Du är nog en av de mest entreprenöriga jag vet.”

Och det ställer ju min självbild alldeles upp och ner. Jag, entreprenör?

Men sen har jag insett att… ja, det är jag kanske.

Jag har haft enskild firma sedan jag var tjugo. Jag har gjort hemsidor och grafisk formgivning för mängder av kunder ända sedan man fortfarande kunde och gjorde hemsidor i html-kod, långt innan WordPress och alla andra förenklingar kom. Jag har sålt mina medicinanteckningar från läkarprogrammet under flera år, vilket gett en inte helt obetydlig inkomst. Jag gör mina tårtor och de säljer. Jag har den här bloggen, och innan den här bloggen hade jag en annan blogg (som visserligen inte gav intäkter, men den har fortfarande besökare och ger folk något). Och just nu håller jag på att utveckla en ny grej, som uppehåller min hjärnverksamhet i stor utsträckning för att det ska bli rätt.

Varför skulle jag inte kunna kalla mig entreprenör?

Jag ser det som en väldigt positiv titel. Så jo, jag är entreprenör.

Och ni, vad tycker ni om er själva? Är ni entreprenörer? Vill ni vara entreprenörer? Ser ni det som något positivt?

Camp FI

Camp FI

Det ska sägas att jag var rätt nära att inte gå dit. Inte för att jag inte trodde att det skulle vara trevligt, utan för att det är såå långt utanför min comfort zone att mingla runt med en massa folk jag inte känner, att det knappt går att föreställa sig. Dessutom visste jag inte riktigt vilken av sällskapen på gröngräset som var mina FIRE-kollegor, förrän jag skarpsynt lokaliserade Fru EB:s svarta dramaten. Men vid det laget var jag ju (uppenbarligen) på plats, och det kändes fånigt att inte våga gå fram.

Så jag gick alltså dit och det var jättetrevligt. (Surprise!)

Det var dock ett väldigt hemligt gäng, får man ju säga. Anonymt så det förslog. Jag och Sparo diskuterade det en stund, varför allt ska vara så hemligt. Camp FI i USA verkar ju inte vara tillnärmelsevis lika anonymt. Eller? Jag vet inte riktigt, för min del är jag ju inte anonym (med tanke på att jag länkar från min privata Twitter, genom vilket man förmodligen kan hitta all möjlig och omöjlig info om mig). Det vore nog bara bra om det blev ett lite öppnare samtalsklimat om pengar i allmänhet och sparande i synnerhet. Något vi konstaterade på plats var att det nog egentligen är färre som bryr sig än man tror. Jag har hittills inte fått några negativa kommentarer från min omgivning. De flesta struntar blanka f-n i om/hur mycket jag och maken sparar av våra löner, och de kör på i sina egna hjulspår. Någon enstaka är nyfiken, och jag har genom diskussioner med kompisar fått även dem att bli intresserade av sin egen ekonomi. (Dessutom, på diskussionen om anonymitet, var det någon som berättade att denne gett sig tusan på att ta reda på vem Miljonär innan 30 är. Vilket tydligen inte hade varit särskilt svårt. Så så mycket för anonymitet.)

I övrigt diskuterades det verkligen högt och lågt på plats. Många frågor om hur man kom in på FIRE, men också allt från politik till löpning (så klart med Sparo närvarande, även om jag inte deltog något vidare i den diskussionen). Det var många som var “bara läsare” (deras ord, inte mina) vilket ju var kul, även om jag blir nära nog förlägen av att höra att någon läser det jag skriver.

Och jag lyckades mingla. Lite lagom. Jag tror att det var folk jag ändå lyckades missa att hälsa på. Efter 2,5 timmes pratande gick jag hemåt för att hinna med tåget, med höjd för att gå till centralen istället för att ta spårvagn. Tur det, för spårvagnen hade vid det laget stängts ner på grund av “kunglig kortege” som snart skulle påbörjas. En lapp satt vid hållplatsen där vi höll till, men hållplatsen vid Skansen var knökfull med väntande folk som inte verkade informerade om att det skulle ta tre timmar innan det kom någon spårvagn. Jag gick hur som haver till föräldrarnas lägenhet och därefter till stationen, där SJ uppfyllde alla förväntningar genom att vara fyrtio minuter sena.

Tack till Fru EB som anordnade det hela. Det vore kul att upprepa framöver, dock hellre någon annan dag än nationaldagen, åtminstone om platsen ska vara densamma, med tanke på miljarden människor som skulle till Skansen ungefär samtidigt som jag skulle hem.

(Innan Camp FI hade jag en underbar förmiddag och lunch med föräldrarna, utan barn. Jag älskar mina ungar, men det är så skönt att få en andningspaus utan dem ibland. Jag njöt till fullo.)

Glapp

Glapp

Det kanske blir ett litet glapp mellan inläggen nu.

För att jag har mycket att fokusera på.

För att jag är lite ledsen över ett jobb jag inte fick.

För att jag inte riktigt vet vad jag vill med livet.

Det är mycket som drar. Två underbara, jobbiga, härliga, frustrerande, älskade barn som konkurrerar om min tid och mitt hjärta. Ett jobb jag utbildat mig till i åratal, en dröm från barnsben som inte riktigt lever upp till förväntningarna, allra mest när det hela tiden är nya flaskhalsar jag ska ta mig igenom trots att jag hela tiden tänker “det där var den sista”. Alla tentor som följdes av hetsen att få underläkarvikariat, följt av ångesten för att få en plats på AT och nu svårigheterna att få en ST-tjänst.

Ibland önskar jag att jag hade ett jobb jag avskydde. Det hade varit så lätt då, att välja att vara hemma med barnen istället. Men jag har utbildat mig nästan hela mitt liv och jag kan inte bara lägga det åt sidan. Även om jobbet inte lever upp till förväntningarna alltid, så är det fortfarande ett fantastiskt jobb. På mitt jobb gör jag skillnad. Inte för alla, inte varje dag, inte ens varje vecka. Men ibland når jag fram till en patient och gör skillnad för den, för att det var just mig de träffade.

Och så har jag ett projekt vid sidan av som jag håller på att dra igång, en idé jag tycker om och vill testa om den flyger. En produkt jag tror faktiskt skulle göra nytta, något jag brunnit för inombords i en månad, som kommer bli ett större projekt än jag först tänkte, men det kan bli så bra. Tror jag.

Jag tänker fortsätta skriva, men om det är lite större mellanrum mellan inläggen så vet ni varför.