JOMO

JOMO

I det näst senaste avsnittet (12 februari, ”Om rabatter”) av podden På riktigt med Charlie och Mattias, som jag lyssnar på av och till, diskuterades rabatter. Det är ju ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat eftersom jag är uppväxt med att försöka hitta varenda rabatt som finns och har gjort det till en livsstil.

I programmet diskuterades huruvida rabatter gör att man handlar mer. Om det är tre för två och man egentligen bara behövde en, kommer man då hem med tre istället, som ju de facto blir dyrare än om man bara hade köpt den där enda man hade tänkt. På samma sätt blir ju hjärnan påverkad om man får en rabattkupong, så att de där byxorna som egentligen var för dyra plötsligt är 20% billigare (men ändå kostar mer än man tänkt sig lägga på det) och då ”slår man till”.

FOMO, eller Fear of Missing Out, diskuteras. Charlie har en intressant take på det hela – det han kallar JOMO, eller Joy Of Missing Out. Han gör något som jag blivit allt bättre på sedan jag tagit tag i vår ekonomi: han tittar inte på grejer alls. Om man börjar titta så blir man intresserad och plötsligt vill man ha något som man inte ens visste fanns innan. Om man låter bli att titta så vet man inte att man saknar det och kan lugnt gå vidare med sitt liv. Jag tror det är ett hälsosamt sätt att ta sig an saker och ting. Reklamen är ju trots allt till för att skapa begär, inte sällan för sådant vi inte egentligen behöver.

Det är helt enkelt lättare att hålla sig ifrån allehanda onödiga inköp om man inte vet om att möjligheten finns. Istället för att åka till ett köpcentrum på helgen för att fördriva tiden så gör man något helt annat. Då behöver man inte ens bli utsatt för alla kläder/teknikprylar/inredningsdetaljer/whatever som inte redan fyller garderoben/huset.

Så nöjet i att slippa bli meddragen i allt vad reklamen lockar oss till, nöjet i att ”missa” saker, nöjet i att ha pengarna kvar – det är Joy Of Missing Out. Och JOMO, det tar jag med mig.

Billigaste barnmaten gör du själv

Billigaste barnmaten gör du själv

Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för Matsmart.

Yngsta dottern har passerat sexmånadersstrecket för ett litet tag sedan (hur fort går inte ett halvår när man har en bebis!?), och det är dags att låta liten äta annat än bröstmjölk. Med perfekt timing skickade givetvis Nestlé ut ett brev med smakprov på deras ”mat” som de vill att jag ger den lilla. Några rabattkuponger medföljde givetvis på deras ”klämmisar”, gröt, välling och barnmat.

Trots den glada layouten med kladdiga bebisar och leende föräldrar är det ju lite lätt hotande i texten, som att ”järnet är viktigt – det främjar den normala kognitiva utvecklingen”, vilket är varför man ska ge ungen just Nestlés järnberikade barngröt. Och visst, det är bra med järnberikat om man inte ger barnet något annat som innehåller järn, men det är förhållandevis lätt att göra (typ leverpastej, aprikoser, eller lite paltbröd i gröten). Det de glömmer nämna är ju att deras gröt innehåller 62 gram kolhydrater per 100 gram pulver, varav 26 gram sockerarter. Havregryn innehåller i sig ca 60 g kolhydrater per 100 gram, men bara 1,2 g sockerarter (siffror från Axas havregryn)…

För att slippa stora bitar havregryn i gröten maler jag havregrynen på förhand till samma typ av pulver som köpe-gröten består av. I de portionsstorlekar jag gör till lillan handlar det om en matsked havregrynspulver, och två matskedar vatten, och det går på 30 sekunder i micron. Bra när lillan skriker av hunger…

Och babymat? Det är ju så tramsigt enkelt att göra på egen hand, så varför ska man betala 10-20 kr för en enda måltid?

Till en början kan man ju göra det enklaste: rotfruktspuré. Välj valfri rotfrukt, koka, blanda i lite smör och grädde, mixa. Färdigt. Gör en större batch och frys in i iskubsformer så har man små bitar att plocka fram efter behov.

Lite senare går man över till mer komplexa rätter. Jag har inte hunnit så långt med lillan men till stora tjejen brukade jag göra ”puckar” av mat som jag hade i frysen. Jag tog mina muffinsformar i silikon (så bra om man vill göra fina höga muffinsar!) och la t ex broccolipuré i botten, mosad lax på det, och potatispuré högst upp. Eller andra innehåll, men så att det blev en blandning av protein, kolhydrater, vitaminer och fett. Jag gjorde oftast tio-tolv stycken per gång och det var superenkelt att plocka fram efter behov. Och de kostar definitivt inte 10-12 kr styck. Efter hand som barnet blir större kan man ju göra det allt mindre puré-igt och mer bitar.

Och sluligen, ”klämmisar”. Det ska ju erkännas att det är praktiskt att ha en liggande i skötväskan om det blir akut, men med lite planering blir det ju sällan så akut. Och fruktpuré är ju också  löjligt enkelt att göra. För närvarande kokar jag frusna jordgubbar i vatten en längre stund och har till lillans (egengjorda) gröt. Socker/sötningsmedel göre sig icke besvär, och lillan älskar det. (Gröt, grädde och jordgubbar är faktiskt riktigt gott!). Frusna jordgubbar och hallon ska kokas minst två minuter eftersom de kan ha tråkiga bakterier på sig, därför är det viktigt.

Man kan ju också väldigt enkelt göra smoothie på till exempel banan, mango, blåbär, eller något annat. Vill man ha med något istället för att betala för klämmisar kan man ju ta en vara som på förhand är praktiskt paketerad – banan. I bästa fall finns de för 9,90 kr/kg, högsta priset brukar vara några kronor över 20 kr/kg. Även vid maxpris blir det billigare än att betala 10,50-20,90 kr för en klämmis… (priserna varierar efter innehåll, eftersom klämmisar kan innehålla smoothie, gröt, eller hela måltider i puréform). Alternativt äppelbåtar, skivat päron, kiwi, eller någon annan härlig frukt som inte är i puréform när barnen blivit bara lite äldre än sex månader.

Ska man envisas med att köpa barnmat är min rekommendation att göra det via t ex Matsmart (affiliatelänk). Jag köpte ett paket klämmisar när den enda gång jag handlat där, just för att ha i skötväskan till krissituationer. För närvarande finns det gröt-klämmisar 6 st för 49 kr, så det är ju lite billigare än på Ica. Dessutom får man räddar man ju mat som annars slängs, om man vill ha med det i beräkningarna.

Men alltså, det är så mycket billigare att göra det själv, och nej, så länge du ger ditt barn varierad mat med protein och grönsaker så kommer de inte bli undernärda, oavsett vad barnmatstillverkarna hotar med.

#sparadkrona på apoteksköp

#sparadkrona på apoteksköp

I dagarna skulle jag köpa några apoteksvaror. Apoteksvaror kan ju bli lite akuta, så det är bra att vara ute i god tid om man inte vill springa till närmsta möjliga apotek och betala mer än nödvändigt. Som tur var hade vi barnnässpray kvar hemma när vuxensprayen tog slut, så den har min förkylda näsa fått njuta av i väntan på det jag nu beställt.

För att maximera #sparadkrona gjorde jag följande:

  1. Google för att snabbkolla priserna på olika saker. Om det är fri frakt på de olika ställena kan det absolut vara värt att köpa från olika, inget behov av att vara trogen ett ställe.
  2. Kolla om det finns cashback i någon av de aktuella nätbutikerna. Är cashbacken på ett ställe så hög att det blir ett bättre pris där än på den andra där varan annars är billigare?
  3. Kolla mecenat/studentkortet om du har det, eller bara googla nätbutikens namn + rabattkod för att se om du hittar någon sådan.
  4. Betala med ett kort som ger dig ytterligare cashback.

För egen del lyckades jag hitta bästa pris på Apotek Hjärtat. Refunder hade en kampanj med höjd (7,5%) cashback istället för vad de nu brukar ha. Apotek hjärtat hade dessutom ”vabruari-kampanj” så att just nässpray var en av sakerna som var på extrapris (som för övrigt var bättre än butikspriset redan från början eftersom de tydligen har ”webbpriser”), så 15% extra rabatt på det. Mecenat gav mig 10% rabatt på hela köpet. Allt betalades med Preem-kortet som ger cashback på varje spenderad krona.

Slutpriset blev en bra bit under butikspris för det hela, och det levereras till brevlådan om 2-4 dagar (fri frakt). Så, har man tid att vänta kan man absolut spara pengar…

Att dela på föräldraledigheten

Att dela på föräldraledigheten

Framtidsfeministen tyckte att det var givet att man delar lika på föräldrapenningen eftersom det annars blir ekonomiskt ojämnt i framtiden (den som är hemma mest, generellt sett kvinnan, får mindre pension). Det var ett antal som höll med henne. Ett antal sa emot. Det är samma diskussion som så ofta, ekonomi och att den som är hemma tar mer av jobbet hemma. ”Jämställdhet” och allt det där.

Jag har varit föräldraledig i sju månader. Maken kommer inte vara hemma i sju månader, snarare fem. När vi är klara med föräldraledigheterna kommer det finnas dagar kvar att ta ut framöver.

Att vara hemma mer för min del är ju mitt och vårt val. Det passar för vår familj. Det är inte för att jag har den lägsta inkomsten som jag tar ut mer föräldraledighet, det är för att jag VILL vara hemma. För att det passar bäst med var jag är i livet och karriären just nu. Det passade också bättre med första barnet, eftersom jag fortfarande pluggade då. Maken har en opererande specialitet som det är svårt att vara borta från länge eftersom hantverket sitter mycket i händerna och man tappar det efter bortavaro (svärfar, neurokirurg, märkte skillnad på innan och efter ett par veckors semester!). Vi försöker lösa att vi är med våra barn mycket på andra sätt. Maken tar bland annat ut mycket tid på sommaren (mer än jag kan göra) i form av komptid, så att han är ledig mer än fyra veckors industrisemester, samt ledig fredagar på komp. Inget av dessa syns i jämställdhetsstatistiken för hur man delar föräldradagarna.

Är det undanflykter? Är vi ojämställda? Nej, det tycker jag inte. Det är vår familj. Våra val.

Och den som säger att man ska ”vara överens innan barnet kommer” har inte barn. Saker och ting förändras när man får barn. Det man sa innan behöver inte stämma för någon av de nyblivna föräldrarna längre. Jag har en kompis som gick tillbaka till jobb på 50% efter två-tre månader och pappan var hemma resterande, trots att hon hade tänkt vara hemma på heltid i betydligt fler månader. Andra människor, kvinnor som män, inser när de får barn att de inte alls vill jobba som tidigare. En del människor tycker att bebistiden är en skittråkig tid och slipper det helst, andra njuter för fulla muggar av den.

Det jag framför allt blir trött på är pekpinnar från ”feminister” och när politikerna lägger sig i det som borde vara vår familjs angelägenhet. Om det nu är så att kvinnorna får lägre lön för att vi är med våra barn (det är inte ett straff!) och ni så gärna vill in och pilla med det, förbättra då pensionerna/hur inbetalningarna görs under föräldraledigheten/whatever. Men ärligt talat, 1) har ni inte bättre saker för er att pyssla med i dagens Sverige, och 2) vi kommer ändå inte få ut vår pension förrän vi är 70+ och den riskerar ju att vara extremt låg med tanke på hur det ser ut redan idag. Snarare än att styra och ställa med hur familjer ska dela på föräldraledigheten kan man ju göra sparande mer tilltalande för alla inblandade, till exempel genom att INTE höja ISK-skatten och liknande dumheter. Men det är inga politiker intresserade av.

ADHD – en ursäkt för vad som helst?

ADHD – en ursäkt för vad som helst?

Mitt och makens gemensamma ”guilty pleasure”-TV är sedan länge Lyxfällan. Serien är nu inne på sin tjugofemte (!) säsong, så det finns uppenbarligen fler än vi som sitter och gottar oss i soffan. Inte åt andras olycka, så mycket som åt vår egen begåvning. Eller nåt.

I ett av senaste säsongens avsnitt var det ett par som som vanligt gjort av med bisarra mängder pengar och de hade dessutom lyckats med det på väldigt kort tid. De hade träffats elva månader tidigare, och två månader senare gjort slag i saken med ett extravagant bröllop för lånade pengar, en bröllopsresa där de använde hela krediten på Norweigan-kortet (40 000 kr) som ”fickpengar” under sex dagar, och så vidare. Utemat, energidrycker, cigg, snus, spel, och shopping var som vanligt vardag. Killen hade aldrig betalt en räkning i sitt liv. Lånekostnaderna var på 76 000 kr. I. Månaden.

Tjejen var student och skulle snart börja jobba som förskolelärare.

Och killen hade inget jobb.

Varför?

För att han har ADHD.

Jag kan börja jobba, ja, det kan jag. Men då ska förutsättningarna vara rätt också. Det känns som att ba’ bli överkörd av arbetsgivarna då. Att man är billig arbetskraft. Då är det inte så kul att jobba.

ADHD verkar, för vissa, vara en carte blanche för vilket beteende som helst. Ett tidigare avsnitt av Lyxfällan som fastnat hos mig var med en kille som med ADHD som ursäkt hävdade att han helt enkelt inte kunde hålla i pengar. Punkt. Ingen diskussion, det bara var så. Så då kunde han ju lika gärna fortsätta gödsla med pengar överallt utom på sitt eget sparkonto, det var ju ändå inget att göra åt saken. Han hade ju ADHD.

Och det är givetvis fullständig bullshit. Alla människor har vi olika saker vi kämpar med, och någon med ADHD har det klart svårare med impulskontroll, svårare att koncentrera sig länge – men det betyder att det är något att jobba med, inte att det är något att rycka på axlarna åt. ADHD är en del av det mänskliga spektrumet av personligheter, från de som kan sitta och koncentrera sig på något i timmar och glömma att äta, till de som blir trötta på saker efter trettio sekunder. Dessutom kan man ju undra över det där, för killen hävdar själv i programmet att när han börjar spela, då bara fortsätter han länge, så det kan han ju uppenbarligen koncentrera sig på. Man tycker inte allt här i livet är kul. Jag tycker att det är skittråkigt att dammsuga, men jag kan ju inte bara skippa det. Jag tyckte engelska var jättejobbigt i grundskolan (vi pratar två timmar av repetition för att lära sig kanske tjugo glosor, som lillebror lärde sig på tio minuter när han förhörde mig), men det betydde att jag fick kämpa med det, inte ge upp. Samma sak med matte. Och Isabella Löwengrip (Blondinbella), oavsett vad man tycker om henne i övrigt, är ju ett utmärkt exempel på hur man kanaliserar sin ADHD istället för att använda den som ursäkt.

När jag jobbade på vårdcentral så kom det in patienter som ville ha remiss för ADHD-utredning. ”Jag har ju svårt att koncentrera mig”, hette det oftast. Jag undrar om inte precis det här, att man får en ursäkt för en massa beteenden, som är inte helt sällan är orsaken till att en del människor vill ha en sån utredning och diagnos. (Det finns andra som under inga som helst omständigheter vill ha utredning och diagnos trots att de har uppenbara svårigheter, för att de inte vill ha den stämpeln, vilket väl också säger en del om hur vi ser på ADHD.)

I slutet av programmet har killen inte börjat jobba än, trots att Lyxfällan fixade en intervju som blev till ett erbjudande om jobb. För att det inte ”var läge för det just nu”. Oväntat.

Det enda skönlitterära jag läser

Det enda skönlitterära jag läser

Numera läser jag sällan skönlitterära böcker. Det fanns en tid i ungdomen då jag slukade allehanda böcker och det fortsatte även under tiden på juristlinjen, men väl på läkarprogrammet blev det så otroligt många timmars läsning att all nöjesläsning försvann – det var helt enkelt inte tillräckligt avslappnande att efter att ha läst hela dagen sätta sig och läsa ännu mer, oavsett att det då inte var medicin.

Det senaste året har jag börjat läsa mycket igen, men det blir mest fackböcker på olika områden. Jag vill lära mig mer.

Men det finns ett undantag: Fredrik Backman.

Jag läste En man som heter Ove för vid det här laget ganska många år sedan, och blev lika tagen av den som alla andra verkar ha blivit. Inte många böcker blir ju både enmansteater och film och går på export till en massa andra länder, allra minst böcker om gamla griniga gubbar. Men Backmans fantastiska språk ger liv åt Ove och alla känner någon, eller ser sig själv i honom. Och jag vet inte om Backman har en medveten tanke om det, men han skriver på samma sätt som Pixar resonerar i sina filmer: för varje skratt, en tår. Oves tur till sjukhuset när han träffar clownen fick mig att gapskratta – och de stora förluster han genomlidit (om nu någon inte läst dem ska jag inte spoila) fick mina ögon att tåras.

Sedan dess har jag läst alla böcker han skrivit, mig veterligen. Den långa Mormor hälsar och säger förlåt, som är annorlunda, sorglig i delar och nära nog obegriplig i andra ända tills allt knyts ihop. Britt-Marie var här, en uppföljare som inte har mycket med första boken att göra och vars huvudperson är en femtio plus kvinna som får ett litet äventyr. Varje dag blir vägen hem längre och längre, om en farfar vars minne sviktar i någon demenssjukdom. Ditt livs affär, som griper i mig när jag tänker på den lilla flickan och där Döden faktiskt inte är sitt jobb.

Och så har vi Björnstad och Vi mot er.

Långt mer komplexa än de andra böckerna är Björnstad och dess uppföljare en rad människoöden som blir så verkliga i Backmans händer att det känns mer som att han intervjuat ett gäng människor och sedan skrivit en bok om dem. För inte kan väl en enda människa i sitt huvud skapa så många karaktärer, var och en av dem både goda och onda, rädda och modiga, starka och svaga, men på tusen olika sätt precis som vi är i verkligheten? Människor som hatar och älskar och allt däremellan, och vars handlingar får konsekvenser i stort och smått. Inte kan väl en vuxen man förstå hur två tonåriga tjejer – bästa kompisar men ändå helt olika – tänker, bara för att nämna något?

Allt kretsar kring hockeyn, men det spelar ingen som helst roll att man som jag är totalt ointresserad av hockey, för egentligen handlar det inte alls om det.

Jag är ändlöst fascinerad av hans förmåga att hålla mig gissande gällande vad som ska hända. Vem kommer leva, vem kommer dö, vem kommer överleva de hundra olika vändningarna? Ibland vill jag gå in och bara skrika åt karaktärerna, få dem att förstå sin egen inskränkthet och vad deras hat orsakar. Det lämnar ingen berörd. Det tog mig lång tid att ta mig igenom Vi mot er, bara för att den i delar är så mörk – men den är värd att läsa till slut. Och jag älskar hans språk, hans liknelser, hans förmåga att sätta ord på det omöjliga.

Nu kommer snart den bisarra (enligt författaren själv) Folk med ångest som Backman skrev bara för att han behövde skriva något roligt. Jag är inte den ende som kommer läsa den – långt innan utgivning har den redan 22 reservationer på vårt bibliotek… Det ska komma en tredje bok i Björnstad-serien, men böckerna är inte bara tunga att läsa utan även tunga att skriva, verkar det som, för Backman behövde en paus. Det unnar jag verkligen honom.

Och oavsett vad han skriver framöver kommer jag att läsa det.

Fråga om sexet eller ekonomin?

Fråga om sexet eller ekonomin?

Sedan jag blev intresserad av ekonomi har jag börjat peta på folk i min omgivning om detta ämne. Vänner och arbetskamrater, frågor som Sparar du? Investerar du? Har du koll på din egen ekonomi?

Det är ärligt talat TRAGISKT många som inte har 1) något sparande, 2) om de har ett sparande så ligger det på ett bankkonto, och 3) i princip noll koll för att ”det är tråkigt”. Ja, saker man inte har koll på är tråkiga. Ju mer koll man har, desto mer spännande tenderar de att bli. Som ränta-på-ränta-effekten, fast för intresset.

Själv gick jag från noll intresse – vi gick ju runt, det blev lite pengar över, what’s the big deal? – till… tja, när man har startat en blogg på området så har man ju nog blivit ganska intresserad.

Läste idag Bygg en förmögenhet: fixa familjens ekonomi (recension kommer) som verkligen rekommenderas om du är ny på området. Steg för steg utan en massa onödigt extra tar den dig från ”consumer-sucka” som Mr Money Moustache kallar alla hysteriska konsumtionsmänniskor, till en badass-sparare. För det vill man ju vara! Förutom en bättre ekonomi får du ett inre lugn av att det finns cash på kontot oavsett dag i månaden, och du mår förmodligen bättre när du successivt kan jobba ner mängden prylar i ditt hem (okej, jag jobbar fortfarande på den punkten men det är svårt med två småbarn att ha tid att rensa…).

Så boken rekommenderas för dig som är ny. Så att du kan svara ”japp” på alla tre frågorna i början av inlägget. Because you’re worth it, som de säger i nån reklam för nåt hudvårdsmärke (L’Oreal kanske? Minns inte. Denna info har ersatts av vettigare kunskap.)

Sen vet jag inte om man ”får” fråga om ekonomi. I ”Factfulness” hade Hans Rosling ett exemel där han ville veta kopplingen mellan sexuella vanor (och därmed sjukdomar och graviditeter) och ekonomi. Gänget som jobbade på gyn-kliniken tyckte att det var lugnt att fråga om sexvanorna men ryggade tillbaka vid tanken på att fråga om ekonomi. Sen frågade han de som jobbade med statistik om bland annat folkets ekonomi (som var ok att fråga om) om de kunde fråga om sex, men det gick sig inte alls för sånt kunde man inte fråga om… I Sverige är det mer öppet att fråga om sexet än om ekonomin, helt klart. Varför nu ”Vad tjänar du?” är en sån laddad fråga är för mig rätt obegripligt, men det är ju det.

Jag tycker att vi ska våga fråga varandra. Kanske kan du få någon att tänka till ett varv till?

Billigt Nextory

Billigt Nextory

Ljudböcker är trevliga. Eftersom Linköpings bibliotek är väldigt o-techiga av sig har jag dock fortfarande knappt begripit hur man går tillväga för att få tillgång till deras lilla utbud av ljudböcker (att ansluta sig till Biblio likt större delen av övriga Sveriges bibliotek var ”på gång” när jag frågade dem för ett halvår sedan utan att det hänt ett jota sedan dess), och därmed är jag i stor utsträckning utelämnad till ljudbokstjänsterna Storytel och Nextory. Jag har testat båda och detta är inte något reklamsamarbete med dem – snarare hackande.

Nextory testade jag i 45 istället för de två gratisveckorna som är standard, via något erbjudande som jag inte minns eftersom det är över ett år sedan. Glömmer man att säga upp tjänsten kostar den sedan 139, 169 eller 199 kr per månad beroende på abonnemang, där det billigaste gör att man inte har tillgång till de senaste böckerna, mellanvarianten är för en person, och det dyraste för upp till fyra användare på samma abonnemang.

Själv lägger jag alltid in en påminnelse i min kalender om att säga upp abonnemanget någon dag innan det förnyas, så det är inga större problem.

I höstas någon gång fick jag ett erbjudande om att testa Nextory igen, 30 dagar för 1 kr. Ja, varför inte, det lät ju klart prisvärt. Sa upp tjänsten någon dag innan förnyelse.

Dagen innan vi reste på semester ringde Nextory och ville ha tillbaka mig. För 9 kr fick jag  ytterligare 30 dagar. Visst, det var ju 8 kr dyrare än sist, men ändå prisvärt. Så jag sa ja, och la in en påminnelse om att säga upp det hela.

Nu har jag alltså lyssnat på Nextory i 3,5 månad för hela tio kronor. Det känns verkligen värt pengarna! Jag är nog deras mardrömskund, but who cares?

Nextory är i sig trevligt, de har många böcker, många nya böcker, och framför allt många ljudböcker. Men i vanliga fall när jag inte är på semester hinner jag bara lyssna på en, max två böcker på en månad (och hinner jag två är det för att jag låter bli att hålla mig ajour med mina favvo-poddar). Då är 139 kr dyrt. Så till ordinarie pris skulle jag inte köpa tjänsten. Tur att de har ”win back”-kampanjer regelbundet…

Ibindex.se och MA200.se

Ibindex.se och MA200.se

Jag skrev ju ett inlägg om Börsdata och dess fantastisk-het, så jag tänkte göra ett inlägg om två siter som också är superbra: Ibindex.se och MA200.se.

Dessa drivs båda av samma företag (Katujo AB) och är jättebra för sina respektive inriktningar.

Ibindex står för investmentbolagsindex och har mängder av information om de svenska investmentbolagen; deras noterade och onoterade innehav, deras rabatt och premie, utveckling över tid, med mera. Är man investmentbolagsinvesterare så är den ovärderlig! Jag går in på Ibindex varje gång jag ska investera i ett investmentbolag, för att kolla till vilken rabatt de handlas.

MA200.se är en site där man helt enkelt kollar hur MA200 (glidande medelvärde över 200 dagar) ligger. Har man detta som en av parametrarna man använder i sitt investerande (som t ex Kavastu framhåller) är det en jättebra site. Förutom MA200 ses även MA10, 20, 50 och 100.

Jag får inte en spänn eller annat för att göra reklam för dem, de är bara jättebra precis som Börsdata.

Bokrecension: Hon han och hjärnan

Bokrecension: Hon han och hjärnan

Efter att ha läst Det stora könsexperimentet av David Eberhard beställde jag den här på biblioteket, en av många böcker Eberhard refererar till. Precis som Eberhards bok har denna ingenting med ekonomi att göra, men den är grymt intressant ändå. Hon han och hjärnan är skriven av professor Markus Heilig (som sedan 2015 arbetar på samma arbetsplats som jag – Linköpings universitetssjukhus). Han är psykiater och leder Centrum för social och affektiv neurovetenskap.

Boken handlar, som titeln antyder, om hjärnan och hur den skiljer sig åt mellan könen. Heilig tar sig an ämnet med en sann forskares inställning: öppensinnat och utan svar på frågorna han ställer. Han går igenom forskningsfältet hela vägen från bananflugor till MR-sekventieringar av mänskliga hjärnor, och det finns ju inget annat sätt att läsa det än att konstatera att evolutionen har gjort könen specialiserade på olika saker. På ett föredömligt sätt går han igenom hur en normalfördelningskurva ska tolkas, och han gör den extremt komplicerade perioden från då spermien möter ägget och de kommande veckorna förhållandevis begriplig (i den mån den processen någonsin kan bli begriplig).

Det är intressant att lära sig om hur feminin organisation faktiskt är grundplanen när hjärnan utvecklas – för att få maskulin utveckling krävs att genen SRY (den enda gen jag någonsin lärt mig namnet på, eftersom jag läser ut den som ”sorry”, som om den ursäktar sig för att den gör pojke av fostret) går in och styr. Han tar upp ett musexperiment som visar att om det genetiska könet är manligt och man ger COX-2-blockad, då sker normal defeminisering och ingen maskulinisering, vilket ger ett asexuellt beteende. Om man däremot ger en mus med feminint genetiskt kön PGE-2 så får de dels den enligt grundplanen satta feminiseringen – och maskulinisering samtidigt, vilket ger både feminint och maskulint sexualbeteende beroende på omständigheterna.

MR-bilderna som visar på de stora skillnader i hur mäns respektive kvinnors hjärnor är kopplade är fascinerande att läsa om.

På det hela taget tar han upp så många och så övertygande studier om att det finns en genetisk skillnad mellan mäns och kvinnors hjärnor att det inte kan råda något tvivel om saken, oavsett vad högljudda feminister gapar om.

Han problematiserar kring könens olikheter framför allt mot slutet av boken:

Om det faktiskt finns systematiska könsskillnader i hjärnans organisation och funktion kan det hända att förväntningar om lika utfall inte är realistiska eller skulle kräva att vi systematiskt diskriminerade mot en av grupperna för att uppnå lika utfall. Om människor fortsätter att bete sig annorlunda än man önskat och hoppats är det också lätt hänt att det utvecklas alltmer konspiratoriska förklaringar om dolda maktstrukturer och att grupperna skuldbelägger varandra. Det verkar, enligt min uppfattning, inte heller vara ett framgångsrecept för en jämställd, harmonisk och produktiv samlevnad.

På det hela taget är detta ytterligare en väldigt läsvärd bok, som är mindre konfrontativ än Det stora könsexperimentet. Heiligs inställning är hela tiden att han vill se vad forskningen visar. Jag hittar inte citatet igen nu, men han skriver om att vi som forskar endast har att reda ut det Moder Natur från början skapat. Det är inte nödvändigtvis så att det vi har med oss efter miljontals år av utveckling är det som passar in i dagens bild av hur det ska vara, men det ändrar inte på förutsättningarna. Förutsättningarna är där, att göra det bästa vi kan med.

Köp boken hos: Bokus | Adlibris | Cdon.com | eller bättre för din ekonomi, låna den på biblioteket!

Copied!