Camp FI 2019 – 6 juni i Stockholm

Camp FI 2019 – 6 juni i Stockholm

Den 6 juni blir det Sveriges första “Camp FI”, importerat koncept från USA men i svenskt mini-format. Närmare bestämt tre timmar i en park med cava, filtar och prat om att vara frugal. Typ.

Jag har för avsikt att vara där – det blir tåg upp på morgonen och tåg hem på kvällen för det är mitt i min placering på anestesin och jag tänker inte missa någon dag där – och men det kommer framför allt en massa andra intressanta människor också. Utöver Fru EB, som dragit igång det hela, planerar även familjen IGMR, eventuellt Sparo, med flera vara på plats. Baserat på kommentarsfältet hos Fru EB blir det ett helt gäng.

Ses vi?

Våra matregler

Våra matregler

Jag har ju de senaste månaderna jobbat aktivt med att få ner matkostnaderna. Det går ju att handla ganska billigt om man verkligen försöker, så det är ett intressant projekt att hålla på med under mammaledigheten. Strävan efter en lägre matbudget har dock ibland gett en del funderingar för egen del gällande billigt versus t ex ekologiskt, närproducerat, ursprungsland, etc. Så jag tänkte beskriva reglerna jag har för mig själv:

  1. I säsong. Jag undviker att köpa jordgubbar i januari och liknande dumheter. Tomat och gurka är de stora undantagen, det äter vi året runt.
  2. Ursprungsland. Jag väljer helst svenskt. Kött från Tyskland, Irland, Polen, Sydamerika och Nordamerika går i princip alltid bort, framför allt på grund av antibiotikaanvändning (min stora oro för världen är inte terrorism eller klimatkollaps, det är antibiotikaresistens). Danmark har haft ett par för många skandaler när det gäller kött, så det undviker jag också. Jag försöker, efter intryck av min man som påpekat det viktiga i att hjälpa till att hålla liv i det svenska jordbruket, även försöka köpa svenskt i basvaror som mjöl, havre, mjölk, med mera.
  3. Ekologiskt. Är inte en prioritet för min del. Jag har försökt läsa på och jag får inte alls en entydig bild av att ekologiskt är bäst, inte minst eftersom om vi alla skulle äta ekologiskt så skulle odlingsmarkerna inte räcka till eftersom det skulle behövas så pass mycket mer. Dessutom är reglerna runt vad som får kallas ekologiskt röriga. Kostar eko lika mycket som icke-eko kan jag välja eko.
  4. Närproducerat. Mycket viktigare för min del än ekologiskt. Försöker handla från gårdar här i Östergötland. När vi kör förbi äggbodar brukar vi handla på plats.
  5. Halv- och helfabrikat. I princip förbjudna här. Undantagen är sådant som pesto (men på sommaren gör jag egen på blast från egenodlade morötter) och någon gång Keldas toscanska tomatsoppa som jag gillar att ha till pasta och broccoli. Helfabrikat kommer inte innanför dörren.

Hade jag valt att köpa kött oavsett ursprungsland hade matbudgeten kunnat gå ner ytterligare. Vi köper dock inte särskilt mycket kött i butik nu för tiden, bortsett från köttfärs (svenskt och när det är på extrapris), utan via kollegor till maken som jagar. Dessutom har jag tvingat in hushållet på allt mer vegetariskt, så att det står vegetariskt på bordet två till tre gånger i veckan och utöver det är det ju också fisk och kyckling minst varsin gång i veckan.

Vad har ni för regler för matinköp? Är det bara pris som styr eller något annat?

Jag börjar jobba igen

Jag börjar jobba igen

Idag börjar jag arbeta. Jag har inte jobbat sedan i början av juni, då jag först hade fyra veckors semester och därefter gick direkt in i föräldraledighet med Lillan.

Det är tudelat, känslan av att gå tillbaka. Lämna henne.

Jag börjar inte med jobb-jobb. Jag har forskningstid i sex veckor och börjar med tre veckors forskningskurs innan jag ska göra min halvtidskontroll. Så det kommer inte att bli sex veckor åtta-till-fem. (Det blir det därefter.) Första veckans forskningskursschema är rätt mastigt, men det är ändå betydligt lugnare än vanligt heltidsjobb.

Men det är tillräckligt för att ifrågasätta. Med tanke på det community jag numera tillhör, detta underbara FIRE-community, blir det väl så. Jag har varit ledig i närmare nio månader och har kommit in i många saker som optimerat vårt hushåll. Jag handlar på ett sätt så att vi minimerat vår matbudget, och vi har dessutom sluppit gå och handla på helgen, jag har fixat det i veckorna. Jag har oftast maten väntande när maken kommer hem från jobb, vilket minimerar tiden med en hungrig och trött familj. Jag har sålt begagnat, tagit hand om tvätten, städat, bakat bröd, minimerat utgifter, fixat administrationen.

Jobbigast är nog tanken att under överskådlig framtid, när jobbet börjar på riktigt om sex veckor, så blir det på heltid. Maken går på föräldraledighet (vi har en period just nu när morfar går in och tar Lillan medan Storan är på dagis i större utsträckning) och jag ser till att göra färdigt AT. Jag vill bli klar. “Få” min legitimation (“få” är ett intressant ord, med tanke på att den förutom 5,5 års utbildning även kräver AT med godkända placeringar, medsittningar på varje placering, och ett godkänt AT-prov). Jag vill kunna säga till anestesin, dit jag kommer söka mig, när jag har möjlighet att börja där. (Och får jag det vikariatet kommer jag fortsätta jobba heltid.)

Men jag tittar på Lillans runda kinder, det där gapande leendet med två små riskorn till tänder, ögonen som lyser med ren och skär glädje över livet, och jag undrar hur mycket jag kommer missa. Jag är splittrad. Någon gång måste jag ju gå tillbaka, för jag vill inte vara hemma resten av livet. När är lagom? Nu är ganska lagom ändå. Jag har varit hemma mycket, mycket längre än de flesta kvinnor i världen får vara hemma med sina barn, betalt. Det är väl bara i Sverige det är nära nog “kort” att som mamma bara vara hemma tills barnet är sju månader.

En del av splittringen ligger ju i att jag hade kunnat fortsätta vara hemma så länge jag ville, betald av Försäkringskassan eller ej. Vi går runt på runt 40% av vår inkomst, så inte ens maken hade behövt arbeta heltid.

Jag vill vara läkare. Jag vill vara mamma. Jag vill göra det bästa för mina barn. Men det är svårt att veta vad det är.

(Storan är jag inte lika fundersam över. Hon är jublande glad över att nu få vara längre på dagis och slippa gå hem redan klockan tolv… Hon är så trött på sin mamma!)

Crowdfunding med Kameo

Crowdfunding med Kameo

I samarbete med Kameo.

Kameo erbjuder lån till företag och fastighetsprojekt som man som vanlig privatsparare kan investera i. Framför allt har de hittills erbjudit investeringar i fastighetsprojekt, och de tre som ligger presenterade på hemsidan just nu har haft 11% ränta på sina investeringar. Varje projekt kategoriseras med ett riskbetyg (A-E där A är bäst), baserat på den förväntade kreditrisken enligt UC.

Kameo rekommenderar själva att sprida risken över minst tio olika projekt, men eftersom de är ganska nya finns det inte så många att investera i och det kommer att ta tid innan man kommer upp i tio stycken. De projekt man har kunnat investera i har varit på 5-12% ränta beroende på riskklass.

Jag har ännu inte investerat i något projekt eftersom jag inte hittat något jag tycker känns tillräckligt stabilt. Jag har skapat ett konto och lite beroende på vad för typ av projekt som kommer framöver kommer jag eventuellt att investera. Det jag tycker är bra med Kameo, liksom med Lendify där vi har investerat en del, är att man kommer bort från börsen. Diversifiering är bra. Samtidigt, på den i nuläget negativa sidan, är ju riskerna förhållandevis höga i många fastighetsprojekt med tanke på fastighetsmarknaden. Det gör att jag håller mig lugn i båten i väntan på något jag verkligen tror på. Förutom Sverige har Kameo även projekt i Norge och Danmark att investera i.

Hemsidan tycker jag inte är den enklaste att hitta på, men här finns aktuella lån att titta på.

Gör alltid din egen bedömning innan du investerar pengar, jag är inte något facit. Investeringar innebär alltid en risk.

JOMO

JOMO

I det näst senaste avsnittet (12 februari, “Om rabatter”) av podden På riktigt med Charlie och Mattias, som jag lyssnar på av och till, diskuterades rabatter. Det är ju ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat eftersom jag är uppväxt med att försöka hitta varenda rabatt som finns och har gjort det till en livsstil.

I programmet diskuterades huruvida rabatter gör att man handlar mer. Om det är tre för två och man egentligen bara behövde en, kommer man då hem med tre istället, som ju de facto blir dyrare än om man bara hade köpt den där enda man hade tänkt. På samma sätt blir ju hjärnan påverkad om man får en rabattkupong, så att de där byxorna som egentligen var för dyra plötsligt är 20% billigare (men ändå kostar mer än man tänkt sig lägga på det) och då “slår man till”.

FOMO, eller Fear of Missing Out, diskuteras. Charlie har en intressant take på det hela – det han kallar JOMO, eller Joy Of Missing Out. Han gör något som jag blivit allt bättre på sedan jag tagit tag i vår ekonomi: han tittar inte på grejer alls. Om man börjar titta så blir man intresserad och plötsligt vill man ha något som man inte ens visste fanns innan. Om man låter bli att titta så vet man inte att man saknar det och kan lugnt gå vidare med sitt liv. Jag tror det är ett hälsosamt sätt att ta sig an saker och ting. Reklamen är ju trots allt till för att skapa begär, inte sällan för sådant vi inte egentligen behöver.

Det är helt enkelt lättare att hålla sig ifrån allehanda onödiga inköp om man inte vet om att möjligheten finns. Istället för att åka till ett köpcentrum på helgen för att fördriva tiden så gör man något helt annat. Då behöver man inte ens bli utsatt för alla kläder/teknikprylar/inredningsdetaljer/whatever som inte redan fyller garderoben/huset.

Så nöjet i att slippa bli meddragen i allt vad reklamen lockar oss till, nöjet i att “missa” saker, nöjet i att ha pengarna kvar – det är Joy Of Missing Out. Och JOMO, det tar jag med mig.