Jag startar mitt tredje företag

Jag startar mitt tredje företag

Jag ser inte mig själv som någon stor entreprenör – jag har inte startat något som blivit något stort, jag har inte uppfunnit någon spektakulär pryl, och jag har inte heller sålt något företag och tjänat miljoner på det – men i dagarna startar jag mitt tredje företag. Lite entreprenörisk är jag således förmodligen, även om det inte är på ett sätt som gör mig till mångmiljonär.

Jag startade mitt första företag – en enskild firma kallad Cosmic Consulting – redan året efter att jag gick ut gymnasiet, om jag inte minns helt fel. Det företaget hade jag i drygt tio år, med en omsättning som mest på drygt 100 000 på ett år. Inte sådär överdrivet fantastiskt, men å andra sidan inte helt illa eftersom jag samtidigt pluggade heltid och jobbade deltid, och det gjorde att jag kunde ta examen från juristlinjen utan studielån. Jag gjorde hemsidor och reklamgrejer, visitkort, posters, med mera.

För ett par år sedan startade jag och maken istället ett gemensamt bolag och denna gång ett aktiebolag, LCV Konsult AB. Jag stängde ner CC och la över verksamheten i LCV istället. Där har vi dels min hemsideverksamhet (i den mån det fortfarande hinns med vid sidan av jobb, familj, osv) och dels när maken arbetar privat som läkare.

Nu startar jag mitt tredje företag (vårt andra gemensamma). Vi får se om det blir mitt önskade namn – Moira förlag AB – men i vilket fall som helst blir det ett företag för att ha hand om bokutgivning i olika format. Min skönlitterära bok, Elementalerna: De förlorade vingarna ska ut där genom egenutgivning, liksom en bok om studieteknik för läkarstudenter som jag skrivit, och slutligen mitt projekt kallat Viktigt att veta om allt det där som är viktigt för dina anhöriga att veta om den dag du inte längre finns.

Jag väljer att starta ett nytt företag eftersom verksamheten är så skild från LCV-verksamheten, och jag vill ha ett bolag med fokus bara på utgivning.

Verksamt.se

Jag sköter starten av bolaget via Bolagsverkets Verksamt.se vilket är en superbra sida om man ska starta bolag – det är verkligen steg-för-steg och förklaringar på allt. Det är enklare nu än när jag och maken startade LCV, så de gör kontinuerliga förbättringar. 25 000 kr krävs i aktiekapital, men det är ju pengar du sedan får använda i verksamheten så det är inte pengar som försvinner ut i tomma intet på något sätt. Kostnaden för att starta själva bolaget är (i skrivande stund) 1 900 kr om du inte vill ha utländskt namn eller något annat som fördyrar processen. Det finns också ett förenklat förfarande om man är ensam och ska starta aktiebolag, då behöver man fylla i ännu mindre än om man gör allt manuellt.

Eget företag är bra till mycket. För något år sedan sålde jag mina studentanteckningar från läkarstudenttiden (anteckningar jag tidigare sålt själv) till en site som heter Hypocampus.se, och då fick jag betalt genom att jag fakturerade dem. Det hade varit mer komplicerat jag inte haft eget företag. Maken arbetar extra som läkare vid motortävlingar och fakturerar för det. Och har vi inget jobb i företaget så är det inte heller något större problem i perioder, eftersom vi inte har särskilt mycket utgifter där.

Har du eget företag?

Dela:
Vad gör folk i Corona-tider?

Vad gör folk i Corona-tider?

DI Digital frågade Prisjakt och Pricerunner vad som går bäst – och sämst – nu när det är Coronatider. Det känns som att svaren stämmer väldigt väl överens med vad folk håller på med i samhället just nu:

Vad går bäst just nu?

”Allt som har med hemmet och trädgården att göra. Städprodukter, robotdammsugare, högtryckssprutor, heminredning, byggmaterial, trädgårdsprylar… Även cyklar går bra, liksom hudvård, med undantag för smink, och hemelektronik.”

Vi tar hand om hemmet och trädgården. När jag cyklar till jobb har jag sett flera uppfarter där partier till nytt uterum eller växthus. På tippen är det långa köer för att folk rensar och renoverar så att det sjunger om det. Att sköta hudvården hemma är heller inget konstigt, det är nog få som för närvarande vill att någon annan pillar en i ansiktet i en timme. Och sminket går inte bra, för när vi påtar i trädgården eller rensar i garaget, eller för den delen bara jobbar hemifrån, då behöver vi inte vara lika uppiffade som vi kanske brukar vara (även om jag lugnt går till arbetet osminkad lika ofta som jag orkar sminka mig…).

Vad går sämst?
”Festkläder, plagg med hög modegrad, sånt man använder vid stora sammankomster.”

Hur mycket tid, energi och pengar ägnar vi i vanliga fall åt att se bra ut för andra människor? Jag undrar om något av detta kommer kvarstå efter att Corona är över. Kan vi inte tagga ner med “plagg med hög modegrad”? Desto högre modegrad, desto snabbare omodernt, desto snabbare “måste” vi byta ut dem.

Vår familj följer mönstret som jämförelsesidorna beskriver, även om vi inte köpt varken städprodukter (bikarbonat, såpa och ättika är utmärkta till det mesta) eller robotdammsugare, eller för den delen någon heminredning. Vi jobbar mycket i trädgården och det har gått en del pengar till det, inte minst eftersom vi byggt vårt hett efterlängtade uterum. Maken och svärfar byggde upp det (egentligen skulle det väl vara snickare som gjorde det, men de har satt upp det helt perfekt och det är såå fint) så vi sparade mängder med pengar på det. Nu väntar tomater, paprika, chili, och många andra växter på att få komma ut och bosätta sig i uterummet, som alltså kommer att agera även om växthus.

Vi planterade pioner i helgen och jag hoppas att de tar sig bra för de är så otroligt vackra. Annat i trädgården verkar trivas bra, det ser ut att bli ett riktigt vinbärsår i år. Jag har tagit skott från vår björnbärsbuske för att framöver få den att bli en hel vägg och även det nysatta verkar må bra. Hallonen sprider sig utan att man försöker och jag hoppas på att för första gången få så stor skörd att vi kan ha kvar lite i frysen.

Jag älskar den här perioden på året, när allting växer och det finns så mycket att se fram emot.

Dela:
Rätten till en bostadsrätt

Rätten till en bostadsrätt

SVT gör en serie om bostadssituationen i Sverige. Mest är det snyftartiklar i stil med “De bor fem personer i en trea” och liknande, men den här artikeln fångade mitt öga för att det var faktiskt ett annat perspektiv.

Emil är 21 år gammal och förra året köpte han sitt hus. 125 m2 i Kopparberg, med garage och källare. Mystifierade frågar SVT hur detta gick till, hur kunde han köpa sitt eget hus som 20-åring?

– Det handlar om att jobba och spara. Man måste prioritera rätt saker. Har man det rätta psyket tillräckligt länge, då kommer man till slut ha råd med ett bra hus.

En annan är 26-åringen Johan som köpte sin gård i Hylte kommun. Det är billigare att bo på landsbygden och eftersom han började spara som tonåring för att kunna köpa sitt drömhem gick det vägen.

Härligt att SVT väljer att ta in åtminstone någon som ser på saken som en prioriteringsfråga.

Man får ju spara pengar hela sitt liv för en etta“, tycker en 22-årig Wilma, för att få ihop till en kontantinsats på 240 000 kr. Nå, lite tidigare än så tycker jag att man borde kunna nå en kvarts miljon, men det är väl bara jag. Det kanske också bara är jag, men det låter underförstått av Wilmas uttalande som att man borde få pengarna i handen när man fyller 18 så att man kan köpa sig sin lägenhet. I vilket fall som helst ska man inte behöva spara ihop till det.

Det är lustigt hur olika ungdomarna resonerar – Johan och Emil å ena sidan, Wilma å andra sidan.

Ska det vara en rättighet att kunna köpa sig ett boende som tjugoåring? Om man svarar ja på den frågan, då blir nästa fråga hur det ska gå till. Tänker man sig att alla tjugoåringar ska ha rätt att låna (skuldsätta sig) obegränsat? Ska man skapa en parallell marknad för de som inte är lika väl bemedlade som andra, så att det finns boenden som bara de mindre bemedlade kan köpa? Ska man sätta tak för hur mycket lägenheter får kosta? Ska man lotta ut boendena istället?

Visst borde det förmodligen byggas mer – men de centrala, fina lägenheterna kommer inte att bli särskilt många fler även om städerna breder ut sig mer, och stora boenden för stora familjer kommer alltid att vara dyra.

Dela:
Bokrecension: Konsten att städa

Bokrecension: Konsten att städa

Jag började titta på serien Tidying up with Marie Kondo på Netflix för ett tag sedan och har sedan dess städat (eller snarare rensat ut) enorma mängder hemma. Jag bestämde mig för att även låna boken, för att se om det fanns mer att ta till sig i den. Boken heter “Konsten att städa” på svenska och är en lättläst liten bok med trevlig ton och det finns mycket jag gillar med den – och en del jag inte tycker lika mycket om.

Det jag gillar

Jag gillar många av tankarna i boken. Tankarna om att behålla det som ger oss glädje och att göra oss av med annat. Jag tycker inte att det är ett helt praktiskt synsätt (hammaren kommer aldrig ge mig glädje, men den är praktisk att ha hemma), men det är en bra grund att utgå från. Jag gillar tanken på att fokusera på det man vill behålla, snarare än att fokus är på att kasta grejer.

Jag tycker också om hennes förhållningssätt till t ex gamla vykort och brev och allt sådant som många av oss tenderar att spara: det gav oss glädje när vi fick kortet, vilket gör att det fyllt sin funktion, och nu kan det kastas utan att vi får dåligt samvete – för att det har uppfyllt sitt syfte. Över lag är tanken att fråga sig själv “Vad var syftet med den här grejen?” ett intressant tankesätt. Om syftet var att man köpte tröjan när man var på dåligt humör, och genom köpet fick en kick och blev på bättre humör, då tycker Kondo att man – om den inte längre “sparks joy” – kan göra sig av med tröjan utan dåligt samvetet. Det blir ju lättare att göra sig av med grejer då.

Ytterligare en sak jag gillar är hennes inställning till hur man ska sortera grejerna: ha saker som hör ihop på samma ställe, inte utspritt på flera. Detta har jag nu börjat med, inte minst i köket som jag i princip rensat klart. Där finns nu grejerna jag använder till bakning på ett ställe, all pasta på ett ställe, alla nötter och frön på ett ställe, och så vidare. Det är ju mycket bättre, och det gamla sättet jag hade grejerna på var väl i stort sett en kvarleva från när vi flyttade in (och sen dess har jag bara gått igenom ett skåp i taget och då blir det att allt sätts tillbaka efteråt igen, eventuellt i bättre ordning, vilket är en annan grej Kondo vänder sig mot).

Det jag inte gillar så mycket

Bland det negativa med boken finns – åtminstone i den version av den svenska utgåvan jag lånade på biblioteket – att den är dåligt korrekturläst så den innehåller ett helt gäng fel. Felstavade ord, ord som saknas, och så vidare. Det stör läsningen väldigt mycket för mig. Något annat är begreppet “ordning på torpet” som återkommer hundra gånger om. I början var det väl sött, men efter fjärde, femte gången blir det bara irriterande. Jag har ingen aning om vad det ursprungliga japanska begreppet är, men “ordning på torpet” går mig på nerverna långt innan boken är slut. Den är dessutom i stort ganska tjatig, vilket är så det blir när ens budskap egentligen kan kokas ner till ett par punkter men ska fylla en hel bok.

En del saker är bara saker jag inte håller med om. Kondo tycker inte att man får ha lager av något, och ondgör sig över folk med lager hemma. Själv har jag lager av vissa saker – främst sådant som mjöl och andra matvaror som håller länge och används mycket hemma hos oss – och tycker att det visst fyller en funktion för att inte behöva panikhandla. Däremot kan man väl hålla med om att personen som hade 20 000 tops hemma, det var kanske lite överdrivet…

Kondo tycker också att alla saker ska ha ett hem, sin egen plats. Det kan jag hålla med om (för att det blir mycket lättare att lägga tillbaka dem på rätt plats då), men när hon går så långt som att tycka att man ska plocka ur sin väska varje dag och lägga grejerna på sina platser, för att sedan plocka i allt igen nästa morgon, då blir jag lite trött. Ärligt talat är jag fullt villig att låta väskan vara “rätt plats” för grejerna som ligger i väskan, och göra en utrensning lite då och då istället. Annars är nog risken att jag glömmer både e-tjänstekort och matlåda när jag ska till jobbet på morgonen.

Och sen det där med att prata med sina grejer. Tacka dem hela tiden. “Väcka dem” om de sover. Tja… lite för flummigt för min del. Hon har en liten story om sin mobiltelefon och… meh. Inte min grej. På samma sätt förhåller jag mig skeptisk till hennes uttalande om att folk gått ner i vikt av att rensa ut (annat än att det är en fysisk övning som bränner kalorier) och andra väldigt långtgående konsekvenser av hennes metod.

Slutligen pratar Kondo mest om att “slänga” allt. Jag hoppas innerligt att hon egentligen menar återvinna så mycket som möjligt – lämna till Myrorna, sälja på andrahandsmarknaden, återvinna elektronik där det hör hemma, osv. Tyvärr kändes flera av deltagarna i hennes TV-serie som att de mer bara slängde allt, istället för att återvinna. Dussintalet svarta sopsäckar säger inte direkt “återvinning” för mig.

Sammantaget

Jag gillar ändå boken, även om det är en hel del flum och upprepningar. Grundtesen känns sund och jag tycker om den. Läsvärd bok och jag tror många skulle må bra av att rensa mycket hemma.

Dela:
När är man rik?

När är man rik?

Vad är det att vara rik?

De flesta skulle nog vilja vara det, men innebörden av det är förmodligen helt olika. Fråga två personer så får du två olika svar, fråga hundra personer så får du hundra olika svar:

  • En vill ha en miljon på bankkontot och skulle då anse sig rik.
  • En annan skulle tycka att en miljon räcker inte långt.
  • En tredje bryr sig inte så mycket om pengarna, men vill kunna resa när och dit hen vill.
  • En fjärde känner sig rik om den har ett hus.
  • En femte om han har ett privatjet.
  • En sjätte känner sig rik om den inte behöver oroa sig för hur den ska sätta mat på bordet för dagen.
  • En sjunde för att den kan umgås mycket med sin familj.
  • …och så vidare

Enligt Placera pengar så är man tydligen rik när man har 5-10 miljoner. Företagsledare/företagsägare “brukar” tydligen definiera rik som när man har tillräckligt mycket aktier för att tre generationer i framtiden ska kunna leva på dem. Lagom rik? Det är tydligen när man har 50-200 miljoner kronor, enligt företagsledare och kapitalister.

En del fokuserar på vilken lön man har. “Höginkomsttagare” tänker man väl sig är automatiskt rika, men det behöver ju inte alls vara så. Med hög inkomst kommer i många fall höga utgifter, vilket kan göra att alla pengar försvinner varje månad, eller att man till och med går minus. På samma sätt behöver inte “låginkomsttagare” vara fattiga – det finns ett helt gäng i FIRE-rörelsen som är låginkomsttagare men som ändå lyckas spara.

Eller är definitionen av rik istället en speciell livsstil? Är det huset, båten, privatflyget? Eller är det säkerheten som kommer av att ha pengar att luta sig mot? Med pengar kommer såväl säkerhet som bekvämlighet, allt från att ha ett tak över huvudet och att kunna värma upp huset för att slippa frysa, till att fylla sagda boende med vackra möbler och saker man vill ha snarare än är nödvändiga. Pengar kan inte köpa tid, men pengar kan definitivt hjälpa en att tillbringa sin tid på ett sätt som man tycker om. Istället för att jobba tolvtimmarspass för att sätta mat på bordet kan man välja vad man vill göra med sin tid.

Men de flesta av oss siktar (gissar jag) inte på 50 eller 200 miljoner på banken. Vi gör det inte. Jag vet inte ens att vi siktar på någon särskild summa, vi har ingen satt “FIRE-summa”. För vår del handlar det mer om att leva det liv vi vill leva, på ett sätt som är långsiktigt hållbart såväl ekonomiskt som för hälsa, miljö, med mera. För mig handlar rikedom om att ha tid för familjen och möjlighet att gå ner i arbetstid. För det krävs det pengar, absolut, men det är inte någon enskild summa vi siktar mot. Det behöver bli pengar över varje månad för att gå in i pengamaskinen, och vårt riktmärke är att sparar 40% av det vi får in varje månad. 

Så vad är rik för dig?

Dela: