Tankar i Coronatider

Tankar i Coronatider

De flesta har väl vid det här laget hittat in i ett nytt normaltillstånd. En ny verklighet där vi inte får träffa våra äldre släktingar, där vi ska hålla avstånd, där det är markeringar i golvet i varje butik för att man inte ska stå för nära. Mina föräldrar har inte fått träffa sina barnbarn sedan det här började, den längsta period vi gått utan att de träffat sina barnbarn. Det känns tufft.

Vi har kollegor som är inlagda på sjukhus med Covid-19 och komplikationer däri. Den som är mig närmst är ung, kärnfrisk löpare som nog är mest vältränad på hela arbetsplatsen.

Det finns de som vill hävda att det “bara” är äldre som drabbas, men det är det verkligen inte. Jag skriver sjukintyg på löpande band på folk som hostar så att de kräks och har gjort det i fem, sex veckor, folk med pendlande feber, andfåddhet och tryckkänsla över bröstet. Vissa tar jag på telefon, andra behöver komma in och få en läkarbedömning på plats. Är vitalparametrarna bra får de gå hem igen och försöka kurera sig. En del skickas till akuten och några blir inlagda.

För att försöka hålla det positivt är här några saker jag hoppas fortsätter efter att denna kris är över:

  1. Handhygien. Folk tvättar händerna tills de får eksem och riktigt så mycket behövs det kanske inte, men jag hoppas folk fortsätter med mer handtvätt än tidigare.
  2. Skydd i receptioner, mataffärer, etc. Plastskydd som skiljer stackaren som sitter i kassan från de som handlar/whatever, för att även i vanliga fall är hostiga, snoriga människor ute och rör sig och det borde inte folket i kassan utsättas för om det går att hindra.
  3. Handla lokalt. Plötsligt har det blivit viktigt att stötta de verksamheter i sin närhet man vill ha kvar.
  4. Jobba hemma. De som tidigare fått väldigt tydliga nej från sina arbetsgivare om att jobbet inte går att göra hemifrån kanske i större utsträckning har möjlighet att argumentera för sin sak nu. En dag hemjobb i veckan borde ju gå att få igenom när man jobbat fem dagar i veckan hemifrån i veckor och kanske månader?
  5. Fundera över vad som är viktigt. En del som ställs inför en kris som denna har förmodligen fått sig en tankeställare om vad som verkligen är viktigt här i livet. I så fall, ta med den känslan och arbeta vidare med den för att skapa ett liv där det viktigaste är det som får ta mest plats.
Dela:
IKEA-hackat lek-kök

IKEA-hackat lek-kök

Maken byggde lekstuga åt barnen i somras. Den är superfin, gul och vit med svart tak och alldeles väldigt puttenuttig. På insidan har den en rosa vägg och resterande tre är vita. Inredningen var redan från början planerad att vara ett leksakskök, bord, stolar och någon hylla. Således var jag på jakt efter ett begagnat leksakskök, men hittade inget till ett rimligt pris – jag ville ha ett lite lagom slitet eftersom jag skulle göra om det.

Första kvällen på semestern var vi hos svägerskan, och då visade det sig att hennes ungar, som närmar sig tonåren, precis i dagarna rensat ur sin lekstuga för att göra om den till ett “klubbhus”. Gissa vad som då åkt ut? Japp, ett leksakskök, modell IKEAs Duktig. Slitet så klart efter flera års användning, precis som jag ville ha det.

Jag googlade lite och givetvis hade folk IKEA-hackat detta kök många gånger tidigare. Dekorplast verkade vara väldigt användbart med tanke på märkena på träbänken, och resten skulle målas. Sagt och gjort, vi köpte färg efter att ha dubbel, trippel och kvadrupelkollat att det var just rosa hon ville ha. Dekorplast fanns på Bauhaus i både marmormönster, trä och diverse andra mönster.

Jag plockade bort luckorna och målade dem för sig, först med en grundfärg för att det rosa skulle fästa, och sedan två lager rosa. Hyllorna inne i skåpen, som också var väldigt slitna, fick också dekorplast på sig. När allt var målat fick hyllan på ovandelen samt “diskbänken” dekorplast, och sedan var det bara att sätta ihop allt.

Dotterns första kommentar? “Hmmm, den kanske skulle varit gul istället…”

Men hon gillar den. Och jag gillar den. (Vilket som är viktigast kan diskuteras…)

I och med färginköp var den väl inte jättebillig trots allt, men den var ändå en bra bit ifrån de dyra, rosa färdiga kök man kan hitta i diverse nät-leksaksbutiker. Dessutom var det ett jätteroligt projekt.

Jag köpte ett väldigt slitet barnbord för 20 kr via Marketplace och eftersom jag hade kvar både färg och dekorplast fixade jag i ordning det också så att det skulle matcha resten. Det var ett väldigt snabbt jobb som gjorde stor skillnad – den nedersta decimetern av benen blev rosa, och skivan blev dekorplastad. Stolarna är IKEA-stolar jag köpte, också via Marketplace, för 25 kr/st.

Jag har försökt hitta billigt för att fixa till myset i lekstugan. Den lilla boll-lamp-grejen ovanför köket var på rea på Rusta för 30 kr. Kakfatet köpte jag begagnat för 50 kr. Kakorna är dels ärvda ihop med köket från kusinerna, dels gamla födelsedagspresenter. Den lilla tandkudden som syns i kanten av bilden köpte jag på loppis för 5 kr. Mattan är det dyraste i hela lekstugan, knappt 200 kr från Rusta, och tålig för att klara kylan och smutsen ute.

I sommar ska det upp enkla gardiner också, tänkte jag, och sedan vi tog bilderna har vi också satt upp en liten hylla ovanför bordet (också ny, men billig, från Rusta). Barnen älskar att vara där ute trots att det fortfarande är lite svalt av och till, den lilla kan stå och “laga mat” i evigheter.

Dela:
Vad är viktigast?

Vad är viktigast?

En del av att bli läkare är att specialisera sig. Efter allmäntjänstgöringen som jag gjorde klart i december 2019 är jag legitimerad, och nu är det dags att hitta Det. Mitt specialområde. Min specialisttjänstgöring, ST i kortform.

Jag har velat bli narkosläkare sedan vintern 2015/16. Det allt det jag började plugga läk för: det är hela kroppen, fysiologin, hur vi hänger ihop och hur olika organsystem påverkar varandra – och för den delen hur yttre faktorer påverkar organen. Jag ser det som ett enormt spännande jobb, med omväxlande dagar och lite av det där adrenalinhöjande som jag skulle önska.

Samtidigt fungerar det sämre med mina önskemål om att ha fokus på familjen och inte jobba heltid. På att hinna med forskningen (något de redan på intervjun förra året klargjorde var fritidsgöra) och alla mina andra projekt som jag vill lägga tid. Det är en jourtung specialitet där verksamheten pågår dygnet runt.

På sistone har även rättsmedicin seglat upp som en möjlighet. Det är ju en helt annan typ av specialitet, inte minst eftersom det i stor utsträckning är döda man har att göra med. Det är en del levandeundersökningar också, men mycket av tiden hänger man i en obduktionssal. Det är inte riktigt vad jag tänkte mig när jag började på läkarutbildningen, även om alla andra tänkt tanken åt mig eftersom jag har juristutbildningen bakom mig.

Sist men inte minst har vi specialiteten jag inte egentligen tänkt mig alls: allmänläkare. (Distriktsläkare, vårdcentralsdoktor, etc). En betydligt mindre spännande specialitet i mina ögon, med dagar som följer rutin och schema. Massor av administration, sjukskrivningar, receptförnyelser. Rond på äldreboenden och multisjuka människor som kommer med handskrivna listor på alla sina krämpor. Det är där jag är nu, på ett vikariat till efter sommaren.

Mer än en kollega har varit på mig om att bli allmänläkare.

Och grejen är att när jag ställer upp de här tre specialiteterna sida vid sida, då är det inte narkos som vinner. När jag ställer upp saker som möjlighet till deltid, arbetstid, forskningstid – då blir det smärtsamt uppenbart att allmänläkare är det bästa. Till och med efter att jag drar av poäng för all administration och de många randningarna, till och med när narkosen och rättsmedicin får full poäng för spänning – till och med då vinner allmänmedicin. Och det är inte med en poäng heller. Det är med många.

Så vad är viktigast? Är “spännande” den viktigaste biten så vinner narkosen. Men borde det vara det viktigaste?

FIRE-tänket har mig snärjd, på det positiva sättet. Innan hade jag kanske inte tänkt så här, kanske hade jag kört på mot narkosen och insett först om ett par år att jag missat mina barns uppväxt och lagt alla mina sidointressen på hyllan. Kanske hade det blivit bra, men förmodligen hade det blivit mest stress och press. Om jag nu förespråkar att tänka på vad som är viktigt på riktigt för mina patienter, då borde jag ju följa mina egna råd. Det finns så mycket annat än jobb som jag tycker är viktigt.

Som allmänläkare kommer jag göra skillnad, det känner jag redan att jag gör. Maken säger att “en bra allmänläkare är värd sin vikt i guld”, och vem vet om jag blir riktigt så bra eller ej – men jag kan bli bra i alla fall. Patientmötena är intressanta, det har jag aktivt suttit och tänkt när jag haft dem framför mig. Givetvis inte alla, men många. Att få samsyn med en patient, att träffa dem upprepade gånger och följa dem, att hjälpa dem att må bättre, det är något helt annat än att stå på ett hjärtstopp eller ta hand om ett multitrauma – men det är faktiskt spännande det också.

Så efter många, långa timmar av funderande fram och tillbaka sa jag till slut ja till ett fortsatt vikariat på vårdcentralen där jag redan tillbringar mina dagar, och det med målet om att bli ST-läkare här.

Allmänmedicin, here I come.

Dela: