Camp FI

Camp FI

Det ska sägas att jag var rätt nära att inte gå dit. Inte för att jag inte trodde att det skulle vara trevligt, utan för att det är såå långt utanför min comfort zone att mingla runt med en massa folk jag inte känner, att det knappt går att föreställa sig. Dessutom visste jag inte riktigt vilken av sällskapen på gröngräset som var mina FIRE-kollegor, förrän jag skarpsynt lokaliserade Fru EB:s svarta dramaten. Men vid det laget var jag ju (uppenbarligen) på plats, och det kändes fånigt att inte våga gå fram.

Så jag gick alltså dit och det var jättetrevligt. (Surprise!)

Det var dock ett väldigt hemligt gäng, får man ju säga. Anonymt så det förslog. Jag och Sparo diskuterade det en stund, varför allt ska vara så hemligt. Camp FI i USA verkar ju inte vara tillnärmelsevis lika anonymt. Eller? Jag vet inte riktigt, för min del är jag ju inte anonym (med tanke på att jag länkar från min privata Twitter, genom vilket man förmodligen kan hitta all möjlig och omöjlig info om mig). Det vore nog bara bra om det blev ett lite öppnare samtalsklimat om pengar i allmänhet och sparande i synnerhet. Något vi konstaterade på plats var att det nog egentligen är färre som bryr sig än man tror. Jag har hittills inte fått några negativa kommentarer från min omgivning. De flesta struntar blanka f-n i om/hur mycket jag och maken sparar av våra löner, och de kör på i sina egna hjulspår. Någon enstaka är nyfiken, och jag har genom diskussioner med kompisar fått även dem att bli intresserade av sin egen ekonomi. (Dessutom, på diskussionen om anonymitet, var det någon som berättade att denne gett sig tusan på att ta reda på vem Miljonär innan 30 är. Vilket tydligen inte hade varit särskilt svårt. Så så mycket för anonymitet.)

I övrigt diskuterades det verkligen högt och lågt på plats. Många frågor om hur man kom in på FIRE, men också allt från politik till löpning (så klart med Sparo närvarande, även om jag inte deltog något vidare i den diskussionen). Det var många som var “bara läsare” (deras ord, inte mina) vilket ju var kul, även om jag blir nära nog förlägen av att höra att någon läser det jag skriver.

Och jag lyckades mingla. Lite lagom. Jag tror att det var folk jag ändå lyckades missa att hälsa på. Efter 2,5 timmes pratande gick jag hemåt för att hinna med tåget, med höjd för att gå till centralen istället för att ta spårvagn. Tur det, för spårvagnen hade vid det laget stängts ner på grund av “kunglig kortege” som snart skulle påbörjas. En lapp satt vid hållplatsen där vi höll till, men hållplatsen vid Skansen var knökfull med väntande folk som inte verkade informerade om att det skulle ta tre timmar innan det kom någon spårvagn. Jag gick hur som haver till föräldrarnas lägenhet och därefter till stationen, där SJ uppfyllde alla förväntningar genom att vara fyrtio minuter sena.

Tack till Fru EB som anordnade det hela. Det vore kul att upprepa framöver, dock hellre någon annan dag än nationaldagen, åtminstone om platsen ska vara densamma, med tanke på miljarden människor som skulle till Skansen ungefär samtidigt som jag skulle hem.

(Innan Camp FI hade jag en underbar förmiddag och lunch med föräldrarna, utan barn. Jag älskar mina ungar, men det är så skönt att få en andningspaus utan dem ibland. Jag njöt till fullo.)

Spendera mer, inte mindre?

Spendera mer, inte mindre?

I senaste avsnittet av Mad FIentists podcast intervjuas Ramit Sethi, som tydligen skrivit en bok som heter “I will teach you to be rich” och har en blogg med samma namn. Jag har inte hört talas om honom förut, men det var ett intressant avsnitt. Sethi är inte en FIRE-anhängare som sådan, samtidigt som han pratar sparkvot, ekonomisk frihet, och sparsamhet. Det som skiljer Sethi från vanliga FIRE-anhängare är, skulle jag säga, att han inte alls tycker att späkning på det sätt som en del FIRE-anhängare ägnar sig åt, är eftersträvansvärt.

Till en början värjde jag mig mot honom – nog mest eftersom jag tycker att han är lite väl “jag har rätt, alla andra är idioter” i sin framtoning och det blir jag rätt motsträvig mot alldeles oavsett budskap – men jag får ju medge att han har en poäng.

De diskuterar bland annat hur någon mycket frugal person skulle kunna sitta och undersöka billigaste flyget till en resa. Kollar en site, kollar en till, jämför, skriver upp, väntar en dag eller en vecka med att boka för att se prisfluktuationer – allt för att i slutändan spara ett par hundralappar eller en tusenlapp. Sethi tycker att man då får ställa all tid det tar att sitta och jämföra och fundera, mot vad man annars hade kunnat göra med den tiden. Det ligger mycket i det. Flera böcker jag läst på sistone – just nu “Unscripted”  av MJ DeMarco, men även någon av P H Börjessons böcker – tar upp det här med tid och dess värde. Tid är det enda vi inte kan göra mer av. Är det värt all tid det tar att leta upp den billigare flygresan, mot vad du hade kunnat göra med din värdefulla tid istället? Vi beter oss som att tid är något vi har oändligt av, medan det egentligen är det enda vi aldrig kommer kunna ta igen, göra om, eller köpa mer av.

Sethi poängterar också vikten av att kunna göra av med pengar på det som betyder något för en. Inte så att man ska strössla pengar över allt, utan just det som är viktigt på riktigt. Har du en hobby du älskar? Lägg pengar på den om det gör dig glad – men kompensera genom att hårt och tydligt kapa kostnader på andra platser i din ekonomi, som inte spelar dig lika stor roll.

Han tar till och med upp en utmaning: varje månad har du en viss summa pengar (efter vad som är lämpligt med din ekonomi) som du måste göra av med. Måste. Om de inte är borta i slutet av månaden, då kan du “kasta ut dem genom fönstret”, som han uttrycker det. Jag gissar att detta tar väldigt mycket emot för många i FIRE-rörelsen, vi som blivit vana vid att vara frugala, sparsamma, och jobba mot en ständigt högre sparkvot. Sethi menar på att skillnaden i ytterligare procent sparkvot inte gör så stor skillnad för sparandet, men att de kan göra stor skillnad för livskvalitén.

Jag köper inte allt som Sethi säger, och jag kan klart säga att jag inte är förtjust i hans attityd – men han säger tänkvärda grejer för oss som är på sparvägen. Att inte glömma förmågan att kunna göra av med pengar på det som vi verkligen tycker betyder något i livet, det är något att ha i åtanke, för det är väldigt lätt att hålla för hårt i pengarna för att “ha till sen”. Så se till att unna dig på det som ger dig mest livskvalitet – men inte på allt annat.

Var börjar man? Del 2: Hitta ditt varför

Var börjar man? Del 2: Hitta ditt varför

När du har skaffat dig koll på dina utgifter (och inkomster, men de har man oftast bättre koll på) är ett bra nästa steg att fundera på varför man vill göra en förändring.

Många lever idag lön till lön, med obefintlig buffert och noll sparande. Det innebär att många ligger farligt nära kanten hela tiden, och om någon av de i familjen med inkomst förlorar den av någon anledning (uppsägning, sjukdom, andra stora händelser) blir det ödesdigert för ekonomin. Samma sak om något förändras – skilsmässa, ohållbar arbetssituation eller kanske ett barn som blir sjukt. Lever man med att hela tiden göra av med alla inkomster blir det väldigt snabbt väldigt tufft om inkomsten minskar.

Så varför vill du spara?

För egen del började vi med ett sparande för vår egen säkerhet. Det allra första vi ville ha var en ordentlig buffert att ta från om något hände. Vi har hus, bil och två barn, så vi har valt att ha en relativt stor buffert på fyra-fem gånger våra månadsutgifter. Vi väljer att räkna på månadsutgifter snarare än månadsinkomster, eftersom inkomsterna för vår del inte säger vad vi faktiskt behöver.

Eller vill du spara mot något? Att i framtiden gå ner i arbetstid? Att kunna gå i pension vid sextio istället för sextiosju? Att köpa den där stugan vid havet där du ska skriva din bok?

Det spelar ingen som helst roll vad du kommer fram till för anledning, bara du vet själv. I en familj är det ju bra om åtminstone de vuxna är överens om vad sparandet är tänkt för.

När vi hade en buffert som vi var nöjda med började vi investera det som blev över istället. De pengarna finns nu också om något skulle hända, givetvis, och för vår framtid. För att kunna gå ner i arbetstid utan att det påverkar oss ekonomiskt, och för den delen kunna välja att inte jobba alls framöver om det skulle vara det vi önskar.

Kanske är gå ner i tid och tidig pension långt ifrån där du är nu. Kanske vill du bara få lite mer än näsan över vattenytan innan du kan börja tänka längre. Det är också helt okej. Börja med att se över dina utgifter och inkomster, och när du vet varför du vill göra något åt dem, då blir det mycket enklare. Har du ett konkret mål i sikte är det otroligt mycket lättare att avstå det där nya klädesplagget, den varma koppen cappuccino i coffeshopen, och lunchen ute för att du inte orkade göra matlåda.

Vi började ta tag i vår ekonomi när vi insåg att det gick ut 44 000 kr på en månad, och vi inte visste var de pengarna tagit vägen. Kontoutdraget avslöjade att vi la 12 000 kr i månaden på mat trots att vi i princip bara var två vuxna som åt. Vi har inte gjort allt på en gång, men successivt har vi skalat av och nu går vår familj runt på ungefär 20 000 kr i månaden som grund. Vi vet varför vi sparar och att avstå dyra uteluncher och allsköns prylar är ingen uppoffring. Att ha buffert och investeringar ger ett inre lugn, helt enkelt.

Utgifter vs inkomster

Utgifter vs inkomster

Ibland pratas det om vad som är det viktiga, inkomsterna eller utgifterna.

För inkomsterna kan man argumentera att medan det finns en gräns för hur mycket man kan sänka utgifterna så finns det inget tak gällande hur mycket pengar man kan tjäna. Man kan tjäna tusenlappar, miljoner, eller till och med en och annan med många miljoner. Det är ju relativt få förunnat, men ändå. Inkomsten är, rent hypotetiskt åtminstone, oändlig.

På utgiftssidan kan man aldrig komma längre än att spara allt, och det är ju generellt sett inte så lätt att komma till den punkten – inte ens spargudarna har ju 100% sparkvot. Att minska sina utgifter är i många fall ganska enkelt, de flesta av oss har laster och onödiga utgifter som kan kapas för att öka sparandet.

Sanningen ligger givetvis att båda två är viktiga, och kanske mest av allt relationen.

Den som tjänar miljoner men gör av med lika många miljoner är lika utfattig vid dagens slut, som den som tjänar trettontusen och gör av med trettontusen. Tjänar man 100 000 kr i månaden och sparar 5 000 kr, då är man inte rikare än den som tjänar 25 000 och sparar 5 000 kr. Däremot är det förmodligen enklare för 100 000-kr-inkomsttagaren att höja sitt sparande till 20 000 kr i månaden, än det är för den som tjänar 25 000 till att börja med.

Det finns kändisar som tjänat många, många miljoner och ändå går bankrutt (Johnny Depp, Nicolas Cage, Lindsay Lohan för att nämna några). Där kan man ju verkligen prata om lifestyle inflation, att livsstilen breder ut sig åt alla håll när pengarna rullar in. Fina bilar, lyxiga boenden, smycken, festande till småtimmarna – det tär på ekonomin. Lägger man på att de förmodligen omges av folk som gärna vill sko sig själva är det säkert inte helt lätt att hålla i pengarna, men det gör det tydligt att det viktiga är relationen mellan inkomsterna och utgifterna. Även om man kan tjäna oändligt mycket pengar så kan man också göra av med oändligt mycket pengar.

Så fokusera på båda, eller på en i taget. Kanske kan du och vill du byta jobb – jobba då på inkomstsidan. Om du inte kan göra så mycket åt din lön just nu, ta tag i utgifterna istället.

För så länge du tjänar x kronor och gör av med x + 1 krona kommer du att stå i skuld – medan om du tjänar x och gör av med x – 1 krona, då kommer du till slut att vara rik.

Bokrecension: Ut ur ekorrhjulet

Bokrecension: Ut ur ekorrhjulet

Äntligen min tur i bibliotekskön! ”Ut ur ekorrhjulet” är boken av Fantastiske Farbror Fri, eller Oscar Lindberg, och hans fru Maribel Leander Lindberg. Titeln är förvirrande lik ”Jag lämnar ekorrhjulet” av Åsa Axelsson, som dessutom utkom i princip samtidigt. Åsas bok är betydligt snyggare får jag ju säga, jag vet inte vem som kom på den gräsliga orangea omslagsfärgen som också går igenom hela boken, och den otroligt osnygga ekorren. Överlag är omslaget inte alls tilltalande för mig och jag hade inte gissat att den handlade om privatekonomi om jag tittade på den utan att läsa den mindre texten.

Insidan är något bättre, men orange är genomgående, och vid något tillfälle kommer något citat centrerat och kursiverat av oklar anledning, och det finns något ställe med bortglömda indrag och sånt som stör min mer Asperger-oida sida.

Men.

Boken är jättetrevlig. Är man inne i FIRE-svängen är det ju inte så mycket nytt, utan snarare ganska ytligt skrapande, men den är pedagogiskt upplagd och har massor av tips. Framför allt vänder den upp och ner på de så populära spartipsen som kommer i kvällspressen med jämna mellanrum, såsom att förhandla räntorna för boendet för att sänka boendekostnaderna – här föreslås istället att man ser över sina behov, ytmässigt men även vilken plats man kan tänka sig att bo på, och sen flyttar man. Räntorna är det sista man ska kolla på, för det är inte där de stora pengarna går att spara.

Semestertänket är de annorlunda i än vi. De förespråkar långa tider utomlands om man ska åka långt, för att få ner kostnaderna, hinna se mer av landet, och så vidare. Måste säga att i så fall blir det inte mer utomlands för min del för medan jag tycker det är trevligt att vara borta så är det i princip alltid ännu bättre att komma hem. Absence makes the heart grow fonder, och allt sånt. Jag trivs utmärkt med att vara borta en eller max två veckor. Längre än så sen vill jag bara hem. Det betyder dock inte att jag inte tycker om att komma iväg, inte minst i mörkaste vintern (somrarna spenderar vi redan som det är i Sverige). Men det är givetvis så att kostnadsmässigt är det mer effektivt att var borta.

Det är de många tipsen som är bokens behållning, och den riktar sig ganska tydligt mot någon som är ny i sparsvängen. Sen vet jag inte om det är så många som är öppna för att packa ihop och flytta till ett annat ställe hursomhelst – jag har funderat på det för vår del, men det skulle vara mycket krävande och motvilligt med tanke på det stora sociala nätverk vi har att luta oss mot här i stan – så en del av tipsen är nog svåra för någon ny att ta in.

Å andra sidan väcker det tankar, och ingen behöver ju göra allt. Gör man hälften av det de tar upp i boken så kommer ens ekonomi bli bra mycket bättre bara av det. Vad gäller mat, fritid, transport och övriga kategorier de tar upp är det många som med all säkerhet kan göra mycket. Tabellerna med olika typ-familjer tydliggör vilken skillnad det är med olika utgiftsnivåer. Utöver tips om hur man sparar pengar så finns också sådant som “Sex beprövade metoder mot akut köpsug” och “Tips för att spara från grunden”.

Det är en hel del åt det filosofiska hållet också, utöver de konkreta tipsen. Kapitel åtta handlar om prioritet:

Någon gång under min livstid har ordet prioritet (som uttryckligen betyder först) börjat användas i plural. Samtidigt tror jag att det är många, liksom jag, som känner att det faktiskt inte går att ha flera prioriteringar samtidigt – det måste alltid vara något som får komma först.

Eftersom boken kom samtidigt som ”Jag lämnar ekorrhjulet” har jag svårt att inte jämföra dem. De är olika i att Åsas bok verkligen är hennes egen story, medan Lindbergs bok är mycket mer allmängiltig. Måste jag välja så tyckte jag bättre om Åsas bok, mycket för att den var så personlig och roligt skriven. Båda väcker tankar och skulle förmodligen kunna gå som introbok till någon nyblivet ekonomiintresserad. Möjligen gör Åsas bok det snyggare, eftersom det inte blir lika skrivet på näsan som i Farbror Fris bok.

Köp boken hos: Bokus | Adlibris | Cdon.com  | eller bättre för din ekonomi, låna den på biblioteket!

Glöm inte att använda en cashback-site om du köper boken! ?

“The math won’t work!”

“The math won’t work!”

Google tipsade mig om en artikel på Barrons.com (inte en site jag någonsin besökt tidigare) med någon ekonomimänniska, Teresa Ghilarducci, som skrivit en bok om hur man går i pension med tillräckligt med pengar på banken. Medan större delen av artikeln handlar om folk som planerar att jobba hela livet tar Ghilarducci ändå och snabbt river av en sågning av FIRE-konceptet:

The person who says, “I want to retire early,” should probably talk to a therapist, because behind that is probably an uncertainty about what they want to do with their life, or they don’t like their job. But just financially, it doesn’t make sense unless you’re very, very rich, and if you’re very, very rich, you probably have expensive taste. For most people to quit work for 40 or 50 years, it’s just not a plan that can be sustained for anybody, except for people on TV. So that’s what I’d say to someone who wants to retire in their 40s and 50s. Did you hear what I said? And 50s! 50s is too young. The math won’t work.

Man borde alltså gå och prata med en terapeut om man vill sluta jobba, för att man inte vet vad man vill eller för att man inte gillar sitt jobb. Hopp. Men vad ska den där terapeuten säga om man nu inte gillar sitt jobb? Suck it up och fortsätt i 30 år till? Det låter ju som givande terapisessioner. Alla kan ju inte älska sitt jobb, det kommer alltid finnas (gott om) folk som inte tycker om sina arbeten och bara jobbar för att få in pengar varje månad. På samma sätt kan ju inte alla veta exakt vad de vill med sina jobb, och i vissa fall, framför allt med FIRE, är det ju många som åtminstone vet precis vad de inte vill göra: de vill inte jobba 8-17 varje dag tills de fyller 67. Och att veta vad man inte vill göra är ju ett klart steg på vägen mot att veta vad man vill (själv har jag kommit fram till vad jag vill bli specialist inom genom att utesluta allt jag inte vill göra).

Att man som finansiell expert hävdar att det finansiellt inte går ihop om man inte är ”väldigt, väldigt rik” är ganska märkligt. Har man då verkligen koll på siffrorna? Varför räknar en ekonom så annorlunda mot t ex Mr Money Moustache? Tänker sig Ghilarducci att man bara en dag går hem från jobbet utan att ha tjänat ihop en bra peng på banken först? Jag är nyfiken på hur hennes matte ser ut, eftersom det enligt henne ”doesn’t make sense”.

Och den andra delen av den meningen är ju just det i princip alla FIRE-bloggare/intervjuade personer jag hört tänker tvärtom med: att man visst kan ha mycket pengar utan att man har dyra vanor. De som syns och hörs mest av de som har mycket pengar gör givetvis också av med mycket pengar – jag vill inte veta vad en familj som Kardashians går runt på på en månad. Men som i Millionaire Next Door, som jag inte läst men som jag fattat geisten av efter att ha hört om den otalet gånger, är det ju inte så att det måste synas utåt att man är miljonär, utan att man blivit miljonär just för att man kunnat hålla i pengarna. Bra inkomster, låga utgifter.

Sedan kan man ju konstatera att det är lite paradoxalt med de som strävar efter FIRE. FIRE-anhängare sliter under en kortare period för att tjäna tillräckligt med pengar för att kunna sluta jobba, men efter att ha slutat sitt vanliga jobb blir det lite per automatik att man fortsätter jobba – men ofta med helt andra saker. I såväl Sverige som utomlands är det ju bokskrivande, egna företag, bloggar och så vidare när folk går ”i pension” från sina vanliga arbeten. Jag vet inte hur många som faktiskt helt, fullständigt slutar arbeta och slutar dra in några som helst pengar, och därmed bara lever på sina passiva inkomster från investeringar. För är man så driven att man når FIRE, då är man nog sådan att man inte vill ligga i en hängmatta på en strand eller sitta på en stubbe i skogen resten av livet. Har man skaffat sig ett eller flera side-hustles under tiden man jobbat så kanske någon av dem är något man vill fortsätta driva efter pensionen.

Paradoxen ligger således i att personer som lyckas nå FIRE är typen som förmodligen kommer fortsätta tjäna pengar på ett eller annat sätt, medan personer som inte strävar efter, eller strävar efter men inte lyckas nå, FIRE är de som redan från början kanske har svårt att få inkomster.

I slutet av artikeln med Ghilarducci kommer frågan om vad man borde göra istället för att sträva mot FIRE eller jobba för evigt:

Here are some rules of thumb. If you’re 30, you should be out of debt, and you should have about half of your salary in the bank. By the time you’re 40, you should have a little more than your annual income in the bank sequestered for your retirement in either a 401(k) or an IRA. By the time you’re 45, you should have two times your annual salary. By the time you’re 50, you should have three.

By the time you’re 65 or so, 63, you should have about eight times your annual salary, if your annual salary is about what you want to live on, you know, net of taxes and savings. Get out of debt by 30; save 5% to 10% of your pay in a safe, secure retirement account, and don’t touch it for 40 years.

Det är inga osunda råd, utan snarast väldigt traditionella sådana. Visst, inte tillämpligt med 401(k) här i Sverige, men tänk det istället som en indexfond på ett ISK. Att spara 5-10% är ju Svensson-rådet som kvällstidningarna gärna kommer med, så inget nytt där. Och då blir det givetvis att jobba till 65 eller mer, för det är så lång tid det tar att komma upp i summorna som behövs för att sedan ha en trevligt oproblematisk pension. Dock tycker jag att ”om din årsinkomst är ungefär vad du vill leva på” är talande. Slutlönen är förmodligen nära nog den högsta lönen du någonsin har, och vid det laget är ungarna utflugna och boendekostnaderna borde kunna vara lägre än de var med ett eller flera hemmavarande barn. Om man då fortfarande behöver hela sin lön för att gå runt, då har lifestyle inflation verkligen tagit vid.

Vill man läsa någon annans syn på det där med matematiken bakom FIRE så rekommenderas MMMs ”The shockingly simple math behind early retirement”.