YOLO is a no-no

YOLO is a no-no

Har fortsatt lyssna på podden How to Money, och lyssnar igenom intressanta äldre avsnitt. I senaste kom ett uttryck jag fastnade för – YOLO is a no-no.

YOLO – You Only Live Once – används ju, med det uttrycket eller något liknande, som anledning – eller ursäkt för den delen – till att inte tag i sin ekonomi. Låna till en resa, köpa saker på avbetalning, eller bara helt enkelt låta bli att se över var pengarna tar vägen. Man ska ju leva livet! Lever man bara en gång måste man ju maxa det.

Men herrn i avsnittet som pratade om det, Doc G, hade en god poäng: vi lever inte bara en gång. Rent tekniskt gör vi ju det – vi föds vid ett tillfälle och dör ett annat och återuppstår därefter inte – MEN vi förnyar våra liv flera gånger under livstiden. Vi har en ungdomstid, en tid innan barn/hus/äktenskap, en tid med barn/äktenskap/whatever, en tid som pensionärer, och så vidare. Och vi måste faktiskt tänka på vår “nästa livstid” också. De flesta av oss gör ju det i andra delar av livet än ekonomin: till exempel utbildar vi oss när vi är unga för att vi när vi är lite äldre ska kunna jobba inom ett visst yrke, för om vi verkligen bara tänkt på nuet kanske många hade skippat att plugga och skriva tentor och bara festat istället. Vi äter (kanske) hälsosamt och tränar för att vi i framtiden ska ha mindre risk för att få vissa sjukdomar – annars hade man väl kunnat leva på choklad…

På samma sätt behöver vi tänka i ekonomin. Det kommer komma ett “liv efter detta”, en tid efter den period i livet som vi lever just nu, och vi behöver tänka på vårt framtida jag. Som student är det för många väldigt begränsat hur mycket man kan spara inför framtiden, men när man sedan får ett jobb är det dags att tänka framåt på ekonomin. Huruvida man ska pensionsspara privat eller ej redan när man får sitt första jobb kan ju diskuteras eftersom det kommer en massa kostnader långt tidigare än så för de flesta, men ett sparande bör startas. Förr eller senare kommer det köp av boende, kanske en bil, eller något annat dyrt som kräver sparpengar.

Det går att hävda att man i nästa skede av livet hela tiden kommer tjäna mer pengar och att sparandet kan ske senare. Och så kanske det blir (fram tills man blir pensionär, då det är väldigt få som går upp i inkomst). Men det kan ju också bli så att våra framtida jag blir sjuka. Att våra barn blir sjuka. Att vi inte kan gå till jobb utan behöver leva på betydligt mindre pengar. Försäkringskassan kanske protesterar och det tar tre, fyra månader innan du får ut pengarna du är berättigad.

Det behövs en balans. Vi måste kunna njuta av livet men samtidigt spara till våra framtida jag – annars riskerar vi att sätta oss själva i skiten ordentligt.

Är vi duktiga?

Är vi duktiga?

Ibland tittar jag på våra månadskostnader och undrar om vi egentligen är så duktiga.

Och sedan undrar jag vad jag lägger i “duktig”.

Så här långt det här året snittar vi 54% sparkvot varje månad. Är det bra? Är det dåligt? Är vi duktiga? Är sparkvoten ens intressant? Är sparkvoten imponerande eller är den bara ett tecken på att vi har goda inkomster? För det har vi. Vi har uppenbarligen dubbelt så höga inkomster som utgifter.

Någon annan med våra inkomster hade förmodligen kunnat ha sparkvoter på 80%. Ytterligare någon annan hade haft 0% sparkvot. Eller gått minus till och med, för om Johnny Depp inte lyckas få sin ekonomi att gå runt med ett antal miljoner som flyter in varenda månad, då kan folk gå back på våra betydligt mer modesta inkomster.

Vi har försökt hitta en balans. Ett tag svängde pendeln över för mig åt andra hållet och jag höll så hårt i pengarna att alla utgifter kändes som ett misslyckande. Nu, efter 2,5 år i FIRE-sfären och med min Excel, har jag landat i en sundare inställning. Vi kör inget köpstopp. Vi kör inte enbart vegetarisk mat för att spara pengar. Vi kör inte egentligen särskilt mycket regler alls om hur pengar får användas. Den främsta tanken är dock att pengarna ska användas på ett sätt som skänker oss glädje – och då inte bara den kortvariga glädje som uppkommer av beställningen av en ny pryl/plagg/whatever, utan att det ger livsenergi och en lycko-boost på lite längre sikt.

Så någon gång då och då går vi ut och äter, för lycko-boosten av att gå ut och äta är högre om vi inte gör det särskilt regelbundet. Då blir restaurangbesöket plötsligt lyx, istället för rutin. Jag köper kläder till barnen, men mycket sällan nya och på sitt sätt ger det livsenergi eftersom jag slipper bli irriterad på om barnen använder sina plagg och får dem smutsiga eller de går sönder. Har man betalt 29 kr för en tjock tröja på Myrorna (som jag gjorde förra helgen) spelar det liksom mindre roll än om den kostat 299 kr på Lindex (tycker jag i alla fall). Vi väljer mat utifrån vad som är på extrapris för veckan istället för bara vad vi kan hitta på och “känner för” för dagen. Vi väljer bort att köpa diverse småprylar och undviker att låta abonnemang ligga utan att ta aktiv ställning till dem.

Så är vi “duktiga”? Ibland känns det så. Ibland inte. Septembers sparkvot landade på 65%. För två år sedan låg den på 31%. Vi hade då högre utgifter och lägre inkomster i faktiska tal än vi har idag, så vi har jobbat på båda sidorna av ekvationen. Då blir ju effekten trots allt som störst.

Bokrecension: Playing with FIRE

Bokrecension: Playing with FIRE

Jag har fortsatt läsa en del böcker även om det blivit färre under sommaren, med allt annat jag varit tvungen att fokusera på (och sedan för att under semestern hängde jag med familjen och vi var iväg på saker, och då fanns inte heller så mycket tid att läsa).

Senast i raden av böcker jag avslutade var Scott Rieckens ”Playing with FIRE”. Rieckens är snubben som också gjort dokumentären med samma namn, och boken är något sorts komplement. Jag har inte sett dokumentären (än, hoppas få möjligheten), så jag kan bara uttala mig om boken så här långt.

Det är en supermysig bok.

Det är ingen riktigt how-to-bok, det finns egentligen relativt få tips och tricks för att förändra ekonomin. Istället är boken mycket mer fokuserad på att beskriva just Scotts och hans frus resa mot FIRE – och de är tydliga med att de inte är i mål än. De är en bit på väg, men boken skulle ju släppas ihop med dokumentären, så det kunde ju inte vänta på att de blev nådde Financial Independence.

Till skillnad från t ex Meet the Frugalwoods, som jag fann översittande och jag verkligen inte fick sympati för författaren, får jag det för Rieckens. De är verkliga människor och beskriver sina förändringar på ett sätt som får mig att känna igen mig. Fokus är inte ”billigaste matkassen” utan ”vad känner vi under tiden vi går från dyr till billig matkasse?”. Att sträva efter FIRE för någon som inte har ”frugal”/sparsam som medfödd personlighet innebär att det ibland blir högst kännbara livsstilsförändringar. För deras (eller framför allt fruns) del var det deras BMW, något jag personligen har lite svårare att relatera till eftersom jag är så obrydd med bilar, men själva tankarna om vad man ger upp för sitt framtida jag var väldigt relaterbara.

Jag tycker det var en läsvärd, söt liten bok, lättläst och trevlig på alla sätt. Jag ser fram emot att se dokumentären (i samband med Fru EBs upprop för att få Playing with FIRE till Netflix skickade jag mail till SVT, eftersom jag inte har Netflix och SVT är trots allt öppet för alla och har massor av dokumentärer).

Köp boken på Adlibris eller låna den på biblioteket!

Primära och sekundära kostnader

Primära och sekundära kostnader

I senaste avsnittet av ChooseFI-podden intervjuas Joel som har podden How to Money. Hans eget bästa avsnitt var #48 om primära och sekundära kostnader och eftersom det lät intressant kunde jag ju inte låta bli att lyssna. Och det var intressant (om man hoppar över de första tio minutrarna där de pratar craft-öl som är så fullständigt ointressant för mig att jag hade stängt av om jag inte samtidigt varit ute och cyklat).

Primära kostnader

Varje pryl vi köper kostar. Det vet vi ju. Hus, bil, kläder, prylar. Det direkta priset för något är den primära kostnaden – 150 kronor för en tröja på HM, 3,7 miljoner för ett hus, 6 000 spänn för en grill. Vad det nu kan vara. Så länge du köper vad det nu är kontant är den direkta kostnaden enkel, men ska det göras på avbetalning blir det genast lite bökigare. Här minns jag faktiskt inte hur de delade upp det i avsnittet, men de pratade räntor på t ex boende. Jag tänker mig att det är en “hård” sekundär kostnad (mer om det strax). Den direkta kostnaden är hur som haver relativt enkel att förhålla sig till. Är tröjan värd 150 kr? Är huset värt 3,7 miljoner?

Sekundära kostnader

Men sedan kommer de in på det som är mer intressant: sekundära kostnader. Dessa delas in i hårda och mjuka.

Hårda kostnader är de man inte kommer undan. Om du köper en bil så kommer du inte undan trafikförsäkring, skatter, och så vidare. Så länge du har bilen i din ägo kommer den att kosta dessa saker, oavsett du vill det eller ej. Det är inget du kan göra ett medvetet val för att komma undan (annat än valet än att inte köpa bilen). På samma sätt kommer det vid köp av ett hus till kostnaden för pantbrev, lagfart, fastighetsavgift, och eventuellt fler kostnader du inte kan göra något åt. Det är dock kostnader som måste vara med i beräkningarna när du väljer att köpa huset. Så det där för 3,7 miljoner kanske bara har pantbrev på 1 miljon och du kommer ha 3 miljoner i lån, då blir det 2 miljoner att ta pantbrev på (ca 40 000 kr). Lagfarten kostar 55 325 kr. Och fastighetsavgiften landar på max ca 7 000 kr om året. Plötsligt är det inte 3,7 miljoner, utan 3,8. Det gäller att ha det med. Till hårda kostnader bör nog även räntan räknas, eftersom det tillkommer till den primära kostnaden och är något som är svårt att göra något åt (annat än att man kan förhandla sig till så bra ränta som möjligt, givetvis).

Sedan kommer kanske den mest intressanta delen: mjuka kostnader eller livsstilskostnader.

Så nu har du köpt det där huset för 3,7 (3,8) miljoner. Men är den inte lite sliten? Vi gillar ju planlösningen, men köket är ju inte riktigt i vår stil. Och badrummet är ganska sunkigt. Dessutom behöver det ju målas om, för man kan ju inte ha rosa väggar. Vad skulle folk säga om de kom hem till oss och såg det?

De mjuka kostnaderna är de vi väljer själva. Ett kök från 1980 som fungerar behöver inte egentligen bytas ut – men många (de flesta?) kommer vilja byta ut det. För att få sin egen prägel, för att få en modern stil, för att passa in, för att man själv, familj och vänner ska tycka att det är fint. Oavsett anledning är det ju något som behöver läggas till i budgeten när man tänker sig köpa ett hus för 3,7 miljoner. För plötsligt kanske det är 4,2 miljoner istället, när kök och badrum är färdiga?

När du köper bilen, kommer du vilja pimpa den? Bygga ett garage till den? Köpa prylar att ha i den? Allt detta är mjuka kostnader.

Mjuka kostnader finns inte bara i hus. I podden tar de upp fritidsintressen som något som i de allra flesta fall kan gå från väldigt billiga till väldigt, väldigt dyra. Det går ju inte annat än att hålla med. ett matlagningsintresse kan vara allt från att hitta på så billiga recept som möjligt och skapa något som Portionen under tian, till att köpa teppanyaki-häll och alla annan svindyr utrustning man kan tänka sig och bara jobba med exklusiva råvaror. I podden har de golf som ett exempel, från att spela på den lokala banan med ett och samma golfset genom åren, till att kajka värden runt och betala greenfees på världens bästa banor, med ny utrustning varje år och nya kläder som givetvis matchar, för att inte tala om hotellkostnader och mat, och dessutom måste man ju ha en golfbil?

Hur hanterar man det då?

Poddens tankar kring hur man kan hantera detta är följande:

  1. Brainstorma kostnader. Vad kommer inköpet av den här grejen/boendet/bilen/whatever innebära för kostnader? Den primära kostnaden är enklast, men vad kommer för sekundära kostnader med inköpet?
  2. Känn dig själv angående de mjuka kostnaderna. Kommer du kunna stå emot?
  3. Analysera hur mycket du kommer använda den, och värdera vilken glädje du kommer kunna få ut av den. Det kanske är värt kostnaden, och du kanske även tycker att de sekundära kostnaderna är okej? Det är okej att lägga pengar på saker och ting som man verkligen värderar, det handlar inte om att få ner budgeten till noll, men att man gör ett aktivt val och inte låter prylarna äga en.
  4. Take action. Köp eller köp inte.

Som vanligt handlar det om att vara medveten om de val man har och de val man gör.

Har du tänkt på dina inköp på detta sätt?

Camp FI

Camp FI

Det ska sägas att jag var rätt nära att inte gå dit. Inte för att jag inte trodde att det skulle vara trevligt, utan för att det är såå långt utanför min comfort zone att mingla runt med en massa folk jag inte känner, att det knappt går att föreställa sig. Dessutom visste jag inte riktigt vilken av sällskapen på gröngräset som var mina FIRE-kollegor, förrän jag skarpsynt lokaliserade Fru EB:s svarta dramaten. Men vid det laget var jag ju (uppenbarligen) på plats, och det kändes fånigt att inte våga gå fram.

Så jag gick alltså dit och det var jättetrevligt. (Surprise!)

Det var dock ett väldigt hemligt gäng, får man ju säga. Anonymt så det förslog. Jag och Sparo diskuterade det en stund, varför allt ska vara så hemligt. Camp FI i USA verkar ju inte vara tillnärmelsevis lika anonymt. Eller? Jag vet inte riktigt, för min del är jag ju inte anonym (med tanke på att jag länkar från min privata Twitter, genom vilket man förmodligen kan hitta all möjlig och omöjlig info om mig). Det vore nog bara bra om det blev ett lite öppnare samtalsklimat om pengar i allmänhet och sparande i synnerhet. Något vi konstaterade på plats var att det nog egentligen är färre som bryr sig än man tror. Jag har hittills inte fått några negativa kommentarer från min omgivning. De flesta struntar blanka f-n i om/hur mycket jag och maken sparar av våra löner, och de kör på i sina egna hjulspår. Någon enstaka är nyfiken, och jag har genom diskussioner med kompisar fått även dem att bli intresserade av sin egen ekonomi. (Dessutom, på diskussionen om anonymitet, var det någon som berättade att denne gett sig tusan på att ta reda på vem Miljonär innan 30 är. Vilket tydligen inte hade varit särskilt svårt. Så så mycket för anonymitet.)

I övrigt diskuterades det verkligen högt och lågt på plats. Många frågor om hur man kom in på FIRE, men också allt från politik till löpning (så klart med Sparo närvarande, även om jag inte deltog något vidare i den diskussionen). Det var många som var “bara läsare” (deras ord, inte mina) vilket ju var kul, även om jag blir nära nog förlägen av att höra att någon läser det jag skriver.

Och jag lyckades mingla. Lite lagom. Jag tror att det var folk jag ändå lyckades missa att hälsa på. Efter 2,5 timmes pratande gick jag hemåt för att hinna med tåget, med höjd för att gå till centralen istället för att ta spårvagn. Tur det, för spårvagnen hade vid det laget stängts ner på grund av “kunglig kortege” som snart skulle påbörjas. En lapp satt vid hållplatsen där vi höll till, men hållplatsen vid Skansen var knökfull med väntande folk som inte verkade informerade om att det skulle ta tre timmar innan det kom någon spårvagn. Jag gick hur som haver till föräldrarnas lägenhet och därefter till stationen, där SJ uppfyllde alla förväntningar genom att vara fyrtio minuter sena.

Tack till Fru EB som anordnade det hela. Det vore kul att upprepa framöver, dock hellre någon annan dag än nationaldagen, åtminstone om platsen ska vara densamma, med tanke på miljarden människor som skulle till Skansen ungefär samtidigt som jag skulle hem.

(Innan Camp FI hade jag en underbar förmiddag och lunch med föräldrarna, utan barn. Jag älskar mina ungar, men det är så skönt att få en andningspaus utan dem ibland. Jag njöt till fullo.)

Spendera mer, inte mindre?

Spendera mer, inte mindre?

I senaste avsnittet av Mad FIentists podcast intervjuas Ramit Sethi, som tydligen skrivit en bok som heter “I will teach you to be rich” och har en blogg med samma namn. Jag har inte hört talas om honom förut, men det var ett intressant avsnitt. Sethi är inte en FIRE-anhängare som sådan, samtidigt som han pratar sparkvot, ekonomisk frihet, och sparsamhet. Det som skiljer Sethi från vanliga FIRE-anhängare är, skulle jag säga, att han inte alls tycker att späkning på det sätt som en del FIRE-anhängare ägnar sig åt, är eftersträvansvärt.

Till en början värjde jag mig mot honom – nog mest eftersom jag tycker att han är lite väl “jag har rätt, alla andra är idioter” i sin framtoning och det blir jag rätt motsträvig mot alldeles oavsett budskap – men jag får ju medge att han har en poäng.

De diskuterar bland annat hur någon mycket frugal person skulle kunna sitta och undersöka billigaste flyget till en resa. Kollar en site, kollar en till, jämför, skriver upp, väntar en dag eller en vecka med att boka för att se prisfluktuationer – allt för att i slutändan spara ett par hundralappar eller en tusenlapp. Sethi tycker att man då får ställa all tid det tar att sitta och jämföra och fundera, mot vad man annars hade kunnat göra med den tiden. Det ligger mycket i det. Flera böcker jag läst på sistone – just nu “Unscripted”  av MJ DeMarco, men även någon av P H Börjessons böcker – tar upp det här med tid och dess värde. Tid är det enda vi inte kan göra mer av. Är det värt all tid det tar att leta upp den billigare flygresan, mot vad du hade kunnat göra med din värdefulla tid istället? Vi beter oss som att tid är något vi har oändligt av, medan det egentligen är det enda vi aldrig kommer kunna ta igen, göra om, eller köpa mer av.

Sethi poängterar också vikten av att kunna göra av med pengar på det som betyder något för en. Inte så att man ska strössla pengar över allt, utan just det som är viktigt på riktigt. Har du en hobby du älskar? Lägg pengar på den om det gör dig glad – men kompensera genom att hårt och tydligt kapa kostnader på andra platser i din ekonomi, som inte spelar dig lika stor roll.

Han tar till och med upp en utmaning: varje månad har du en viss summa pengar (efter vad som är lämpligt med din ekonomi) som du måste göra av med. Måste. Om de inte är borta i slutet av månaden, då kan du “kasta ut dem genom fönstret”, som han uttrycker det. Jag gissar att detta tar väldigt mycket emot för många i FIRE-rörelsen, vi som blivit vana vid att vara frugala, sparsamma, och jobba mot en ständigt högre sparkvot. Sethi menar på att skillnaden i ytterligare procent sparkvot inte gör så stor skillnad för sparandet, men att de kan göra stor skillnad för livskvalitén.

Jag köper inte allt som Sethi säger, och jag kan klart säga att jag inte är förtjust i hans attityd – men han säger tänkvärda grejer för oss som är på sparvägen. Att inte glömma förmågan att kunna göra av med pengar på det som vi verkligen tycker betyder något i livet, det är något att ha i åtanke, för det är väldigt lätt att hålla för hårt i pengarna för att “ha till sen”. Så se till att unna dig på det som ger dig mest livskvalitet – men inte på allt annat.