Bokrecension: Slöseriet med dina skattepengar

Bokrecension: Slöseriet med dina skattepengar

Vill du få en hjärnblödning? Den här boken är sprängstoff för vilken hjärna som helst – utom möjligen för alla de politiker som möjliggjort idiotierna.

Slöseriet med dina skattepengar – 258 exempel som du inte vill betala för, av Johan Gustafsson, aka Slöseriombudsmannen (tills någon gång i närtid då det byts till en ny). Boken som får dig att vilja knarka lugnande mediciner för att ta dig igenom nästa sida.

Det finns allt från fågelburar för kommunpolitiker kommuninvånare (men det är högste kommunpolitiker som har nyckeln dit, och som har sina fåglar där) och ett mini-zoo som går före skolbarnen:

När Tibro fick ont om pengar och tvingades spara föreslog kommunens tjänstemän att stadens mini-zoo skulle läggas ner, eftersom det inte skulle påverka kärnverksamheten med exempelvis skolor. men politikerna valde att prioritera djurparken istället. De beslutade om stora nedskärningar i skolan för att rädda fåren och grisarna på zoo.

– En kommun kan inte bara ha skola, vård och omsorg. Det måste finnas något annat, sa kommunalrådet Rolf Eriksson (S) till GT.

Det finns givetvis lite större slöserier också:

Två regeringar satsade 140 miljoner på att ge svenskarna enklare tillgång till sina hälsouppgifter i ett eget hälsokonto på nätet. Nu skrotas hälsokontot och skattebetalarna fick ingenting för pengarna. Efter över sex år, förseningar och överklagade upphandlingar står det klart att känsliga personuppgifter skulle riskera att hamna i fel händer och att hälsokontot därför inte var förenligt med svensk dataskyddslagstiftning.

Eller varför inte vårt älskade Migrationsverk?

Migrationsverket betalade 60 miljoner per år i kallhyra för ett asylboende på Pite Havsbad. På det betalade man 40 miljoner i löpande kostnader, utan att kontrollera att man fick vad man betalade för. Enligt avtalet betalade myndigheten ut ett schablonbelopp som skulle justeras mot de faktiska kostnaderna var tredje månad. Men migrationsverket följde aldrig upp kostnaderna.

– Det stora problemet är att man inte följt upp som man borde göra, vilket innebär att man med stor sannolikhet har betalat alldeles för mycket. I vart fall finns den risken. Det är klantigt, dumt och slöseri med skattemedel, sa Olle Lundin, professor i förvaltningsrätt till SVT.

Ja, det är ju svårt att inte hålla med.

Eller en feministisk crash-course i kärnvapendebatten? Visst är det värt 481 000 kr? Det tyckte Jämställdshetsmyndigheten, som gav Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet så mycket pengar för ändamålet. Eller att arbetsförmedlingen i snitt förmedlar ETT jobb per anställd PER ÅR? Eller att Vattenfalls tyska kolkraft såldes ut för 100 miljoner för att strax därpå uppvärderas av de tjeckiska köparna till 6 miljarder (vinsten under de första 14 månaderna för de nya ägarna blev 2 miljarder) – och detta efter att Fridolin (MP) viftade med en kolbit i valrörelsen och sa att det skulle stanna i marken.

Läs den. Eller inte, om du vill behålla tron på typ hur Sveriges politiker håller i våra surt förvärvade pengar. Med tanke på all skit mina pengar hälls på så tycker jag det vore mycket rimligare att vi fick behålla en större del av kakan själv. Så kanske vi skulle köpa en egen fågelbur, eller något annat vi gillar mer, om vi vill det – för egna pengar.

Bokrecension: Konsten att städa

Bokrecension: Konsten att städa

Jag började titta på serien Tidying up with Marie Kondo på Netflix för ett tag sedan och har sedan dess städat (eller snarare rensat ut) enorma mängder hemma. Jag bestämde mig för att även låna boken, för att se om det fanns mer att ta till sig i den. Boken heter “Konsten att städa” på svenska och är en lättläst liten bok med trevlig ton och det finns mycket jag gillar med den – och en del jag inte tycker lika mycket om.

Det jag gillar

Jag gillar många av tankarna i boken. Tankarna om att behålla det som ger oss glädje och att göra oss av med annat. Jag tycker inte att det är ett helt praktiskt synsätt (hammaren kommer aldrig ge mig glädje, men den är praktisk att ha hemma), men det är en bra grund att utgå från. Jag gillar tanken på att fokusera på det man vill behålla, snarare än att fokus är på att kasta grejer.

Jag tycker också om hennes förhållningssätt till t ex gamla vykort och brev och allt sådant som många av oss tenderar att spara: det gav oss glädje när vi fick kortet, vilket gör att det fyllt sin funktion, och nu kan det kastas utan att vi får dåligt samvete – för att det har uppfyllt sitt syfte. Över lag är tanken att fråga sig själv “Vad var syftet med den här grejen?” ett intressant tankesätt. Om syftet var att man köpte tröjan när man var på dåligt humör, och genom köpet fick en kick och blev på bättre humör, då tycker Kondo att man – om den inte längre “sparks joy” – kan göra sig av med tröjan utan dåligt samvetet. Det blir ju lättare att göra sig av med grejer då.

Ytterligare en sak jag gillar är hennes inställning till hur man ska sortera grejerna: ha saker som hör ihop på samma ställe, inte utspritt på flera. Detta har jag nu börjat med, inte minst i köket som jag i princip rensat klart. Där finns nu grejerna jag använder till bakning på ett ställe, all pasta på ett ställe, alla nötter och frön på ett ställe, och så vidare. Det är ju mycket bättre, och det gamla sättet jag hade grejerna på var väl i stort sett en kvarleva från när vi flyttade in (och sen dess har jag bara gått igenom ett skåp i taget och då blir det att allt sätts tillbaka efteråt igen, eventuellt i bättre ordning, vilket är en annan grej Kondo vänder sig mot).

Det jag inte gillar så mycket

Bland det negativa med boken finns – åtminstone i den version av den svenska utgåvan jag lånade på biblioteket – att den är dåligt korrekturläst så den innehåller ett helt gäng fel. Felstavade ord, ord som saknas, och så vidare. Det stör läsningen väldigt mycket för mig. Något annat är begreppet “ordning på torpet” som återkommer hundra gånger om. I början var det väl sött, men efter fjärde, femte gången blir det bara irriterande. Jag har ingen aning om vad det ursprungliga japanska begreppet är, men “ordning på torpet” går mig på nerverna långt innan boken är slut. Den är dessutom i stort ganska tjatig, vilket är så det blir när ens budskap egentligen kan kokas ner till ett par punkter men ska fylla en hel bok.

En del saker är bara saker jag inte håller med om. Kondo tycker inte att man får ha lager av något, och ondgör sig över folk med lager hemma. Själv har jag lager av vissa saker – främst sådant som mjöl och andra matvaror som håller länge och används mycket hemma hos oss – och tycker att det visst fyller en funktion för att inte behöva panikhandla. Däremot kan man väl hålla med om att personen som hade 20 000 tops hemma, det var kanske lite överdrivet…

Kondo tycker också att alla saker ska ha ett hem, sin egen plats. Det kan jag hålla med om (för att det blir mycket lättare att lägga tillbaka dem på rätt plats då), men när hon går så långt som att tycka att man ska plocka ur sin väska varje dag och lägga grejerna på sina platser, för att sedan plocka i allt igen nästa morgon, då blir jag lite trött. Ärligt talat är jag fullt villig att låta väskan vara “rätt plats” för grejerna som ligger i väskan, och göra en utrensning lite då och då istället. Annars är nog risken att jag glömmer både e-tjänstekort och matlåda när jag ska till jobbet på morgonen.

Och sen det där med att prata med sina grejer. Tacka dem hela tiden. “Väcka dem” om de sover. Tja… lite för flummigt för min del. Hon har en liten story om sin mobiltelefon och… meh. Inte min grej. På samma sätt förhåller jag mig skeptisk till hennes uttalande om att folk gått ner i vikt av att rensa ut (annat än att det är en fysisk övning som bränner kalorier) och andra väldigt långtgående konsekvenser av hennes metod.

Slutligen pratar Kondo mest om att “slänga” allt. Jag hoppas innerligt att hon egentligen menar återvinna så mycket som möjligt – lämna till Myrorna, sälja på andrahandsmarknaden, återvinna elektronik där det hör hemma, osv. Tyvärr kändes flera av deltagarna i hennes TV-serie som att de mer bara slängde allt, istället för att återvinna. Dussintalet svarta sopsäckar säger inte direkt “återvinning” för mig.

Sammantaget

Jag gillar ändå boken, även om det är en hel del flum och upprepningar. Grundtesen känns sund och jag tycker om den. Läsvärd bok och jag tror många skulle må bra av att rensa mycket hemma.

Baka bröd!

Baka bröd!

Inlägget innehåller en affiliate-länk.

I somras fick jag en fantastisk bok i present av min bästa kompis: Baka bröd – enkla recept för stora och små av Martin Johansson.

Den är så bra.

Innan dess googlade jag brödrecept när jag skulle försöka baka, och vartannat bröd blev kasst och vartannat blev acceptabelt. Sedan jag började följa bokens recept istället blir det fantastiskt bröd efter fantastiskt bröd. Jag ger bort bröd i present regelbundet och möts av glädjerop.

Jag gör formfranska som vi har som hamburgerbröd (eller bara rostat bröd om vi vill det, så klart), ljus limpa där jag blandar i russin, aprikos, solroskärnor och annat gott, och det underbara grytbrödet som får en härlig skorpa och en galet mjuk och härlig insida.

Jag rekommenderar den här boken varmt. Det finns dessutom ett par sidor om jäsning, olika sorters mjöl, med mera så att man kan få en större förståelse för det man håller på med. Recepten är enkla med små tips och tricks att ta med på vägen.

Just den här finns inte på bokrean, men det finns däremot Johanssons större (fler sidor och recept) och samtidigt mindre (till formatet) bok ”Bröd bröd bröd”. Den har jag beställt och ser fram emot att den ska komma för att testa ytterligare härliga bröd.

Av förklarliga skäl köper vi extremt sällan bröd längre.

Prisjämförelse: Grytbröd: 600 gram vetemjöl (köper 2 kg för 9 kr), 18 g jäst (50 g kostar 2,50 kr), 22 g honung (vad kostar en hel flaska, 30 kr kanske?), 18 g salt, 75 g rågmjöl (kostar lite mer i kilopris än vetemjöl, men ändå inte mycket och 75 g är ca 1,5 dl), samt vatten (i princip gratis). Jag skulle tro att det totalt går på runt 8-10 kr för ett bröd som inte finns i matbutik, och från sånt där fancy bageri på stan skulle kosta 50-70 kr… Dessutom får man den ljuvliga doften av nybakt bröd hemma, vilket är helt underbart.

Jag köpte mina reaböcker (däribland Bröd bröd bröd och Portionen under tian) från Bokus (affiliatelänk). Passa på du med, det är riktigt bra priser.

Bokrecension: Atomic habits

Bokrecension: Atomic habits

Det finns så många bra böcker här i världen och det här är en iden kategorin, Atomic habits av James Clear.

James Clear var med i Choose FI:s pod (avsnitt 157) där han pratade om hur man kan skapa goda vanor och bli av med dåliga vanor. För den som inte orkar ta sig igenom en bok täcker podavsnittet mycket av det som han tar upp i boken, men boken är givetvis djupare med mer bakgrund och argumentation om varje steg.

Han talar om de fyra delarna (cue-craving-response-reward) som gör att vi utför en vana i den första delen av boken, och därefter går han in på hur man skapar en bra vana och hur man får väck en dålig vana. I korthet finns hans ”cheat sheet” som ni kan hitta här, men jag tror den kan vara lite svår att helt fatta om man inte läst boken eller åtminstone lyssnat på podden.

Det finns mycket citatvärdigt i boken, men här är en, om att man ”får” missa en vana (såsom att gå till gymmet, eller äta mat man inte borde, eller något annat som inte hör till den vana man vill ha) – men inte två gånger i rad:

The first mistake is never the one that ruins you. It is the spiral of repeated mistakes that follows. Missing once is an accident. Missing twice is the start of a new habit.

Jag tycker det var en härlig, motiverande och inspirerande bok. Det handlar inte om att göra stora, radikala förändringar, utan om att ta saker och ting ett litet, litet steg i taget – men om man hela tiden tar ett litet steg i rätt riktning, då kommer hela ens liv efter ett tag vara många gånger bättre. Öka med 1% varje dag så får man ju den välkända ränta-på-ränta-effekten.

Så vill du komma igång med träning, gå ner i vikt, äta bättre, förbättra ekonomin, eller för den delen sluta med någon dålig vana – testa den här boken. Den är konkret, välskriven och lättläst.

Köp boken hos: Bokus | Adlibris | eller bättre för din ekonomi, låna den på biblioteket!

Glöm inte att använda en cashback-site om du köper boken! ?

Bokrecension: Konsten att skära i kroppar

Bokrecension: Konsten att skära i kroppar

Konsten att skära i kroppar av Lindsey Fitzharris är en bok om “den moderna kirurgins födelse” enligt framsidan, och det är den definitivt.

Med vidriga beskrivningar av hur kirurgin och vardagen på sjukhuset såg ut innan kan man ju som läkare idag inte annat än skicka oändlig tacksamhet till Joseph Lister. Boken målar väldigt tydliga bilder av livet då, och det är inte någon Stolthet och fördoms-miljö:

År 1825 upptäckte besökare på St George’s Hospital svamp och maskar som växte i de fuktiga, smutsiga lakanen i sängen hos en man som återhämtade sig från en komplicerad fraktur. Denne man, som trodde att detta var som det skulle, hade inte klagat hos personalen, och ingen av de andra på avdelningen tyckte att det där var något utöver det vanliga.

Värst var dock det faktum att sjukhusen stank av piss, skit och spyor. En sjuklig odör låg över alla avdelningar. Lukten var så frånstötande att läkarna ibland gick runt med näsdukar pressade mot näsan.

Lister kom från en enkel bakgrund, men med hjälp av mikroskop och idogt forskande kom han fram till att om man höll saker och ting sterilt i operationssalen och på avdelningarna så dog inte patienterna längre som flugor.

Det är väldigt, väldigt intressant – inte minst i en tid av Macchiarini och andra forskningsskandaler – att läsa om hur Listers forskning emottogs på 1800-talet. I korthet: med skepsis. Stor sådan. Han motarbetades aktivt av andra kirurger och därför tog det längre tid än nödvändigt – och fler dog – innan det blev vardag. Jag försöker hålla i åtanke under tiden jag läser att man då inte visste något om bakterier, (“Till och med redaktören för The Lancet vägrade att använda ordet “smittoämnen”, istället kallade han dem “septiska element i luften”). Men man kan ju på ett sätt, även om det är svårt med dagens kunskap, förstå de som vägrade tro att deras smutsiga knivar var orsaken till att deras patienter dog. Om de började tro på det så skulle ju en del av framför allt de äldre behöva acceptera att det var de som haft ihjäl mängder av sina patienter. Lättare då att avfärda nymodigheten med sterilitet.

Det var svårt för många av kirurgerna som stod på toppen av sina karriärer att inse faktum, att de under de senaste femton eller tjugo åren helt omedvetet förmodligen hade dödat patienter genom att tillåta att öppna sår infekterades av dessa små, osynliga varelser.

Jag tror inte att det här är en bok enbart för oss som verkar inom medicinen; jag tror att det är en spännande bok om hur en människa faktiskt kan förändra världen. (Dessutom kan man nämna att den har en liten koppling till investeringar om man vill se den som sådant:)

Bland de mer överraskande resultaten av Listers gärning är kanske grundandet av ett av världens mest välkända företag. Precis som uppfinnaren av Listerine var Robert Wood Johnson på medicinkongressen i Philadelphia och fick där för första gången höra talas om antiseptiska behandlingsmetoder. Han blev inspirerad av det han hade hört och gick ihop med sina två bröder James och Edward och grundade ett företag som tillverkade de första sterila kompresserna och suturerna, massproducerade enligt Listers metoder. De kallade det Johnson & Johnson.

Så läs den och lär dig om hur det såg ut på mitten till slutet av 1800-talet, den ger ett lite annat perspektiv än Hollywood-filmerna.

Köp boken hos: Bokus | Adlibris | eller bättre för din ekonomi, låna den på biblioteket! Glöm inte att använda en cashbacksida om du köper boken.

Bokrecension: Hur jag lärde mig förstå världen

Bokrecension: Hur jag lärde mig förstå världen

Jag har tidigare läst och älskat Factfulness av Hans Rosling. Den ger en hoppfull bild och redskap för att tolka vår omgivning, med många insikter på vägen.

Hur jag lärde mig förstå världen är Roslings förklaring till hur han kom fram till det han skriver om i Factfulness. Hans memoarer, en historia som går tillbaka till två (eller om det var tre) generationer före honom och når hela vägen till en bit efter hans död, då medförfattaren Fanny Härgestam skriver efterordet.

Ska man välja att läsa bara en av Roslings två böcker bör Factfulness definitivt vara den som väljs. Den är konkret och handlar om världen med massor av siffror och statistik. Hans memoarer skriver tydligt ut tidigt i boken att den inte kommer innehålla en massa siffror. Däremot är flera av de anekdoter som nämns i Factfulness med i denna bok, och mer utbroderade och satt i sin kontext. Boken har ett rikt språk, men blir aldrig högtravande utan är hela tiden enkel att läsa. Jag svepte boken på två eller tre dagar.

Boken är indelad i olika kapitel, och går i ordning igenom Roslings liv, främst det professionella men ibland även personliga skeenden, såsom den dotter han och hans fru fick som dog bara timmar efter födseln. Mest fokus är det dock på hans arbete och hur han successivt gick från att vara läkare, till forskare, till lärare och föreläsare.

Det är en spännande och på många sätt härlig bok, även om en del beskrivningar av de saker han var tvungen att göra i Mocambiq när han jobbade där nära nog fick mig att gråta.

Köp boken hos: Bokus | Adlibris | Cdon.com  | eller bättre för din ekonomi, låna den på biblioteket!

Glöm inte att använda en cashback-site om du köper boken! ?