Rubiks kub

Rubiks kub

Rubiks kub, en sån där kub med ett antal färgade fält på varje sida där man ska försöka få varje sida att bli bara en enda färg genom att vända och vrida.

Så känns livet just nu. Eller åtminstone den så kallade karriären.

Jag är inte bra på Rubiks kub. Jag vänder och vrider och försöker desperat få alla färger att hamna på sina respektive sidor, men vad jag än gör så är det alltid någon färgad ruta som är en annan färg än resten – för att inte tala om alla de andra sidorna på kuberna som är en salig blandning av psykadeliska färger.

På nätet finns lösningar för Rubiks kub, strategier som tar en från regnbågsblandningar till fint ordnade sidor.

Jag önskar att det fanns en instruktion på nätet för vad jag ska göra i livet. Hur ska jag vända och vrida för att allt ska hamna i prydliga färgfält? Hur ska jag välja för att hitta balansen, trivas med mitt jobb och allt annat som ska få plats?

Nu har det dessutom blivit som att jag, som var väldigt nära att efter flera månaders kämpande, lösa den j—a kuben har lämnat den över natten, och då har någon klåfingrig typ tagit den och fipplat med den så att allt är kaos igen.

Bland valen jag nu måste göra är det osannolikt att jag får kompletta fält. Minst en av rutorna kommer alltid att vara en annan färg än resten, kanske flera.

Vilket fält kommer vara en annan färg? Vad väljer man, bland vänskap, arbetsplats, närhet, veta-vad-man-har-men-inte-vad-man-får? Vad väljer man, när flera av valen kanske inte ens är tillgängliga? Och redan från början måste jag välja vilken sida som ska vara vilken färg. Hur ställer jag mig till prioriteringen mellan familj och spänning, mellan verklighet och dröm?

Så många frågor.

Så få svar.

May you live in interesting times

May you live in interesting times

Det skrivs spaltmeter om Corona just nu. För min del, som för så många andra, invaderar det varje del av livet.

Jag sitter hemma och vabbar med yngsta dottern för något hon aldrig hade varit hemma för annars – hon är snorig och hostar några gånger om dagen. Vi är inne på tredje dagen hemma och jag skulle tro att det kommer fortsätta på obestämd tid.

Jag och maken turas om, för vi har sånna där ”samhällsbärande jobb”. Sånna som gör att vi verkligen borde vara på jobb. Det är för all del mysigt att vara hemma med lillan, men visst hade jag gjort bättre nytta på vårdcentralen. Vi turas om, har hittills tagit precis 50/50 och fortsätter förmodligen så. Mor- och farföräldrarna som ofta rycker ut i vanliga fall är portade eftersom de alla är äldre, såsom mor- och farföräldrar tenderar att vara om inte två generationer fått barn i tonåren. Vi får se om vi kan lösa det med någon annan som är hemma och vabbar för mestadels friska barn.

I helgen arbetade jag på jourcentralen (JC). Det var första dagen med ”två linjer” på JC, där den ena hade övre luftvägssymtom/feber och den andra hade andra saker. I den ”andra” kategorin hade jag typ tre patienter, övriga tjugo var i infektionskategorin. De infektiösa patienterna möttes av en doktor i full skyddsutrustning. Tveksamt om någon av dem hade Corona, och det lär jag inte få veta ändå eftersom provtagningen är så begränsad.

Inför JC-passet kände jag för första gången viss oro över att gå till jobb. Inte så mycket för min del, men för risken att jag blir smittad och sprider det vidare, eftersom jag tycker det verkar finnas tillräckligt med beskrivningar av folk som smittat innan de haft symtom. Det vore förödande för de äldre, ofta multisjuka, patienter jag träffar på vårdcentralen.

Väl på vårdcentralen sammanfattade en patient läget där: Han kom in i receptionen och tittade sig omkring. Inte en människa. ”Är det stängt?” frågade han. Det kändes lite så i tisdags, även om vi var många som jobbade. Mycket sköttes per telefon och många patienter som kom till vårdcentralen gick antingen direkt till slussrummet (och kom aldrig in på vårdcentralen) eller direkt till de andra ”infektionsrum” vi skapat för folk med t ex halsfluss och öroninflammation. Receptionen var därmed öde.

Idag jobbar jag halvdag. Maken jobbar förmiddagen och jag eftermiddagen, allt för att kunna lösa både VAB och behov av att vara på jobb.

Börsen rasar. Jag har väntat på de där skräckkänslorna alla säger kommer när man är med sitt första riktigt stora ras, men de har inte kommit. Istället sitter jag och småmyser och stoppar in pengar i stabila, stora bolag som jag plötsligt får till rabatterade priser (eller mer normala värderingar, kanske är mer korrekt). Vi har en del likvider att stoppa in, som vi väntat med just eftersom vi tyckt att allt varit så övervärderat. Det pytsas in efter hand som olika aktier når de kurslarmsgränser vi tidigare satt. Dessutom kommer ju lönen varje månad – någon risk att vi skulle bli arbetslösa ser vi inte. Så mer pengar flödar ju in.

Jag och dottern skulle åkt till Malmö i helgen, en del av min leg-läk-present från mina föräldrar. Vi skulle sett Skönheten och Odjuret på teatern, men Malmö Opera har ställt in alla föreställningar. Eftersom vi avråds alla icke-nödvändiga resor stannar vi hemma. Hotellet bokades utan avbeställningsskydd, men i dessa tider känns det okej. Hotellbranschen kommer ha det tufft nog ändå. Men det är nog den tråkigaste konsekvensen av Corona så här långt för vår del.

Hoppas ni har det okej där ute i denna Corona-värld. Njut av den extratid ni får med familjen. Tvätta händerna, undvik (fysisk) kontakt med den äldre generationen. Stanna hemma om ni är sjuka.

Bokrecension: Konsten att skära i kroppar

Bokrecension: Konsten att skära i kroppar

Konsten att skära i kroppar av Lindsey Fitzharris är en bok om “den moderna kirurgins födelse” enligt framsidan, och det är den definitivt.

Med vidriga beskrivningar av hur kirurgin och vardagen på sjukhuset såg ut innan kan man ju som läkare idag inte annat än skicka oändlig tacksamhet till Joseph Lister. Boken målar väldigt tydliga bilder av livet då, och det är inte någon Stolthet och fördoms-miljö:

År 1825 upptäckte besökare på St George’s Hospital svamp och maskar som växte i de fuktiga, smutsiga lakanen i sängen hos en man som återhämtade sig från en komplicerad fraktur. Denne man, som trodde att detta var som det skulle, hade inte klagat hos personalen, och ingen av de andra på avdelningen tyckte att det där var något utöver det vanliga.

Värst var dock det faktum att sjukhusen stank av piss, skit och spyor. En sjuklig odör låg över alla avdelningar. Lukten var så frånstötande att läkarna ibland gick runt med näsdukar pressade mot näsan.

Lister kom från en enkel bakgrund, men med hjälp av mikroskop och idogt forskande kom han fram till att om man höll saker och ting sterilt i operationssalen och på avdelningarna så dog inte patienterna längre som flugor.

Det är väldigt, väldigt intressant – inte minst i en tid av Macchiarini och andra forskningsskandaler – att läsa om hur Listers forskning emottogs på 1800-talet. I korthet: med skepsis. Stor sådan. Han motarbetades aktivt av andra kirurger och därför tog det längre tid än nödvändigt – och fler dog – innan det blev vardag. Jag försöker hålla i åtanke under tiden jag läser att man då inte visste något om bakterier, (“Till och med redaktören för The Lancet vägrade att använda ordet “smittoämnen”, istället kallade han dem “septiska element i luften”). Men man kan ju på ett sätt, även om det är svårt med dagens kunskap, förstå de som vägrade tro att deras smutsiga knivar var orsaken till att deras patienter dog. Om de började tro på det så skulle ju en del av framför allt de äldre behöva acceptera att det var de som haft ihjäl mängder av sina patienter. Lättare då att avfärda nymodigheten med sterilitet.

Det var svårt för många av kirurgerna som stod på toppen av sina karriärer att inse faktum, att de under de senaste femton eller tjugo åren helt omedvetet förmodligen hade dödat patienter genom att tillåta att öppna sår infekterades av dessa små, osynliga varelser.

Jag tror inte att det här är en bok enbart för oss som verkar inom medicinen; jag tror att det är en spännande bok om hur en människa faktiskt kan förändra världen. (Dessutom kan man nämna att den har en liten koppling till investeringar om man vill se den som sådant:)

Bland de mer överraskande resultaten av Listers gärning är kanske grundandet av ett av världens mest välkända företag. Precis som uppfinnaren av Listerine var Robert Wood Johnson på medicinkongressen i Philadelphia och fick där för första gången höra talas om antiseptiska behandlingsmetoder. Han blev inspirerad av det han hade hört och gick ihop med sina två bröder James och Edward och grundade ett företag som tillverkade de första sterila kompresserna och suturerna, massproducerade enligt Listers metoder. De kallade det Johnson & Johnson.

Så läs den och lär dig om hur det såg ut på mitten till slutet av 1800-talet, den ger ett lite annat perspektiv än Hollywood-filmerna.

Köp boken hos: Bokus | Adlibris | eller bättre för din ekonomi, låna den på biblioteket! Glöm inte att använda en cashbacksida om du köper boken.

Allmän eländesförsäkring

Allmän eländesförsäkring

I förra veckan var jag på en kurs kallad Försäkringsmedicinsk grundkurs, som är en obligatorisk del av allmäntjänstgöringen. Det var inte en kurs jag såg fram emot sådär enormt mycket, eftersom försäkringsmedicin inte direkt är det som ligger mig varmast om hjärtat av alla medicinens olika delar.

Med mina låga förväntningar i bakhuvudet blev det dock två riktigt bra dagar, och en av de sakerna jag tog med mig var denna:

Vi har ingen allmän eländesförsäkring i det här landet.

Det vi har är en sjukförsäkring, men den gäller sjukdom och inte att livet är allmänt jobbigt.

Detta är något som inte är så poppis bland populationen, kan jag säga. På vårdcentralen har jag ett par patienter i veckan som önskar sjukskrivning, och av dem är det rätt många som inte faktiskt är sjuka. De är stressade, de mår inte så bra, de har livssituationer som inte är hållbara i det långa loppet – de har tuffa arbeten, barn med diagnoser, föräldrar som är sjuka, dåliga relationer… Men de är inte sjuka. Och folk blir generellt ganska upprörda när jag förklarar det för dem.

Och vad är grejen med detta då? Jo, det är det egna ansvaret. Man har ett eget försörjningsansvar. Sjukskrivning ska användas vid sjukdom, inte för att en person inte orkar sitt jobb och därmed har svårt med sin egen försörjning. Att vara stressad är inte en sjukdom. (Med det sagt, innan någon argt hoppar på mig: det kan bli en sjukdom, men det är förhoppningsvis både vården och patienten intresserade av att det inte ska bli.) Är man stressad får man helt enkelt göra det egna valet att gå ner i tid eller göra någon annan förändring som gör livet hållbart över tid.

Jag tänker att om fler kunde anamma FI-tänket och spara mer och skapa ett större utrymme i sin ekonomi, då skulle en del saker i vårt samhälle lösa sig. Folk skulle kunna gå ner i tid utan att det skulle ge grav påverkan på vår ekonomi, vilket i sin tur skulle kunna hindra långtidssjukskrivningar som i sig ger dålig ekonomi.

Från försäkringsmedicinska kursen – och som vi fått flera gånger tidigare under utbildningen – tar jag återigen med mig det ansvar jag har i situationen: jag har inte ansvar för patientens ekonomi, jag ansvarar bara för att göra en medicinsk bedömning om huruvida personen lider av sjukdom eller ej. (Även om jag glatt lyfter ekonomifrågan i samtalen också.)