Ledighet, jobb, och tankar om FI(RE)

Ledighet, jobb, och tankar om FI(RE)

I dagarna är det ett år sedan jag blev sjukskriven och slutade jobba. Min barnmorska på mödravården förklarade att mitt barn inte mådde bra av att jag mådde så himla kasst, vilket i sin tur berodde på en allt mer hysterisk arbetssituation under hela våren. Jag sjukskrev mig själv och blev sedan heltidssjukskriven fram till förlossningen av en läkare på KK.

Jag var så trött under sjukskrivningen och lång tid därefter att jag inte var säker på att jag någonsin skulle vilja jobba igen. Bokstäver simmade framför ögonen på mig när jag försökte läsa något längre än en tweet. När jag vaknade önskade jag bara att få gå och lägga mig igen, men med två barn som skulle till skola och förskola var det ju bara att gå upp

Sedan kom vår tredje dotter till världen lagom till att löven föll från träden och sjukskrivning övergick i föräldraledighet.

Sakta återkom min mentala kapacitet. Jag började kunna läsa igen, skriva, och redigera min roman för att sedan släppa den den förste mars i år.

Men jag var fortfarande inte övertygad om att jag någonsin skulle gå tillbaka till jobbet igen. Bara tanken gjorde mig trött och gav mig lätt ångest. Att vara ledig — så ledig man nu är med tre barn under sex år — var så mycket behagligare. Styra över min egen tid, runtom förskole- och skoltider. Vila så mycket jag behövde när bebisen sov. Tanken på patienter, administration, möten, medicinska PM och oändligt många meddelanden fick mig att rysa.

Jag planerade för heltidsledigt fram till årets slut, och sedan deltidsledigt under våren, följt av ledigt under sommaren. Bort från jobbet.

Till i juni.

Det gick från en dag till nästa. En dag kände jag bara att jo, nu vill jag börja jobba igen. Kanske hade det en aning att göra med att ha tre barn hemma på heltid när sommarlovet tog vid och mina studier tog slut, men en hel del var bara att jag var trött på att gå hemma. Trött på avsaknaden av sammanhang, av det sociala som automatiskt kommer med ett jobb. Problemet med att vara föräldraledig, om man inte har tur och får barn precis samtidigt som sina kompisar, är att det är ganska ensamt. Jag är heller inte den som går till öppna förskolan för att hitta nya bekantskaper — jag försökte när äldsta var liten, men det var aldrig riktigt min grej. Därmed har dagarna blivit ganska ensamma, isolerade. Alla andra har jobbat, jag har gått hemma.

Så nu blir det jobb igen. Långt ifrån heltid — lillan är bara drygt nio månader, och maken är schemalagd att jobba, så någon måste ju ändå vara hemma med henne. Men en dag i veckan från och med början av september, den dag i veckan då maken är schemalagd för föräldraledighet. Det blir en bra glidning in i att börja jobba mer till våren igen. Det blir lite socialt, lite vuxet utbyte, och att använda hjärnan. Visst, jag skriver på min fjärde artikel och pysslar med min kappa för avhandlingen, och jag skriver böcker och annat — men det är inte riktigt samma sak som att hålla igång mitt medicinska kunnande, ha samtal med patienter som på en gång är informationsinhämtning och stöttning och detektivarbete och närvaro.

Det har fått mig att verkligen komma tillbaka till den utgångspunkt jag haft hela tiden med FI(RE): att jag inte vill sluta jobba helt och bara ägna mig åt mina hobbies. Jag tycker om mitt arbete som läkare, och vill fortsätta med det. Det är tveksamt om jag någonsin återgår till att jobba heltid, för det finns så mycket annat jag vill hinna med i livet, men jag vill jobba.

Dela:
Att bekosta ett sjukvårdssystem

Att bekosta ett sjukvårdssystem

På Twitter cirkulerade ytterligare en i mängden av uttalanden i form av ”Jag betalade 200 kr för min [valfri sjukvård] och åh det är så mycket bättre än i USA där det gått på 20 000”. Det brukar komma lite då och då.

Och sedan kommer vänstern eller socialdemokraterna och tycker att det är så fint att betala skatt och vara solidariska och USA är djävulen själv.

Men kommer det inte in en rätt seriös halmgubbe någonstans i allt det här? Vem i Sverige är det som förespråkar att vi ska ha ett system som USA:s? Vem på högersidan är det som tycker att det är sjukvården av alla ställen som ska ha mindre av våra gemensamma skattemedel? Jag tycker inte att det verkar vara så många.

Själv är jag helt okej med att betala skatt. Jag ser på daglig basis patienter med alla olika livsöden, från nittiotreåringen som bara har blodtrycksmedicin och inget annat och som mår toppen på sin årskontroll, till tjugofemåringarna som bor på specialboende med olika typer av diagnoser sedan födseln och hjälp dygnet om. Vi vet aldrig i vilken ände vi hamnar — vi kanske har klarat oss förbi tjugofem, men när vi fyller trettiotre får vi en MS-diagnos att leva med resten av livet. Eller får en kolontumör vid fyrtiofem med operation, påse på magen och cytostatika som följd — om inte följden blir så mycket värre och vi hamnar i en för tidig grav. Eller så lever vi tills vi är nittioåtta och dör av demens på ett äldreboende, väl omhändertagen (också en av mina patienter).

Jag är gärna med och betalar för vår sjukvård. Jag är gärna med och betalar för att vår sjukvård ska fungera bättre, för jag har för många patienter som upprepar kommentaren ”Man måste vara frisk för att kunna vara sjuk”, som i att det är ett ständigt kämpande för att få tider till olika mottagningar, för att få ut pengar från Försäkringskassan trots den svåra sjukdomen, och så vidare. Det akuta inom sjukvården fungerar ofta bra, men eftervården kan halta desto mer. De flesta i sjukvården sliter för att det ska bli så bra som möjligt för våra patienter, med långa arbetspass och mycket övertid, men det är ett system som ofta inte fungerar.

Grejen för min del med att inte vilja betala så mycket skatt som vi gör idag — och definitivt inte mer, med miljonärsskatt och ytterligare höjningar av ISK-skatt, och skatt på plastpåsar, och allt annat skit — är inte att jag inte vill bekosta sjukvården. Jag är villig att hjälpa till att bekosta sjukvården så att alla har möjlighet att söka vård när de behöver den. På samma sätt är jag villig att betala skatt för att alla ska få gå i en bra skola, att rättsväsendet ska fungera, och att vi har ett fungerande försvar. Jag tycker att det är toppen att högre utbildning är ”gratis” för den enskilde (som senare betalar tillbaka det i skatt, alternativt ser man det som att föräldrarna betalar framåt för sina barn), så att alla har möjlighet att gå på universitetet om de vill och kämpar.

Saker jag däremot inte är särskilt välvilligt inställd till är enorma bistånd till andra länder. En vettlös invandring till Sverige. Miljöpremier som snarare stjälper än hjälper. Tusentals dumheter som kommunerna hittar på för att ”sätta sin kommun på kartan” istället för att ägna sig åt kärnverksamheten (hint: en simhall kommer inte sätta staden på kartan, för ingen besöker en stad bara för att det finns en simhall. Så lägg inte en miljard på det.). Idiotiska upphandlingar som kostar miljoner och åter miljoner. Datasystem som utvecklas och sedan aldrig kan användas. Bidrag som betalas ut felaktigt, eller till organisationer med band till terrororganisationer. Konst för maskar.

(Läs boken om skatteslöseri om ni vill ha en hjärnblödning.)

Och så vidare.

Och nej, det spelar ingen roll att en del av den senare listan är kommun, annat region, och ytterligare annat stat. Det är våra skattepengar och hade alla politiker tagit hand om varenda en av våra skattekronor så hade hela summan på vår skattetyngd kunnat vara betydligt lägre. Men det är lätt att göra av med andras pengar.

Så sammanfattningsvis: Jag finansierar gärna sjukvården med mina skattepengar, jag vill inte ha USA:s system. Men det finns andra att jämföra med, andra system att sträva efter. Sveriges politiker gör av med enorma pengar på meningslösheter. Därför är jag emot skattetrycket som det ser ut idag.

Dela:
Premiär: Förbättra din studieteknik

Premiär: Förbättra din studieteknik

Extra, extra, read all about it!

Eller något sådant 😀

Nu är min författar-hemsida igång och min första bok publicerad – inte någon fantasyroman den här gången, utan en bok om studieteknik med fokus läkarprogrammet men en del som är allmängiltigt.

Under min tid på läkarprogrammet skapade jag kompendier varje termin med mina anteckningar och (framför allt) bilder och flödesscheman jag gjort, och dessa blev så småningom väldigt populära på programmet – och ledningen fick upp ögonen för mig och min förmåga att få folk att förstå, så de bad mig börja föreläsa om studieteknik. Under ett par terminer höll jag föreläsningen, och den här boken är i allt väsentligt det jag tog upp på föreläsningarna, plus lite till.

Min förhoppning är så klart att kunna hjälpa ytterligare studenter vidare med sina studier, eftersom jag, efter att ha träffat en del av dem som handledare, vet att de har det tufft. Det finns bra sätt att plugga – och det finns sämre. Jag hoppas kunna hjälpa ett par stycken till att vända från sämre till bra.

Min hemsida finns här, och boken kan köpas här. Endast e-bok.

Vill ni så får ni givetvis gärna gå med i mailinglistan.

Förbättra din studieteknik

Förbättra din studieteknik

Dela:
Att bekosta ett sjukvårdssystem

”Usla läkare”

Jag sitter på daglig basis med patienter framför mig, patienter som är oroliga eller undrar över saker som hör hemma var som helst på ett spektrum från ingenting till livshotande. Jag försöker vara närvarande i varje samtal, lyssna in den specifika patientens oro, ta in deras funderingar och deras förväntningar. I rummen runtom mig sitter mina kollegor på vårdcentralen och försöker göra detsamma för de patienter som sitter framför dem. Vi förstår inte alltid fullt ut varför någon söker för något specifikt (eller oftare, ospecifikt), men vi försöker göra vårt bästa, det tror jag verkligen.

Enstaka individer blir inte nöjda. Jag har två de senaste två månaderna som varit grymt missnöjda (i båda fallen gällde det sjukskrivning som jag inte gick med på). Vi gör en medicinsk bedömning oavsett om det handlar om läkemedel, utredning, eller behandling (där sjukskrivning ingår), och alla blir helt enkelt inte alltid nöjda.

När det kommer upp enskilda fall till diskussion – som när Sparo skrev om sin flimmerablation – blir jag dock bara ledsen. Åsikterna som spyddes ut i kommentarsfältet mot läkarkåren (”usla läkare”, ”Känner igen mig i bemötandet från läkarna. Ofta måste man själv läsa på och pusha för att få behandling.”, ”Man blir på riktigt mörkrädd över all dumhet som sker i sjukhusen.”) är inget kul att läsa för någon som på daglig basis kämpar på och försöker göra det bästa för patienterna. Visst finns det rötägg, det finns det i alla professioner, men hur många andra professioner avfärdas som idioter rakt av (bilförsäljare kanske)?

Vad gäller läkare och vårdköer, behandlingar, utredning, etc:

  • Jag styr inte det minsta över hur långa vårdköerna är, jag har ingen aning om hur långa de är, och jag väljer inte din utredning eller behandling utifrån det.
  • Jag vägrar dig inte sjukskrivning för att jag är ond eller lat, jag gör det för att jag har forskning som backar upp mig som säger att det kommer ge dig mer problem i framtiden. Ärligt talat är det mycket enklare att gå med på dåliga sjukskrivningar, än att säga nej, för att jag då har en nöjd patient.
  • Jag vägrar dig inte beroendeframkallande mediciner för att jag är ond, utan för att jag inte vill orsaka dig ännu mer problem (också med forskningen som backar upp mig, och övrigt som står om sjukskrivning).
  • Jag använder mig inte av expektans för att jag är lat, utan för att jag har medicinsk erfarenhet som säger att det du söker för ofta löser sig självt.
  • Jag bedömer inte 0HLR och 0IVA (alltså att man inte är aktuell för hjärt-lung-räddning och/eller intensivvård) för att jag tjänar på det/vården är överbelastad/jag inte tycker att du förtjänar det. Jag gör den bedömningen för att det är min medicinska bedömning att du inte kommer gagnas av sådan behandling, utan istället utsättas för en massa onödigt lidande om det skulle bli aktuellt.
  • Ibland hittar vi inte svaret på dina besvär. Medicinen har kommit långt i vissa hänseende, men inte alls lika långt i andra.

Och några av er kommer protestera och säga att ni har visst träffat än den ena läkaren, än den andra, som gjort si och så och inte lyssnat och inte gjorde vad ni ville. Jag vet, för jag har varit den läkaren för ett helt gäng patienter.

Och ja, det blir fel ibland. Vi är inte mer än människor. Kanske kommer läkare ersättas av datorer istället, vad vet jag. Kanske blir det 100% rätt då, att datorerna inte missar och inte gör fel. (Jag tror dock inte att vi kommer ersättas, även om vi säkert kommer få allt mer diagnostikhjälp av tekniken, för det är alldeles för många som vill ha den mänskliga kontakten.)

Jag vet inte ens vad jag vill ha sagt. Jag bara känner mig rätt nedslagen av att så många verkar avsky läkare. Det är långt ifrån bara Sparos kommentarsfält, utan betydligt grövre kommentarer kommer på Facebook och inte minst Twitter.

(Det svenska sjukvårdssystemet i ett mycket, mycket större perspektiv däremot, det har jag inget emot att kritisera. Det sitter jag inuti hela tiden och försöker kämpa med. Eller mot.)

(Angående Sparos förmaksflimmer, slutligen, så är det inte ”ät dina piller och dö” som är alternativet bredvid ablation. Visst är Sparo någon som drar saker till sin spets, men det är bara oärligt att hävda. Ablation är heller inte någon hundraprocentig lösning (det är mer åt 75%, 90% efter två omgångar vid paroxysmalt förmaksflimmer). Men jag är glad att det gick bra för honom och att han är nöjd.)

Dela:
Vad gör vi för fel? – del 2 av 2

Vad gör vi för fel? – del 2 av 2

Jag började skriva om utmattningssyndrom och vem som blir utmattad i del 1. Här fortsätter jag med mina tankar på området.

Så vad gör vi åt det?

Det här är knäckfrågan. The million dollar question. Eller säkert miljard-frågan, för sjukskrivningarna för utmattning kostar samhället enorma summor. I många fall är det arbetgivarens ansvar att förändra arbetsplatsen och -uppgifterna, det är systemfel med offentliga verksamheter med alldeles för lite resurser och samma i privata företag som vinstmaximerar, och så vidare. Samtidigt kommer många av dessa saker inte att ske, och de gör dessutom varken till eller från för den enskilda individen som är på väg mot eller redan utmattad. Så vad kan vi som enskilda individer göra? Här är några tankar:

1. Frångå heltidsnormen

Heltidsnormen är inte en norm som utvecklats för att det är det bästa för människor — det har satts av samhället för att det är det bästa för samhället/staten/skatteintäkterna/produktionen. Det är inte det bästa för varje enskild individ. Varför ska vi jobba fem dagar i veckan för att vara lediga två? Varför ska vi försöka pressa in umgänget med våra partners och barn, vår träning, och allt annat vi behöver göra på kvällstid och på helgen? Ifrågasätt heltidsnormen.

2. Ekonomi som tillåter andra prioriteringar

Många ser det som ekonomiskt omöjligt att gå ner i arbetstid, att den livsstil de vant sig vid kräver den mängden lön in varje månad som de har med heltid. Jag brukar ibland ställa frågan hur de då ska klara av att vara hel- eller deltidssjukskrivna, om de vandrar hela vägen in i den famösa väggen. Då påverkas ju ekonomin högst avsevärt, och det utan att man själv har kontroll. Bättre då att lägga om på förhand och skapa utrymme. Många har inte ens tänkt tanken när jag börjar prata med dem om huruvida det är rimligt att jobba heltid. Är heltidsnormen något att fortsätta med? Vad kan man lägga om i ekonomin, vilka utgifter kan man dra ner på, för att istället kunna gå ner i tid? Att gå ner i tid och istället ha möjlighet att till exempel baka sitt eget bröd, träna ordentligt, och helt enkelt ta hand om sig kommer med tiden att spara ytterligare pengar.

3. Byta arbete

Rösta med fötterna — funkar inte arbetet för dig, så byt. Det finns andra, bättre jobb. Du har inte sålt din själ för att du skrivit på ditt anställningskontrakt, du har uppsägningstid precis som alla andra. Du ”sviker” inte alla andra för att du säger upp dig — däremot tar du hand om det viktigaste du har: dig själv. Även för denna punkt är ekonomin viktig så skapa luft i systemet, så underlättar du för dig själv.

4. Prioritera dig själv

Även om livet runtomkring är stressigt, se till att hålla fast vid dina goda vanor. Om det sedan är att pilla i trädgården eller springa marathon spelar inte så stor roll, bara de inte prioriteras bort. Se också till att göra pulshöjande aktiviteter minst tre gånger i veckan, så att hjärta får jobba och du får ut lite endorfiner, det mår både kropp och själ gott av. Se till så att kroppen får arbeta medan hjärnan får vila (det betyder att det inte är någon vidare återhämtning att landa i soffan och köra seriemaraton).

5. Gå i terapi

Det finns bra terapi med olika typer av samtalsterapeuter som kan hjälpa till med ångest, depression, stresshantering och höga krav på sig själv. Ta hjälp av dem, de finns där för att du ska må så bra som möjligt. Det är inte en svaghet att gå till en terapeut, det är att ta ansvar för sig själv. 

6. Var inte ett offer

Kanske en provokativ rubrik, men ändå sann för många. Med tillräckligt mycket nedtryckningar av orimliga chefer, stress på jobbet och tyngden av all världens problem på sina axlar blir känslan till slut för många att det inte finns något de kan göra åt sin situation. Det finns det trots allt för de allra, allra flesta. Säg upp dig. Säg ifrån på arbetet. Kontakta en samtalsterapeut för att lära dig hantera stress och ångest. Ät, sov, träna, och vila. GÖR NÅGONTING för att förändra din situation. Oavsett sjukskrivning, diagnos, och terapi så kommer din livssituation alltid att vara upp till dig att hantera – ingen läkare, sambo, eller magisk fe kommer att förändra det åt dig. Ta ansvar. Du kan aldrig bli sjukskriven från ditt liv, det kommer ändå alltid att vänta på dig när du tar dig ur soffan. Ändra dina egna förutsättningar.

Sammanfattning

Varför så många blir utmattade är ett mångfacetterat problem där det inte finns några enkla lösningar. Det var och en av oss kan göra är att ta ansvar för oss själva, på olika sätt enligt förslag ovan. Har du fler förslag och funderingar? Dela gärna med dig.

Dela: