Tankar i Coronatider

Tankar i Coronatider

De flesta har väl vid det här laget hittat in i ett nytt normaltillstånd. En ny verklighet där vi inte får träffa våra äldre släktingar, där vi ska hålla avstånd, där det är markeringar i golvet i varje butik för att man inte ska stå för nära. Mina föräldrar har inte fått träffa sina barnbarn sedan det här började, den längsta period vi gått utan att de träffat sina barnbarn. Det känns tufft.

Vi har kollegor som är inlagda på sjukhus med Covid-19 och komplikationer däri. Den som är mig närmst är ung, kärnfrisk löpare som nog är mest vältränad på hela arbetsplatsen.

Det finns de som vill hävda att det “bara” är äldre som drabbas, men det är det verkligen inte. Jag skriver sjukintyg på löpande band på folk som hostar så att de kräks och har gjort det i fem, sex veckor, folk med pendlande feber, andfåddhet och tryckkänsla över bröstet. Vissa tar jag på telefon, andra behöver komma in och få en läkarbedömning på plats. Är vitalparametrarna bra får de gå hem igen och försöka kurera sig. En del skickas till akuten och några blir inlagda.

För att försöka hålla det positivt är här några saker jag hoppas fortsätter efter att denna kris är över:

  1. Handhygien. Folk tvättar händerna tills de får eksem och riktigt så mycket behövs det kanske inte, men jag hoppas folk fortsätter med mer handtvätt än tidigare.
  2. Skydd i receptioner, mataffärer, etc. Plastskydd som skiljer stackaren som sitter i kassan från de som handlar/whatever, för att även i vanliga fall är hostiga, snoriga människor ute och rör sig och det borde inte folket i kassan utsättas för om det går att hindra.
  3. Handla lokalt. Plötsligt har det blivit viktigt att stötta de verksamheter i sin närhet man vill ha kvar.
  4. Jobba hemma. De som tidigare fått väldigt tydliga nej från sina arbetsgivare om att jobbet inte går att göra hemifrån kanske i större utsträckning har möjlighet att argumentera för sin sak nu. En dag hemjobb i veckan borde ju gå att få igenom när man jobbat fem dagar i veckan hemifrån i veckor och kanske månader?
  5. Fundera över vad som är viktigt. En del som ställs inför en kris som denna har förmodligen fått sig en tankeställare om vad som verkligen är viktigt här i livet. I så fall, ta med den känslan och arbeta vidare med den för att skapa ett liv där det viktigaste är det som får ta mest plats.
Vad är viktigast?

Vad är viktigast?

En del av att bli läkare är att specialisera sig. Efter allmäntjänstgöringen som jag gjorde klart i december 2019 är jag legitimerad, och nu är det dags att hitta Det. Mitt specialområde. Min specialisttjänstgöring, ST i kortform.

Jag har velat bli narkosläkare sedan vintern 2015/16. Det allt det jag började plugga läk för: det är hela kroppen, fysiologin, hur vi hänger ihop och hur olika organsystem påverkar varandra – och för den delen hur yttre faktorer påverkar organen. Jag ser det som ett enormt spännande jobb, med omväxlande dagar och lite av det där adrenalinhöjande som jag skulle önska.

Samtidigt fungerar det sämre med mina önskemål om att ha fokus på familjen och inte jobba heltid. På att hinna med forskningen (något de redan på intervjun förra året klargjorde var fritidsgöra) och alla mina andra projekt som jag vill lägga tid. Det är en jourtung specialitet där verksamheten pågår dygnet runt.

På sistone har även rättsmedicin seglat upp som en möjlighet. Det är ju en helt annan typ av specialitet, inte minst eftersom det i stor utsträckning är döda man har att göra med. Det är en del levandeundersökningar också, men mycket av tiden hänger man i en obduktionssal. Det är inte riktigt vad jag tänkte mig när jag började på läkarutbildningen, även om alla andra tänkt tanken åt mig eftersom jag har juristutbildningen bakom mig.

Sist men inte minst har vi specialiteten jag inte egentligen tänkt mig alls: allmänläkare. (Distriktsläkare, vårdcentralsdoktor, etc). En betydligt mindre spännande specialitet i mina ögon, med dagar som följer rutin och schema. Massor av administration, sjukskrivningar, receptförnyelser. Rond på äldreboenden och multisjuka människor som kommer med handskrivna listor på alla sina krämpor. Det är där jag är nu, på ett vikariat till efter sommaren.

Mer än en kollega har varit på mig om att bli allmänläkare.

Och grejen är att när jag ställer upp de här tre specialiteterna sida vid sida, då är det inte narkos som vinner. När jag ställer upp saker som möjlighet till deltid, arbetstid, forskningstid – då blir det smärtsamt uppenbart att allmänläkare är det bästa. Till och med efter att jag drar av poäng för all administration och de många randningarna, till och med när narkosen och rättsmedicin får full poäng för spänning – till och med då vinner allmänmedicin. Och det är inte med en poäng heller. Det är med många.

Så vad är viktigast? Är “spännande” den viktigaste biten så vinner narkosen. Men borde det vara det viktigaste?

FIRE-tänket har mig snärjd, på det positiva sättet. Innan hade jag kanske inte tänkt så här, kanske hade jag kört på mot narkosen och insett först om ett par år att jag missat mina barns uppväxt och lagt alla mina sidointressen på hyllan. Kanske hade det blivit bra, men förmodligen hade det blivit mest stress och press. Om jag nu förespråkar att tänka på vad som är viktigt på riktigt för mina patienter, då borde jag ju följa mina egna råd. Det finns så mycket annat än jobb som jag tycker är viktigt.

Som allmänläkare kommer jag göra skillnad, det känner jag redan att jag gör. Maken säger att “en bra allmänläkare är värd sin vikt i guld”, och vem vet om jag blir riktigt så bra eller ej – men jag kan bli bra i alla fall. Patientmötena är intressanta, det har jag aktivt suttit och tänkt när jag haft dem framför mig. Givetvis inte alla, men många. Att få samsyn med en patient, att träffa dem upprepade gånger och följa dem, att hjälpa dem att må bättre, det är något helt annat än att stå på ett hjärtstopp eller ta hand om ett multitrauma – men det är faktiskt spännande det också.

Så efter många, långa timmar av funderande fram och tillbaka sa jag till slut ja till ett fortsatt vikariat på vårdcentralen där jag redan tillbringar mina dagar, och det med målet om att bli ST-läkare här.

Allmänmedicin, here I come.

Vad ett reseapotek bör innehålla

Vad ett reseapotek bör innehålla

Innehåller reklamlänk för Apohem

Vi är ute och reser då och då. Eftersom vi reser mest till charterställen eller andra väl bebodda ställen är det ganska få grejer man verkligen måste ha med sig – det mesta finns att köpa på plats. Något jag dock ändå är noga med att ta med mig är läkemedel. Man vet aldrig vad som finns på stället dit du ska, och och dessutom behövs läkemedel alltid vid jobbiga tider på dygnet då eventuella apotek inte är öppna. Jag brukar köpa via Apohem och få hem grejerna till dörren.

Eftersom många verkar resa utan detta viktiga – vilket synliggjordes inte minst på en av våra senaste resor som var ihop med tre andra sällskap, då vårt förråd av läkemedel användes friskt – tänkte jag lista saker jag tycker bör vara med i ett reseapotek.

Alltid

  • Paracetamol (Alvedon, Panodil, Pamol, etc) i tablettform. 2 tabletter á 500 mg 4 gånger per dygn (alltså totalt 4 g) är maxdos, med minst 6 timmar mellan varje intag. Bra vid feber och smärta. Kombinera gärna med ibuprofen. För barn: både flytande form och stolpiller. Om barnet har feber och kräks är stolpiller att föredra, medan ett barn med diarré kan behöva flytande form. För många barn, framför allt de riktigt små, är det enklare med stolpiller än att svälja något alldeles oavsett om det är flytande eller ej. En spruta med milliliterangivelse är bra för att få i barnen rätt mängd av medicinen på ett enkelt sätt. Här hemma är Panodil jordgubb favoriten.
  • Ibuprofen (Ipren, Ibumetin, etc) i tablettform. Maxdos anges på paketet. Antiinflammatoriskt och febersänkande. Kombinera gärna med paracetamol vid feber eller smärta. För barn: Både flytande form och stolpiller, samma resonemang som för paracetamol.
  • Nässpray (Nasoferm, Otrivin, Nezeril, etc) för att det är jobbigt att sova med täppt näsa. För barn: Barnversionen av nässprayen.
  • Omeprazol och/eller Gaviscon mot sura uppstötningar och halsbränna. Definitivt för dig med sådana problem på hemmaplan, men även för andra eftersom dieten på semestern kanske inte är identisk med den hemma.
  • Loperamid (Imodium, Dimor, etc) eftersom diarré är vanligt utomlands.
  • Antihistamin (Loratadin, Desloratadin, Cetrizine, Kestine, etc), vid allergi och bra att ha med sig alldeles oavsett eftersom det även fungerar klådstillande om man t ex får insektsbett. Dessutom vet man aldrig vad man stöter på utomlands i nya allergener.
  • Plåster. Ett måste när man har barn med, men rekommenderas även i bara vuxet sällskap för även vuxna kan slå sig och blöda, skära sig på en kniv, eller något annat.

Ytterligare saker man kan fundera över att ta med

  • Mild kortisonsalva (hydrokortison, etc), bra att ha vid hudutslag såsom soleksem.
  • Linda, så att man kan hantera om någon trampar snett och stukar foten eller liknande.
  • Vätskeersättning för att ersätta förlusterna vid svårare magsjuka.
  • Febertermometer, framför allt vid resa med barn men bra över lag.
  • Handdesinfektionsmedel.
  • Åksjuketabletter om du är benägen att bli åksjuk.
  • Medel vid tillfällig förstoppning om du har benägenhet att bli förstoppad.

Och GIVETVIS ska alltid andra mediciner du tar regelbundet, receptbelagda som inte, följa med. Kontrollera i god tid före avresa att du har tillräckligt med läkemedel för hela resan så att du slipper ha panik när du inser dagen innan att det är otillräckligt och vårdcentralen har stängt och/eller apoteket har stängt/slut på läkemedlet i fråga.

Har ni något mer ni brukar ha med?

Rubiks kub

Rubiks kub

Rubiks kub, en sån där kub med ett antal färgade fält på varje sida där man ska försöka få varje sida att bli bara en enda färg genom att vända och vrida.

Så känns livet just nu. Eller åtminstone den så kallade karriären.

Jag är inte bra på Rubiks kub. Jag vänder och vrider och försöker desperat få alla färger att hamna på sina respektive sidor, men vad jag än gör så är det alltid någon färgad ruta som är en annan färg än resten – för att inte tala om alla de andra sidorna på kuberna som är en salig blandning av psykadeliska färger.

På nätet finns lösningar för Rubiks kub, strategier som tar en från regnbågsblandningar till fint ordnade sidor.

Jag önskar att det fanns en instruktion på nätet för vad jag ska göra i livet. Hur ska jag vända och vrida för att allt ska hamna i prydliga färgfält? Hur ska jag välja för att hitta balansen, trivas med mitt jobb och allt annat som ska få plats?

Nu har det dessutom blivit som att jag, som var väldigt nära att efter flera månaders kämpande, lösa den j—a kuben har lämnat den över natten, och då har någon klåfingrig typ tagit den och fipplat med den så att allt är kaos igen.

Bland valen jag nu måste göra är det osannolikt att jag får kompletta fält. Minst en av rutorna kommer alltid att vara en annan färg än resten, kanske flera.

Vilket fält kommer vara en annan färg? Vad väljer man, bland vänskap, arbetsplats, närhet, veta-vad-man-har-men-inte-vad-man-får? Vad väljer man, när flera av valen kanske inte ens är tillgängliga? Och redan från början måste jag välja vilken sida som ska vara vilken färg. Hur ställer jag mig till prioriteringen mellan familj och spänning, mellan verklighet och dröm?

Så många frågor.

Så få svar.

May you live in interesting times

May you live in interesting times

Det skrivs spaltmeter om Corona just nu. För min del, som för så många andra, invaderar det varje del av livet.

Jag sitter hemma och vabbar med yngsta dottern för något hon aldrig hade varit hemma för annars – hon är snorig och hostar några gånger om dagen. Vi är inne på tredje dagen hemma och jag skulle tro att det kommer fortsätta på obestämd tid.

Jag och maken turas om, för vi har sånna där ”samhällsbärande jobb”. Sånna som gör att vi verkligen borde vara på jobb. Det är för all del mysigt att vara hemma med lillan, men visst hade jag gjort bättre nytta på vårdcentralen. Vi turas om, har hittills tagit precis 50/50 och fortsätter förmodligen så. Mor- och farföräldrarna som ofta rycker ut i vanliga fall är portade eftersom de alla är äldre, såsom mor- och farföräldrar tenderar att vara om inte två generationer fått barn i tonåren. Vi får se om vi kan lösa det med någon annan som är hemma och vabbar för mestadels friska barn.

I helgen arbetade jag på jourcentralen (JC). Det var första dagen med ”två linjer” på JC, där den ena hade övre luftvägssymtom/feber och den andra hade andra saker. I den ”andra” kategorin hade jag typ tre patienter, övriga tjugo var i infektionskategorin. De infektiösa patienterna möttes av en doktor i full skyddsutrustning. Tveksamt om någon av dem hade Corona, och det lär jag inte få veta ändå eftersom provtagningen är så begränsad.

Inför JC-passet kände jag för första gången viss oro över att gå till jobb. Inte så mycket för min del, men för risken att jag blir smittad och sprider det vidare, eftersom jag tycker det verkar finnas tillräckligt med beskrivningar av folk som smittat innan de haft symtom. Det vore förödande för de äldre, ofta multisjuka, patienter jag träffar på vårdcentralen.

Väl på vårdcentralen sammanfattade en patient läget där: Han kom in i receptionen och tittade sig omkring. Inte en människa. ”Är det stängt?” frågade han. Det kändes lite så i tisdags, även om vi var många som jobbade. Mycket sköttes per telefon och många patienter som kom till vårdcentralen gick antingen direkt till slussrummet (och kom aldrig in på vårdcentralen) eller direkt till de andra ”infektionsrum” vi skapat för folk med t ex halsfluss och öroninflammation. Receptionen var därmed öde.

Idag jobbar jag halvdag. Maken jobbar förmiddagen och jag eftermiddagen, allt för att kunna lösa både VAB och behov av att vara på jobb.

Börsen rasar. Jag har väntat på de där skräckkänslorna alla säger kommer när man är med sitt första riktigt stora ras, men de har inte kommit. Istället sitter jag och småmyser och stoppar in pengar i stabila, stora bolag som jag plötsligt får till rabatterade priser (eller mer normala värderingar, kanske är mer korrekt). Vi har en del likvider att stoppa in, som vi väntat med just eftersom vi tyckt att allt varit så övervärderat. Det pytsas in efter hand som olika aktier når de kurslarmsgränser vi tidigare satt. Dessutom kommer ju lönen varje månad – någon risk att vi skulle bli arbetslösa ser vi inte. Så mer pengar flödar ju in.

Jag och dottern skulle åkt till Malmö i helgen, en del av min leg-läk-present från mina föräldrar. Vi skulle sett Skönheten och Odjuret på teatern, men Malmö Opera har ställt in alla föreställningar. Eftersom vi avråds alla icke-nödvändiga resor stannar vi hemma. Hotellet bokades utan avbeställningsskydd, men i dessa tider känns det okej. Hotellbranschen kommer ha det tufft nog ändå. Men det är nog den tråkigaste konsekvensen av Corona så här långt för vår del.

Hoppas ni har det okej där ute i denna Corona-värld. Njut av den extratid ni får med familjen. Tvätta händerna, undvik (fysisk) kontakt med den äldre generationen. Stanna hemma om ni är sjuka.