Att vara doktor på vårdcentralen

Att vara doktor på vårdcentralen

Den gamla kvinnan har förlorat ett barn.

Även om man är över åttio, och barnet var över sextio, är det en mor som förlorat sin dotter. Det ska inte vara så. Det är inte så det är tänkt. Den äldre generationen ska inte överleva den yngre.

Vi bara pratar i nästan en timme. Det är ett bra samtal. Det är tårar och sorg och allt det där som det är när man förlorat någon nära, men det är ändå bra.

Jag är tacksam för all den utbildning i samtalsmetodik vi fått på utbildningen. Den känns ofta inte i närheten av tillräcklig, men det är ändå mycket mer än många andra läkarutbildningar har. Tankar man kan ha i bakhuvudet, formuleringar och sätt att bemöta, ibland till och med nå fram till patienten.

Inför en gynundersökning är jag noggrann med att berätta vad som ska hända. Be dem att säga till om det gör. Att vi slutar om de tycker att det är obehagligt.

En kvinna har haft en väldigt dålig erfarenhet när hon undersöktes av en gynekolog, och jag är extra varsam så att inte min undersökning blir ytterligare ett övergrepp. När vi är klara säger hon att jag kanske inte är lika van som en gynekolog, men mitt bemötande är så mycket bättre att hon alla gånger hellre blir undersökt av mig.

Det värmer att höra.

Det värmer när någon säger att det är så skönt att man lyssnar. Det är så ofta bara det som behövs. Visst har vi många onda halsar, urinvägsinfektioner, och eksem som är väldigt konkreta att hantera, men den stora majoriteten av patienter vi har behöver lyssnandet. Till och med de där med ont i halsen, urinvägsinfektion eller eksem. Stressade människor som stannar upp för första gången på månader i besöksstolen i läkarens rum. Smärtfyllda människor med ont här, ont där, som vill veta varför.

Alla är de oroliga människor som söker för att de är rädda för att det besvär de har, är livsfarligt.

Lyssnandet är centralt. Närvaron i varje samtal.

Två månader senare blir jag stoppad i receptionen på vårdcentralen. Det är den gamla kvinnan.

”Jag hoppades att jag skulle träffa på dig”, säger hon till mig. ”Kommer du ihåg mig?”

Bland alla patienter och berättelser kommer jag bara ihåg hennes ansikte, men så säger hon att vi samtalade om hennes dotter, och då minns jag. Det är svårt att glömma det samtalet.

”Det var så bra”, säger hon. ”Du var så bra. Så snäll. Det har blivit bra. Tack.”

Hon börjar gråta igen, för sorgen finns så klart där än. Det slutar med att jag kramar om henne. Värmen inombords är fullständig.

Dela:
Min senaste vetenskapliga artikel

Min senaste vetenskapliga artikel

Under december 2019 hade jag forskningstid och en del av den tillbringade jag i Falun hos en annan forskargrupp än den jag brukar ingå i. Det har nu resulterat i en artikel som handlar om leptin (som är huvudämnet för min avhandling), men denna gång har vi använt proteomik-teknik.

Proteomiken ger möjlighet att titta på väldigt många proteiner i ett prov (blod i vårt fall, och 88 proteiner för vår del; numera finns det proteomik som kan ta flera tusen olika proteiner i ett enda test) och svarar ut som proteinnivåerna inte som absoluta nivåer utan i relation till varandra. Vi valde leptin som det protein vi mätte mot och hittade en association med A-FABP (adipocyte fatty acid binding protein) i våra två kohorter med patienter med typ 2 diabetes, mer uttalat i män än kvinnor.

Jag gissar att intresset för detta är gaaaanska lågt bland personer som läser bloggen, men jag är mycket stolt över att ha författat den här artikeln från början till slut, givetvis med stor hjälp från framför allt min huvudhandledare för artikeln Johan Ärnlöv. Därför får den ligga här ändå.

Hela artikeln finns att läsa här, Natures open access (den är inte publicerad av Nature givetvis, den är i Scientific Reports, men Nature har många tidningar under sig).

Dela:
Tankar i Coronatider

Tankar i Coronatider

De flesta har väl vid det här laget hittat in i ett nytt normaltillstånd. En ny verklighet där vi inte får träffa våra äldre släktingar, där vi ska hålla avstånd, där det är markeringar i golvet i varje butik för att man inte ska stå för nära. Mina föräldrar har inte fått träffa sina barnbarn sedan det här började, den längsta period vi gått utan att de träffat sina barnbarn. Det känns tufft.

Vi har kollegor som är inlagda på sjukhus med Covid-19 och komplikationer däri. Den som är mig närmst är ung, kärnfrisk löpare som nog är mest vältränad på hela arbetsplatsen.

Det finns de som vill hävda att det “bara” är äldre som drabbas, men det är det verkligen inte. Jag skriver sjukintyg på löpande band på folk som hostar så att de kräks och har gjort det i fem, sex veckor, folk med pendlande feber, andfåddhet och tryckkänsla över bröstet. Vissa tar jag på telefon, andra behöver komma in och få en läkarbedömning på plats. Är vitalparametrarna bra får de gå hem igen och försöka kurera sig. En del skickas till akuten och några blir inlagda.

För att försöka hålla det positivt är här några saker jag hoppas fortsätter efter att denna kris är över:

  1. Handhygien. Folk tvättar händerna tills de får eksem och riktigt så mycket behövs det kanske inte, men jag hoppas folk fortsätter med mer handtvätt än tidigare.
  2. Skydd i receptioner, mataffärer, etc. Plastskydd som skiljer stackaren som sitter i kassan från de som handlar/whatever, för att även i vanliga fall är hostiga, snoriga människor ute och rör sig och det borde inte folket i kassan utsättas för om det går att hindra.
  3. Handla lokalt. Plötsligt har det blivit viktigt att stötta de verksamheter i sin närhet man vill ha kvar.
  4. Jobba hemma. De som tidigare fått väldigt tydliga nej från sina arbetsgivare om att jobbet inte går att göra hemifrån kanske i större utsträckning har möjlighet att argumentera för sin sak nu. En dag hemjobb i veckan borde ju gå att få igenom när man jobbat fem dagar i veckan hemifrån i veckor och kanske månader?
  5. Fundera över vad som är viktigt. En del som ställs inför en kris som denna har förmodligen fått sig en tankeställare om vad som verkligen är viktigt här i livet. I så fall, ta med den känslan och arbeta vidare med den för att skapa ett liv där det viktigaste är det som får ta mest plats.
Dela:
Vad är viktigast?

Vad är viktigast?

En del av att bli läkare är att specialisera sig. Efter allmäntjänstgöringen som jag gjorde klart i december 2019 är jag legitimerad, och nu är det dags att hitta Det. Mitt specialområde. Min specialisttjänstgöring, ST i kortform.

Jag har velat bli narkosläkare sedan vintern 2015/16. Det allt det jag började plugga läk för: det är hela kroppen, fysiologin, hur vi hänger ihop och hur olika organsystem påverkar varandra – och för den delen hur yttre faktorer påverkar organen. Jag ser det som ett enormt spännande jobb, med omväxlande dagar och lite av det där adrenalinhöjande som jag skulle önska.

Samtidigt fungerar det sämre med mina önskemål om att ha fokus på familjen och inte jobba heltid. På att hinna med forskningen (något de redan på intervjun förra året klargjorde var fritidsgöra) och alla mina andra projekt som jag vill lägga tid. Det är en jourtung specialitet där verksamheten pågår dygnet runt.

På sistone har även rättsmedicin seglat upp som en möjlighet. Det är ju en helt annan typ av specialitet, inte minst eftersom det i stor utsträckning är döda man har att göra med. Det är en del levandeundersökningar också, men mycket av tiden hänger man i en obduktionssal. Det är inte riktigt vad jag tänkte mig när jag började på läkarutbildningen, även om alla andra tänkt tanken åt mig eftersom jag har juristutbildningen bakom mig.

Sist men inte minst har vi specialiteten jag inte egentligen tänkt mig alls: allmänläkare. (Distriktsläkare, vårdcentralsdoktor, etc). En betydligt mindre spännande specialitet i mina ögon, med dagar som följer rutin och schema. Massor av administration, sjukskrivningar, receptförnyelser. Rond på äldreboenden och multisjuka människor som kommer med handskrivna listor på alla sina krämpor. Det är där jag är nu, på ett vikariat till efter sommaren.

Mer än en kollega har varit på mig om att bli allmänläkare.

Och grejen är att när jag ställer upp de här tre specialiteterna sida vid sida, då är det inte narkos som vinner. När jag ställer upp saker som möjlighet till deltid, arbetstid, forskningstid – då blir det smärtsamt uppenbart att allmänläkare är det bästa. Till och med efter att jag drar av poäng för all administration och de många randningarna, till och med när narkosen och rättsmedicin får full poäng för spänning – till och med då vinner allmänmedicin. Och det är inte med en poäng heller. Det är med många.

Så vad är viktigast? Är “spännande” den viktigaste biten så vinner narkosen. Men borde det vara det viktigaste?

FIRE-tänket har mig snärjd, på det positiva sättet. Innan hade jag kanske inte tänkt så här, kanske hade jag kört på mot narkosen och insett först om ett par år att jag missat mina barns uppväxt och lagt alla mina sidointressen på hyllan. Kanske hade det blivit bra, men förmodligen hade det blivit mest stress och press. Om jag nu förespråkar att tänka på vad som är viktigt på riktigt för mina patienter, då borde jag ju följa mina egna råd. Det finns så mycket annat än jobb som jag tycker är viktigt.

Som allmänläkare kommer jag göra skillnad, det känner jag redan att jag gör. Maken säger att “en bra allmänläkare är värd sin vikt i guld”, och vem vet om jag blir riktigt så bra eller ej – men jag kan bli bra i alla fall. Patientmötena är intressanta, det har jag aktivt suttit och tänkt när jag haft dem framför mig. Givetvis inte alla, men många. Att få samsyn med en patient, att träffa dem upprepade gånger och följa dem, att hjälpa dem att må bättre, det är något helt annat än att stå på ett hjärtstopp eller ta hand om ett multitrauma – men det är faktiskt spännande det också.

Så efter många, långa timmar av funderande fram och tillbaka sa jag till slut ja till ett fortsatt vikariat på vårdcentralen där jag redan tillbringar mina dagar, och det med målet om att bli ST-läkare här.

Allmänmedicin, here I come.

Dela:
Vad ett reseapotek bör innehålla

Vad ett reseapotek bör innehålla

Innehåller reklamlänk för Apohem

Vi är ute och reser då och då. Eftersom vi reser mest till charterställen eller andra väl bebodda ställen är det ganska få grejer man verkligen måste ha med sig – det mesta finns att köpa på plats. Något jag dock ändå är noga med att ta med mig är läkemedel. Man vet aldrig vad som finns på stället dit du ska, och och dessutom behövs läkemedel alltid vid jobbiga tider på dygnet då eventuella apotek inte är öppna. Jag brukar köpa via Apohem och få hem grejerna till dörren.

Eftersom många verkar resa utan detta viktiga – vilket synliggjordes inte minst på en av våra senaste resor som var ihop med tre andra sällskap, då vårt förråd av läkemedel användes friskt – tänkte jag lista saker jag tycker bör vara med i ett reseapotek.

Alltid

  • Paracetamol (Alvedon, Panodil, Pamol, etc) i tablettform. 2 tabletter á 500 mg 4 gånger per dygn (alltså totalt 4 g) är maxdos, med minst 6 timmar mellan varje intag. Bra vid feber och smärta. Kombinera gärna med ibuprofen. För barn: både flytande form och stolpiller. Om barnet har feber och kräks är stolpiller att föredra, medan ett barn med diarré kan behöva flytande form. För många barn, framför allt de riktigt små, är det enklare med stolpiller än att svälja något alldeles oavsett om det är flytande eller ej. En spruta med milliliterangivelse är bra för att få i barnen rätt mängd av medicinen på ett enkelt sätt. Här hemma är Panodil jordgubb favoriten.
  • Ibuprofen (Ipren, Ibumetin, etc) i tablettform. Maxdos anges på paketet. Antiinflammatoriskt och febersänkande. Kombinera gärna med paracetamol vid feber eller smärta. För barn: Både flytande form och stolpiller, samma resonemang som för paracetamol.
  • Nässpray (Nasoferm, Otrivin, Nezeril, etc) för att det är jobbigt att sova med täppt näsa. För barn: Barnversionen av nässprayen.
  • Omeprazol och/eller Gaviscon mot sura uppstötningar och halsbränna. Definitivt för dig med sådana problem på hemmaplan, men även för andra eftersom dieten på semestern kanske inte är identisk med den hemma.
  • Loperamid (Imodium, Dimor, etc) eftersom diarré är vanligt utomlands.
  • Antihistamin (Loratadin, Desloratadin, Cetrizine, Kestine, etc), vid allergi och bra att ha med sig alldeles oavsett eftersom det även fungerar klådstillande om man t ex får insektsbett. Dessutom vet man aldrig vad man stöter på utomlands i nya allergener.
  • Plåster. Ett måste när man har barn med, men rekommenderas även i bara vuxet sällskap för även vuxna kan slå sig och blöda, skära sig på en kniv, eller något annat.

Ytterligare saker man kan fundera över att ta med

  • Mild kortisonsalva (hydrokortison, etc), bra att ha vid hudutslag såsom soleksem.
  • Linda, så att man kan hantera om någon trampar snett och stukar foten eller liknande.
  • Vätskeersättning för att ersätta förlusterna vid svårare magsjuka.
  • Febertermometer, framför allt vid resa med barn men bra över lag.
  • Handdesinfektionsmedel.
  • Åksjuketabletter om du är benägen att bli åksjuk.
  • Medel vid tillfällig förstoppning om du har benägenhet att bli förstoppad.

Och GIVETVIS ska alltid andra mediciner du tar regelbundet, receptbelagda som inte, följa med. Kontrollera i god tid före avresa att du har tillräckligt med läkemedel för hela resan så att du slipper ha panik när du inser dagen innan att det är otillräckligt och vårdcentralen har stängt och/eller apoteket har stängt/slut på läkemedlet i fråga.

Har ni något mer ni brukar ha med?

Dela: