Nyårslöfte

Nyårslöfte

Jag har några större saker på to-do-listan för 2020.

Jag ska, till slut, släppa min bok. Elementalerna, en roman jag skrivit på i flera år, blev egentligen i stort färdig 2016 men sedan har jag av mestadels feghet inte gett ut den. Det är lite lagom skrämmande att lämna ut sig själv så mycket som det är att ge ut en egen skönlitterär roman. Boken är i fantasygenren, om en sjöjungfru och en flicka som förlorar sina vingar i en storm.

När en Moira, en prinsessa från ett land uppe bland molnen, träffas av en blixt som bränner bort hennes vingar räddas hon av en Nerida, en kvinna från vattnet som bor i en stad långt under ytan. De börjar inte som vänner, men när de ger sig ut på jakt efter något sätt att återställa Moiras vingar tvingas de börja lita på varandra. Resan blir lång och farlig, och de möter både vänner och fiender på vägen…

Så den ska jag ge ut under 2020. Egenugtivning blir det. En gång i tiden fick jag den accepterad till ett förlag, men det förlaget la ner och nu vill jag få ut den. Det är dags.

Dessutom ska jag ge ut en liten kort bok om studieteknik på läkarprogrammet som jag skrivit, baserad på mina föreläsningar om ämnet. Det blir en e-bok.

Jag brukar sällan – aldrig – ge några nyårslöften, men det här året ska jag faktiskt göra det, och det är kopplat till ovanstående. Dels att ge ut böckerna, men också att ha ett mål om att skriva 500 ord varje dag. Det behöver inte vara skönlitterärt, utan kan vara blogginlägg eller något annat jag vill skriva, men skriva. Varje dag. Det blir en utmaning, inte minst med två barn och allt annat som finns i livet, men skulle jag hålla mig till det så skulle jag under året skriva 183 000 ord. Min roman är 115 000 ord, som jämförelse.

Ger ni några nyårslöften?

2 300 kronor

2 300 kronor

Vissa saker i myndighets-Sverige bör ha en rent fruktansvärt bra marginal.

Igår skickade jag in ansökan om legitimation till Socialstyrelsen. Detta bök inkluderar en AT-bok som man ska ha haft koll på i minst 18 månader (för mig mer åt 2,5 år på grund av föräldraledighet och deltidsjobb) och successivt fyllt med diverse viktiga signaturer och datum, samt även personbevis och examensbevis.

Samt den lilla nätta kostnaden om 2 300 kr.

Att fixa själva legitimationen kan inte ta lång tid. De ska kolla så att datumen i boken stämmer (det är mycket viktigt att datumen hela tiden går back-to-back, man får absolut inte sluta en placering på fredagen och börja nästa på måndagen, då blir det bakläxa och man får tillbaka boken för att få nya underskrifter med rätt datum, och om du får boken påskriven två dagar i förväg (alltså på fredagen) när du ska sluta AT så är det inte giltigt utan det blir komplettering), vilket torde ta runt 5 minuter för någon rimligt läskunnig, och därefter borde det vara att plinka in lite i en dator – tveksamt mycket numera eftersom man kan göra första hälften av ansökan via dator och bank-id, så jag tror denna del blivit ännu kortare – och sedan trycka “enter” och skicka legitimationspappret till mig.

2 300 kr.

Typ en kvarts arbete.

Jag vill också ha en sån timpeng, tack.

Men det ska bli skönt att ha det där pappret i handen. 2 300 kr är ju bara pengar – tiden det kostat är oräknelig.

Legitimationspresent

Legitimationspresent

Om tre veckor är jag färdig med min AT och får skicka in min lilla AT-bok med underskrifter för att få ut min legitimation. Det känns riktigt bra att äntligen vara legitimerad, att vara läkare ”på riktigt”.

I samband med legitimationen vill mina föräldrar ge mig någonting för att fira att jag är klar. Så de undrade vad jag kunde tänkas önska mig.

Och jag måste säga, det är helt blankt.

Jag kan inte säga att det är något jag önskar mig. Jag har ju allt. De senaste åren har ju snarare handlat om att dra ner, skala av, och hitta en nöjdhet i det vi redan har. Det senaste stora jag köpt är en ny IPad, eftersom min gamla var åtta år och delar av skärmen inte längre fungerade som touchscreen, vilket gjorde den ganska oanvändbar. I övrigt köper jag väldigt lite och önskar mig väldigt lite.

Smycken är ju tradition; jag fick en ring när jag tog juristexamen. Men jag använder inte så mycket smycken. Vigsel- och förlovningsring ligger oftast oanvända hemma eftersom vi inte får ha smycken på händerna på jobb. Som klocka har jag min Fitbit. Halsband tänker jag sällan på att sätta på mig när man skyndar genom morgonrutinerna, inte heller örhängen.

Jag funderar ärligt talat på att be om ett par Investor-aktier. För att jag har helt enkel ingenting jag önskar mig just nu, och om jag får Investor-aktier kan jag ju använda avkastningen framöver om jag kommer på att jag önskar mig något…

Vad skulle ni önska er?

Låneklänning till promovering

Låneklänning till promovering

För ett par veckor sedan var det promovering för min man. Det är en högtidlig ceremoni där de som under året disputerat vid Linköpings universitet (i det här fallet) får sin hatt (alternativt krans om filosofie doktor), diplom och promoveringsring. Det pratas latin och en orkester spelar musik, och ett par som blev doktorer för många år sedan blir också professorer vid samma ceremoni.

Efter ceremonin är det fin middag, med dresscode frack, vilket för damerna innebär aftonklänning. Jag har en sådan hängande i källaren, men kände för något nytt. Dock kände jag absolut inte för att lägga hundratals, för att inte säga tusentals, kronor på en festblåsa som används en kväll och sedan hänger och dammar i en garderob.

Som tur var slapp jag göra något sådant. Istället frågade jag runt, och fick snart napp – en bekant hade en hel uppsjö bal- och finare-fest-klänningar hängandes. Det var bara att välja. Jag valde en i mitt tycke jättesöt blålila historia med tillhörande sjal. Därtill bad jag en av mina bästa kompisar att hjälpa mig med håret, vilket hon gjorde med bravur med tanke på hur tjockt och jobbigt mitt hår är. På Glitter hade de 25% rabatt på allt till hår, så jag köpte en söt liten hårdekoration också. Två par bekväma pumps, ett par beiga och ett par svarta, införskaffade jag för ett par år sedan för den här sortens fester.

Total kostnad för denna kväll blev således hårspännet från Glitter, som gick på typ trettio spänn. Jag kände mig betydligt mer exklusiv än så!

Med detta vill jag absolut slå ett slag för låne-/delningsekonomin. Det var fantastiskt att slippa köpa nytt, utan kunna använda en klänning som min bekant inte använt på flera år.

(Maken har sedan tidigare sin frack, skor, med mera. Doktorshatt ärvde han av sin far, och ring köpte han ny.)

Camp FI

Camp FI

Det ska sägas att jag var rätt nära att inte gå dit. Inte för att jag inte trodde att det skulle vara trevligt, utan för att det är såå långt utanför min comfort zone att mingla runt med en massa folk jag inte känner, att det knappt går att föreställa sig. Dessutom visste jag inte riktigt vilken av sällskapen på gröngräset som var mina FIRE-kollegor, förrän jag skarpsynt lokaliserade Fru EB:s svarta dramaten. Men vid det laget var jag ju (uppenbarligen) på plats, och det kändes fånigt att inte våga gå fram.

Så jag gick alltså dit och det var jättetrevligt. (Surprise!)

Det var dock ett väldigt hemligt gäng, får man ju säga. Anonymt så det förslog. Jag och Sparo diskuterade det en stund, varför allt ska vara så hemligt. Camp FI i USA verkar ju inte vara tillnärmelsevis lika anonymt. Eller? Jag vet inte riktigt, för min del är jag ju inte anonym (med tanke på att jag länkar från min privata Twitter, genom vilket man förmodligen kan hitta all möjlig och omöjlig info om mig). Det vore nog bara bra om det blev ett lite öppnare samtalsklimat om pengar i allmänhet och sparande i synnerhet. Något vi konstaterade på plats var att det nog egentligen är färre som bryr sig än man tror. Jag har hittills inte fått några negativa kommentarer från min omgivning. De flesta struntar blanka f-n i om/hur mycket jag och maken sparar av våra löner, och de kör på i sina egna hjulspår. Någon enstaka är nyfiken, och jag har genom diskussioner med kompisar fått även dem att bli intresserade av sin egen ekonomi. (Dessutom, på diskussionen om anonymitet, var det någon som berättade att denne gett sig tusan på att ta reda på vem Miljonär innan 30 är. Vilket tydligen inte hade varit särskilt svårt. Så så mycket för anonymitet.)

I övrigt diskuterades det verkligen högt och lågt på plats. Många frågor om hur man kom in på FIRE, men också allt från politik till löpning (så klart med Sparo närvarande, även om jag inte deltog något vidare i den diskussionen). Det var många som var “bara läsare” (deras ord, inte mina) vilket ju var kul, även om jag blir nära nog förlägen av att höra att någon läser det jag skriver.

Och jag lyckades mingla. Lite lagom. Jag tror att det var folk jag ändå lyckades missa att hälsa på. Efter 2,5 timmes pratande gick jag hemåt för att hinna med tåget, med höjd för att gå till centralen istället för att ta spårvagn. Tur det, för spårvagnen hade vid det laget stängts ner på grund av “kunglig kortege” som snart skulle påbörjas. En lapp satt vid hållplatsen där vi höll till, men hållplatsen vid Skansen var knökfull med väntande folk som inte verkade informerade om att det skulle ta tre timmar innan det kom någon spårvagn. Jag gick hur som haver till föräldrarnas lägenhet och därefter till stationen, där SJ uppfyllde alla förväntningar genom att vara fyrtio minuter sena.

Tack till Fru EB som anordnade det hela. Det vore kul att upprepa framöver, dock hellre någon annan dag än nationaldagen, åtminstone om platsen ska vara densamma, med tanke på miljarden människor som skulle till Skansen ungefär samtidigt som jag skulle hem.

(Innan Camp FI hade jag en underbar förmiddag och lunch med föräldrarna, utan barn. Jag älskar mina ungar, men det är så skönt att få en andningspaus utan dem ibland. Jag njöt till fullo.)