Så här i skördetider är en av sakerna vi odlat i trädgården zucchini (eller squash, samma sak, bara olika språk (italienska resp engelska)). Det var första året och vi fick baby-plantorna av svärmor – och de har tagit sig riktigt ordentligt. Jättefina zucchinis har det blivit, så då behövde vi ju hitta recept att använda dem i. Jag gillar att steka dem i skivor i vitlök och ha dem istället för pasta när vi äter köttfärssås, men det finns ju fler användningsmöjligheter. Så vi gjorde en… (drumroll) zucchinigratäng! Och det var jättegott. Så nu delar jag med mig av receptet här.
Zucchinigratäng med fetaost och cream cheese
1-2 medelstora zucchini
1 gul lök
2 vitlöksklyftor
200 g cream cheese
2 dl mjölk
150-200 g fetaost
salt & peppar
Sätt ugnen på 225 grader.
Skiva zuccinin riktigt tunt, strimla löken och finhacka vitlöken. Lägg detta i en ugnsfast form.
Blanda samman crème cheese, mjölk och smulad fetaost i en bunke. Krydda med salt och peppar. Slå detta över den skivade zucchinin.
Gratinera i ugnen i cirka 30 minuter eller tills zucchinigratängen börjat få färg.
Vi åt det ihop med lite grillat kött och grönsallad. Det behövs något med lite tuggmotstånd, kyckling skulle också funka utmärk.
För någon vecka sedan hade vi födelsedagskalas för yngsta dottern (och mig på ett hörn, eftersom vi fyller år med typ två veckors mellanrum och jag inte har kalas för bara mig). Det blev släkten som kom eftersom alla andra är bortresta, men i vårt fall är vi då ändå nitton, så det är ganska många. (Därför delar vi kalasgrejer).
Till maten ville vi hålla åtminstone en del trädgårdslokalt, så det gjorde vi. Vi körde makens ljuvliga potatissallad helt på egenodlad potatis, och till det en vanlig sallad och en vattenmelonsallad med fetaost och pumpakärnor (den ena fetaosten fick vi gratis i veckan på Ica som veckolånga). Maken sous-vide-ade rostbiff ett par timmar och grillade på det som snabbast, samma sak med flankstek.
Efterrätten ville jag basera på vinbär eftersom vi har det i så stora mängder i trädgården. Det blev en kolapaj med kanel och vinbär, och en ”vanlig” tårta med choklad och vinbär. För det senare tog jag en burk av vår nygjorda röda vinbärssylt och vispad grädde. Det blev syrligt och gott som komplement till söta sockerkaksbottnar och mjölkchokladganache.
Kolapaj med vita och röda vinbär.
Kolapaj med kanel och vinbär
Pajdeg
125 g smör
1 dl socker
1 dl havregryn
2 dl vetemjöl
1 tsk kanel
Kolafyllning
3 dl vispgrädde
1 1/2 dl ljus sirap
1 1/2 dl ljust muscovadosocker
1 1/2 tsk vaniljsocker
75 g smör
1/2 tsk flingsalt
Till servering
2 dl crème fraiche
3-4 dl repade röda/vita vinbär
Kanel
Gör så här
Pajdeg:
Sätt ugnen på 200 grader.
Smält smöret. Blanda med socker och havregryn.
Blanda mjöl och kanel och häll ner i havregrynsmixen. Arbeta snabbt ihop till en deg.
Tryck ut degen i en smord form med löstagbar kant, jag tog en 24-cm-form. Låt degen gå upp ca 4 cm på kanten. Ställ i kylen en stund.
Grädda pajskalet 10 minuter mitt i ugnen. Låt svalna.
Kolafyllning:
Koka upp grädde, sirap och muscovadosocker i en vid kastrull. Låt koka ca 30 minuter. Rör då och då.
Ta kastrullen från värmen. Rör ner vaniljsocker och smöret skuret i bitar, samt flingsalt. Låt svalna nästan helt.
Häll smeten i pajskalet.
Ställ i kylen, minst 1 h.
Strax före servering
Vispa creme fraiche och pudra med kanel.
Garnera pajen med vinbär och servera med creme fraichen.
Det kan verka mycket, men det tog inte särskilt lång tid (annat än att jag fick koka upp fyllningen igen för jag tyckte den var för lös för pajen; i originalreceptet stod det 20 min men det tar mer) att göra de olika delarna.
Det är kul att basera maten åtminstone till viss del på det vi har i trädgården. Vi har långt ifrån så att vi klarar oss på enbart det, men det är helt klart något vi har till i princip varje middag nu under sommaren. Det är billigare, riktigt närodlat, och grymt gott.
Jag gillar delningsekonomi. Eller bara att dela grejer. Istället för att jag behöver köpa det, förvara det, ta hand om det, och eventuellt till slut sälja det, så kan jag dela dessa bördor med andra. Makens familj håller också till här i Linköping och tillsammans är vi nitton pers varav tio vuxna med olika intressen, så det finns gaaanska mycket prylar. Innan man går och köper en maskin för att göra någon typ av bygge ska man definitivt höra med svärfar, till exempel.
För ett par år sedan köpte vi gemensamt ett festtält till familjen. Kostnaden för detta tält motsvarade knappt två gånger att hyra ett tält, och vi har använt det multipla gånger sedan dess eftersom Sverige är (ö?)känt för sitt instabila väder. Midsomrar, namngivningar, födelsedagar har tillbringats under tälttakets skydd. Tältet förvaras hemma hos en av familjerna, och hämtas vid behov.
Kort efter att vi köpte tältet införskaffade vi också ihopvikbara bord och stolar, jag tror två bord och tjugo stolar eller något i den stilen. Dessa finns hos en av de andra familjerna och har underlättat böket med att ha tillräckligt med sittplatser på fester och kalas markant.
För ett par veckor sedan, i samband med ett gemensamt midsommarfirande tror jag, då svägerskan muttrade om bristen på tallrikar, kom jag på att vi även kunde dela detta. De andra tyckte att det var en lysande idé. På IKEA kunde jag införskaffa 30 stora, små och djupa tallrikar, 30 glas, och 32 set bestick (de säljs i 4-pack så det gick inte att få dem i jämnt 30). Allting i vitt, och billigast möjligt (vilket på IKEA innebär fem kronor för en tallrik). Jag köpte också tre backar att ha grejerna i, och organiserade det så att det i varje back finns kuvert för tio. Enstaka gånger är vi fler än 30 på kalas, men då kan man ju fylla ut med de grejer man har hemma, så vi tyckte att det blev lagom. Mellan 20 och 30 är vi dock ofta.
Tallrikar, bestick och glas som vi delar på.
Så nu har vi dessa tre backar i källaren. Kostnaden per familj blev knappt 350 kr om jag minns rätt.
På vårt senaste kalas hade vi uppe två av backarna och det var himla praktiskt. Ovanpå praktikaliteten känns det dessutom miljömässigt mycket bättre, då det enda vi slängde från festen var servetter (som går i pappersåtervinning) och lite mat som barnen inte åt upp (som går i gröna påsen och blir biogas). Detta till skillnad från alla gånger vi tagit engångsgrejer och det blir en stor svart sopsäck att slänga. Så, miljö-win (dock med det att det givetvis kostar miljön att producera porslin, glas och bestick) genom mindre skräp, ekonomi-win genom att dela kostnaden, och dessutom underlättar det kalasfixandet rejält.
Jag älskar att vi kan gå ut i trädgården och smaka blåbär, hallon, jordgubbar, att vi kan gräva upp potatis inför middagen och att tomaterna är solvarma när de hamnar i min mun.
Vi har plockat över 13 kilo röda vinbär (men det inkluderar grannens stora buske som han inte är det minsta intresserad av) och det har blivit saft och sylt. Sylten är syrligare än t ex jordgubbssylt och kommer passa utmärkt alla de gånger vi käkar fläskpannkaka.
Litervis med saft.
Svarta vinbären är färre, än har vi mätt upp runt 3,5 kg, men jag är osäker på om allt är vägt. Vi har också vita vinbär i frysen som vi inte vägt än, de vägs när det är dags att göra något av dem.
Krusbären – drygt 3 kg från våra två buskar som vi satte för kanske tre år sedan – blev till saft. Det är en grymt god saft.
Rabarber har vi både gett bort och gjort till saft, även vad gäller den har vi tillgång till grannens (de blir över en meter höga och tjocka som jag vet inte vad, de trivs verkligen där). Kul grej att ge bort en stång eller två.
Förutom det har vi som sagt potatis (som vi inte vägt, men jisses vad det blivit stora potatisar, och många), tomater, blåbär (första året de ger skörd, de har nog gillat den blöta sommaren), hallon… och framöver har vi att se fram emot havtorn (ett helvete att plocka, men grymt god saft, eventuellt testar vi också sylt i år) och björnbär. Zucchinin skördade vi den första i förra veckan, och fler är på väg. Vi har också lite morötter och rödbetor som vi får se om det blir så mycket av, och en hel pallkrage med kålrabbi.
Bär från trädgården, snabbplockat för en kvälls njutning.
För någon vecka sedan slog jordfelsbrytaren till två gånger hemma hos oss. Allt blev mörkt och tyst. Det enda jag hade igång i maskinväg var diskmaskinen, så efter andra gången stängde jag av den och sedan slog inte jordfelsbrytaren till igen. Man kunde därmed börja misstänka vari problemet låg.
Dagen därpå utlöstes vårt väldigt nya vattenlarm. Jag har länge velat ha vattenlarm (för att vattenläckor är mycket, mycket vanligare än brand och kan orsaka väldigt stor skada även om de sällan är dödliga som brand kan vara) och vi installerade det fem dagar innan jordfelsbrytaren började bråka. Vi har bytt larm för hela huset till Verisure, och de har ett smidigt litet vattenlarm som man kan koppla på resten av larmet.
Det visade sig att diskmaskinen läckte, givetvis. Det var ingen jättestor läcka, men det var vatten under den och under diskbänken (trots att vi har ett sånt där skydd under hade det läckt genom ett av hörnen ut under diskhon).
Vi kastade ut den gamla och åkte och köpte en ny.
I det här fallet var det inte det minsta aktuellt för mig att sitta och titta på Marketplace efter någon begagnad historia. Den förra diskmaskinen är från 2007, och förhoppningsvis håller den nya nu i ytterligare 10-15 år. Då får den gärna vara ny så att vi slipper böket med att byta igen.
Och jag är så tacksam över vår kontroll över vår ekonomi, att vi bara kan åka och köpa en ny diskmaskin när det behövs. Vi köpte ingen lyxvariant, utan en lagom bra som kostade lagom mycket. Men 27% av svenska folket klarar inte en oväntad utgift på 5 000 kr enligt en rapport i höstas. Var femte svensk klarar inte en oväntad utgift på 3 000 kr.
Ibland kan jag fundera över om jag ska lugna mig lite med kollen och målen och allt, men vid sådana här tillfällen känns det extra tydligt varför jag lägger ner en hel del tid på att ha koll på slantarna. Det känns väldigt skönt att inte behöva ta diskmaskinen på avbetalning med någon horribel ränta, eller behöva ligga sömnlös mitt i natten för att jag inte vet hur vi ska betala den, och jag önskar att alla kunde få ha den tryggheten.
Min man tappar bort sina nycklar typ två gånger i veckan. Varenda gång hävdar han att det är jag som ”gömt” dem, för att jag ska få glädjen att springa runt i huset och leta på alla ställen han kan tänkas ha lagt dem. Vi har försökt med ett system där han alltid skulle lägga sina nycklar på ett och samma ställe, men det höll bara i ett par veckor.
För någon månad sedan fick jag nys om Chipolo. En liten tagg till nycklarna som kopplas till Chipolo-appen och så kan man trycka på en knapp i telefonen så låter nycklarna.
Så enkelt. Så bra.
Maken undrade om det var ett förtäckt sätt att säga till honom att han börjar bli dement. Jag vill bara slippa leta nycklar varannan dag.
Chipolo har redan sparat oss tid och panik. Ena gången maken ringde sina nycklar låg dem i hans ficka. Det hade tagit ett rätt bra tag innan vi hade hittat dem där, tänker jag, om han nu inte märkte det redan från början…
Själv har jag (faktiskt) inte behövt använda det hittills, men jag köpte till mig också. Jag köpte även till makens jobbnycklar (som även de tenderar att “försvinna” här hemma), och kort till våra plånböcker.
Med min länk får du 20% rabatt på ditt köp hos Chipolo. Jag rekommenderar dem verkligen. Köper flera av er så får jag en gratis Chipolo (den tänker jag ge bort!).
Jag är lite av en blandad kompott av intressen, från grafisk formgivning till tårtor, från ekonomi till läkare. Den här bloggen är framför allt till för att jag ska prata ekonomi och sparande.
