YOLO is a no-no

YOLO is a no-no

Har fortsatt lyssna på podden How to Money, och lyssnar igenom intressanta äldre avsnitt. I senaste kom ett uttryck jag fastnade för – YOLO is a no-no.

YOLO – You Only Live Once – används ju, med det uttrycket eller något liknande, som anledning – eller ursäkt för den delen – till att inte tag i sin ekonomi. Låna till en resa, köpa saker på avbetalning, eller bara helt enkelt låta bli att se över var pengarna tar vägen. Man ska ju leva livet! Lever man bara en gång måste man ju maxa det.

Men herrn i avsnittet som pratade om det, Doc G, hade en god poäng: vi lever inte bara en gång. Rent tekniskt gör vi ju det – vi föds vid ett tillfälle och dör ett annat och återuppstår därefter inte – MEN vi förnyar våra liv flera gånger under livstiden. Vi har en ungdomstid, en tid innan barn/hus/äktenskap, en tid med barn/äktenskap/whatever, en tid som pensionärer, och så vidare. Och vi måste faktiskt tänka på vår “nästa livstid” också. De flesta av oss gör ju det i andra delar av livet än ekonomin: till exempel utbildar vi oss när vi är unga för att vi när vi är lite äldre ska kunna jobba inom ett visst yrke, för om vi verkligen bara tänkt på nuet kanske många hade skippat att plugga och skriva tentor och bara festat istället. Vi äter (kanske) hälsosamt och tränar för att vi i framtiden ska ha mindre risk för att få vissa sjukdomar – annars hade man väl kunnat leva på choklad…

På samma sätt behöver vi tänka i ekonomin. Det kommer komma ett “liv efter detta”, en tid efter den period i livet som vi lever just nu, och vi behöver tänka på vårt framtida jag. Som student är det för många väldigt begränsat hur mycket man kan spara inför framtiden, men när man sedan får ett jobb är det dags att tänka framåt på ekonomin. Huruvida man ska pensionsspara privat eller ej redan när man får sitt första jobb kan ju diskuteras eftersom det kommer en massa kostnader långt tidigare än så för de flesta, men ett sparande bör startas. Förr eller senare kommer det köp av boende, kanske en bil, eller något annat dyrt som kräver sparpengar.

Det går att hävda att man i nästa skede av livet hela tiden kommer tjäna mer pengar och att sparandet kan ske senare. Och så kanske det blir (fram tills man blir pensionär, då det är väldigt få som går upp i inkomst). Men det kan ju också bli så att våra framtida jag blir sjuka. Att våra barn blir sjuka. Att vi inte kan gå till jobb utan behöver leva på betydligt mindre pengar. Försäkringskassan kanske protesterar och det tar tre, fyra månader innan du får ut pengarna du är berättigad.

Det behövs en balans. Vi måste kunna njuta av livet men samtidigt spara till våra framtida jag – annars riskerar vi att sätta oss själva i skiten ordentligt.

Är vi duktiga?

Är vi duktiga?

Ibland tittar jag på våra månadskostnader och undrar om vi egentligen är så duktiga.

Och sedan undrar jag vad jag lägger i “duktig”.

Så här långt det här året snittar vi 54% sparkvot varje månad. Är det bra? Är det dåligt? Är vi duktiga? Är sparkvoten ens intressant? Är sparkvoten imponerande eller är den bara ett tecken på att vi har goda inkomster? För det har vi. Vi har uppenbarligen dubbelt så höga inkomster som utgifter.

Någon annan med våra inkomster hade förmodligen kunnat ha sparkvoter på 80%. Ytterligare någon annan hade haft 0% sparkvot. Eller gått minus till och med, för om Johnny Depp inte lyckas få sin ekonomi att gå runt med ett antal miljoner som flyter in varenda månad, då kan folk gå back på våra betydligt mer modesta inkomster.

Vi har försökt hitta en balans. Ett tag svängde pendeln över för mig åt andra hållet och jag höll så hårt i pengarna att alla utgifter kändes som ett misslyckande. Nu, efter 2,5 år i FIRE-sfären och med min Excel, har jag landat i en sundare inställning. Vi kör inget köpstopp. Vi kör inte enbart vegetarisk mat för att spara pengar. Vi kör inte egentligen särskilt mycket regler alls om hur pengar får användas. Den främsta tanken är dock att pengarna ska användas på ett sätt som skänker oss glädje – och då inte bara den kortvariga glädje som uppkommer av beställningen av en ny pryl/plagg/whatever, utan att det ger livsenergi och en lycko-boost på lite längre sikt.

Så någon gång då och då går vi ut och äter, för lycko-boosten av att gå ut och äta är högre om vi inte gör det särskilt regelbundet. Då blir restaurangbesöket plötsligt lyx, istället för rutin. Jag köper kläder till barnen, men mycket sällan nya och på sitt sätt ger det livsenergi eftersom jag slipper bli irriterad på om barnen använder sina plagg och får dem smutsiga eller de går sönder. Har man betalt 29 kr för en tjock tröja på Myrorna (som jag gjorde förra helgen) spelar det liksom mindre roll än om den kostat 299 kr på Lindex (tycker jag i alla fall). Vi väljer mat utifrån vad som är på extrapris för veckan istället för bara vad vi kan hitta på och “känner för” för dagen. Vi väljer bort att köpa diverse småprylar och undviker att låta abonnemang ligga utan att ta aktiv ställning till dem.

Så är vi “duktiga”? Ibland känns det så. Ibland inte. Septembers sparkvot landade på 65%. För två år sedan låg den på 31%. Vi hade då högre utgifter och lägre inkomster i faktiska tal än vi har idag, så vi har jobbat på båda sidorna av ekvationen. Då blir ju effekten trots allt som störst.

Månadsavstämning: september

Månadsavstämning: september

I september var jag i Barcelona på forskningskonferens och presenterade en poster. Det var en av de mer nervösa saker jag gjort, men nu är det avklarat. Jag fick också veta att jag är godkänd på AT-tentan, vilket innebär att jag när jag är klar på vårdcentralen om ett par veckor faktiskt kommer att få läkarlegitimation. Det känns lite overkligt. Vår yngsta började inskolningen på dagis och naturligtvis blev det snabbt VAB med magsjuka på sagda dagis, och hela familjen däckades såsmåningom. Ändå får det ju sägas ha varit en bra månad.

Inkomster

På inkomstsidan hade vi heltidslön för både mig och maken, plus ett antal tusenlappar in på diverse side-hustles. Tårta bakades, vi sålde på loppis, och jag har dessutom tagit ut runt 1200 kr från olika cashbacksidor. På det hela taget en bit över snittet för året så här långt.

Utgifter

Utematssidan blev lite mer – 2 200 kr – men det är mycket för att både jag och maken varit bortresta med jobbet. Eftersom jag inte har traktamente så blev det till att stå för matkostnaderna själv. Butiksköpen uppgick till 4 000 kr vilket inte är på den där noggranna nivån 3 000 kr som vi höll under ett par månader, men det känns samtidigt som en helt okej kostnad. Snittet för 2018 låg på 4 500 kr/månad, så 4 000 kr är ändå helt okej (så här långt det här året ligger snittet för butiksköp på 3 700 kr).

Övrigt blev också lite dyrare än tänkt, men de pengarna ska jag få tillbaka, eftersom 3 400 kr var hotellet i Barcelona som jag lägger ut för och sedan får tillbaka. Man kan fundera över om det “ska” vara med i utgifterna eftersom det återbetalas, men jag har valt en princip om att allt som går in och ut ska vara med, vilket innebär att jag framöver kommer räkna återbetalningen som “inkomst”. Rätt eller fel kan man argumentera om, men jag har kommit fram till att det är det sätt jag föredrar.

Vi betalade också en livförsäkring som ju drar iväg ett par tusen, och påverkar sparkvoten för månaden. Maken och jag diskuterade om det är en “extraordinär” kostnad, men jag tycker att vi har försäkringskostnader (hus, bil, person) som ligger hälften av årets alla månader, så då har jag svårt att se det som extraordinärt.

Sparkvoten landar allt som allt på 65,33%. En bra bit över målet på 40% och över snittet på 54%. Jag är nöjd.

Bloggen

Trots att jag dragit ner markant på skrivandet – efter veckans kurs ska det förhoppningsvis kunna bli mer, då har livet lugnat ner sig – har det ändå varit över 5 000 sidvisningar den här månaden. Det är ju väldigt trevligt!

Klippt!

Klippt!

Tidigare gick både jag och maken till frisör regelbundet för att snofsa till våra lockar. Det brukade väl kosta runt 250 kr per gång för maken, vars hår är två centimeter långt på det längsta stället och som således klipptes på tio minuter, medan mitt kostade mellan 600 och 900 beroende på om det bara behövde klippas, eller om det även skulle färgas. Jag besökte bara frisören två-tre, max fyra gånger om året, så det var inte någon enorm kostnad för mig, medan maken gick minst varannan månad, snarare var sjätte vecka eftersom det syns så mycket snabbare med kort hår.

Någonstans mellan 2 000-3 500 kr om året för min del, och kanske 2 000 kr för maken. Ingen jätteutgift, men ganska onödigt.

I present för två år sedan fick vi en hårtrimmer av min mamma, som klippt min pappa i alla år. Och plötsligt kapade vi hela makens frisörkostnader i ett enda slag. Dessutom har han bättre ordning på håret, eftersom vi kan klippa oftare så att det aldrig blir för långt.

För egen del har jag hittat en typ av färgning som jag enkelt gör själv, och som vi köpte utomlands där den kostade mycket mindre än hemma. Jag har typ tolv förpackningar hemma, så det kommer ju räcka ett par år. Klipper topparna ber jag mamma göra då och då – och sen tar jag ett besök hos frisören kanske en gång om året eller var artonde månad, till en kostnad om 600 kr. Det är en rätt radikal minskning att lägga 600 kr vartannat år, mot 4 000 – 5 500 kr om året. De pengarna läggs till vårt sparande istället.

(Barnen klipper vi själva. Eller ja, den lilla har vi ännu inte klippt, för så mycket hår har hon inte än. Och den stora vill ha Rapunzel-hår, så hennes hår får man bara toppa och det under protest…)

Som bonustips kan Pinterest rekommenderas om man har långt hår och är sugen på att lära sig nya uppsättningar. Finns huuuur mycket som helst. Sök på “hair style”, “long hair tutorial” eller något liknande. Gissningsvis finns samma sak för andra längder på hår också, för det är ju trots allt Pinterest vi pratar om.

Bokrecension: Playing with FIRE

Bokrecension: Playing with FIRE

Jag har fortsatt läsa en del böcker även om det blivit färre under sommaren, med allt annat jag varit tvungen att fokusera på (och sedan för att under semestern hängde jag med familjen och vi var iväg på saker, och då fanns inte heller så mycket tid att läsa).

Senast i raden av böcker jag avslutade var Scott Rieckens ”Playing with FIRE”. Rieckens är snubben som också gjort dokumentären med samma namn, och boken är något sorts komplement. Jag har inte sett dokumentären (än, hoppas få möjligheten), så jag kan bara uttala mig om boken så här långt.

Det är en supermysig bok.

Det är ingen riktigt how-to-bok, det finns egentligen relativt få tips och tricks för att förändra ekonomin. Istället är boken mycket mer fokuserad på att beskriva just Scotts och hans frus resa mot FIRE – och de är tydliga med att de inte är i mål än. De är en bit på väg, men boken skulle ju släppas ihop med dokumentären, så det kunde ju inte vänta på att de blev nådde Financial Independence.

Till skillnad från t ex Meet the Frugalwoods, som jag fann översittande och jag verkligen inte fick sympati för författaren, får jag det för Rieckens. De är verkliga människor och beskriver sina förändringar på ett sätt som får mig att känna igen mig. Fokus är inte ”billigaste matkassen” utan ”vad känner vi under tiden vi går från dyr till billig matkasse?”. Att sträva efter FIRE för någon som inte har ”frugal”/sparsam som medfödd personlighet innebär att det ibland blir högst kännbara livsstilsförändringar. För deras (eller framför allt fruns) del var det deras BMW, något jag personligen har lite svårare att relatera till eftersom jag är så obrydd med bilar, men själva tankarna om vad man ger upp för sitt framtida jag var väldigt relaterbara.

Jag tycker det var en läsvärd, söt liten bok, lättläst och trevlig på alla sätt. Jag ser fram emot att se dokumentären (i samband med Fru EBs upprop för att få Playing with FIRE till Netflix skickade jag mail till SVT, eftersom jag inte har Netflix och SVT är trots allt öppet för alla och har massor av dokumentärer).

Köp boken på Adlibris eller låna den på biblioteket!