“Follow your passion!”

“Follow your passion!”

Följ din passion. Gör det du älskar.

Två råd som man stöter på relativt ofta. Vet du inte vad du vill göra med ditt liv? Utgå ifrån vad du älskar, det är ju det du ska göra. Inte minst inom FIRE är det ett råd som ofta ekar mellan de digitala väggarna. Inte ska du sitta på ett jobb du avskyr, livet är för kort för att göra annat än det man är passionerad om.

Den senaste veckan har jag stött på dessa råd vid två tillfällen: Dels i senaste ChooseFI-podden (128) med Alan Donegan som lyfter det som ett bra råd – och dels i “Unscripted” som jag snart tagit mig igenom, där författaren MJ DeMarco sågar rådet längs fotknölarna.

Donegan:

I am a big fan of doing something you love and I have seen so many people that make money doing something they enjoy. If you enjoy what you’re doing with 80% of your time, then you’re going to lead a fabulously happy life.

Och så är det väl. Gör man något man tycker om 80% av tiden och sedan går hem och förhoppningsvis har det bra hemma, då är det ju 100% av ens tid som går till saker man tycker om. Vilket ju är trevligt. Frågan är väl om man måste börja i änden att vara passionerad om något.

Jag lutar själv mer mot det senare efter att ha läst DeMarcos argumentation. Till att börja med argumenterar han för att “do what you lovers” att alla är passionerade om något, men det är bara de som lyckas med att jobba med sin passion som man hör något av. Alla de som är passionerade utan att lyckas hör man inget om.

Think of it this way. Are American Idol Winners passionate about singing? Of course they are. Does it make sense to sing auditions when you’re dispassionate about it? Therefore, te 190,000 people who also auditioned and went home crying failures were also passionate. Will you ever hear from them again? Nope.

För varje person som blir en framgångsrik “do what you lover” i bloggosfären så finns det hundra som inte blir framgångsrika trots att de också är passionerade. Om din passion inte löser någon annans problem kan du inte bli framgångsrik. Sen kan man ju göra något ändå bara för att det är kul (även om de flesta tröttnar om de inte får positiv feedback), men det funkar inte om du ska leva på det. Då kan ju FIRE och pengarna det innebär ge en större möjlighet att syssla med det man verkligen tycker om, eftersom kravet på inkomst försvinner. (Att DeMarco kallar sparsamhet för “mind-numbing frugality” och sågar ränta-på-ränta är en annan sak gällande FIRE, men det blir för långt att diskutera här). Ska något ge inkomst måste det vara något som löser någon annans problem – annars spelar det ingen roll hur mycket du älskar det.

En annan invändning jag har, som jag själv upplevt, och som DeMarco också tar upp, är vad som händer med passionen om man jobbar med den:

Ett av mina egna tidigaste jobb var direkt efter gymnasiet, då jag började som art director på en liten reklambyrå. Jag tyckte att grafisk design var väldigt roligt, jag har ritat sedan jag kunde hålla en penna, och teckningarna jag gjort under mitt liv hade fyllt ett rätt stort rum. Att rita och designa var en väldigt stor del av mitt liv, något jag verkligen tyckte om och som var givande för mig.

Efter tre månader på reklambyrån ville jag aldrig mer syssla med det. Att på heltid sitta och vara tvångs-kreativ med petiga kunder som hade åsikter om allt tog nära nog död på min passion.

Så är det så himla bra att jobba med det man älskar? Finns det inte en rätt stor risk att man tar död på sin passion? Det funkar absolut inte så för alla, men för mig och min kreativitet var det definitivt inte bra. Efter det har jag jobbat i mitt eget företag på mina egna villkor – bland annat inte heltid – och då har det blivit roligt igen, men sen dess är jag mer försiktig med att använda min kreativitet till jobb som ska ge inkomst. På samma sätt får jag moderera hur många tårtor jag gör, för att det ska hållas på en kul nivå, inte något som blir jobbigt.

Slutligen kapar inställningen “gör det du älskar” väldigt många möjligheter. Om man bara ska syssla med det man redan älskar, då tar man ju bort allting man inte redan älskar, trots att man kanske skulle kunna bli förälskad i det. Själv har jag den upplevelsen med min forskning: jag tyckte inte att leptin var vidare intressant när jag halkade in på det. Men ju mer jag läser om det, desto mer spännande blir det, för att ju mer jag lär mig desto mer utvecklas jag. Skulle jag gått in i forskningen med en “gör det du älskar”-inställning hade jag aldrig börjat forska, för det visste jag ju inte på förhand om jag skulle tycka om.

Det är klart att det är trevligt att göra det man älskar. Men man begränsar sig onödigt mycket om man bara satsar på att allt ska vara kul från början. Jag har själv testat på diverse – suttit i telefonväxel, jobbat på café, art director på reklambyrå, egenföretagare i grafisk formgivning, tårtmakare, undersköterska, personlig assistent, och just nu läkare (med allt vad det innebär av att testa olika saker!). Erfarenheterna är viktiga för att veta vad jag vill göra – och har gett mig ett driv att komma vidare när jag insett vad jag inte vill längre.

Vad tycker ni om “follow your passion” och “do what you love” som rekommendationer?

Spendera mer, inte mindre?

Spendera mer, inte mindre?

I senaste avsnittet av Mad FIentists podcast intervjuas Ramit Sethi, som tydligen skrivit en bok som heter “I will teach you to be rich” och har en blogg med samma namn. Jag har inte hört talas om honom förut, men det var ett intressant avsnitt. Sethi är inte en FIRE-anhängare som sådan, samtidigt som han pratar sparkvot, ekonomisk frihet, och sparsamhet. Det som skiljer Sethi från vanliga FIRE-anhängare är, skulle jag säga, att han inte alls tycker att späkning på det sätt som en del FIRE-anhängare ägnar sig åt, är eftersträvansvärt.

Till en början värjde jag mig mot honom – nog mest eftersom jag tycker att han är lite väl “jag har rätt, alla andra är idioter” i sin framtoning och det blir jag rätt motsträvig mot alldeles oavsett budskap – men jag får ju medge att han har en poäng.

De diskuterar bland annat hur någon mycket frugal person skulle kunna sitta och undersöka billigaste flyget till en resa. Kollar en site, kollar en till, jämför, skriver upp, väntar en dag eller en vecka med att boka för att se prisfluktuationer – allt för att i slutändan spara ett par hundralappar eller en tusenlapp. Sethi tycker att man då får ställa all tid det tar att sitta och jämföra och fundera, mot vad man annars hade kunnat göra med den tiden. Det ligger mycket i det. Flera böcker jag läst på sistone – just nu “Unscripted”  av MJ DeMarco, men även någon av P H Börjessons böcker – tar upp det här med tid och dess värde. Tid är det enda vi inte kan göra mer av. Är det värt all tid det tar att leta upp den billigare flygresan, mot vad du hade kunnat göra med din värdefulla tid istället? Vi beter oss som att tid är något vi har oändligt av, medan det egentligen är det enda vi aldrig kommer kunna ta igen, göra om, eller köpa mer av.

Sethi poängterar också vikten av att kunna göra av med pengar på det som betyder något för en. Inte så att man ska strössla pengar över allt, utan just det som är viktigt på riktigt. Har du en hobby du älskar? Lägg pengar på den om det gör dig glad – men kompensera genom att hårt och tydligt kapa kostnader på andra platser i din ekonomi, som inte spelar dig lika stor roll.

Han tar till och med upp en utmaning: varje månad har du en viss summa pengar (efter vad som är lämpligt med din ekonomi) som du måste göra av med. Måste. Om de inte är borta i slutet av månaden, då kan du “kasta ut dem genom fönstret”, som han uttrycker det. Jag gissar att detta tar väldigt mycket emot för många i FIRE-rörelsen, vi som blivit vana vid att vara frugala, sparsamma, och jobba mot en ständigt högre sparkvot. Sethi menar på att skillnaden i ytterligare procent sparkvot inte gör så stor skillnad för sparandet, men att de kan göra stor skillnad för livskvalitén.

Jag köper inte allt som Sethi säger, och jag kan klart säga att jag inte är förtjust i hans attityd – men han säger tänkvärda grejer för oss som är på sparvägen. Att inte glömma förmågan att kunna göra av med pengar på det som vi verkligen tycker betyder något i livet, det är något att ha i åtanke, för det är väldigt lätt att hålla för hårt i pengarna för att “ha till sen”. Så se till att unna dig på det som ger dig mest livskvalitet – men inte på allt annat.

Din faktiska timpeng

Din faktiska timpeng

Lyssnat på ett avsnitt av ChooseFI-podden (som det blivit mycket av på sistone, eftersom jag haft en del tid att lyssna på poddar och de jag annars lyssnar på inte varit så intressanta (bortsett från Kvalitetsaktiepodden, som levererar varje gång)) och den här gången blev det avsnitt #70 med Vicki Robin som heter “Your money or your life“. Robin skrev på 90-talet boken med samma namn och kan ses som en av FIRE-rörelsens grundare, delvis. Det är nog det mest givande avsnittet av podden jag lyssnat på, eftersom den annars har en tendens att bli lite mycket halleluja-FIRE-är-bäst-that’s-so-powerful (just “that’s soo powerful” är något programledarna säger lite väl ofta, är så otroligt amerikanskt och tröttsamt) och här låter de Robin snacka långa stunder själv utan att avbryta.

En spännande bit är hur man borde räkna på sin timpeng. Tanken är att medan man kanske tror att man tjänar säg 200 kr/h så måste man dra bort alla kostnader som kommer av att jobba:

  • kostnaden att ta sig till och från arbetet
  • arbetskläder
  • uteluncher
  • utbildningar som inte arbetsgivaren står för
  • om du har barn: kostnaden för att någon ska ta hand om dem (dagis-/fritidsavgift)
  • och så vidare

Sedan ska det ju delas på antalet timmar du jobbar. Och där är det nästa bit – hur mycket jobbar du egentligen? Om du har betalt för 40 timmar i veckan men arbetar 10 timmar utöver kontorstid med all tid du tillbringar hemma med att svara på mail eller lösa kriser eller vad du nu gör, då får du ju dela den verkliga lönen med 50, inte 40.

Så formeln blir:

Enligt Robins estimat tjänar de flesta ungefär 1/4 av det de tror att de tjänar, baserat på alla utgifter som är kopplade till arbetet. Jag vet inte om det är lika illa här – jag hoppas inte det med tanke på att stat, landsting och kommun här tar mer av våra pengar redan från början än i USA – men det är en intressant tanke. Och lägger man 100 kr/dag, alltså 500 kr/vecka eller 2 000 kr/månad, på uteluncher så är det ju en del att dra av bara där.

Driver man det vidare, som de gör i avsnittet, gör ju detta att om man tror att man tjänar 200 kr/h och i verkligheten tjänar 50 kr/h, då blir den där middagen för 400 kr inte bara två timmars jobb, utan åtta timmars jobb – en hel dag – och då kanske man blir lite mindre pigg på det och väljer att äta hemma istället. Det är ju lite då och då uppe till diskussion att man ska tänka sig sina kostnader i arbetade timmar, men här drivs det alltså ytterligare lite längre för att se vad din verkliga timpeng är. Plötsligt är ett par nya skor ännu fler timmar än du redan tänkte dig och då kanske det blir lättare att motstå.

Bland andra intressanta bitar de diskuterar är när de pratar om ihopkletningen av orden arbete, jobb och inkomst (work, job, income) och att arbete borde frikopplas från inkomst eftersom det annars vanligen är så att arbete som ger inkomst värderas högre än ett arbete som inte gör det. De pratar också om “making a living” versus “making a dying”, och mycket annat. Ett varmt rekommenderat avsnitt!

Har du funderat över din faktiska timpeng?

Rika Tillsammans-podden om FIRE

Rika Tillsammans-podden om FIRE

Efter att ha sett kommentarer om Rika Tillsammans avsnitt med Charlie Söderberg om FIRE och ekonomisk frihet kände jag, trots att jag numera sällan lyssnar på den podden, att jag behövde lyssna på det. Å ena sidan har det varit positiva reaktioner om att de har bra tankar om helheten i livet, å andra sidan irritation över att FIRE återigen verkar kokas ner till att man ska jobba som en iller, spara allt, och sedan sluta jobba för att sätta sig på en stubbe i skogen.

Jag måste säga att jag ser båda sidor i detta avsnitt. Å ena sidan verkar de knappt veta vad de pratar om när de pratar om FIRE, å andra sidan pratar de ju faktiskt genomgående om FIRE såsom jag ser det.

Det här är till exempel bra som intro, sagt av Söderberg:

Väldigt enkelt, passiva inkomster överstiger de totala kostnaderna, det vill säga när det kommer in mer pengar när jag sover varje månad än vad jag gör av med totalt under en månad. Om jag har den situationen löpande, då skulle jag säga att jag är ekonomisk fri. Det handlar alltså inte om hur mycket kapital man har på banken, utan det handlar om vilket flöde man har av pengar och hur mycket energi man behöver lägga ner för att ta tag i det flödet.

Medan det här inte är det (också Söderberg):

Det finns ingen poäng för mig att banta ner min ekonomi så pass mycket så att jag kan påstå att jag inte behöver jobba. Ska jag sitta på en stubbe då i skogen och aldrig kunna träffa dig, aldrig kunna åka någonstans, bara för att kunna hävda att jag är ekonomiskt fri? Då tar jag hellre och gör en massa roliga jobb, saker som jag tycker är kul att göra och som ger mig pengar, och sedan använder jag de pengarna dels till att investera men annat till att köpa champagne, för att jag gillar champagne. Mitt mål är inte att vara ekonomiskt fri, mitt mål är att ha en långsiktigt hållbar livsstil.

För min del handlar inte FIRE om att “jobba tre jobb och spara 80%” för att någon gång i en avlägsen framtid sitta på en stubbe i skogen och stirra ut i tomma intet. Jag vet faktiskt inte någon som har den planen. Istället ser jag ett community runt FIRE som bygger på precis det som Söderberg & co pratar om i en timme: ett mindset och möjligheter. En långsiktigt hållbar livsstil, som gör att man inte behöver sitta fast i ett arbete man inte tycker om i årtionden och bli fattigpensionär på ålderns höst. Sparande och därmed kapital öppnar upp mängder av möjligheter som annars inte skulle finnas, till exempel om man vill starta eget så kan man luta sig mot ett kapital och därmed vara mindre stressad över att omedelbart få in kunder. Eller att istället för att sitta på ett jobb man ogillar, välja att skriva en bok. Eller vad man nu vill göra.

Ironiskt nog är det precis det Söderberg säger, men på något sätt är det enligt honom inte kopplat till konceptet FIRE:

Det är klart att det finns en massa andra faktorer i det där, men jag känner väldigt få människor som har slutat jobba. Däremot så känner jag många människor, med mig, som upplever en enorm frihet med att inte behöva jobba.

Det handlar i relativt få fall (inga i nuläget?) vad jag sett i bloggosfären om att självspäka och tvinga sin ekonomi till det ena eller det andra. Det handlar om att inte lägga sina surt förvärvade och hårt skattade slantar på totalt meningslösa saker som inte ger någon glädje, utan på att låta en del av dem gotta till sig i form av aktier eller fonder, för att i framtiden kunna göra något mellan att sätta guldkant på sin pension till att gå i pension när man är trettio. Det betyder inte att man inte kan njuta av det man verkligen tycker om i nuet också. Det betyder bara att man prioriterar och väljer vad man faktiskt tycker om.

Så när Söderberg säger:

Jag tror att det handlar om att defaulten för oss är att skruva ner, det är det vi alltid hör i media. ”Drick en kopp kaffe mindre om dagen, så har du sparat 30 kronor om dagen…” Men tänk om man gillar kaffe då?

…då tänker jag att givetvis får man gilla kaffe. Man får hälla i sig så mycket kaffe man vill, om det är det man prioriterar. Poängen för många i FIRE-rörelsen skulle jag snarare säga är alla som av ren lathet eller vana går förbi Pressbyrån eller Espresso House och köper en kaffe med sig, oavsett att det inte ger något mervärde mot att koka en termos hemma eller helt avstå kaffe just den gången. Det handlar inte om att skära bort allt, det handlar i första hand om att ta bort sådant som inte tillför något värde.

Jag förstår inte varför man inte bjuder in någon av alla de bloggare/FIRE-profiler som finns, istället för att sitta och slå ner på hela konceptet utifrån felaktiga premisser. De pratar ju om finansiell frihet, det är ju exakt vad FI står för. RE är ju väldigt valfri, och det är få som går i någon total pension. Man fortsätter göra det man gillar, med eller utan ekonomisk kompensation.

Det här resonemanget gillar jag dock väldeliga (och förstår inte varför det inte skulle vara FIRE-kompatibelt):

Om man skulle vara konspiratoriskt lagt så skulle man kunna säga att det här är ju… Jag tror inte att det är en strategi, men det spelar ju de som sitter med mycket av informationsmakten kring ekonomi i händerna något enormt, för vi lär oss alla att man ska gå till någon annan som ska berätta vad som gäller. Någon som har ett bankpalats och slips och som för bara 3% per år i avgift kan se till att det förvalta det här nu så att det inte går illa. Man vill inte förlora de pengarna man har.

Det pratade vi ju om här om dagen, att de flesta tar för lite risk i sitt sparande och investeringar. Det är för att man är så rädd att förlora pengar på det sättet. Men att köpa en bil som man förlorar 100,000 direkt på helt garanterat, det är ingen som upplever. Att man köper en platt-tv för att det var halva priset, men sedan konstaterar man inte att den är bara värd en tiondel 20 minuter senare än vad man köpte den för.

Det räknar inte man på, för så gör alla andra. Man sitter och jobbar för en arbetsgivare där man får en väldigt dålig utväxling per timme på hur mycket man får betalt, det räknar man inte som förlust, för det är ju så man ska göra.

Sedan måste jag säga att deras säljsnack genom hela avsnittet är tröttsamt. Ja, vi fattar, ni säljer kurser och ni vill gärna nämna hur fantastiskt det kan vara med coachning. I slutet blir de tydliga med att man kan få höra av sig till Balansekonomi, men det behövde de knappast säga eftersom det är ett tema genom precis hela avsnittet. De nämner Balansekonomi 23 gånger enligt transkriberingen, och coachning åtta gånger.

Exempel:

Är det inte som med allt annat, att vi påverkas av människorna vi har omkring oss? Vi pratar mycket om det i Balansekonomi […]

För att när människor träffas och pratar om de här frågorna under kraftfull handledning och coaching, så kommer de få helt nya resultat.

Du har ju skapat Balansekonomi av en anledning. För att när människor träffas och pratar om de här frågorna under kraftfull handledning och coaching, så kommer de få helt nya resultat.

Där tycker jag att Balansekonomi har gjort något väldigt bra, för man tar en bit av livet, investeringar då eller pengar till exempel, och sätter till det här med personlig utveckling

Faktiskt var det nog när vi var studenter och gick den där Balansekonomi-kursen som jag förstod att…

Lyssna gärna på avsnittet och skapa er en egen uppfattning, jag vill gärna höra vad ni tycker.

JOMO

JOMO

I det näst senaste avsnittet (12 februari, “Om rabatter”) av podden På riktigt med Charlie och Mattias, som jag lyssnar på av och till, diskuterades rabatter. Det är ju ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat eftersom jag är uppväxt med att försöka hitta varenda rabatt som finns och har gjort det till en livsstil.

I programmet diskuterades huruvida rabatter gör att man handlar mer. Om det är tre för två och man egentligen bara behövde en, kommer man då hem med tre istället, som ju de facto blir dyrare än om man bara hade köpt den där enda man hade tänkt. På samma sätt blir ju hjärnan påverkad om man får en rabattkupong, så att de där byxorna som egentligen var för dyra plötsligt är 20% billigare (men ändå kostar mer än man tänkt sig lägga på det) och då “slår man till”.

FOMO, eller Fear of Missing Out, diskuteras. Charlie har en intressant take på det hela – det han kallar JOMO, eller Joy Of Missing Out. Han gör något som jag blivit allt bättre på sedan jag tagit tag i vår ekonomi: han tittar inte på grejer alls. Om man börjar titta så blir man intresserad och plötsligt vill man ha något som man inte ens visste fanns innan. Om man låter bli att titta så vet man inte att man saknar det och kan lugnt gå vidare med sitt liv. Jag tror det är ett hälsosamt sätt att ta sig an saker och ting. Reklamen är ju trots allt till för att skapa begär, inte sällan för sådant vi inte egentligen behöver.

Det är helt enkelt lättare att hålla sig ifrån allehanda onödiga inköp om man inte vet om att möjligheten finns. Istället för att åka till ett köpcentrum på helgen för att fördriva tiden så gör man något helt annat. Då behöver man inte ens bli utsatt för alla kläder/teknikprylar/inredningsdetaljer/whatever som inte redan fyller garderoben/huset.

Så nöjet i att slippa bli meddragen i allt vad reklamen lockar oss till, nöjet i att “missa” saker, nöjet i att ha pengarna kvar – det är Joy Of Missing Out. Och JOMO, det tar jag med mig.