Bokrecension: Choose FI

Bokrecension: Choose FI

Jag har läst en del böcker på sistone och inte recenserat dem på grund av tidsbrist, men nu har jag läst Choose FI – Your blueprint to financial independence och jag kan inte låta bli att recensera den.

För den är ärligt talat är det här boken jag väntat på gällande FIRE.

Boken, i första hand skriven av Chris Mamula, ihop med podden Choose FI:s programledare Brad och Jonathan, är en grymt bra grund för den som vill förstå FIRE. Den är inte en enskild individs/familjs upplevelser av att dra ner på kostnaderna och bygga mot finansiell frihet, utan en sammanvägning av de första sådär 50-60 avsnitten av podden.

Boken är uppdelad i sektioner: Get started, Spend less, Earn more, Invest Better och What’s next. Huvuddelen av boken – ca 200 av de 300 sidorna – ägnas åt Spend less, Earn more, Invest better, vilket ju är helt rimligt med tanke på att detta är huvudbudskapen i Choose FI.

Get started täcker dock viktiga bitar, först vilka olika stadier av FI det finns, att man ska hitta sitt varför – en nog så viktig sektion! – och att utveckla ett ”growth mindset” istället för ”fixed mindset”.

(…) those with a fixed mindset believe success is a based on innate ability, while those with a growth mindset believe that success is a result of continued learning, personal development, and persistence.

Spend less handlar om att bli en ”valuist” (värde-are? Värderare? Svårt med svenskt ord), någon som gör val i livet som ger värde (oavsett vad värde är för dig) snarare än att bara följa strömmen. Det handlar också om att leva bättre medan man spenderar mindre – helt enkelt det som mycket av den här bloggen och många andra bloggar inom FIRE går ut på, och det Farbror Fri har döpt till #bättrelivförhalvapriset. För svenskar (alla utanför USA egentligen) blir det lite meningslöst i kapitel 6 med ”pay fewer taxes”, men annars är det fullt applicerbart.

På samma sätt är första kapitlet i sektionen Earn more, ”Hack college (or just skip it)” inte jätterelevant i Sverige. Vi har inte kostnaden för universitetsstudier på samma sätt, och även om många går ut med höga studielån så är räntan så otroligt låg på dem jämfört med hur det verkar vara i USA. Dock kan man ta till sig av diskussionen om huruvida alla bör gå på universitetet, eller om det finns andra vägar. Resten är helt relevant – investera i din karriär och bygg nätverk för att tjäna mer pengar. Som boken säger och andra sagt före dem – man kan bara få ner utgifterna till noll, aldrig lägre, men det finns inget tak för hur höga inkomster man kan få. Bäst är att jobba med båda delarna.

Slutligen Invest bettter, där avsnittet om börsinvesteringar i princip är en väldigt, väldigt kort version av JD Roths ”The simple path to wealth” och mantrat om billiga indexfonder, och sedan finns ett kapitel om att bygga företag och ett om att investera i fastigheter. Allt är relevant och enkelt att förstå, och grundpoängen är att börja, inte låta sig luras att det är så otroligt komplicerat att man behöver någon som tar flera procent av ens kapital för att förvalta det.

I det avslutande avsnittet, What’s next, skriver de om FI versus RE, om vad det innebär att vara ”tidigt pensionerad” mot att vara traditionellt pensionerad vid 65.

We need to redefine what retirement means and should be. Or maybe scrap the idea of retirement completely and focus on building lives we don’t want to retire from. This is why we focus so much on the idea of FI, while not spending much time on the idea of retirement. For me, FI is all about having the freedom to spend my time and energy on the things I want to do; my financial concerns are secondary. FI is about being able to incorporate meaningful work into my life rather than trying to squeeze in life around my job.

Och det här är nog en av huvudanledningarna till att jag tycker att den här boken är så bra, och att det är den FIRE-bok jag längtat efter. Den trycker inte ner i halsen att leva på ett särskilt sätt, den är inte en enda ”rätt väg”. Den är det den utger sig för att vara: en ritning för att nå FI på det sätt som passar just dig och din familj. Det finns lika många sätt att nå dit som det finns individer som strävar dit. De pratar om ”lean FI” (dra ner kostnaderna så att man kan leva på väldigt lite, därigenom tidig FIRE genom att man inte behöver så stort kapital att leva på) och ”fat FI” (man vill fortsätta leva gott, eller leva ännu lyxigare framöver, och behöver då mer kapital) – och inget av dem är fel, det är bara att hitta sin egen väg.

Dessutom trycker de på vikten av att njuta av resan, att det inte är FIRE som är målet – för då sitter du där och är finansiellt fri och har slutat jobba och har ingenting att göra, och det är inte grejen. Utan att man ska hitta sin sak, sin plats, sitt sätt att bidra till värden – men utan att ha pengar som drivande kraft bakom allt man gör.

Bästa boken om FIRE hittills. Är man nyfiken på FIRE är det här en riktigt bra bok att börja med. Har du lyssnat på podden Choose FI ett tag eller hängt på FIRE-bloggar så kommer den inte ge så mycket nytt, men den paketerar det snyggt och är utmärkt för de som inte bott i FIRE-området så länge.

(Som PS kan jag tillägga att jag bad mitt bibliotek köpa in den här boken och det gjorde de, och jag fick den så snart de fick in den. Hör av dig till ditt bibliotek om de inte har den, annars kan man alltid fjärrlåna den.)

Primära och sekundära kostnader

Primära och sekundära kostnader

I senaste avsnittet av ChooseFI-podden intervjuas Joel som har podden How to Money. Hans eget bästa avsnitt var #48 om primära och sekundära kostnader och eftersom det lät intressant kunde jag ju inte låta bli att lyssna. Och det var intressant (om man hoppar över de första tio minutrarna där de pratar craft-öl som är så fullständigt ointressant för mig att jag hade stängt av om jag inte samtidigt varit ute och cyklat).

Primära kostnader

Varje pryl vi köper kostar. Det vet vi ju. Hus, bil, kläder, prylar. Det direkta priset för något är den primära kostnaden – 150 kronor för en tröja på HM, 3,7 miljoner för ett hus, 6 000 spänn för en grill. Vad det nu kan vara. Så länge du köper vad det nu är kontant är den direkta kostnaden enkel, men ska det göras på avbetalning blir det genast lite bökigare. Här minns jag faktiskt inte hur de delade upp det i avsnittet, men de pratade räntor på t ex boende. Jag tänker mig att det är en “hård” sekundär kostnad (mer om det strax). Den direkta kostnaden är hur som haver relativt enkel att förhålla sig till. Är tröjan värd 150 kr? Är huset värt 3,7 miljoner?

Sekundära kostnader

Men sedan kommer de in på det som är mer intressant: sekundära kostnader. Dessa delas in i hårda och mjuka.

Hårda kostnader är de man inte kommer undan. Om du köper en bil så kommer du inte undan trafikförsäkring, skatter, och så vidare. Så länge du har bilen i din ägo kommer den att kosta dessa saker, oavsett du vill det eller ej. Det är inget du kan göra ett medvetet val för att komma undan (annat än valet än att inte köpa bilen). På samma sätt kommer det vid köp av ett hus till kostnaden för pantbrev, lagfart, fastighetsavgift, och eventuellt fler kostnader du inte kan göra något åt. Det är dock kostnader som måste vara med i beräkningarna när du väljer att köpa huset. Så det där för 3,7 miljoner kanske bara har pantbrev på 1 miljon och du kommer ha 3 miljoner i lån, då blir det 2 miljoner att ta pantbrev på (ca 40 000 kr). Lagfarten kostar 55 325 kr. Och fastighetsavgiften landar på max ca 7 000 kr om året. Plötsligt är det inte 3,7 miljoner, utan 3,8. Det gäller att ha det med. Till hårda kostnader bör nog även räntan räknas, eftersom det tillkommer till den primära kostnaden och är något som är svårt att göra något åt (annat än att man kan förhandla sig till så bra ränta som möjligt, givetvis).

Sedan kommer kanske den mest intressanta delen: mjuka kostnader eller livsstilskostnader.

Så nu har du köpt det där huset för 3,7 (3,8) miljoner. Men är den inte lite sliten? Vi gillar ju planlösningen, men köket är ju inte riktigt i vår stil. Och badrummet är ganska sunkigt. Dessutom behöver det ju målas om, för man kan ju inte ha rosa väggar. Vad skulle folk säga om de kom hem till oss och såg det?

De mjuka kostnaderna är de vi väljer själva. Ett kök från 1980 som fungerar behöver inte egentligen bytas ut – men många (de flesta?) kommer vilja byta ut det. För att få sin egen prägel, för att få en modern stil, för att passa in, för att man själv, familj och vänner ska tycka att det är fint. Oavsett anledning är det ju något som behöver läggas till i budgeten när man tänker sig köpa ett hus för 3,7 miljoner. För plötsligt kanske det är 4,2 miljoner istället, när kök och badrum är färdiga?

När du köper bilen, kommer du vilja pimpa den? Bygga ett garage till den? Köpa prylar att ha i den? Allt detta är mjuka kostnader.

Mjuka kostnader finns inte bara i hus. I podden tar de upp fritidsintressen som något som i de allra flesta fall kan gå från väldigt billiga till väldigt, väldigt dyra. Det går ju inte annat än att hålla med. ett matlagningsintresse kan vara allt från att hitta på så billiga recept som möjligt och skapa något som Portionen under tian, till att köpa teppanyaki-häll och alla annan svindyr utrustning man kan tänka sig och bara jobba med exklusiva råvaror. I podden har de golf som ett exempel, från att spela på den lokala banan med ett och samma golfset genom åren, till att kajka värden runt och betala greenfees på världens bästa banor, med ny utrustning varje år och nya kläder som givetvis matchar, för att inte tala om hotellkostnader och mat, och dessutom måste man ju ha en golfbil?

Hur hanterar man det då?

Poddens tankar kring hur man kan hantera detta är följande:

  1. Brainstorma kostnader. Vad kommer inköpet av den här grejen/boendet/bilen/whatever innebära för kostnader? Den primära kostnaden är enklast, men vad kommer för sekundära kostnader med inköpet?
  2. Känn dig själv angående de mjuka kostnaderna. Kommer du kunna stå emot?
  3. Analysera hur mycket du kommer använda den, och värdera vilken glädje du kommer kunna få ut av den. Det kanske är värt kostnaden, och du kanske även tycker att de sekundära kostnaderna är okej? Det är okej att lägga pengar på saker och ting som man verkligen värderar, det handlar inte om att få ner budgeten till noll, men att man gör ett aktivt val och inte låter prylarna äga en.
  4. Take action. Köp eller köp inte.

Som vanligt handlar det om att vara medveten om de val man har och de val man gör.

Har du tänkt på dina inköp på detta sätt?

“Follow your passion!”

“Follow your passion!”

Följ din passion. Gör det du älskar.

Två råd som man stöter på relativt ofta. Vet du inte vad du vill göra med ditt liv? Utgå ifrån vad du älskar, det är ju det du ska göra. Inte minst inom FIRE är det ett råd som ofta ekar mellan de digitala väggarna. Inte ska du sitta på ett jobb du avskyr, livet är för kort för att göra annat än det man är passionerad om.

Den senaste veckan har jag stött på dessa råd vid två tillfällen: Dels i senaste ChooseFI-podden (128) med Alan Donegan som lyfter det som ett bra råd – och dels i “Unscripted” som jag snart tagit mig igenom, där författaren MJ DeMarco sågar rådet längs fotknölarna.

Donegan:

I am a big fan of doing something you love and I have seen so many people that make money doing something they enjoy. If you enjoy what you’re doing with 80% of your time, then you’re going to lead a fabulously happy life.

Och så är det väl. Gör man något man tycker om 80% av tiden och sedan går hem och förhoppningsvis har det bra hemma, då är det ju 100% av ens tid som går till saker man tycker om. Vilket ju är trevligt. Frågan är väl om man måste börja i änden att vara passionerad om något.

Jag lutar själv mer mot det senare efter att ha läst DeMarcos argumentation. Till att börja med argumenterar han för att “do what you lovers” att alla är passionerade om något, men det är bara de som lyckas med att jobba med sin passion som man hör något av. Alla de som är passionerade utan att lyckas hör man inget om.

Think of it this way. Are American Idol Winners passionate about singing? Of course they are. Does it make sense to sing auditions when you’re dispassionate about it? Therefore, te 190,000 people who also auditioned and went home crying failures were also passionate. Will you ever hear from them again? Nope.

För varje person som blir en framgångsrik “do what you lover” i bloggosfären så finns det hundra som inte blir framgångsrika trots att de också är passionerade. Om din passion inte löser någon annans problem kan du inte bli framgångsrik. Sen kan man ju göra något ändå bara för att det är kul (även om de flesta tröttnar om de inte får positiv feedback), men det funkar inte om du ska leva på det. Då kan ju FIRE och pengarna det innebär ge en större möjlighet att syssla med det man verkligen tycker om, eftersom kravet på inkomst försvinner. (Att DeMarco kallar sparsamhet för “mind-numbing frugality” och sågar ränta-på-ränta är en annan sak gällande FIRE, men det blir för långt att diskutera här). Ska något ge inkomst måste det vara något som löser någon annans problem – annars spelar det ingen roll hur mycket du älskar det.

En annan invändning jag har, som jag själv upplevt, och som DeMarco också tar upp, är vad som händer med passionen om man jobbar med den:

Ett av mina egna tidigaste jobb var direkt efter gymnasiet, då jag började som art director på en liten reklambyrå. Jag tyckte att grafisk design var väldigt roligt, jag har ritat sedan jag kunde hålla en penna, och teckningarna jag gjort under mitt liv hade fyllt ett rätt stort rum. Att rita och designa var en väldigt stor del av mitt liv, något jag verkligen tyckte om och som var givande för mig.

Efter tre månader på reklambyrån ville jag aldrig mer syssla med det. Att på heltid sitta och vara tvångs-kreativ med petiga kunder som hade åsikter om allt tog nära nog död på min passion.

Så är det så himla bra att jobba med det man älskar? Finns det inte en rätt stor risk att man tar död på sin passion? Det funkar absolut inte så för alla, men för mig och min kreativitet var det definitivt inte bra. Efter det har jag jobbat i mitt eget företag på mina egna villkor – bland annat inte heltid – och då har det blivit roligt igen, men sen dess är jag mer försiktig med att använda min kreativitet till jobb som ska ge inkomst. På samma sätt får jag moderera hur många tårtor jag gör, för att det ska hållas på en kul nivå, inte något som blir jobbigt.

Slutligen kapar inställningen “gör det du älskar” väldigt många möjligheter. Om man bara ska syssla med det man redan älskar, då tar man ju bort allting man inte redan älskar, trots att man kanske skulle kunna bli förälskad i det. Själv har jag den upplevelsen med min forskning: jag tyckte inte att leptin var vidare intressant när jag halkade in på det. Men ju mer jag läser om det, desto mer spännande blir det, för att ju mer jag lär mig desto mer utvecklas jag. Skulle jag gått in i forskningen med en “gör det du älskar”-inställning hade jag aldrig börjat forska, för det visste jag ju inte på förhand om jag skulle tycka om.

Det är klart att det är trevligt att göra det man älskar. Men man begränsar sig onödigt mycket om man bara satsar på att allt ska vara kul från början. Jag har själv testat på diverse – suttit i telefonväxel, jobbat på café, art director på reklambyrå, egenföretagare i grafisk formgivning, tårtmakare, undersköterska, personlig assistent, och just nu läkare (med allt vad det innebär av att testa olika saker!). Erfarenheterna är viktiga för att veta vad jag vill göra – och har gett mig ett driv att komma vidare när jag insett vad jag inte vill längre.

Vad tycker ni om “follow your passion” och “do what you love” som rekommendationer?

Spendera mer, inte mindre?

Spendera mer, inte mindre?

I senaste avsnittet av Mad FIentists podcast intervjuas Ramit Sethi, som tydligen skrivit en bok som heter “I will teach you to be rich” och har en blogg med samma namn. Jag har inte hört talas om honom förut, men det var ett intressant avsnitt. Sethi är inte en FIRE-anhängare som sådan, samtidigt som han pratar sparkvot, ekonomisk frihet, och sparsamhet. Det som skiljer Sethi från vanliga FIRE-anhängare är, skulle jag säga, att han inte alls tycker att späkning på det sätt som en del FIRE-anhängare ägnar sig åt, är eftersträvansvärt.

Till en början värjde jag mig mot honom – nog mest eftersom jag tycker att han är lite väl “jag har rätt, alla andra är idioter” i sin framtoning och det blir jag rätt motsträvig mot alldeles oavsett budskap – men jag får ju medge att han har en poäng.

De diskuterar bland annat hur någon mycket frugal person skulle kunna sitta och undersöka billigaste flyget till en resa. Kollar en site, kollar en till, jämför, skriver upp, väntar en dag eller en vecka med att boka för att se prisfluktuationer – allt för att i slutändan spara ett par hundralappar eller en tusenlapp. Sethi tycker att man då får ställa all tid det tar att sitta och jämföra och fundera, mot vad man annars hade kunnat göra med den tiden. Det ligger mycket i det. Flera böcker jag läst på sistone – just nu “Unscripted”  av MJ DeMarco, men även någon av P H Börjessons böcker – tar upp det här med tid och dess värde. Tid är det enda vi inte kan göra mer av. Är det värt all tid det tar att leta upp den billigare flygresan, mot vad du hade kunnat göra med din värdefulla tid istället? Vi beter oss som att tid är något vi har oändligt av, medan det egentligen är det enda vi aldrig kommer kunna ta igen, göra om, eller köpa mer av.

Sethi poängterar också vikten av att kunna göra av med pengar på det som betyder något för en. Inte så att man ska strössla pengar över allt, utan just det som är viktigt på riktigt. Har du en hobby du älskar? Lägg pengar på den om det gör dig glad – men kompensera genom att hårt och tydligt kapa kostnader på andra platser i din ekonomi, som inte spelar dig lika stor roll.

Han tar till och med upp en utmaning: varje månad har du en viss summa pengar (efter vad som är lämpligt med din ekonomi) som du måste göra av med. Måste. Om de inte är borta i slutet av månaden, då kan du “kasta ut dem genom fönstret”, som han uttrycker det. Jag gissar att detta tar väldigt mycket emot för många i FIRE-rörelsen, vi som blivit vana vid att vara frugala, sparsamma, och jobba mot en ständigt högre sparkvot. Sethi menar på att skillnaden i ytterligare procent sparkvot inte gör så stor skillnad för sparandet, men att de kan göra stor skillnad för livskvalitén.

Jag köper inte allt som Sethi säger, och jag kan klart säga att jag inte är förtjust i hans attityd – men han säger tänkvärda grejer för oss som är på sparvägen. Att inte glömma förmågan att kunna göra av med pengar på det som vi verkligen tycker betyder något i livet, det är något att ha i åtanke, för det är väldigt lätt att hålla för hårt i pengarna för att “ha till sen”. Så se till att unna dig på det som ger dig mest livskvalitet – men inte på allt annat.

Din faktiska timpeng

Din faktiska timpeng

Lyssnat på ett avsnitt av ChooseFI-podden (som det blivit mycket av på sistone, eftersom jag haft en del tid att lyssna på poddar och de jag annars lyssnar på inte varit så intressanta (bortsett från Kvalitetsaktiepodden, som levererar varje gång)) och den här gången blev det avsnitt #70 med Vicki Robin som heter “Your money or your life“. Robin skrev på 90-talet boken med samma namn och kan ses som en av FIRE-rörelsens grundare, delvis. Det är nog det mest givande avsnittet av podden jag lyssnat på, eftersom den annars har en tendens att bli lite mycket halleluja-FIRE-är-bäst-that’s-so-powerful (just “that’s soo powerful” är något programledarna säger lite väl ofta, är så otroligt amerikanskt och tröttsamt) och här låter de Robin snacka långa stunder själv utan att avbryta.

En spännande bit är hur man borde räkna på sin timpeng. Tanken är att medan man kanske tror att man tjänar säg 200 kr/h så måste man dra bort alla kostnader som kommer av att jobba:

  • kostnaden att ta sig till och från arbetet
  • arbetskläder
  • uteluncher
  • utbildningar som inte arbetsgivaren står för
  • om du har barn: kostnaden för att någon ska ta hand om dem (dagis-/fritidsavgift)
  • och så vidare

Sedan ska det ju delas på antalet timmar du jobbar. Och där är det nästa bit – hur mycket jobbar du egentligen? Om du har betalt för 40 timmar i veckan men arbetar 10 timmar utöver kontorstid med all tid du tillbringar hemma med att svara på mail eller lösa kriser eller vad du nu gör, då får du ju dela den verkliga lönen med 50, inte 40.

Så formeln blir:

Enligt Robins estimat tjänar de flesta ungefär 1/4 av det de tror att de tjänar, baserat på alla utgifter som är kopplade till arbetet. Jag vet inte om det är lika illa här – jag hoppas inte det med tanke på att stat, landsting och kommun här tar mer av våra pengar redan från början än i USA – men det är en intressant tanke. Och lägger man 100 kr/dag, alltså 500 kr/vecka eller 2 000 kr/månad, på uteluncher så är det ju en del att dra av bara där.

Driver man det vidare, som de gör i avsnittet, gör ju detta att om man tror att man tjänar 200 kr/h och i verkligheten tjänar 50 kr/h, då blir den där middagen för 400 kr inte bara två timmars jobb, utan åtta timmars jobb – en hel dag – och då kanske man blir lite mindre pigg på det och väljer att äta hemma istället. Det är ju lite då och då uppe till diskussion att man ska tänka sig sina kostnader i arbetade timmar, men här drivs det alltså ytterligare lite längre för att se vad din verkliga timpeng är. Plötsligt är ett par nya skor ännu fler timmar än du redan tänkte dig och då kanske det blir lättare att motstå.

Bland andra intressanta bitar de diskuterar är när de pratar om ihopkletningen av orden arbete, jobb och inkomst (work, job, income) och att arbete borde frikopplas från inkomst eftersom det annars vanligen är så att arbete som ger inkomst värderas högre än ett arbete som inte gör det. De pratar också om “making a living” versus “making a dying”, och mycket annat. Ett varmt rekommenderat avsnitt!

Har du funderat över din faktiska timpeng?