May you live in interesting times

May you live in interesting times

Det skrivs spaltmeter om Corona just nu. För min del, som för så många andra, invaderar det varje del av livet.

Jag sitter hemma och vabbar med yngsta dottern för något hon aldrig hade varit hemma för annars – hon är snorig och hostar några gånger om dagen. Vi är inne på tredje dagen hemma och jag skulle tro att det kommer fortsätta på obestämd tid.

Jag och maken turas om, för vi har sånna där ”samhällsbärande jobb”. Sånna som gör att vi verkligen borde vara på jobb. Det är för all del mysigt att vara hemma med lillan, men visst hade jag gjort bättre nytta på vårdcentralen. Vi turas om, har hittills tagit precis 50/50 och fortsätter förmodligen så. Mor- och farföräldrarna som ofta rycker ut i vanliga fall är portade eftersom de alla är äldre, såsom mor- och farföräldrar tenderar att vara om inte två generationer fått barn i tonåren. Vi får se om vi kan lösa det med någon annan som är hemma och vabbar för mestadels friska barn.

I helgen arbetade jag på jourcentralen (JC). Det var första dagen med ”två linjer” på JC, där den ena hade övre luftvägssymtom/feber och den andra hade andra saker. I den ”andra” kategorin hade jag typ tre patienter, övriga tjugo var i infektionskategorin. De infektiösa patienterna möttes av en doktor i full skyddsutrustning. Tveksamt om någon av dem hade Corona, och det lär jag inte få veta ändå eftersom provtagningen är så begränsad.

Inför JC-passet kände jag för första gången viss oro över att gå till jobb. Inte så mycket för min del, men för risken att jag blir smittad och sprider det vidare, eftersom jag tycker det verkar finnas tillräckligt med beskrivningar av folk som smittat innan de haft symtom. Det vore förödande för de äldre, ofta multisjuka, patienter jag träffar på vårdcentralen.

Väl på vårdcentralen sammanfattade en patient läget där: Han kom in i receptionen och tittade sig omkring. Inte en människa. ”Är det stängt?” frågade han. Det kändes lite så i tisdags, även om vi var många som jobbade. Mycket sköttes per telefon och många patienter som kom till vårdcentralen gick antingen direkt till slussrummet (och kom aldrig in på vårdcentralen) eller direkt till de andra ”infektionsrum” vi skapat för folk med t ex halsfluss och öroninflammation. Receptionen var därmed öde.

Idag jobbar jag halvdag. Maken jobbar förmiddagen och jag eftermiddagen, allt för att kunna lösa både VAB och behov av att vara på jobb.

Börsen rasar. Jag har väntat på de där skräckkänslorna alla säger kommer när man är med sitt första riktigt stora ras, men de har inte kommit. Istället sitter jag och småmyser och stoppar in pengar i stabila, stora bolag som jag plötsligt får till rabatterade priser (eller mer normala värderingar, kanske är mer korrekt). Vi har en del likvider att stoppa in, som vi väntat med just eftersom vi tyckt att allt varit så övervärderat. Det pytsas in efter hand som olika aktier når de kurslarmsgränser vi tidigare satt. Dessutom kommer ju lönen varje månad – någon risk att vi skulle bli arbetslösa ser vi inte. Så mer pengar flödar ju in.

Jag och dottern skulle åkt till Malmö i helgen, en del av min leg-läk-present från mina föräldrar. Vi skulle sett Skönheten och Odjuret på teatern, men Malmö Opera har ställt in alla föreställningar. Eftersom vi avråds alla icke-nödvändiga resor stannar vi hemma. Hotellet bokades utan avbeställningsskydd, men i dessa tider känns det okej. Hotellbranschen kommer ha det tufft nog ändå. Men det är nog den tråkigaste konsekvensen av Corona så här långt för vår del.

Hoppas ni har det okej där ute i denna Corona-värld. Njut av den extratid ni får med familjen. Tvätta händerna, undvik (fysisk) kontakt med den äldre generationen. Stanna hemma om ni är sjuka.

“Det skulle aldrig funka med ekonomin”

“Det skulle aldrig funka med ekonomin”

För ett par veckor sedan började jag åter jobba (60%, man vill ju inte jobba ihjäl sig!) och en av de första dagarna hade jag en person i femtioårsåldern på besök. Hen beskrev besvär med ökade irritationsnivåer, huvudvärk, tryck över bröstet som kunde komma i vila men sällan vid aktivitet, försämrad sömn och nedsatt koncentrationsförmåga. Även om vi kollade av prover och status så blev det snabbt uppenbart att det handlade om en stressad person vars kropp sa ifrån. Hen jobbade med ett ganska tungt fysiskt arbete, visserligen bara fyra dagar i veckan men i gengäld betydligt längre pass, så i slutändan blev det vanliga 40 timmar.

Hen var ensamstående, vuxna barn, och bodde själv. Nu gick vi inte in så mycket på exakt var och hur hen bodde, men jag har svårt att tänka mig att det var något spektakulärt boende, och hen beskrev inga dyra fritidsaktiviteter eftersom hen var för trött för att göra något alls under sina lediga dagar.

Som rätt ofta med denna typ av patient (numera) kom jag in på hur det skulle vara att gå ner i arbetstid.

“Hur skulle det vara att jobba 75% istället för 100%?” frågade jag. “Hur skulle det kännas? Skulle det funka ekonomiskt?”

Hen stirrade på mig som om jag hade två huvuden. “De skulle vara bra men det skulle aldrig funka med ekonomin.”

Och då blir jag så väldigt, väldigt nyfiken. Det här är en vuxen människa i ett arbete som jag skulle tro ger typisk svensk snittlön eller lite över det. Hen var inte typen som gillade att resa.  Omkostnaderna som ensamstående utan barn hemma torde kunna vara väldigt låga. Eller? Hur kan en person som denna inte ha alla möjligheter i världen att gå ner i arbetstid?

Vi hade en lång diskussion om att skapa luft i livet. Om att kunna ta hand om sig själv så att man håller på sikt, istället för att gå mot sjukdom och för tidig död för en anonym arbetsgivare som bara kommer ersätta henom med näste man till slakt. Hen tittade på mig som om jag pratade grekiska av och till, men vi tittade på viktigtpariktigt.se och hen fick själv läsa att alla hens symtom var stressymtom.

Proverna var mycket riktigt helt felfria, liksom EKG och annat vi kollade.

Jag hoppas hen kan ta till sig av vårt samtal (även om jag efter många liknande tidigare samtal inte har så stora förhoppningar).

Smör på bulor

Smör på bulor

Det här inlägget har ingenting att göra med ekonomi, men jag tänkte skriva det ändå, för det är ett tips vi testat många gånger vid det här laget och har jättebra erfarenhet av:

Smör på bulor.

Vi har en ettåring som testar alla gränser hon kan hitta och därmed trillar ner och slår sig regelbundet. Hon går in i saker, trillar över sina egna fötter, och klättrar och faller. Hon kör stilen ”head first” in i alla situationer, så av naturliga skäl blir pannan en enda stor krockzon.

Så fort hon slagit sig tar vi smör på bulan, kladdar ut det och låter det sitta på (och oftast får hon en liten bit smör att äta också, för det gillar hon). Och det bara funkar.

Jag och maken antog att smör är antiinflammatoriskt, men en kompis Googlade saken och det verkar vara som vi trodde: När man får en smäll skickas massor av histaminer ut från den skadade vävnaden och dessa bryter ner cellväggarna till blodkärlen, vilket ger blödningen som ger bulan (utöver att ett gäng kärl går sönder av smällen). Kärlväggen är gjord av fosfolipider och dessa bryts ner av histaminerna. Smör? Massor av fosfolipider, så de hjälper tydligen till att upprätthålla cellväggarna och minskar/hindrar blödningen.

Testa det om ni har barn, eller när ni själva bänkar skallen i något (det händer ju, i en skåpsdörr, eller som min mamma som vandrade rakt in i en vägskylt på en parkering en gång i tiden…). Berätta gärna om det funkar för er.