“Usla läkare”

“Usla läkare”

Jag sitter på daglig basis med patienter framför mig, patienter som är oroliga eller undrar över saker som hör hemma var som helst på ett spektrum från ingenting till livshotande. Jag försöker vara närvarande i varje samtal, lyssna in den specifika patientens oro, ta in deras funderingar och deras förväntningar. I rummen runtom mig sitter mina kollegor på vårdcentralen och försöker göra detsamma för de patienter som sitter framför dem. Vi förstår inte alltid fullt ut varför någon söker för något specifikt (eller oftare, ospecifikt), men vi försöker göra vårt bästa, det tror jag verkligen.

Enstaka individer blir inte nöjda. Jag har två de senaste två månaderna som varit grymt missnöjda (i båda fallen gällde det sjukskrivning som jag inte gick med på). Vi gör en medicinsk bedömning oavsett om det handlar om läkemedel, utredning, eller behandling (där sjukskrivning ingår), och alla blir helt enkelt inte alltid nöjda.

När det kommer upp enskilda fall till diskussion – som när Sparo skrev om sin flimmerablation – blir jag dock bara ledsen. Åsikterna som spyddes ut i kommentarsfältet mot läkarkåren (“usla läkare”, “Känner igen mig i bemötandet från läkarna. Ofta måste man själv läsa på och pusha för att få behandling.”, “Man blir på riktigt mörkrädd över all dumhet som sker i sjukhusen.”) är inget kul att läsa för någon som på daglig basis kämpar på och försöker göra det bästa för patienterna. Visst finns det rötägg, det finns det i alla professioner, men hur många andra professioner avfärdas som idioter rakt av (bilförsäljare kanske)?

Vad gäller läkare och vårdköer, behandlingar, utredning, etc:

  • Jag styr inte det minsta över hur långa vårdköerna är, jag har ingen aning om hur långa de är, och jag väljer inte din utredning eller behandling utifrån det.
  • Jag vägrar dig inte sjukskrivning för att jag är ond eller lat, jag gör det för att jag har forskning som backar upp mig som säger att det kommer ge dig mer problem i framtiden. Ärligt talat är det mycket enklare att gå med på dåliga sjukskrivningar, än att säga nej, för att jag då har en nöjd patient.
  • Jag vägrar dig inte beroendeframkallande mediciner för att jag är ond, utan för att jag inte vill orsaka dig ännu mer problem (också med forskningen som backar upp mig, och övrigt som står om sjukskrivning).
  • Jag använder mig inte av expektans för att jag är lat, utan för att jag har medicinsk erfarenhet som säger att det du söker för ofta löser sig självt.
  • Jag bedömer inte 0HLR och 0IVA (alltså att man inte är aktuell för hjärt-lung-räddning och/eller intensivvård) för att jag tjänar på det/vården är överbelastad/jag inte tycker att du förtjänar det. Jag gör den bedömningen för att det är min medicinska bedömning att du inte kommer gagnas av sådan behandling, utan istället utsättas för en massa onödigt lidande om det skulle bli aktuellt.
  • Ibland hittar vi inte svaret på dina besvär. Medicinen har kommit långt i vissa hänseende, men inte alls lika långt i andra.

Och några av er kommer protestera och säga att ni har visst träffat än den ena läkaren, än den andra, som gjort si och så och inte lyssnat och inte gjorde vad ni ville. Jag vet, för jag har varit den läkaren för ett helt gäng patienter.

Och ja, det blir fel ibland. Vi är inte mer än människor. Kanske kommer läkare ersättas av datorer istället, vad vet jag. Kanske blir det 100% rätt då, att datorerna inte missar och inte gör fel. (Jag tror dock inte att vi kommer ersättas, även om vi säkert kommer få allt mer diagnostikhjälp av tekniken, för det är alldeles för många som vill ha den mänskliga kontakten.)

Jag vet inte ens vad jag vill ha sagt. Jag bara känner mig rätt nedslagen av att så många verkar avsky läkare. Det är långt ifrån bara Sparos kommentarsfält, utan betydligt grövre kommentarer kommer på Facebook och inte minst Twitter.

(Det svenska sjukvårdssystemet i ett mycket, mycket större perspektiv däremot, det har jag inget emot att kritisera. Det sitter jag inuti hela tiden och försöker kämpa med. Eller mot.)

(Angående Sparos förmaksflimmer, slutligen, så är det inte “ät dina piller och dö” som är alternativet bredvid ablation. Visst är Sparo någon som drar saker till sin spets, men det är bara oärligt att hävda. Ablation är heller inte någon hundraprocentig lösning (det är mer åt 75%, 90% efter två omgångar vid paroxysmalt förmaksflimmer). Men jag är glad att det gick bra för honom och att han är nöjd.)

Dela:
Vad gör vi för fel? – del 2 av 2

Vad gör vi för fel? – del 2 av 2

Jag började skriva om utmattningssyndrom och vem som blir utmattad i del 1. Här fortsätter jag med mina tankar på området.

Så vad gör vi åt det?

Det här är knäckfrågan. The million dollar question. Eller säkert miljard-frågan, för sjukskrivningarna för utmattning kostar samhället enorma summor. I många fall är det arbetgivarens ansvar att förändra arbetsplatsen och -uppgifterna, det är systemfel med offentliga verksamheter med alldeles för lite resurser och samma i privata företag som vinstmaximerar, och så vidare. Samtidigt kommer många av dessa saker inte att ske, och de gör dessutom varken till eller från för den enskilda individen som är på väg mot eller redan utmattad. Så vad kan vi som enskilda individer göra? Här är några tankar:

1. Frångå heltidsnormen

Heltidsnormen är inte en norm som utvecklats för att det är det bästa för människor — det har satts av samhället för att det är det bästa för samhället/staten/skatteintäkterna/produktionen. Det är inte det bästa för varje enskild individ. Varför ska vi jobba fem dagar i veckan för att vara lediga två? Varför ska vi försöka pressa in umgänget med våra partners och barn, vår träning, och allt annat vi behöver göra på kvällstid och på helgen? Ifrågasätt heltidsnormen.

2. Ekonomi som tillåter andra prioriteringar

Många ser det som ekonomiskt omöjligt att gå ner i arbetstid, att den livsstil de vant sig vid kräver den mängden lön in varje månad som de har med heltid. Jag brukar ibland ställa frågan hur de då ska klara av att vara hel- eller deltidssjukskrivna, om de vandrar hela vägen in i den famösa väggen. Då påverkas ju ekonomin högst avsevärt, och det utan att man själv har kontroll. Bättre då att lägga om på förhand och skapa utrymme. Många har inte ens tänkt tanken när jag börjar prata med dem om huruvida det är rimligt att jobba heltid. Är heltidsnormen något att fortsätta med? Vad kan man lägga om i ekonomin, vilka utgifter kan man dra ner på, för att istället kunna gå ner i tid? Att gå ner i tid och istället ha möjlighet att till exempel baka sitt eget bröd, träna ordentligt, och helt enkelt ta hand om sig kommer med tiden att spara ytterligare pengar.

3. Byta arbete

Rösta med fötterna — funkar inte arbetet för dig, så byt. Det finns andra, bättre jobb. Du har inte sålt din själ för att du skrivit på ditt anställningskontrakt, du har uppsägningstid precis som alla andra. Du “sviker” inte alla andra för att du säger upp dig — däremot tar du hand om det viktigaste du har: dig själv. Även för denna punkt är ekonomin viktig så skapa luft i systemet, så underlättar du för dig själv.

4. Prioritera dig själv

Även om livet runtomkring är stressigt, se till att hålla fast vid dina goda vanor. Om det sedan är att pilla i trädgården eller springa marathon spelar inte så stor roll, bara de inte prioriteras bort. Se också till att göra pulshöjande aktiviteter minst tre gånger i veckan, så att hjärta får jobba och du får ut lite endorfiner, det mår både kropp och själ gott av. Se till så att kroppen får arbeta medan hjärnan får vila (det betyder att det inte är någon vidare återhämtning att landa i soffan och köra seriemaraton).

5. Gå i terapi

Det finns bra terapi med olika typer av samtalsterapeuter som kan hjälpa till med ångest, depression, stresshantering och höga krav på sig själv. Ta hjälp av dem, de finns där för att du ska må så bra som möjligt. Det är inte en svaghet att gå till en terapeut, det är att ta ansvar för sig själv. 

6. Var inte ett offer

Kanske en provokativ rubrik, men ändå sann för många. Med tillräckligt mycket nedtryckningar av orimliga chefer, stress på jobbet och tyngden av all världens problem på sina axlar blir känslan till slut för många att det inte finns något de kan göra åt sin situation. Det finns det trots allt för de allra, allra flesta. Säg upp dig. Säg ifrån på arbetet. Kontakta en samtalsterapeut för att lära dig hantera stress och ångest. Ät, sov, träna, och vila. GÖR NÅGONTING för att förändra din situation. Oavsett sjukskrivning, diagnos, och terapi så kommer din livssituation alltid att vara upp till dig att hantera – ingen läkare, sambo, eller magisk fe kommer att förändra det åt dig. Ta ansvar. Du kan aldrig bli sjukskriven från ditt liv, det kommer ändå alltid att vänta på dig när du tar dig ur soffan. Ändra dina egna förutsättningar.

Sammanfattning

Varför så många blir utmattade är ett mångfacetterat problem där det inte finns några enkla lösningar. Det var och en av oss kan göra är att ta ansvar för oss själva, på olika sätt enligt förslag ovan. Har du fler förslag och funderingar? Dela gärna med dig.

Dela:
Vad gör vi för fel? – del 1 av 2

Vad gör vi för fel? – del 1 av 2

Minst en av mina kollegor är på väg att gå sönder.

I princip varje dag sitter jag — i telefon eller live — med patienter som behöver sjukskrivning för utmattning. De kan vara anställda som städerskor, eller som ingenjörer på SAAB, som lärare eller som personalchefer på privata företag.

Jag kommer till förskolan, och yngsta dotterns favorit-förskolelärare håller på att gå in i väggen.

32-årig kvinna som söker p g a försämrat mående. Har ångest, har haft det i många år, tar sig uttryck i att hjärtat rusar, svettningar, och yrselkänsla. Mycket stress i livet, arbetar 100% som socialsekreterare med få möjligheter till återhämtning. Flera kollegor är sjukskrivna, vilket ytterligare ökat arbetsbördan. Lever med make och har två barn, 3 och 7 år gamla. Söker idag p g a att hon inte känner att situationen är hållbar längre. Beskriver koncentrationssvårigheter i form av att hon har svårt att följa instruktioner, svårt att hänga med i samtal och mycket svårt vid möten då många pratar. Får ökad ångest av att hon inte orkar fokusera. Ökad trötthet, somnar efter jobbet. Kan ha problem att somna för natten, men sover sedan relativt bra. Tränar inte sedan ett halvår tillbaka, det har inte hunnits med, brukade tidigare löpträna ett par gånger i veckan.

(Journalanteckning för en typpatient, uppdiktad men ej på något sätt osannolik)

Var jag än vänder mig, så lever folk med en fullständigt ohållbar livssituation. Även om det i enstaka fall handlar om att familjesituationen är kaos (barn med bokstavsdiagnoser eller svåra problem, folk som är mitt i en skilsmässa eller annat tufft) är det mest jobbet.

Jobbet där cheferna inte lyssnar. Där arbetsbelastningen hade krävt att man klonade sig själv, för att det saknas minst en heltidsanställd. En person jag pratade med sa, “Ja, egentligen är det ju två tjänster, men min kollega är sjukskriven, och företaget vill inte ta in en ersättare, så då förväntar de sig att jag gör bådas jobb.” Jobb där hela personalstyrkan bytts ut under det senaste året, där sjukskrivningstalen är bisarrt höga och där cheferna byts ut i lika hög hastighet. Förändringar genomförs utan förankring i personalstyrkan.

Och det gäller inte bara det offentliga, jag har patienter — som nämnt ovan — från såväl stora som små privata företag också.

Vem blir utmattad?

Vad skiljer de som får utmattningssyndromet från de som klarar sig undan det? Jag har funderat mycket på det och givetvis är det inte en enda faktor som ligger bakom. Här är några faktorer jag tror bidrar:

1. Duktig flicka-syndromet

Kvinnor är kraftigt överrepresenterade i utmattningsstatistiken – men Duktig flicka-syndromet drabbar även män. Personer med detta syndrom kräver perfektion av sig själv. När kollegor inte utför sina arbetsuppgifter till fullo, tar dessa personer ofta på sig att fixa kollegornas arbete. Vilka krav som än öses på personen så svarar de med ett (allt tröttare) leende. När tiden inte räcker till ökar man tempot, vilket fungerar till en viss gräns, men vilket kommer med en stor kostnad till slut. Duktiga flickor har extremt höga krav på sig själv.

2. Vidhållandet av hälsosamma aktiviteter

Träning, promenader, trädgårdsarbete, pyssel med en motorcykel, ridning, eller vad man nu finner avslappnande och rejuvenerande är livsviktiga för oss. Att äta ordentligt och ha tid för återhämtning — gärna sådan där kroppen får jobba medan hjärnan får vila — tror jag skiljer utmattningspatienter (som har sorterat bort dessa delar till förmån för att hinna med ytterligare “nödvändiga” arbetsuppgifter) från de som inte blir utmattade.

3. Övrig livssituation

Detta hänger samman med Duktig flicka-syndromet, där det ofta blir tydligt att utöver perfektionen de önskar uppnå på jobb, så har man också stora krav på sig själv i livet i övrigt. Man har barn som har problem och/eller bokstavsdiagnoser, en kärleksrelation som inte är bra, eller en relation till ett ex efter en skilsmässa som inte fungerar, man är fotbollstränare för barnens fotbollslag, klassförälder, har sjuka åldrande föräldrar som behöver tid och omsorg — och så vidare. Exemplen är otaliga. Det är få av mina patienter som inte har något ytterligare i bagaget, även om det som sagt är arbetssituationen som är det främsta problemet. Det betyder inte att personer som undviker utmattningssyndromet har perfekta liv i övrigt, men att kombinationen av deras arbetssituation, deras egen syn på arbetet, och deras hantering av livssituationen i övrigt är annorlunda.

4. Tidigare utmattningssyndrom ger ökad risk för nytt utmattningssyndrom

Detta verkar vara på grund av två olika delar: (1) för att en utmattning faktiskt verkar ge förändringar i hur hjärnan fungerar, men också (2) för att många utmattningspatienter försöker komma tillbaka till det liv de hade innan — och det livet gjorde dem utmattade. Här gäller definitivt citatet “Galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig olika resultat” som Albert Einstein ska ha sagt. Många är helt fokuserade på att de ska återgå till samma heltidsjobb som de hade innan utmattningen, och blir förvånade att de sedan får ett nytt utmattningssyndrom, även om det egentligen är helt naturligt eftersom ingenting har förändrats.

5. Höga krav på hur livet ska se ut

Många, framför allt i den yngre generationen utmattningspatienter, har extremt höga krav på hur deras liv ska se ut. Vad som ska hinnas med, hur hemmet ska se ut, hur man själv ska se ut, att barnen ska käka eko-mat och inte gå långa dagar på förskolan, och så vidare. Även de utan barn har höga krav på vad de förväntar sig av livet. Det ska vara Instagram-perfekt, och faktum är att livet inte är Instagram-perfekt. När denna kollision sker kan de med höga krav reagera med ännu högre krav (för att det är man själv som misslyckats), vilket leder till en ond cirkel.

I del 2 kommer jag diskutera vad vi kan göra åt utmattning och psykisk ohälsa och allt det för med sig.

Dela:
Att vara doktor på vårdcentralen

Att vara doktor på vårdcentralen

Den gamla kvinnan har förlorat ett barn.

Även om man är över åttio, och barnet var över sextio, är det en mor som förlorat sin dotter. Det ska inte vara så. Det är inte så det är tänkt. Den äldre generationen ska inte överleva den yngre.

Vi bara pratar i nästan en timme. Det är ett bra samtal. Det är tårar och sorg och allt det där som det är när man förlorat någon nära, men det är ändå bra.

Jag är tacksam för all den utbildning i samtalsmetodik vi fått på utbildningen. Den känns ofta inte i närheten av tillräcklig, men det är ändå mycket mer än många andra läkarutbildningar har. Tankar man kan ha i bakhuvudet, formuleringar och sätt att bemöta, ibland till och med nå fram till patienten.

Inför en gynundersökning är jag noggrann med att berätta vad som ska hända. Be dem att säga till om det gör. Att vi slutar om de tycker att det är obehagligt.

En kvinna har haft en väldigt dålig erfarenhet när hon undersöktes av en gynekolog, och jag är extra varsam så att inte min undersökning blir ytterligare ett övergrepp. När vi är klara säger hon att jag kanske inte är lika van som en gynekolog, men mitt bemötande är så mycket bättre att hon alla gånger hellre blir undersökt av mig.

Det värmer att höra.

Det värmer när någon säger att det är så skönt att man lyssnar. Det är så ofta bara det som behövs. Visst har vi många onda halsar, urinvägsinfektioner, och eksem som är väldigt konkreta att hantera, men den stora majoriteten av patienter vi har behöver lyssnandet. Till och med de där med ont i halsen, urinvägsinfektion eller eksem. Stressade människor som stannar upp för första gången på månader i besöksstolen i läkarens rum. Smärtfyllda människor med ont här, ont där, som vill veta varför.

Alla är de oroliga människor som söker för att de är rädda för att det besvär de har, är livsfarligt.

Lyssnandet är centralt. Närvaron i varje samtal.

Två månader senare blir jag stoppad i receptionen på vårdcentralen. Det är den gamla kvinnan.

”Jag hoppades att jag skulle träffa på dig”, säger hon till mig. ”Kommer du ihåg mig?”

Bland alla patienter och berättelser kommer jag bara ihåg hennes ansikte, men så säger hon att vi samtalade om hennes dotter, och då minns jag. Det är svårt att glömma det samtalet.

”Det var så bra”, säger hon. ”Du var så bra. Så snäll. Det har blivit bra. Tack.”

Hon börjar gråta igen, för sorgen finns så klart där än. Det slutar med att jag kramar om henne. Värmen inombords är fullständig.

Dela:
Min senaste vetenskapliga artikel

Min senaste vetenskapliga artikel

Under december 2019 hade jag forskningstid och en del av den tillbringade jag i Falun hos en annan forskargrupp än den jag brukar ingå i. Det har nu resulterat i en artikel som handlar om leptin (som är huvudämnet för min avhandling), men denna gång har vi använt proteomik-teknik.

Proteomiken ger möjlighet att titta på väldigt många proteiner i ett prov (blod i vårt fall, och 88 proteiner för vår del; numera finns det proteomik som kan ta flera tusen olika proteiner i ett enda test) och svarar ut som proteinnivåerna inte som absoluta nivåer utan i relation till varandra. Vi valde leptin som det protein vi mätte mot och hittade en association med A-FABP (adipocyte fatty acid binding protein) i våra två kohorter med patienter med typ 2 diabetes, mer uttalat i män än kvinnor.

Jag gissar att intresset för detta är gaaaanska lågt bland personer som läser bloggen, men jag är mycket stolt över att ha författat den här artikeln från början till slut, givetvis med stor hjälp från framför allt min huvudhandledare för artikeln Johan Ärnlöv. Därför får den ligga här ändå.

Hela artikeln finns att läsa här, Natures open access (den är inte publicerad av Nature givetvis, den är i Scientific Reports, men Nature har många tidningar under sig).

Dela:
Vad ett reseapotek bör innehålla

Vad ett reseapotek bör innehålla

Innehåller reklamlänk för Apohem

Vi är ute och reser då och då. Eftersom vi reser mest till charterställen eller andra väl bebodda ställen är det ganska få grejer man verkligen måste ha med sig – det mesta finns att köpa på plats. Något jag dock ändå är noga med att ta med mig är läkemedel. Man vet aldrig vad som finns på stället dit du ska, och och dessutom behövs läkemedel alltid vid jobbiga tider på dygnet då eventuella apotek inte är öppna. Jag brukar köpa via Apohem och få hem grejerna till dörren.

Eftersom många verkar resa utan detta viktiga – vilket synliggjordes inte minst på en av våra senaste resor som var ihop med tre andra sällskap, då vårt förråd av läkemedel användes friskt – tänkte jag lista saker jag tycker bör vara med i ett reseapotek.

Alltid

  • Paracetamol (Alvedon, Panodil, Pamol, etc) i tablettform. 2 tabletter á 500 mg 4 gånger per dygn (alltså totalt 4 g) är maxdos, med minst 6 timmar mellan varje intag. Bra vid feber och smärta. Kombinera gärna med ibuprofen. För barn: både flytande form och stolpiller. Om barnet har feber och kräks är stolpiller att föredra, medan ett barn med diarré kan behöva flytande form. För många barn, framför allt de riktigt små, är det enklare med stolpiller än att svälja något alldeles oavsett om det är flytande eller ej. En spruta med milliliterangivelse är bra för att få i barnen rätt mängd av medicinen på ett enkelt sätt. Här hemma är Panodil jordgubb favoriten.
  • Ibuprofen (Ipren, Ibumetin, etc) i tablettform. Maxdos anges på paketet. Antiinflammatoriskt och febersänkande. Kombinera gärna med paracetamol vid feber eller smärta. För barn: Både flytande form och stolpiller, samma resonemang som för paracetamol.
  • Nässpray (Nasoferm, Otrivin, Nezeril, etc) för att det är jobbigt att sova med täppt näsa. För barn: Barnversionen av nässprayen.
  • Omeprazol och/eller Gaviscon mot sura uppstötningar och halsbränna. Definitivt för dig med sådana problem på hemmaplan, men även för andra eftersom dieten på semestern kanske inte är identisk med den hemma.
  • Loperamid (Imodium, Dimor, etc) eftersom diarré är vanligt utomlands.
  • Antihistamin (Loratadin, Desloratadin, Cetrizine, Kestine, etc), vid allergi och bra att ha med sig alldeles oavsett eftersom det även fungerar klådstillande om man t ex får insektsbett. Dessutom vet man aldrig vad man stöter på utomlands i nya allergener.
  • Plåster. Ett måste när man har barn med, men rekommenderas även i bara vuxet sällskap för även vuxna kan slå sig och blöda, skära sig på en kniv, eller något annat.

Ytterligare saker man kan fundera över att ta med

  • Mild kortisonsalva (hydrokortison, etc), bra att ha vid hudutslag såsom soleksem.
  • Linda, så att man kan hantera om någon trampar snett och stukar foten eller liknande.
  • Vätskeersättning för att ersätta förlusterna vid svårare magsjuka.
  • Febertermometer, framför allt vid resa med barn men bra över lag.
  • Handdesinfektionsmedel.
  • Åksjuketabletter om du är benägen att bli åksjuk.
  • Medel vid tillfällig förstoppning om du har benägenhet att bli förstoppad.

Och GIVETVIS ska alltid andra mediciner du tar regelbundet, receptbelagda som inte, följa med. Kontrollera i god tid före avresa att du har tillräckligt med läkemedel för hela resan så att du slipper ha panik när du inser dagen innan att det är otillräckligt och vårdcentralen har stängt och/eller apoteket har stängt/slut på läkemedlet i fråga.

Har ni något mer ni brukar ha med?

Dela: