Att vara doktor på vårdcentralen

Att vara doktor på vårdcentralen

Den gamla kvinnan har förlorat ett barn.

Även om man är över åttio, och barnet var över sextio, är det en mor som förlorat sin dotter. Det ska inte vara så. Det är inte så det är tänkt. Den äldre generationen ska inte överleva den yngre.

Vi bara pratar i nästan en timme. Det är ett bra samtal. Det är tårar och sorg och allt det där som det är när man förlorat någon nära, men det är ändå bra.

Jag är tacksam för all den utbildning i samtalsmetodik vi fått på utbildningen. Den känns ofta inte i närheten av tillräcklig, men det är ändå mycket mer än många andra läkarutbildningar har. Tankar man kan ha i bakhuvudet, formuleringar och sätt att bemöta, ibland till och med nå fram till patienten.

Inför en gynundersökning är jag noggrann med att berätta vad som ska hända. Be dem att säga till om det gör. Att vi slutar om de tycker att det är obehagligt.

En kvinna har haft en väldigt dålig erfarenhet när hon undersöktes av en gynekolog, och jag är extra varsam så att inte min undersökning blir ytterligare ett övergrepp. När vi är klara säger hon att jag kanske inte är lika van som en gynekolog, men mitt bemötande är så mycket bättre att hon alla gånger hellre blir undersökt av mig.

Det värmer att höra.

Det värmer när någon säger att det är så skönt att man lyssnar. Det är så ofta bara det som behövs. Visst har vi många onda halsar, urinvägsinfektioner, och eksem som är väldigt konkreta att hantera, men den stora majoriteten av patienter vi har behöver lyssnandet. Till och med de där med ont i halsen, urinvägsinfektion eller eksem. Stressade människor som stannar upp för första gången på månader i besöksstolen i läkarens rum. Smärtfyllda människor med ont här, ont där, som vill veta varför.

Alla är de oroliga människor som söker för att de är rädda för att det besvär de har, är livsfarligt.

Lyssnandet är centralt. Närvaron i varje samtal.

Två månader senare blir jag stoppad i receptionen på vårdcentralen. Det är den gamla kvinnan.

”Jag hoppades att jag skulle träffa på dig”, säger hon till mig. ”Kommer du ihåg mig?”

Bland alla patienter och berättelser kommer jag bara ihåg hennes ansikte, men så säger hon att vi samtalade om hennes dotter, och då minns jag. Det är svårt att glömma det samtalet.

”Det var så bra”, säger hon. ”Du var så bra. Så snäll. Det har blivit bra. Tack.”

Hon börjar gråta igen, för sorgen finns så klart där än. Det slutar med att jag kramar om henne. Värmen inombords är fullständig.

Dela:
Min senaste vetenskapliga artikel

Min senaste vetenskapliga artikel

Under december 2019 hade jag forskningstid och en del av den tillbringade jag i Falun hos en annan forskargrupp än den jag brukar ingå i. Det har nu resulterat i en artikel som handlar om leptin (som är huvudämnet för min avhandling), men denna gång har vi använt proteomik-teknik.

Proteomiken ger möjlighet att titta på väldigt många proteiner i ett prov (blod i vårt fall, och 88 proteiner för vår del; numera finns det proteomik som kan ta flera tusen olika proteiner i ett enda test) och svarar ut som proteinnivåerna inte som absoluta nivåer utan i relation till varandra. Vi valde leptin som det protein vi mätte mot och hittade en association med A-FABP (adipocyte fatty acid binding protein) i våra två kohorter med patienter med typ 2 diabetes, mer uttalat i män än kvinnor.

Jag gissar att intresset för detta är gaaaanska lågt bland personer som läser bloggen, men jag är mycket stolt över att ha författat den här artikeln från början till slut, givetvis med stor hjälp från framför allt min huvudhandledare för artikeln Johan Ärnlöv. Därför får den ligga här ändå.

Hela artikeln finns att läsa här, Natures open access (den är inte publicerad av Nature givetvis, den är i Scientific Reports, men Nature har många tidningar under sig).

Dela:
Vad ett reseapotek bör innehålla

Vad ett reseapotek bör innehålla

Innehåller reklamlänk för Apohem

Vi är ute och reser då och då. Eftersom vi reser mest till charterställen eller andra väl bebodda ställen är det ganska få grejer man verkligen måste ha med sig – det mesta finns att köpa på plats. Något jag dock ändå är noga med att ta med mig är läkemedel. Man vet aldrig vad som finns på stället dit du ska, och och dessutom behövs läkemedel alltid vid jobbiga tider på dygnet då eventuella apotek inte är öppna. Jag brukar köpa via Apohem och få hem grejerna till dörren.

Eftersom många verkar resa utan detta viktiga – vilket synliggjordes inte minst på en av våra senaste resor som var ihop med tre andra sällskap, då vårt förråd av läkemedel användes friskt – tänkte jag lista saker jag tycker bör vara med i ett reseapotek.

Alltid

  • Paracetamol (Alvedon, Panodil, Pamol, etc) i tablettform. 2 tabletter á 500 mg 4 gånger per dygn (alltså totalt 4 g) är maxdos, med minst 6 timmar mellan varje intag. Bra vid feber och smärta. Kombinera gärna med ibuprofen. För barn: både flytande form och stolpiller. Om barnet har feber och kräks är stolpiller att föredra, medan ett barn med diarré kan behöva flytande form. För många barn, framför allt de riktigt små, är det enklare med stolpiller än att svälja något alldeles oavsett om det är flytande eller ej. En spruta med milliliterangivelse är bra för att få i barnen rätt mängd av medicinen på ett enkelt sätt. Här hemma är Panodil jordgubb favoriten.
  • Ibuprofen (Ipren, Ibumetin, etc) i tablettform. Maxdos anges på paketet. Antiinflammatoriskt och febersänkande. Kombinera gärna med paracetamol vid feber eller smärta. För barn: Både flytande form och stolpiller, samma resonemang som för paracetamol.
  • Nässpray (Nasoferm, Otrivin, Nezeril, etc) för att det är jobbigt att sova med täppt näsa. För barn: Barnversionen av nässprayen.
  • Omeprazol och/eller Gaviscon mot sura uppstötningar och halsbränna. Definitivt för dig med sådana problem på hemmaplan, men även för andra eftersom dieten på semestern kanske inte är identisk med den hemma.
  • Loperamid (Imodium, Dimor, etc) eftersom diarré är vanligt utomlands.
  • Antihistamin (Loratadin, Desloratadin, Cetrizine, Kestine, etc), vid allergi och bra att ha med sig alldeles oavsett eftersom det även fungerar klådstillande om man t ex får insektsbett. Dessutom vet man aldrig vad man stöter på utomlands i nya allergener.
  • Plåster. Ett måste när man har barn med, men rekommenderas även i bara vuxet sällskap för även vuxna kan slå sig och blöda, skära sig på en kniv, eller något annat.

Ytterligare saker man kan fundera över att ta med

  • Mild kortisonsalva (hydrokortison, etc), bra att ha vid hudutslag såsom soleksem.
  • Linda, så att man kan hantera om någon trampar snett och stukar foten eller liknande.
  • Vätskeersättning för att ersätta förlusterna vid svårare magsjuka.
  • Febertermometer, framför allt vid resa med barn men bra över lag.
  • Handdesinfektionsmedel.
  • Åksjuketabletter om du är benägen att bli åksjuk.
  • Medel vid tillfällig förstoppning om du har benägenhet att bli förstoppad.

Och GIVETVIS ska alltid andra mediciner du tar regelbundet, receptbelagda som inte, följa med. Kontrollera i god tid före avresa att du har tillräckligt med läkemedel för hela resan så att du slipper ha panik när du inser dagen innan att det är otillräckligt och vårdcentralen har stängt och/eller apoteket har stängt/slut på läkemedlet i fråga.

Har ni något mer ni brukar ha med?

Dela:
May you live in interesting times

May you live in interesting times

Det skrivs spaltmeter om Corona just nu. För min del, som för så många andra, invaderar det varje del av livet.

Jag sitter hemma och vabbar med yngsta dottern för något hon aldrig hade varit hemma för annars – hon är snorig och hostar några gånger om dagen. Vi är inne på tredje dagen hemma och jag skulle tro att det kommer fortsätta på obestämd tid.

Jag och maken turas om, för vi har sånna där ”samhällsbärande jobb”. Sånna som gör att vi verkligen borde vara på jobb. Det är för all del mysigt att vara hemma med lillan, men visst hade jag gjort bättre nytta på vårdcentralen. Vi turas om, har hittills tagit precis 50/50 och fortsätter förmodligen så. Mor- och farföräldrarna som ofta rycker ut i vanliga fall är portade eftersom de alla är äldre, såsom mor- och farföräldrar tenderar att vara om inte två generationer fått barn i tonåren. Vi får se om vi kan lösa det med någon annan som är hemma och vabbar för mestadels friska barn.

I helgen arbetade jag på jourcentralen (JC). Det var första dagen med ”två linjer” på JC, där den ena hade övre luftvägssymtom/feber och den andra hade andra saker. I den ”andra” kategorin hade jag typ tre patienter, övriga tjugo var i infektionskategorin. De infektiösa patienterna möttes av en doktor i full skyddsutrustning. Tveksamt om någon av dem hade Corona, och det lär jag inte få veta ändå eftersom provtagningen är så begränsad.

Inför JC-passet kände jag för första gången viss oro över att gå till jobb. Inte så mycket för min del, men för risken att jag blir smittad och sprider det vidare, eftersom jag tycker det verkar finnas tillräckligt med beskrivningar av folk som smittat innan de haft symtom. Det vore förödande för de äldre, ofta multisjuka, patienter jag träffar på vårdcentralen.

Väl på vårdcentralen sammanfattade en patient läget där: Han kom in i receptionen och tittade sig omkring. Inte en människa. ”Är det stängt?” frågade han. Det kändes lite så i tisdags, även om vi var många som jobbade. Mycket sköttes per telefon och många patienter som kom till vårdcentralen gick antingen direkt till slussrummet (och kom aldrig in på vårdcentralen) eller direkt till de andra ”infektionsrum” vi skapat för folk med t ex halsfluss och öroninflammation. Receptionen var därmed öde.

Idag jobbar jag halvdag. Maken jobbar förmiddagen och jag eftermiddagen, allt för att kunna lösa både VAB och behov av att vara på jobb.

Börsen rasar. Jag har väntat på de där skräckkänslorna alla säger kommer när man är med sitt första riktigt stora ras, men de har inte kommit. Istället sitter jag och småmyser och stoppar in pengar i stabila, stora bolag som jag plötsligt får till rabatterade priser (eller mer normala värderingar, kanske är mer korrekt). Vi har en del likvider att stoppa in, som vi väntat med just eftersom vi tyckt att allt varit så övervärderat. Det pytsas in efter hand som olika aktier når de kurslarmsgränser vi tidigare satt. Dessutom kommer ju lönen varje månad – någon risk att vi skulle bli arbetslösa ser vi inte. Så mer pengar flödar ju in.

Jag och dottern skulle åkt till Malmö i helgen, en del av min leg-läk-present från mina föräldrar. Vi skulle sett Skönheten och Odjuret på teatern, men Malmö Opera har ställt in alla föreställningar. Eftersom vi avråds alla icke-nödvändiga resor stannar vi hemma. Hotellet bokades utan avbeställningsskydd, men i dessa tider känns det okej. Hotellbranschen kommer ha det tufft nog ändå. Men det är nog den tråkigaste konsekvensen av Corona så här långt för vår del.

Hoppas ni har det okej där ute i denna Corona-värld. Njut av den extratid ni får med familjen. Tvätta händerna, undvik (fysisk) kontakt med den äldre generationen. Stanna hemma om ni är sjuka.

Dela:
“Det skulle aldrig funka med ekonomin”

“Det skulle aldrig funka med ekonomin”

För ett par veckor sedan började jag åter jobba (60%, man vill ju inte jobba ihjäl sig!) och en av de första dagarna hade jag en person i femtioårsåldern på besök. Hen beskrev besvär med ökade irritationsnivåer, huvudvärk, tryck över bröstet som kunde komma i vila men sällan vid aktivitet, försämrad sömn och nedsatt koncentrationsförmåga. Även om vi kollade av prover och status så blev det snabbt uppenbart att det handlade om en stressad person vars kropp sa ifrån. Hen jobbade med ett ganska tungt fysiskt arbete, visserligen bara fyra dagar i veckan men i gengäld betydligt längre pass, så i slutändan blev det vanliga 40 timmar.

Hen var ensamstående, vuxna barn, och bodde själv. Nu gick vi inte in så mycket på exakt var och hur hen bodde, men jag har svårt att tänka mig att det var något spektakulärt boende, och hen beskrev inga dyra fritidsaktiviteter eftersom hen var för trött för att göra något alls under sina lediga dagar.

Som rätt ofta med denna typ av patient (numera) kom jag in på hur det skulle vara att gå ner i arbetstid.

“Hur skulle det vara att jobba 75% istället för 100%?” frågade jag. “Hur skulle det kännas? Skulle det funka ekonomiskt?”

Hen stirrade på mig som om jag hade två huvuden. “De skulle vara bra men det skulle aldrig funka med ekonomin.”

Och då blir jag så väldigt, väldigt nyfiken. Det här är en vuxen människa i ett arbete som jag skulle tro ger typisk svensk snittlön eller lite över det. Hen var inte typen som gillade att resa.  Omkostnaderna som ensamstående utan barn hemma torde kunna vara väldigt låga. Eller? Hur kan en person som denna inte ha alla möjligheter i världen att gå ner i arbetstid?

Vi hade en lång diskussion om att skapa luft i livet. Om att kunna ta hand om sig själv så att man håller på sikt, istället för att gå mot sjukdom och för tidig död för en anonym arbetsgivare som bara kommer ersätta henom med näste man till slakt. Hen tittade på mig som om jag pratade grekiska av och till, men vi tittade på viktigtpariktigt.se och hen fick själv läsa att alla hens symtom var stressymtom.

Proverna var mycket riktigt helt felfria, liksom EKG och annat vi kollade.

Jag hoppas hen kan ta till sig av vårt samtal (även om jag efter många liknande tidigare samtal inte har så stora förhoppningar).

Dela:
Smör på bulor

Smör på bulor

Det här inlägget har ingenting att göra med ekonomi, men jag tänkte skriva det ändå, för det är ett tips vi testat många gånger vid det här laget och har jättebra erfarenhet av:

Smör på bulor.

Vi har en ettåring som testar alla gränser hon kan hitta och därmed trillar ner och slår sig regelbundet. Hon går in i saker, trillar över sina egna fötter, och klättrar och faller. Hon kör stilen ”head first” in i alla situationer, så av naturliga skäl blir pannan en enda stor krockzon.

Så fort hon slagit sig tar vi smör på bulan, kladdar ut det och låter det sitta på (och oftast får hon en liten bit smör att äta också, för det gillar hon). Och det bara funkar.

Jag och maken antog att smör är antiinflammatoriskt, men en kompis Googlade saken och det verkar vara som vi trodde: När man får en smäll skickas massor av histaminer ut från den skadade vävnaden och dessa bryter ner cellväggarna till blodkärlen, vilket ger blödningen som ger bulan (utöver att ett gäng kärl går sönder av smällen). Kärlväggen är gjord av fosfolipider och dessa bryts ner av histaminerna. Smör? Massor av fosfolipider, så de hjälper tydligen till att upprätthålla cellväggarna och minskar/hindrar blödningen.

Testa det om ni har barn, eller när ni själva bänkar skallen i något (det händer ju, i en skåpsdörr, eller som min mamma som vandrade rakt in i en vägskylt på en parkering en gång i tiden…). Berätta gärna om det funkar för er.

Dela: