Mini-retirement

Mini-retirement

Idag har jag arbetat min sista dag inom regionen på ett halvår.

Eller ja, det kanske blir en sanning med modifikation, men det var tanken från början i alla fall.*

Tjänstledigt.

För att skriva böcker.

Camilla Vavruch with her books
Jag och de böcker jag släppt så här långt!

Till skillnad från en del andra som siktar mot financial independence, så har jag aldrig haft en inställning om att jag måste bort från mitt nuvarande arbete. Jag hatar inte mitt jobb, och det är givande på otroligt många sätt. Det senaste dryga året har jag varit runt och gjort det som kallas randning – vi som ST-läkare (läkare som genomför specialisttjänstgöring, dvs är på väg att bli specialister inom något) tillbringar tid på andra kliniker för att lära oss av dem för vår framtida specialitet. I mitt fall är min framtida specialitet allmänmedicin.

Det senaste året har jag varit på akuten, kvinnokliniken, LAH (avancerad palliativ hemsjukvård), barnmedicin, och ESCU. ESCU är Enheten för samordnad cancerutredning, en enhet som definitivt inte finns överallt, men som är dit framför allt primärvården remitterar sina patienter när det finns en misstanke om cancer.

Jag har fått se mycket. Träffa många människor i väldigt utsatta situationer. Leverera cancerbesked – och leverera besked om att vi inte hittat något.

Jag vill inte sluta med det helt, för jag trivs i mitt yrke. Jag gör skillnad.

I höstas bestämde jag mig för att ta ett år ledigt och skriva, men sedan blev det ett halvår för det är så länge man får vara borta på tjänstledighet från ST. Och det känns helt okej det med.

Jag ska skriva och sköta hem, lämna barn på morgonen senare än att de alltid är först, hämta dem tidigare än att de alltid är sist. Mellandottern börjar förskoleklass, så jag kan hämta henne från fritids på eftermiddagarna. Laga mat, baka bröd.

Men jag vill tillbaka. Jag kommer göra färdigt min specialisttjänstgöring och bli specialist, och sedan kommer jag jobba åtminstone delvis som läkare – men inte på heltid (det gör jag inte nu heller, jag jobbar 80%).

Jag känner mig lite lagom skyldig när jag gör det här. Tar ledigt bara sådär. Kan man göra det? Men ja. Faktiskt. Det är den ytan vi skapat oss i våra liv. Maken får också, givetvis, men han älskar att operera, så han är inte lika pigg på det. Och han har inte en massa böcker i huvudet som han måste få ut på papper.

Nu är jag uppe i fem släppta fantasyböcker. Jag har ytterligare fyra böcker färdigskrivna som ska släppas. Jag gjorde en Kickstarter i våras och den gick jättebra. Så vi får se vad hösten ger…

2024-06-01-22.42.43-liten
Jag och min doktorshatt!

Och i övrigt då? Det var längesedan jag skrev på bloggen. Förutom alla randningar på olika ställen på sjukhuset har jag hunnit disputera (medicine doktor!) och promoveras (fick min doktorshatt 1 juni), jag odlar massor, tycker att AI är jätteroligt att arbeta med, och försöker generellt att ha roligt i livet. Ekonomin rullar på, den är mer bakgrundsaktivitet än något annat.

Hur är det med er?

* Sanningen med modifikation är att jag stortrivts på ESCU, så jag har sagt att jag kan komma in och jobba timmar där. Vi får se om regionen går med på det, det är ju strypsnara gällande ekonomin för närvarande.

Dela:
Vecka 42: Matplanering utifrån erbjudanden

Vecka 42: Matplanering utifrån erbjudanden

En gång för länge sedan, ungefär sådär april 2017, blev jag intresserad av privatekonomi. En av de första slutsatserna jag drog var att vi la hiskeliga summor pengar på mat och det blev också en av de poster vi kunde kapa väldigt mycket i. Ett sätt att göra det var att planera middagarna utifrån vad som för veckan fanns på erbjudande.

Eftersom vi sedan lång tid avsagt oss fysisk reklam letade jag upp reklambladen på nätet istället. Tiendeo är den sida jag föredrar, men det finns flera andra, och varje större kedja har också sina veckoerbjudanden på sina hemsidor. Jag tog för vana att varje måndag gå igenom de aktuella kedjornas erbjudanden och göra en lista på vad som skulle handlas var. För vår del föredrar vi Willys som huvudsaklig inhandlingskälla, men det beror ju helt på var du bor och vad du har i närheten.

Utifrån vad som för veckan var på erbjudande kunde vi sedan göra en relevant matlista. Var något på extraerbjudande som vi visste höll och gick åt över tid så började vi köpa i bulk, så att vi numera slipper köpa t ex smör, ost, Bregott, med mera till ordinarie pris.

Utöver erbjudanden i reklambladen har kedjorna inte helt sällan egna småerbjudanden, eller det som blivit mycket populärt numera: nedsatta varor med kort datum. Även detta brukar jag utnyttja, och t ex köpa på mig mjölk med kort datum att frysa in (för att ta fram till pannkakor, eller när vi inte är i fas med köpen av färsk mjölk). Maken gillar charkpålägg och barnen älskar korv, det finns också väldigt ofta med kort datum. Svinnlådan med grönsaker på Willys (även Lidl och Ica Kvantum här i stan kör  numera samma sak) är grym när man väl får tag på en.

I och med att vi äter utifrån erbjudanden i större utsträckning nu än tidigare blir det också att vi följer säsongerna för frukt och grönt. Det tenderar att vara extrapris på sådant som är i säsong. I början av hösten har alla större kedjor alltid en eller två veckor med väldigt billiga rotfrukter, då gäller det att köpa på sig och sen kan man göra rotmos, rotfrukter i ugn, och diverse annat smarrigt.

Köper ni efter erbjudanden?

Dela:
Premiär: Förbättra din studieteknik

Premiär: Förbättra din studieteknik

Extra, extra, read all about it!

Eller något sådant 😀

Nu är min författar-hemsida igång och min första bok publicerad – inte någon fantasyroman den här gången, utan en bok om studieteknik med fokus läkarprogrammet men en del som är allmängiltigt.

Under min tid på läkarprogrammet skapade jag kompendier varje termin med mina anteckningar och (framför allt) bilder och flödesscheman jag gjort, och dessa blev så småningom väldigt populära på programmet – och ledningen fick upp ögonen för mig och min förmåga att få folk att förstå, så de bad mig börja föreläsa om studieteknik. Under ett par terminer höll jag föreläsningen, och den här boken är i allt väsentligt det jag tog upp på föreläsningarna, plus lite till.

Min förhoppning är så klart att kunna hjälpa ytterligare studenter vidare med sina studier, eftersom jag, efter att ha träffat en del av dem som handledare, vet att de har det tufft. Det finns bra sätt att plugga – och det finns sämre. Jag hoppas kunna hjälpa ett par stycken till att vända från sämre till bra.

Min hemsida finns här, och boken kan köpas här. Endast e-bok.

Vill ni så får ni givetvis gärna gå med i mailinglistan.

Förbättra din studieteknik

Förbättra din studieteknik

Dela:
”Usla läkare”

”Usla läkare”

Jag sitter på daglig basis med patienter framför mig, patienter som är oroliga eller undrar över saker som hör hemma var som helst på ett spektrum från ingenting till livshotande. Jag försöker vara närvarande i varje samtal, lyssna in den specifika patientens oro, ta in deras funderingar och deras förväntningar. I rummen runtom mig sitter mina kollegor på vårdcentralen och försöker göra detsamma för de patienter som sitter framför dem. Vi förstår inte alltid fullt ut varför någon söker för något specifikt (eller oftare, ospecifikt), men vi försöker göra vårt bästa, det tror jag verkligen.

Enstaka individer blir inte nöjda. Jag har två de senaste två månaderna som varit grymt missnöjda (i båda fallen gällde det sjukskrivning som jag inte gick med på). Vi gör en medicinsk bedömning oavsett om det handlar om läkemedel, utredning, eller behandling (där sjukskrivning ingår), och alla blir helt enkelt inte alltid nöjda.

När det kommer upp enskilda fall till diskussion – som när Sparo skrev om sin flimmerablation – blir jag dock bara ledsen. Åsikterna som spyddes ut i kommentarsfältet mot läkarkåren (”usla läkare”, ”Känner igen mig i bemötandet från läkarna. Ofta måste man själv läsa på och pusha för att få behandling.”, ”Man blir på riktigt mörkrädd över all dumhet som sker i sjukhusen.”) är inget kul att läsa för någon som på daglig basis kämpar på och försöker göra det bästa för patienterna. Visst finns det rötägg, det finns det i alla professioner, men hur många andra professioner avfärdas som idioter rakt av (bilförsäljare kanske)?

Vad gäller läkare och vårdköer, behandlingar, utredning, etc:

  • Jag styr inte det minsta över hur långa vårdköerna är, jag har ingen aning om hur långa de är, och jag väljer inte din utredning eller behandling utifrån det.
  • Jag vägrar dig inte sjukskrivning för att jag är ond eller lat, jag gör det för att jag har forskning som backar upp mig som säger att det kommer ge dig mer problem i framtiden. Ärligt talat är det mycket enklare att gå med på dåliga sjukskrivningar, än att säga nej, för att jag då har en nöjd patient.
  • Jag vägrar dig inte beroendeframkallande mediciner för att jag är ond, utan för att jag inte vill orsaka dig ännu mer problem (också med forskningen som backar upp mig, och övrigt som står om sjukskrivning).
  • Jag använder mig inte av expektans för att jag är lat, utan för att jag har medicinsk erfarenhet som säger att det du söker för ofta löser sig självt.
  • Jag bedömer inte 0HLR och 0IVA (alltså att man inte är aktuell för hjärt-lung-räddning och/eller intensivvård) för att jag tjänar på det/vården är överbelastad/jag inte tycker att du förtjänar det. Jag gör den bedömningen för att det är min medicinska bedömning att du inte kommer gagnas av sådan behandling, utan istället utsättas för en massa onödigt lidande om det skulle bli aktuellt.
  • Ibland hittar vi inte svaret på dina besvär. Medicinen har kommit långt i vissa hänseende, men inte alls lika långt i andra.

Och några av er kommer protestera och säga att ni har visst träffat än den ena läkaren, än den andra, som gjort si och så och inte lyssnat och inte gjorde vad ni ville. Jag vet, för jag har varit den läkaren för ett helt gäng patienter.

Och ja, det blir fel ibland. Vi är inte mer än människor. Kanske kommer läkare ersättas av datorer istället, vad vet jag. Kanske blir det 100% rätt då, att datorerna inte missar och inte gör fel. (Jag tror dock inte att vi kommer ersättas, även om vi säkert kommer få allt mer diagnostikhjälp av tekniken, för det är alldeles för många som vill ha den mänskliga kontakten.)

Jag vet inte ens vad jag vill ha sagt. Jag bara känner mig rätt nedslagen av att så många verkar avsky läkare. Det är långt ifrån bara Sparos kommentarsfält, utan betydligt grövre kommentarer kommer på Facebook och inte minst Twitter.

(Det svenska sjukvårdssystemet i ett mycket, mycket större perspektiv däremot, det har jag inget emot att kritisera. Det sitter jag inuti hela tiden och försöker kämpa med. Eller mot.)

(Angående Sparos förmaksflimmer, slutligen, så är det inte ”ät dina piller och dö” som är alternativet bredvid ablation. Visst är Sparo någon som drar saker till sin spets, men det är bara oärligt att hävda. Ablation är heller inte någon hundraprocentig lösning (det är mer åt 75%, 90% efter två omgångar vid paroxysmalt förmaksflimmer). Men jag är glad att det gick bra för honom och att han är nöjd.)

Dela:
Vad gör vi för fel? – del 2 av 2

Vad gör vi för fel? – del 2 av 2

Jag började skriva om utmattningssyndrom och vem som blir utmattad i del 1. Här fortsätter jag med mina tankar på området.

Så vad gör vi åt det?

Det här är knäckfrågan. The million dollar question. Eller säkert miljard-frågan, för sjukskrivningarna för utmattning kostar samhället enorma summor. I många fall är det arbetgivarens ansvar att förändra arbetsplatsen och -uppgifterna, det är systemfel med offentliga verksamheter med alldeles för lite resurser och samma i privata företag som vinstmaximerar, och så vidare. Samtidigt kommer många av dessa saker inte att ske, och de gör dessutom varken till eller från för den enskilda individen som är på väg mot eller redan utmattad. Så vad kan vi som enskilda individer göra? Här är några tankar:

1. Frångå heltidsnormen

Heltidsnormen är inte en norm som utvecklats för att det är det bästa för människor — det har satts av samhället för att det är det bästa för samhället/staten/skatteintäkterna/produktionen. Det är inte det bästa för varje enskild individ. Varför ska vi jobba fem dagar i veckan för att vara lediga två? Varför ska vi försöka pressa in umgänget med våra partners och barn, vår träning, och allt annat vi behöver göra på kvällstid och på helgen? Ifrågasätt heltidsnormen.

2. Ekonomi som tillåter andra prioriteringar

Många ser det som ekonomiskt omöjligt att gå ner i arbetstid, att den livsstil de vant sig vid kräver den mängden lön in varje månad som de har med heltid. Jag brukar ibland ställa frågan hur de då ska klara av att vara hel- eller deltidssjukskrivna, om de vandrar hela vägen in i den famösa väggen. Då påverkas ju ekonomin högst avsevärt, och det utan att man själv har kontroll. Bättre då att lägga om på förhand och skapa utrymme. Många har inte ens tänkt tanken när jag börjar prata med dem om huruvida det är rimligt att jobba heltid. Är heltidsnormen något att fortsätta med? Vad kan man lägga om i ekonomin, vilka utgifter kan man dra ner på, för att istället kunna gå ner i tid? Att gå ner i tid och istället ha möjlighet att till exempel baka sitt eget bröd, träna ordentligt, och helt enkelt ta hand om sig kommer med tiden att spara ytterligare pengar.

3. Byta arbete

Rösta med fötterna — funkar inte arbetet för dig, så byt. Det finns andra, bättre jobb. Du har inte sålt din själ för att du skrivit på ditt anställningskontrakt, du har uppsägningstid precis som alla andra. Du ”sviker” inte alla andra för att du säger upp dig — däremot tar du hand om det viktigaste du har: dig själv. Även för denna punkt är ekonomin viktig så skapa luft i systemet, så underlättar du för dig själv.

4. Prioritera dig själv

Även om livet runtomkring är stressigt, se till att hålla fast vid dina goda vanor. Om det sedan är att pilla i trädgården eller springa marathon spelar inte så stor roll, bara de inte prioriteras bort. Se också till att göra pulshöjande aktiviteter minst tre gånger i veckan, så att hjärta får jobba och du får ut lite endorfiner, det mår både kropp och själ gott av. Se till så att kroppen får arbeta medan hjärnan får vila (det betyder att det inte är någon vidare återhämtning att landa i soffan och köra seriemaraton).

5. Gå i terapi

Det finns bra terapi med olika typer av samtalsterapeuter som kan hjälpa till med ångest, depression, stresshantering och höga krav på sig själv. Ta hjälp av dem, de finns där för att du ska må så bra som möjligt. Det är inte en svaghet att gå till en terapeut, det är att ta ansvar för sig själv. 

6. Var inte ett offer

Kanske en provokativ rubrik, men ändå sann för många. Med tillräckligt mycket nedtryckningar av orimliga chefer, stress på jobbet och tyngden av all världens problem på sina axlar blir känslan till slut för många att det inte finns något de kan göra åt sin situation. Det finns det trots allt för de allra, allra flesta. Säg upp dig. Säg ifrån på arbetet. Kontakta en samtalsterapeut för att lära dig hantera stress och ångest. Ät, sov, träna, och vila. GÖR NÅGONTING för att förändra din situation. Oavsett sjukskrivning, diagnos, och terapi så kommer din livssituation alltid att vara upp till dig att hantera – ingen läkare, sambo, eller magisk fe kommer att förändra det åt dig. Ta ansvar. Du kan aldrig bli sjukskriven från ditt liv, det kommer ändå alltid att vänta på dig när du tar dig ur soffan. Ändra dina egna förutsättningar.

Sammanfattning

Varför så många blir utmattade är ett mångfacetterat problem där det inte finns några enkla lösningar. Det var och en av oss kan göra är att ta ansvar för oss själva, på olika sätt enligt förslag ovan. Har du fler förslag och funderingar? Dela gärna med dig.

Dela:
Vad gör vi för fel? – del 1 av 2

Vad gör vi för fel? – del 1 av 2

Minst en av mina kollegor är på väg att gå sönder.

I princip varje dag sitter jag — i telefon eller live — med patienter som behöver sjukskrivning för utmattning. De kan vara anställda som städerskor, eller som ingenjörer på SAAB, som lärare eller som personalchefer på privata företag.

Jag kommer till förskolan, och yngsta dotterns favorit-förskolelärare håller på att gå in i väggen.

32-årig kvinna som söker p g a försämrat mående. Har ångest, har haft det i många år, tar sig uttryck i att hjärtat rusar, svettningar, och yrselkänsla. Mycket stress i livet, arbetar 100% som socialsekreterare med få möjligheter till återhämtning. Flera kollegor är sjukskrivna, vilket ytterligare ökat arbetsbördan. Lever med make och har två barn, 3 och 7 år gamla. Söker idag p g a att hon inte känner att situationen är hållbar längre. Beskriver koncentrationssvårigheter i form av att hon har svårt att följa instruktioner, svårt att hänga med i samtal och mycket svårt vid möten då många pratar. Får ökad ångest av att hon inte orkar fokusera. Ökad trötthet, somnar efter jobbet. Kan ha problem att somna för natten, men sover sedan relativt bra. Tränar inte sedan ett halvår tillbaka, det har inte hunnits med, brukade tidigare löpträna ett par gånger i veckan.

(Journalanteckning för en typpatient, uppdiktad men ej på något sätt osannolik)

Var jag än vänder mig, så lever folk med en fullständigt ohållbar livssituation. Även om det i enstaka fall handlar om att familjesituationen är kaos (barn med bokstavsdiagnoser eller svåra problem, folk som är mitt i en skilsmässa eller annat tufft) är det mest jobbet.

Jobbet där cheferna inte lyssnar. Där arbetsbelastningen hade krävt att man klonade sig själv, för att det saknas minst en heltidsanställd. En person jag pratade med sa, ”Ja, egentligen är det ju två tjänster, men min kollega är sjukskriven, och företaget vill inte ta in en ersättare, så då förväntar de sig att jag gör bådas jobb.” Jobb där hela personalstyrkan bytts ut under det senaste året, där sjukskrivningstalen är bisarrt höga och där cheferna byts ut i lika hög hastighet. Förändringar genomförs utan förankring i personalstyrkan.

Och det gäller inte bara det offentliga, jag har patienter — som nämnt ovan — från såväl stora som små privata företag också.

Vem blir utmattad?

Vad skiljer de som får utmattningssyndromet från de som klarar sig undan det? Jag har funderat mycket på det och givetvis är det inte en enda faktor som ligger bakom. Här är några faktorer jag tror bidrar:

1. Duktig flicka-syndromet

Kvinnor är kraftigt överrepresenterade i utmattningsstatistiken – men Duktig flicka-syndromet drabbar även män. Personer med detta syndrom kräver perfektion av sig själv. När kollegor inte utför sina arbetsuppgifter till fullo, tar dessa personer ofta på sig att fixa kollegornas arbete. Vilka krav som än öses på personen så svarar de med ett (allt tröttare) leende. När tiden inte räcker till ökar man tempot, vilket fungerar till en viss gräns, men vilket kommer med en stor kostnad till slut. Duktiga flickor har extremt höga krav på sig själv.

2. Vidhållandet av hälsosamma aktiviteter

Träning, promenader, trädgårdsarbete, pyssel med en motorcykel, ridning, eller vad man nu finner avslappnande och rejuvenerande är livsviktiga för oss. Att äta ordentligt och ha tid för återhämtning — gärna sådan där kroppen får jobba medan hjärnan får vila — tror jag skiljer utmattningspatienter (som har sorterat bort dessa delar till förmån för att hinna med ytterligare ”nödvändiga” arbetsuppgifter) från de som inte blir utmattade.

3. Övrig livssituation

Detta hänger samman med Duktig flicka-syndromet, där det ofta blir tydligt att utöver perfektionen de önskar uppnå på jobb, så har man också stora krav på sig själv i livet i övrigt. Man har barn som har problem och/eller bokstavsdiagnoser, en kärleksrelation som inte är bra, eller en relation till ett ex efter en skilsmässa som inte fungerar, man är fotbollstränare för barnens fotbollslag, klassförälder, har sjuka åldrande föräldrar som behöver tid och omsorg — och så vidare. Exemplen är otaliga. Det är få av mina patienter som inte har något ytterligare i bagaget, även om det som sagt är arbetssituationen som är det främsta problemet. Det betyder inte att personer som undviker utmattningssyndromet har perfekta liv i övrigt, men att kombinationen av deras arbetssituation, deras egen syn på arbetet, och deras hantering av livssituationen i övrigt är annorlunda.

4. Tidigare utmattningssyndrom ger ökad risk för nytt utmattningssyndrom

Detta verkar vara på grund av två olika delar: (1) för att en utmattning faktiskt verkar ge förändringar i hur hjärnan fungerar, men också (2) för att många utmattningspatienter försöker komma tillbaka till det liv de hade innan — och det livet gjorde dem utmattade. Här gäller definitivt citatet ”Galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig olika resultat” som Albert Einstein ska ha sagt. Många är helt fokuserade på att de ska återgå till samma heltidsjobb som de hade innan utmattningen, och blir förvånade att de sedan får ett nytt utmattningssyndrom, även om det egentligen är helt naturligt eftersom ingenting har förändrats.

5. Höga krav på hur livet ska se ut

Många, framför allt i den yngre generationen utmattningspatienter, har extremt höga krav på hur deras liv ska se ut. Vad som ska hinnas med, hur hemmet ska se ut, hur man själv ska se ut, att barnen ska käka eko-mat och inte gå långa dagar på förskolan, och så vidare. Även de utan barn har höga krav på vad de förväntar sig av livet. Det ska vara Instagram-perfekt, och faktum är att livet inte är Instagram-perfekt. När denna kollision sker kan de med höga krav reagera med ännu högre krav (för att det är man själv som misslyckats), vilket leder till en ond cirkel.

I del 2 kommer jag diskutera vad vi kan göra åt utmattning och psykisk ohälsa och allt det för med sig.

Dela: