Ny diskmaskin

Ny diskmaskin

För någon vecka sedan slog jordfelsbrytaren till två gånger hemma hos oss. Allt blev mörkt och tyst. Det enda jag hade igång i maskinväg var diskmaskinen, så efter andra gången stängde jag av den och sedan slog inte jordfelsbrytaren till igen. Man kunde därmed börja misstänka vari problemet låg.

Dagen därpå utlöstes vårt väldigt nya vattenlarm. Jag har länge velat ha vattenlarm (för att vattenläckor är mycket, mycket vanligare än brand och kan orsaka väldigt stor skada även om de sällan är dödliga som brand kan vara) och vi installerade det fem dagar innan jordfelsbrytaren började bråka. Vi har bytt larm för hela huset till Verisure, och de har ett smidigt litet vattenlarm som man kan koppla på resten av larmet.

Det visade sig att diskmaskinen läckte, givetvis. Det var ingen jättestor läcka, men det var vatten under den och under diskbänken (trots att vi har ett sånt där skydd under hade det läckt genom ett av hörnen ut under diskhon).

Vi kastade ut den gamla och åkte och köpte en ny.

I det här fallet var det inte det minsta aktuellt för mig att sitta och titta på Marketplace efter någon begagnad historia. Den förra diskmaskinen är från 2007, och förhoppningsvis håller den nya nu i ytterligare 10-15 år. Då får den gärna vara ny så att vi slipper böket med att byta igen.

Och jag är så tacksam över vår kontroll över vår ekonomi, att vi bara kan åka och köpa en ny diskmaskin när det behövs. Vi köpte ingen lyxvariant, utan en lagom bra som kostade lagom mycket. Men 27% av svenska folket klarar inte en oväntad utgift på 5 000 kr enligt en rapport i höstas. Var femte svensk klarar inte en oväntad utgift på 3 000 kr.

Ibland kan jag fundera över om jag ska lugna mig lite med kollen och målen och allt, men vid sådana här tillfällen känns det extra tydligt varför jag lägger ner en hel del tid på att ha koll på slantarna. Det känns väldigt skönt att inte behöva ta diskmaskinen på avbetalning med någon horribel ränta, eller behöva ligga sömnlös mitt i natten för att jag inte vet hur vi ska betala den, och jag önskar att alla kunde få ha den tryggheten.

17 175 kr

17 175 kr

17 175 kr.

Enligt Swedbank är det så mycket vi ska kunna spara varje månad, sett till att vi har bil, barn och hus.

Det är inte jätteförvånande direkt, att deras undersökning visar att sammanboende utan barn i bostadsrätt är de som kan spara mest (“DINK” – double income, no kids – har ju generellt det bäst förspänt) medan ensamstående med barn har minst sparutrymme.  DINKarna kan spara 48% av sin disponibla inkomst, medan den senare kategorin anses kunna spara (eller ha över till annan konsumtion än levnadskostnaderna) 16%.

Den långa rapporten finns här.

Levnadskostnader

Swedbanks beskrivning av levnadskostnaderna de räknat med:

Rimliga levnadskostnader är kostnader för mat, kläder, skor, hygien och hälsovård samt kostnader för att resa till arbetet och för att ha barnen på förskola eller fritids. Till levnadskostnaderna hör också kostnader för möbler, vitvaror, mobiltelefon, dator, TV och internet. Här finns även kostnader för sport och fritid samt kostnader för försäkringar och akassa. I våra kalkyler av levnadskostnader utgår vi inte ifrån en miniminivå.

Man räknar med 2 770 kr per vuxen och månad i matkostnad, vilket definitivt inte är någon låg matkostnad. Man utgår från maxtaxa för barnomsorg, 30-dagarskort för resor i kommunen (dock inte året runt, utan delar av året går man utan och kanske cyklar eller har semester), att det finns olycksfalls-, sjuk- och livförsäkringar samt barnförsäkring, och så vidare. Det är inte på något sätt minimum.

Sparande

Generellt säger man att familjer ska kunna spara typ 20 000 kr. De allra flesta lär tycka att det är mycket, medan vi som skriver och läser och lyssnar på finansbloggar och -poddar förmodligen inte tycker att det är lika extremt. Att spara ens 16% av sin inkomst är något många tycker är omöjligt, oavsett barn och boendestatus. Sen är det givetvis så att denna post inte bara är tänkt för sparande, utan definieras så här:

Posten sparande och övrig konsumtion ska räcka till kostnader för semesterresor, restaurangbesök och lite dyrare nöjen. Den här posten ska även räcka till olika typer av sparande som sparande till pension eller till köp av bil eller båt.

Vad gäller inkomst är det inte någon extremhög inkomst de räknat med, men heller inte någon miniminivå. T ex för sammanboende med två barn:

Familjen har en disponibel inkomst som är 108 procent av den disponibla inkomsten för två vuxna oavsett om de har barn eller ej. Källa är SCB:s tabell ”Disponibel inkomst för hushåll efter hushållstyp, hushållsföreståndarens ålder samt förändring i procent.

De avslutar med att tycka att det inte borde vara något problem för i princip något hushåll att spara minst 10% av sin disponibla inkomst. Lite “lagom” som slutsats, för egentligen visar de med sina siffror att den stora majoriteten kan spara mycket mer. Men de flesta har inte lust med uppskjuten belöning, utan vill ha allt nu, nu, NU. Och då blir det inte så mycket sparande, utan det blir semesterresor och fina bilar och nya kläder och besök på nagelsalongen och allt annat.

Men det är kul med en rapport som försöker sig på att göra en bedömning om vad vi borde kunna spara, utan att lägga till att man “förstår” att folk vill ha än det ena, än det andra precis nu.

Är vi så duktiga som det verkar?

Är vi så duktiga som det verkar?

Ibland tittar jag på vår ekonomi och undrar om vi ens ”får” vara med i FIRE-gänget. Medan andra gör allt för att använda överblivet virke för att bygga nya fräcka grejer, eller flyttar för att minska boendekostnaderna, eller käkar bönor och annat billigt för att hålla matkostnaderna nere så bygger vi ett uterum som kom som byggsats, vi vill absolut inte flytta härifrån trots att det säkert skulle bli billigare på en annan plats, och vi äter kött flera gånger i veckan.

Ska vi bli ekonomiskt fria kommer det ta ytterligare ett decennium, sett till våra nuvarande utgifter och inkomster.

Vi kan hålla en hög sparkvot eftersom vi har höga inkomster. Inte så att de är extrema på något sätt – vi jobbar trots allt inom regionen, inte privat – men de är bra. Skulle jag bli ensamstående skulle livet inte alls vara lika enkelt (sett utifrån lön, sparpengar och försäkringar skulle göra att det fungerade bra ändå, det är ju trots allt sådan trygghet vi sparar till).

Vi håller drygt femtio procents sparkvot, men det känns ändå inte som att vi är tillräckligt FI(RE)-iga ibland för att få ”vara med”. Det är helt och hållet något i mitt eget huvud, ingen som sagt något, men tankarna finns där ändå.

För den delen så planerar vi ju inte att gå i pension alldeles oavsett om vi blir ekonomiskt fria.

ChooseFI brukar säga att FI(RE) inte är ett one-size-fits-all, utan en serie medvetna val för att ta sig till den plats man vill komma. Vad man vill nå och hur man når dit är olika för olika personer och familjer. Det är nog det mest hälsosamma sättet att se på det. Vi har vår väg att följa, vi lägger pengar på de saker vi tycker är viktiga och ger en ökad livskvalitet – inklusive ett fantastiskt uterum som vi använder dagligen, kött till middagen, eller att vi bor kvar i huset vi tycker så mycket om.

Så med den definitionen ”får” vi vara med, även om känslan är att vi inte följer FI(RE)-vägen.

Känner ni er som en del av FI(RE)-rörelsen? Vill ni vara en del av den?

För miljöns skull

För miljöns skull

Vi lyssnade på Greta Thunbergs sommarprat. Jag kan inte påstå att jag är något fan av henne, i mina ögon framstår hon som en bortskämd, arg unge större delen av tiden. Sommarpratet var bra, även om det var lite bipolärt – å ena sidan tyckte hon att vi ska ha hopp, å andra sidan är det redan för sent, om man köper hennes inställning till klimatet.

Varför åker hon jorden runt och pratar klimat? För att ”folk inte lyssnar på experter” och då är det upp till henne. Problemet är att när hon närmar sig slutet och börjar prata om hur vi ska lösa problemen, då har hon inte ett enda konkret förslag. Detta säger hon själv är på grund av att vi ska ”lyssna på experterna”, inte på henne – trots att hon precis konstaterade att hon gör allt hon gör för att vi inte lyssnar på experterna. Då borde ju hon verkligen ta tillfället i akt och förklara vilka förändringar ”experterna” vill att vi ska genomföra. Som det är känns sommarpratet som del ett där del två saknas.

I vilket fall som helst fick sommarpratet oss att börja diskutera vad vi vill göra mer i just vår familj för att hjälpa miljön (miljön, snarare än klimatet).

Investeringar och välgörenhet

Vi funderar över våra investeringar och om vi i större utsträckning kan öka i sådant som är hållbart. Till exempel är Tomra är en av våra favoriter, och en aktie vi kommer fortsätta investera i. Samtidigt går det definitivt att argumentera för att aktieköp inte är det mest inflytelserika sättet att påverka, med tanke på att om inte vi köper aktierna så kommer någon annan göra det.

Ett annat sätt är att skänka pengar till organisationer som gör positiva saker. Själv är jag mest inne på havet och att på ett eller annat sätt hjälpa till att rensa vattnet på plast, och jag ska se om jag hittar någon organisation som jag vill stötta (4ocean ligger nära till hands). Jag tänkte också att jag ska ta med barnen ut med soppåsar och diskhandskar och hjälpa till att plocka skräp, för att göra något rent konkret (om det blir på en strand eller i annan natur återstår att se).

Något vi redan investerar i är Trine, som lånar ut pengar till företag som i sin tur säljer solceller i fattiga länder till personer som inte h

Hushållet

I det dagliga hushållet har vi på grund av mitt ekonomiintresse gjort många förändringar som är positiva för miljön. Alla kläder till barnen och den stora majoriteten av kläder till mig köps begagnade. Leksaker, pussel, cyklar och så vidare köps i så stor utsträckning som möjligt begagnat.

Över lag har vår konsumtion gått ner kraftigt. Saker som går sönder lagas. I möjligaste mån lånar vi grejer vi behöver – vilket fungerar bra när hela makens familj bor i samma stad, liksom en massa kompisar. Delningsekonomi är något jag verkligen gillar. Vi återvinner så mycket det bara går till ”rätt” ställe när vi väl måste slänga, och jag säljer på Marketplace, Blocket, och Sellpy.

Mat har vi gått över till att köpa mycket mer efter vad som är i säsong än vi gjorde tidigare, och allt kött vi köper är svenskt. Vi skulle absolut kunna äta mer vegetariskt men resten av familjen är inte så pigga på det. Vi tar alltid med flergångspåsar till affären (även om det vid det här laget definitivt är mer av ekonomiska skäl än för att jag tror att det här i Sverige gör någon som helst skillnad).

Vi odlar mycket själva och arbetar mycket för att vår trädgård ska vara ett härligt näringstillhåll för pollinatörer, med många blommor och växter av olika slag och i olika färger. Vi tar om hand precis allt trädgården producerar och istället för att köpa prylar/vin/blommor när vi går bort ger vi bort våra sylter, safter, marmelader, och geléer, ibland ihop med ett hembakt bröd. Vi samlar vatten vilket dagligen blir åtminstone trettio liter att vattna i trädgården – nu när vi är hemma mycket är kan det vara det tredubbla eller mer.

Resor

Corona har för oss liksom för alla andra inneburit att vi stannat hemma och resor både kort och långt har ställts in. När Coronarestriktionerna lägger sig kommer vi börja resa igen. Och till skillnad från Thunberg, som kan veckor på att åka segelbåt över Atlanten, har inte vi den möjligheten (eller önskan för den delen, med tanke på hur sjösjuk jag blir och hur små barn vi har). Vi kommer fortsätta flyga. När barnen blir större kan jag tänka mig att ta en tågresa genom Europa för den upplevelsens skull, men flyg kommer finnas kvar som resesätt.

Bilen står stilla mesta tiden, men vi har svårt att se att vi kan eller vill göra oss av med den. Vi åker bil när vi behöver, men cyklar och går gärna. Jag har införskaffat en elcykel som gjort att valet att ta cykeln blivit ännu mer attraktivt. Vi ska tänka ännu mer på att inte ta bilen, framför allt vid kortare resor, och fundera över alternativ.

Sammanfattning

Det finns mer att göra. Investera i företag vi tycker är hållbara, skänka pengar och hjälpa till i organisationer som gör gott, äta mer vegetariskt, minska konsumtionen ytterligare, resa på andra sätt, och så vidare…

Vad gör ni för insatser för miljön?

Värdet av en manikyr

Värdet av en manikyr

Choose FI-podden har börjat med case studies. Istället för att bara intervjua folk som nått FI(ev RE) om sin resa mot sin finansiella frihet har de börjat intervjua folk som bara precis påbörjat sin resa. Jag gillar greppet, det är rolig omväxling mot att bara höra om hur det var i backspegeln. Dessutom hjälper de till med beräkningarna för vad folk behöver för att bli FI, de diskuterar var i deras budgetar man kan kapa, vad tusen kronor i utgiftsminskning innebär för FI-talet, och så vidare.

I ett av avsnitten intervjuades en tjej som fick frågan om något ändrats av pandemiåtgärderna. Eftersom hon var baserad någonstans i USA har de ju haft mer långtgående interventioner än vi i Sverige. Det här citatet fastnade hos mig:

(…) during COVID, myself and many other people, we’re all faced with, I can’t get my eyelashes done, I can’t get my eyebrows done. I really, really need to get my hair done. I can’t get a manicure, I can’t get a pedicure. And guess what, we all managed to figure it out ourselves. I pulled out those tweezers. And when you think of those expenses, arguably, I think I saved like $1,000 in the last seven, eight weeks of personal grooming that I chose not to do because you couldn’t get it. And I managed just fine. I look the same. In fact, I’m blonder, I look better.

$1000 motsvarar ungefär 8 500 kr idag i Sverige. Plus/minus lite beroende på dag. Men i vilket fall som helst – det är enorma summor den här tjejen lägger på att fixa ögonbrynen och naglarna. Eftersom hon säger att hon är blondare kan man ju gissa at hon även fixar håret själv nu.

(Samma tjej tyckte att $500-600 för en bilbarnstol också var rimligt, för det var den säkraste. Brad och Jonathan försökte men lyckades inte få henne på andra tankar…)

Hur mycket pengar ägnar vi åt att andra ska göra oss ”vackrare”? IGMR skrev nyligen om peak stuff, peak crap, men jag tror ärligt talat inte att det stannar vid grejer. Grejerna är visserligen det som är mest utmattande för vår planet, men annat påverkar också vår ekonomi i stor utsträckning. Både kvinnor och män ska se ut på ett visst sätt och skönhetsindustrin är ytterligare ett ställe där det rullar helt enorma pengar (enbart i Sverige rullar det 20 miljarder kronor årligen). Ögonfransförängning, manikyr, pedikyr, frisör (ett avsnitt av jag tror det var How to money berättade en tjej att hennes ”splurge” är att gå till en frisör och få håret professionellt fönat), vaxning, spray-tan, ansiktsbehandlingar, Botox-injektioner, och så vidare och så vidare hela vägen till ”skönhetsoperationer”.

Och vad verkar folk upptäcka när det inte längre går att få alla dessa saker gjorda? Att de var överflödiga. Att det inte behövs.

Jag fick en fin komplimang för ett par veckor sedan, då en bekant frågade vilken frisör jag går till eftersom jag har så fint hår. När jag förklarade att jag färgar själv, låter mamma klippa håret nån gång då och då, och går till frisören för mer frisyr-klipp typ en gång var artonde månad, då såg hon ganska förvånad ut. För makens del klipper jag honom med trimmer och sax, vilket sparar oss runt 250-300 kr var sjätte vecka (han är nöjdare med det här upplägget eftersom han inte måste försöka få tid hos frisören, och jag klipper honom oftare än han gick dit vilket gör att frisyren hålls i bättre skick). Längdinställningen för trimmern gick sönder igår efter ett par års användning och en ny kostar ca 300 kr vilket kändes dyrt – men som maken konstaterade motsvarar det faktiskt bara en klippning hos frisören.

Jag tror det är mycket här i världen vi behöver fundera över om det är nödvändigt eller ej, varesig det gäller prylar eller vanor.

Om man har 25 000 kr i lön har man ut knappt 20 000 (enligt en onlinekalkylator). Baserat på 40 timmars arbetsvecka blir det runt 125 kr i timmen. Lite snabb googling ger att en enkel manikyr kostar runt 450 kr i Linköping (priserna varierar säkert avsevärt mellan städer, men jag tar det som exempel). Är det värt 3,5 timmes arbete för att få den där manikyren gjord? Det är dessutom en väldigt enkel beräkning av timlön, här har jag skrivit mer om hur det kanske borde beräknas.

Det är givetvis så att man får välja att ha kvar saker i sitt liv som man lägger pengar på. Strävan för de allra flesta av oss är inte att gå mot noll i utgifter. Men många – även jag själv – mår bra av att tänka efter en gång till innan.

Vad har du som du väljer att fortsätta lägga pengar på? Vad har du valt bort efter att ha funderat på saken?

Rätten till en bostadsrätt

Rätten till en bostadsrätt

SVT gör en serie om bostadssituationen i Sverige. Mest är det snyftartiklar i stil med “De bor fem personer i en trea” och liknande, men den här artikeln fångade mitt öga för att det var faktiskt ett annat perspektiv.

Emil är 21 år gammal och förra året köpte han sitt hus. 125 m2 i Kopparberg, med garage och källare. Mystifierade frågar SVT hur detta gick till, hur kunde han köpa sitt eget hus som 20-åring?

– Det handlar om att jobba och spara. Man måste prioritera rätt saker. Har man det rätta psyket tillräckligt länge, då kommer man till slut ha råd med ett bra hus.

En annan är 26-åringen Johan som köpte sin gård i Hylte kommun. Det är billigare att bo på landsbygden och eftersom han började spara som tonåring för att kunna köpa sitt drömhem gick det vägen.

Härligt att SVT väljer att ta in åtminstone någon som ser på saken som en prioriteringsfråga.

Man får ju spara pengar hela sitt liv för en etta“, tycker en 22-årig Wilma, för att få ihop till en kontantinsats på 240 000 kr. Nå, lite tidigare än så tycker jag att man borde kunna nå en kvarts miljon, men det är väl bara jag. Det kanske också bara är jag, men det låter underförstått av Wilmas uttalande som att man borde få pengarna i handen när man fyller 18 så att man kan köpa sig sin lägenhet. I vilket fall som helst ska man inte behöva spara ihop till det.

Det är lustigt hur olika ungdomarna resonerar – Johan och Emil å ena sidan, Wilma å andra sidan.

Ska det vara en rättighet att kunna köpa sig ett boende som tjugoåring? Om man svarar ja på den frågan, då blir nästa fråga hur det ska gå till. Tänker man sig att alla tjugoåringar ska ha rätt att låna (skuldsätta sig) obegränsat? Ska man skapa en parallell marknad för de som inte är lika väl bemedlade som andra, så att det finns boenden som bara de mindre bemedlade kan köpa? Ska man sätta tak för hur mycket lägenheter får kosta? Ska man lotta ut boendena istället?

Visst borde det förmodligen byggas mer – men de centrala, fina lägenheterna kommer inte att bli särskilt många fler även om städerna breder ut sig mer, och stora boenden för stora familjer kommer alltid att vara dyra.