Månadsavstämning: september 2020

Månadsavstämning: september 2020

Hej och hå vilka katastrofmånader som kommer ibland. En sparkvot på 7 % – yep. Sämsta månaden sedan jag började mäta. Visst finns det förklaringar, men det är ju inte utan att jag tittar på siffrorna och river mitt hår en aning. Även om vi förra månaden nådde upp till årets sparmål (insåg jag i efterhand), även om portföljen är på nytt ATH (all time high), och även om de saker pengarna runnit iväg på är bra, vettiga saker som jag har full kontroll på.

Inkomster

En ytterst medelmåttig månad inkomstmässigt med en bra bit under årssnittet i total nettoinkomst. Förutom de sedvanliga lönerna så var det lite VAB som betalades från Försäkringskassan, några medicinkompendier sålda, och pengar jag fick tillbaka från förra månadens utlägg på ett träningskort (efter denna återbetalning genom friskvårdsbidraget kostade ett års träningskort på Nordic Wellness mig 100 kr, vilket jag tycker är en helt rimlig peng…).

Utgifter

Den största utgiften är cykelförrådet vi nu väntar på ska levereras. Jag har dels tröttnat på att cyklarna ska stå ute i ur och skur och därmed sannolikt får en kortare livslängd än om de står skyddade, dels trött på att äldsta dottern (och jag själv) blir irriterad på blöt sadel på morgonen, och dels att det ser så skräpigt ut när cyklarna står längs huskanten. Eftersom cykelförrådet kommer synas från vardagsrummets stora fönster var det inte aktuellt att bygga något litet skjul i trä och korrugerad plåt, utan vi valde att köpa ett betydligt finare och därmed dyrare. Detta står för en stor kaka av månadens utgifter. Ovanpå det köpte vi årskort till Kolmården under deras årskortsvecka, vilket innebär att de är 50 % billigare än vanligt. Med detta räcker det med typ 1,3 besök så har det betalat sig, och eftersom vi är där minst 4-5 gånger per år är det väldigt värt. Vi har också betalt makens livförsäkring, samt delbetalat en resa som kanske eller kanske inte blir av – men blir den inte av är ju avbokningsreglerna mycket generösa för närvarande. Slutligen köpte vi Cmore för 8 månader framöver eftersom det var ett billigare månadspris än annars, och det är enbart för att maken vill se hockeyn. I Corona-tider får de ju inte gå dit live, så då är det här bästa lösningen, om än att det är en streamingtjänst jag i övrigt helst hade sluppit.

Matkostnaderna landade på rimliga 4 300 kr plus en femhundring i utemat, vilket jag är mycket nöjd med. Övrigtkategorin, som under sommaren rusat iväg flera gånger, landade på 4 700 kr, vilket även det känns bra.

Men totalt sett blev alltså sparkvoten 7 %, vilket jag inte är nöjd med och vilket är långt, långt ifrån målet om 40%. Nya tag nästa månad. Sett över året snittar vi 45 % per månad just nu.

Investeringar

Den här månaden trillade det in utdelningar, vilket känns som att det nästan är första gången det här året. Vi kommer absolut inte upp till målet vi satte pre-Corona vid årsskiftet, men det är alltid trevligt när det plingar till i mobilen.

Under månaden har jag pysslat med en flytt av våra fonder från Avanza till Savr. Savr har betydligt lägre fondavgifter, vilket gör det framför allt på sikt är mycket värt att flytta. Savr har en plattformsavgift men även med den inräknad (vilket den är i alla fondavgifter som presenteras där) har de flesta fonder en lägre, i många fall väsentligt lägre, avgift. Både mina och makens fonder och barnens fonder flyttas, bortsett från Avanza Global som givetvis inte finns på Savr. Planerar ett inlägg framöver om Savr.

Hälsa

Bortsett från VAB med ett snorigt men i övrigt friskt barn har vi haft en bra månad. En mindre utgift både i augusti och september har varit medlemskap i Viktväktarna, vilket för egen del lett till en viktnedgång på 7 kg, vilket är åter till pre-gravidvikt och där är jag mycket nöjd. Både jag och maken trivs bra med Viktväktarna, gillar maten och strategin. Vi har dessutom båda kommit igång med träningen ordentligt, där jag återupptäckt BodyCombat som jag gick på när jag var yngre men nu inte deltagit i på många år. Med en tioårig “karriär” i ju-jutsu känns mycket igen och det är riktigt roligt. Maken har för övrigt gått ner 10 kg och vi hejar på varandra hela tiden.

Skrivande

Efter en hel del funderingar har jag nu börjat översätta min roman till engelska, detta efter att ha accepterat att publiken för svensk fantasy är minimal, medan den på engelska är betydligt större. Det är roligare än väntat att översätta och texten förbättras ytterligare av verktyget ProWritingAid som jag fick tillgång till (värvningslänk; om du köper via länken får bloggen en liten slant). Rekommenderas varmt. Jag är nu på femte kapitlet – det går ganska långsamt, men det går framåt. Jag har också haft en testläsare som läst manuset, och jag har skrivit om två kapitel efter förslag, vilket jag känner lyfte boken ytterligare.

Bloggen

Knappt 7 000 besökare under september (6 972 för att vara exakt). Jämfört med samma månad förra året har antalet besökare ökat med 40%, så det är ju himla trevligt. Jag fortsätter med två inlägg i veckan och har kämpat på bakom kulisserna med olika plugins som inte riktigt fungerat som jag önskat.

Populäraste inläggen:

  1. Sanningar om sig själv
  2. Klädkostnader enligt Konsumentverket
  3. Kära pengar
  4. Recension: Genusdoktrinen
  5. Att vara doktor på vårdcentralen
Dela:
Vad gör vi för fel? – del 2 av 2

Vad gör vi för fel? – del 2 av 2

Jag började skriva om utmattningssyndrom och vem som blir utmattad i del 1. Här fortsätter jag med mina tankar på området.

Så vad gör vi åt det?

Det här är knäckfrågan. The million dollar question. Eller säkert miljard-frågan, för sjukskrivningarna för utmattning kostar samhället enorma summor. I många fall är det arbetgivarens ansvar att förändra arbetsplatsen och -uppgifterna, det är systemfel med offentliga verksamheter med alldeles för lite resurser och samma i privata företag som vinstmaximerar, och så vidare. Samtidigt kommer många av dessa saker inte att ske, och de gör dessutom varken till eller från för den enskilda individen som är på väg mot eller redan utmattad. Så vad kan vi som enskilda individer göra? Här är några tankar:

1. Frångå heltidsnormen

Heltidsnormen är inte en norm som utvecklats för att det är det bästa för människor — det har satts av samhället för att det är det bästa för samhället/staten/skatteintäkterna/produktionen. Det är inte det bästa för varje enskild individ. Varför ska vi jobba fem dagar i veckan för att vara lediga två? Varför ska vi försöka pressa in umgänget med våra partners och barn, vår träning, och allt annat vi behöver göra på kvällstid och på helgen? Ifrågasätt heltidsnormen.

2. Ekonomi som tillåter andra prioriteringar

Många ser det som ekonomiskt omöjligt att gå ner i arbetstid, att den livsstil de vant sig vid kräver den mängden lön in varje månad som de har med heltid. Jag brukar ibland ställa frågan hur de då ska klara av att vara hel- eller deltidssjukskrivna, om de vandrar hela vägen in i den famösa väggen. Då påverkas ju ekonomin högst avsevärt, och det utan att man själv har kontroll. Bättre då att lägga om på förhand och skapa utrymme. Många har inte ens tänkt tanken när jag börjar prata med dem om huruvida det är rimligt att jobba heltid. Är heltidsnormen något att fortsätta med? Vad kan man lägga om i ekonomin, vilka utgifter kan man dra ner på, för att istället kunna gå ner i tid? Att gå ner i tid och istället ha möjlighet att till exempel baka sitt eget bröd, träna ordentligt, och helt enkelt ta hand om sig kommer med tiden att spara ytterligare pengar.

3. Byta arbete

Rösta med fötterna — funkar inte arbetet för dig, så byt. Det finns andra, bättre jobb. Du har inte sålt din själ för att du skrivit på ditt anställningskontrakt, du har uppsägningstid precis som alla andra. Du “sviker” inte alla andra för att du säger upp dig — däremot tar du hand om det viktigaste du har: dig själv. Även för denna punkt är ekonomin viktig så skapa luft i systemet, så underlättar du för dig själv.

4. Prioritera dig själv

Även om livet runtomkring är stressigt, se till att hålla fast vid dina goda vanor. Om det sedan är att pilla i trädgården eller springa marathon spelar inte så stor roll, bara de inte prioriteras bort. Se också till att göra pulshöjande aktiviteter minst tre gånger i veckan, så att hjärta får jobba och du får ut lite endorfiner, det mår både kropp och själ gott av. Se till så att kroppen får arbeta medan hjärnan får vila (det betyder att det inte är någon vidare återhämtning att landa i soffan och köra seriemaraton).

5. Gå i terapi

Det finns bra terapi med olika typer av samtalsterapeuter som kan hjälpa till med ångest, depression, stresshantering och höga krav på sig själv. Ta hjälp av dem, de finns där för att du ska må så bra som möjligt. Det är inte en svaghet att gå till en terapeut, det är att ta ansvar för sig själv. 

6. Var inte ett offer

Kanske en provokativ rubrik, men ändå sann för många. Med tillräckligt mycket nedtryckningar av orimliga chefer, stress på jobbet och tyngden av all världens problem på sina axlar blir känslan till slut för många att det inte finns något de kan göra åt sin situation. Det finns det trots allt för de allra, allra flesta. Säg upp dig. Säg ifrån på arbetet. Kontakta en samtalsterapeut för att lära dig hantera stress och ångest. Ät, sov, träna, och vila. GÖR NÅGONTING för att förändra din situation. Oavsett sjukskrivning, diagnos, och terapi så kommer din livssituation alltid att vara upp till dig att hantera – ingen läkare, sambo, eller magisk fe kommer att förändra det åt dig. Ta ansvar. Du kan aldrig bli sjukskriven från ditt liv, det kommer ändå alltid att vänta på dig när du tar dig ur soffan. Ändra dina egna förutsättningar.

Sammanfattning

Varför så många blir utmattade är ett mångfacetterat problem där det inte finns några enkla lösningar. Det var och en av oss kan göra är att ta ansvar för oss själva, på olika sätt enligt förslag ovan. Har du fler förslag och funderingar? Dela gärna med dig.

Dela:
Vad gör vi för fel? – del 1 av 2

Vad gör vi för fel? – del 1 av 2

Minst en av mina kollegor är på väg att gå sönder.

I princip varje dag sitter jag — i telefon eller live — med patienter som behöver sjukskrivning för utmattning. De kan vara anställda som städerskor, eller som ingenjörer på SAAB, som lärare eller som personalchefer på privata företag.

Jag kommer till förskolan, och yngsta dotterns favorit-förskolelärare håller på att gå in i väggen.

32-årig kvinna som söker p g a försämrat mående. Har ångest, har haft det i många år, tar sig uttryck i att hjärtat rusar, svettningar, och yrselkänsla. Mycket stress i livet, arbetar 100% som socialsekreterare med få möjligheter till återhämtning. Flera kollegor är sjukskrivna, vilket ytterligare ökat arbetsbördan. Lever med make och har två barn, 3 och 7 år gamla. Söker idag p g a att hon inte känner att situationen är hållbar längre. Beskriver koncentrationssvårigheter i form av att hon har svårt att följa instruktioner, svårt att hänga med i samtal och mycket svårt vid möten då många pratar. Får ökad ångest av att hon inte orkar fokusera. Ökad trötthet, somnar efter jobbet. Kan ha problem att somna för natten, men sover sedan relativt bra. Tränar inte sedan ett halvår tillbaka, det har inte hunnits med, brukade tidigare löpträna ett par gånger i veckan.

(Journalanteckning för en typpatient, uppdiktad men ej på något sätt osannolik)

Var jag än vänder mig, så lever folk med en fullständigt ohållbar livssituation. Även om det i enstaka fall handlar om att familjesituationen är kaos (barn med bokstavsdiagnoser eller svåra problem, folk som är mitt i en skilsmässa eller annat tufft) är det mest jobbet.

Jobbet där cheferna inte lyssnar. Där arbetsbelastningen hade krävt att man klonade sig själv, för att det saknas minst en heltidsanställd. En person jag pratade med sa, “Ja, egentligen är det ju två tjänster, men min kollega är sjukskriven, och företaget vill inte ta in en ersättare, så då förväntar de sig att jag gör bådas jobb.” Jobb där hela personalstyrkan bytts ut under det senaste året, där sjukskrivningstalen är bisarrt höga och där cheferna byts ut i lika hög hastighet. Förändringar genomförs utan förankring i personalstyrkan.

Och det gäller inte bara det offentliga, jag har patienter — som nämnt ovan — från såväl stora som små privata företag också.

Vem blir utmattad?

Vad skiljer de som får utmattningssyndromet från de som klarar sig undan det? Jag har funderat mycket på det och givetvis är det inte en enda faktor som ligger bakom. Här är några faktorer jag tror bidrar:

1. Duktig flicka-syndromet

Kvinnor är kraftigt överrepresenterade i utmattningsstatistiken – men Duktig flicka-syndromet drabbar även män. Personer med detta syndrom kräver perfektion av sig själv. När kollegor inte utför sina arbetsuppgifter till fullo, tar dessa personer ofta på sig att fixa kollegornas arbete. Vilka krav som än öses på personen så svarar de med ett (allt tröttare) leende. När tiden inte räcker till ökar man tempot, vilket fungerar till en viss gräns, men vilket kommer med en stor kostnad till slut. Duktiga flickor har extremt höga krav på sig själv.

2. Vidhållandet av hälsosamma aktiviteter

Träning, promenader, trädgårdsarbete, pyssel med en motorcykel, ridning, eller vad man nu finner avslappnande och rejuvenerande är livsviktiga för oss. Att äta ordentligt och ha tid för återhämtning — gärna sådan där kroppen får jobba medan hjärnan får vila — tror jag skiljer utmattningspatienter (som har sorterat bort dessa delar till förmån för att hinna med ytterligare “nödvändiga” arbetsuppgifter) från de som inte blir utmattade.

3. Övrig livssituation

Detta hänger samman med Duktig flicka-syndromet, där det ofta blir tydligt att utöver perfektionen de önskar uppnå på jobb, så har man också stora krav på sig själv i livet i övrigt. Man har barn som har problem och/eller bokstavsdiagnoser, en kärleksrelation som inte är bra, eller en relation till ett ex efter en skilsmässa som inte fungerar, man är fotbollstränare för barnens fotbollslag, klassförälder, har sjuka åldrande föräldrar som behöver tid och omsorg — och så vidare. Exemplen är otaliga. Det är få av mina patienter som inte har något ytterligare i bagaget, även om det som sagt är arbetssituationen som är det främsta problemet. Det betyder inte att personer som undviker utmattningssyndromet har perfekta liv i övrigt, men att kombinationen av deras arbetssituation, deras egen syn på arbetet, och deras hantering av livssituationen i övrigt är annorlunda.

4. Tidigare utmattningssyndrom ger ökad risk för nytt utmattningssyndrom

Detta verkar vara på grund av två olika delar: (1) för att en utmattning faktiskt verkar ge förändringar i hur hjärnan fungerar, men också (2) för att många utmattningspatienter försöker komma tillbaka till det liv de hade innan — och det livet gjorde dem utmattade. Här gäller definitivt citatet “Galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig olika resultat” som Albert Einstein ska ha sagt. Många är helt fokuserade på att de ska återgå till samma heltidsjobb som de hade innan utmattningen, och blir förvånade att de sedan får ett nytt utmattningssyndrom, även om det egentligen är helt naturligt eftersom ingenting har förändrats.

5. Höga krav på hur livet ska se ut

Många, framför allt i den yngre generationen utmattningspatienter, har extremt höga krav på hur deras liv ska se ut. Vad som ska hinnas med, hur hemmet ska se ut, hur man själv ska se ut, att barnen ska käka eko-mat och inte gå långa dagar på förskolan, och så vidare. Även de utan barn har höga krav på vad de förväntar sig av livet. Det ska vara Instagram-perfekt, och faktum är att livet inte är Instagram-perfekt. När denna kollision sker kan de med höga krav reagera med ännu högre krav (för att det är man själv som misslyckats), vilket leder till en ond cirkel.

I del 2 kommer jag diskutera vad vi kan göra åt utmattning och psykisk ohälsa och allt det för med sig.

Dela:
Förbered för döden – del 4: Barnen

Förbered för döden – del 4: Barnen

Vad händer med dina barn om du dör?

Finns det en annan förälder kommer denne givetvis att i första hand ta hand om barnet – men ibland finns det inte en annan förälder, och ibland går båda föräldrarna bort samtidigt. Vad händer då? I första hand kommer socialtjänsten i kommunen där barnet or se till att barnet blir omhändertaget, ibland – vanligast – finns det en släkting eller vän till familjen som känner barnet väl och kan ta hand om det inledningsvis, och ibland får barnet komma till ett jourhem.

Frågan om vem som tar hand om barnet på längre sikt om båda föräldrarna dör regleras av Föräldrabalken, som säger att rätten ska utnämna en eller två (om två måste de vara sambo eller gifta) särskilt förordnade vårdnadshavare. Vårdnadshavaren ska vara i lämpad för att ge barnet/barnen omvårdnad, trygghet och en god fostran. Socialnämnden gör en utredning och pratar med personer som känner barnet, såsom släktingar, syskon, förskole- eller skolpersonal, samt barnet själv.

Kan du välja vem som ska ta hand om ditt barn om båda föräldrarna dör? Nja är svaret – man kan uttrycka en önskan och så länge den personen inte av rätten anses olämplig, så kommer den att bli utsedd till vårdnadshavare. Barnets bästa kommer alltid i första hand, och står över föräldrarnas önskan.

Man måste inte skriva ner sitt önskemål för att det ska bli bindande, men det kommer vara betydligt lättare för den ni valt att visa på att det är just den personen ni önskar, om det står skrivet någonstans. Testamentet är ett bra ställe att nämna det. Står det inte skrivet någonstans kan ord stå mot ord, om någon annan motsätter sig valet av vårdnadshavare. Det finns inga formkrav för hur dokumentet ska se ut.

Om barnet har t ex komplicerade ekonomiska förhållanden, eller om den utsedda vårdnadshavaren inte har kompetens att förvalta barnets ekonomi, kan även en förmyndare behöva utses. I normalfallet är dock vårdnadshavare också förmyndare. På samma sätt som med vårdnadshavare kan föräldrarna lägga fram önskemål, också gärna i testamentet.

Med mitt dokument Viktigt att veta kan du underlätta ytterligare om det värsta händer och både du och den andra föräldern dör. I dokumentet kan du fylla i till exempel kontaktuppgifter till förskola och skola, information om ditt barns bästa kompisar och kontaktuppgifter till dem, information om allergier och läkemedel, morgon- och kvällsrutiner, med mera. Underlätta för dina efterlevande vid din död genom att planera innan.

Dela:
Att vara öppen med FI(RE)

Att vara öppen med FI(RE)

Frihetsmamman skrev ett inlägg om för- och nackdelarna med att vara öppen med sin strävan mot FIRE, och som vanligt skriver hon klokt.

Jag är ju helt öppen med min identitet här på bloggen. Jag skriver inte ut exakta summor vi har i utgifter, eller hur mycket vi sparar, men skulle någon av någon obegriplig anledning vara intresserad nog att börja gräva så skulle det ju knappast vara någon svårighet att få fram vad vi tjänar och därifrån räkna ut vad vi sparar. Men jag är inte så brydd, för jag förstår inte varför någon skulle göra det – och dessutom går det ju att göra även om man är ”anonym”, bara att det tar lite längre tid. Det var ju någon som utan större tidsåtgång kollade upp vem som ligger bakom Miljonär innan 30, till exempel.

I det vardagliga pratar jag ekonomi och sparande när jag får tillfälle. Det var bara någon vecka sedan jag kom in på saken med några underläkarkollegor (som jag måste säga sparar väldigt väl i ung ålder, jag var imponerad). Det höjdes förvisso på ögonbrynen när jag förklarade summorna vi normalt sett lägger undan, men det är mer utifrån att man som underläkare har en markant lägre lön jämfört med mig som snart ST och framför allt min man som specialist. Dessutom är flera av dem singlar.

Jag pratar också gärna om att minska ner arbetsgraden. Heltidsnormen är rätt bisarr, har jag insett, inte minst för småbarnsföräldrar, och jag har börjat prata om det med många runtom mig (och varenda en av patienterna med utmattningssymptom).

Tackar jag nej till lunch ute använder jag aldrig ”det är lite tight nu” eller någon annan variant på pengabrist som anledning, utan det är oftast ”nej tack” utan närmare specifikation – eller möjligen, ”nej, jag har en god matlåda som väntar på mig”. På vårt jobb är normen att alla har matlåda, så det är inte något avvikande. Läkargruppen är väl den som oftast går ut och äter, men det är inte normen. Och när jag vill så följer jag med – men det är väl valda tillfällen med utvalda personer, för att jag värdesätter egentid med de personerna.

Äldsta dottern, som förr eller senare säkert kommer önska sig dyrare, nya grejer – framför allt i klädväg – är vid fem års ålder helt inställd på det begagnade. Hon blir lika glad för begagnat som för nytt, eftersom det är nytt för henne. Jag berättar alltid stolt för andra föräldrar om (när) jag fyndat begagnade kläder, och det har fått till följd att folk lämnat kassar med utmärkta urväxta kläder till oss (när deras yngsta är samma ålder som vår äldsta), vilket gjort att yngsta dottern fått gott om knappt använda kläder.

Klädmässigt för egen del blir en allt större del av min allt mindre garderob Sellpy-köp, precis som barnens. På jobbet har jag ju fördelen av att ändå gå klädd i pyjamas, så jag och många andra cyklar till jobb i träningskläder eftersom det känns onödigt att klä upp sig för att lämna barn på förskolan.

Det underlättar förmodligen också att vi bor i hus, inte har någon gammal bil (men heller inget vrålåk), och att vi då och då åker iväg på sån där utskälld dussincharter för att vi tycker att det är himla trevligt. Utåt sett märks det således inte så mycket.

På det hela taget kan jag inte komma på några uppenbara negativa effekter av att vara öppen med vårt mål om FI. Vi är ju inte så inställda på RE-delen av FIRE eftersom vi båda vill fortsätta jobba med det vi gör. Jag gör det redan på 70% och trivs bra med det, det ger en god balans i vardagen. Samtalen jag haft om det har hittills mötts av ointresse, förståelse eller nyfikenhet – men aldrig hånskratt, tack och lov.

Mest av allt är kanske att vi trivs alldeles förträffligt med vårt nuvarande sparande, vad vi köper begagnat, vad vi väljer att lägga våra pengar på. Efter ett par år i FIRE-sfären känner jag att vi hittat en bra balans och det gör att det inte skulle göra något även om andra var negativa. Det är vårt liv och vårt val hur vi lever.

Dela: