Att vara öppen med FI(RE)

Att vara öppen med FI(RE)

Frihetsmamman skrev ett inlägg om för- och nackdelarna med att vara öppen med sin strävan mot FIRE, och som vanligt skriver hon klokt.

Jag är ju helt öppen med min identitet här på bloggen. Jag skriver inte ut exakta summor vi har i utgifter, eller hur mycket vi sparar, men skulle någon av någon obegriplig anledning vara intresserad nog att börja gräva så skulle det ju knappast vara någon svårighet att få fram vad vi tjänar och därifrån räkna ut vad vi sparar. Men jag är inte så brydd, för jag förstår inte varför någon skulle göra det – och dessutom går det ju att göra även om man är ”anonym”, bara att det tar lite längre tid. Det var ju någon som utan större tidsåtgång kollade upp vem som ligger bakom Miljonär innan 30, till exempel.

I det vardagliga pratar jag ekonomi och sparande när jag får tillfälle. Det var bara någon vecka sedan jag kom in på saken med några underläkarkollegor (som jag måste säga sparar väldigt väl i ung ålder, jag var imponerad). Det höjdes förvisso på ögonbrynen när jag förklarade summorna vi normalt sett lägger undan, men det är mer utifrån att man som underläkare har en markant lägre lön jämfört med mig som snart ST och framför allt min man som specialist. Dessutom är flera av dem singlar.

Jag pratar också gärna om att minska ner arbetsgraden. Heltidsnormen är rätt bisarr, har jag insett, inte minst för småbarnsföräldrar, och jag har börjat prata om det med många runtom mig (och varenda en av patienterna med utmattningssymptom).

Tackar jag nej till lunch ute använder jag aldrig ”det är lite tight nu” eller någon annan variant på pengabrist som anledning, utan det är oftast ”nej tack” utan närmare specifikation – eller möjligen, ”nej, jag har en god matlåda som väntar på mig”. På vårt jobb är normen att alla har matlåda, så det är inte något avvikande. Läkargruppen är väl den som oftast går ut och äter, men det är inte normen. Och när jag vill så följer jag med – men det är väl valda tillfällen med utvalda personer, för att jag värdesätter egentid med de personerna.

Äldsta dottern, som förr eller senare säkert kommer önska sig dyrare, nya grejer – framför allt i klädväg – är vid fem års ålder helt inställd på det begagnade. Hon blir lika glad för begagnat som för nytt, eftersom det är nytt för henne. Jag berättar alltid stolt för andra föräldrar om (när) jag fyndat begagnade kläder, och det har fått till följd att folk lämnat kassar med utmärkta urväxta kläder till oss (när deras yngsta är samma ålder som vår äldsta), vilket gjort att yngsta dottern fått gott om knappt använda kläder.

Klädmässigt för egen del blir en allt större del av min allt mindre garderob Sellpy-köp, precis som barnens. På jobbet har jag ju fördelen av att ändå gå klädd i pyjamas, så jag och många andra cyklar till jobb i träningskläder eftersom det känns onödigt att klä upp sig för att lämna barn på förskolan.

Det underlättar förmodligen också att vi bor i hus, inte har någon gammal bil (men heller inget vrålåk), och att vi då och då åker iväg på sån där utskälld dussincharter för att vi tycker att det är himla trevligt. Utåt sett märks det således inte så mycket.

På det hela taget kan jag inte komma på några uppenbara negativa effekter av att vara öppen med vårt mål om FI. Vi är ju inte så inställda på RE-delen av FIRE eftersom vi båda vill fortsätta jobba med det vi gör. Jag gör det redan på 70% och trivs bra med det, det ger en god balans i vardagen. Samtalen jag haft om det har hittills mötts av ointresse, förståelse eller nyfikenhet – men aldrig hånskratt, tack och lov.

Mest av allt är kanske att vi trivs alldeles förträffligt med vårt nuvarande sparande, vad vi köper begagnat, vad vi väljer att lägga våra pengar på. Efter ett par år i FIRE-sfären känner jag att vi hittat en bra balans och det gör att det inte skulle göra något även om andra var negativa. Det är vårt liv och vårt val hur vi lever.

Dela: