Konsumentverkets “Koll på pengarna” anno 2020

Konsumentverkets “Koll på pengarna” anno 2020

Några av mina populäraste inlägg har varit de där jag kommenterat Konsumentverkets “Koll på pengarna” och deras “rimliga kostnader för hushåll av olika storlekar“. Mina inlägg utgick från 2019 års Koll på pengarna, men eftersom det är nytt år så finns det så klart en 2020-variant också. Så vad är skillnaden?

Matkostnader. För vår familj (2 vuxna 31-60 år, 2 barn 2-5 år) låg beräknad matkostnad på 860 x 2 + 2 470 x 2 = 6 660 kr för 2019. 2020 har detta ökat till 940 x 2 + 2 770 kr x 2 = 7 420. 11% ökning i matkostnaderna på ett år – något mer än de 2% som antas i inflation. Barnen äter sin lunch på dagis, och tre till fyra dagar i veckan äter de även frukost, medan jag och maken har hemlagat alla mål. Ovanpå detta har “förbrukningsvaror” (“dagligvaror som främst används för vård och skötsel av hemmet som tvätt- och rengöringsmedel, toalett- och hushållspapper med mera“) gått från 270 kr till 280 kr, en betydligt mindre ökning.

(I det gamla inlägget var dock beräkningen på så familjen såg ut då, d v s ett barn 6-11 månader som åt all mat hemma och ett barn 2-5 år, om någon undrar varför siffrorna inte var exakt samma)

Även detta år kommer vi att landa på en snitt-månadskostnad som är något under den kostnad Konsumentverket tycker är rimlig (vi går precis över 7 000 kr sett över året). Jag tycker fortfarande att 7 400 kr för mat varje månad för två vuxna och två ganska små barn är väldigt generöst tilltaget – vi äter ute då och då, vi köper närproducerat kött, Crowd farming-frukt, och så vidare. Det är ju inte i närheten av ett minimum som vi skulle kunna leva på.

Klädkostnaderna har gått från 470 kr månad för en 1-3-åring, 710 kr för en 4-6-åring, och 660 kr/person för vuxna 26-49 år, till 690 kr för 1-3-åringen, 950 kr för 4-6-åringen, och 500 kr/månad för 26-49-åringar. Kanske insåg de att 660 kr i månaden för en vuxen är en bra bit mer än nödvändigt? Däremot vet jag inte varför jag skulle behöva lägga 710 kr i månaden för min femåring, det tycker jag är bisarrt mycket pengar på kläder (11 400 kr om året!). Även 690 kr i månaden för min tvååring (8 280 kr/år) är mycket pengar tycker jag. Men det är klart, ska allt vara nytt från Polaren o Pyret så…

I beskrivningen är det att denna beräkning ska vara för “ett basbehov av kläder och skor som används till vardags, på fritiden och vid festligare tillfällen. Här ingår även tillbehör som väska, klocka och paraply.” Om vi skulle lägga så här mycket pengar i familjen varje månaden, så skulle vi lägga 31 680 kr om året på kläder. Herregud. Vårt snitt det här året ligger på ca 1 100 kr per månad för hela familjen, eller drygt 13 000 kr om året.

Personlig hygien går på 650 kr för en 1-3-åring numera (640 förra året), 140 för 4-6 år (140 kr förra året), och 500 kr/månad för 26-49 år (490 kr förra året). Således ingen större skillnad för att det råkat bli 2020 istället för att vara 2019. Samtidigt kan jag ju fortfarande invända att det är mycket pengar på “hygien”. 1-3-åringen har större budget vilket jag tolkar som orsakat av att den åldern vanligen har blöjor. Eftersom vår yngsta varit blöjfri dagtid sedan hon fyllde två sparar vi mycket pengar där (det går åt en Lidl-blöja om natten numera). Totalt får familjen lägga 1 790 kr på “hygien” varje månad, eller 21 480 kr om året, vilket jag tycker låter ganska mycket, även om det ska täcka “sådant som tvål, tandkräm, blöjor, hårklippning med mera samt kostnad för ett årligt tandläkarbesök (undersökning) för vuxna”. Det blir radikalt billigare om man klipper sig en gång var artonde månad, klipper sin man hemma själv, och färgar sitt eget hår… Annars ryker den där potten på 500 per vuxen väldigt snabbt, tänker jag.

Medier-kategorin täcker “kostnad för bredband, fast telefoni, streamingtjänster, dagstidning med mera.” Denna kategori har gått från 1 210 år 2019 för en familj på fyra, till 1 290 kr per månad det här året. För vår del kostar bredbandet (Bahnhof) drygt en tusenlapp var tredje månad, och sedan har vi våra streamingtjänster (för närvarande Viaplay, samt förskottsbetalat ett år för Disney+), vilket inte ens kommer upp i 200 kr i månaden. Vi stöttar tidningen Kvartal med drygt 100 kr i månaden. Totalt sett blir denna kategori för vår del ca 650 kr i månaden. Eftersom två streamingtjänster egentligen är onödigt (ärligt talat hade jag klarat mig helt utan dem, men resten av familjen gillar TV) är detta ytterligare en generös kategori från Konsumentverket. Det finns också billigare bredband, men vi tycker om Bahnhof som företag och de levererar en stabil tjänst.

Fritid och lek kanske också kan kommenteras. “Vanliga fritidsaktiviteter, leksaker, böcker, skidor, cykel, föreningsavgift, med mera.” 270 kr i månaden för 1-3-åringar, 450 kr för 4-6-åringar, och 690 kr för 26-49-åringar. 2 100 kr i månaden totalt för vår familj 2019, och detta året mindre med 200 + 410 + 640 per vuxen, totalt 1 250 kr. Någonstans skulle väl svångremmen dras åt? Vår yngsta lägger får inte “fritid och lek” för några 200 i månaden, det är när jag hittar begagnade böcker för 10-25 kr styck som jag köper det, och cykel behöver hon ju som tur är inte ny så ofta (och även de köps begagnade).

Äldsta dottern går på balett och simskola, så hennes pott på 450 kr äts upp desto snabbare – och då är varken simskola eller balett någon (i nuläget) dyr aktivitet att hålla på med. Skulle de börja rida lär den pengen inte räcka någonstans alls, utifrån vad jag hört om vad det kostar… För min och makens del betalar jobbet via friskvårdsbidraget våra gymkort. Cykel behöver som tur är inte köpas särskilt ofta, till skillnad från för barnen.

Hur stämmer era utgifter överens med Konsumentverkets rekommendationer? Lägger ni mer eller mindre, och i vilka kategorier?

Vräkt efter enorm hyresskuld

Vräkt efter enorm hyresskuld

DN hade en artikel om en kvinna i 60-årsåldern som vräks ”mitt i pandemin” från sin lägenhet. Det är väldigt ensidigt i hela artikeln, men redan i ingressen kan man ju börja fundera över hur snyftigt det egentligen är. Damen i fråga har ”runt 80 000” i hyresskuld.

Fakta som framkommer i artikeln:

– Hon är sjukskriven till 75%, jobbar 25%
– Hon har genomgått en skuldsanering
– Hon har en ”kognitiv diagnos” (väldigt ospecifikt)
– Hon har en utmattningsdepression (vilket förmodligen är inkorrekt eftersom det oftast är utmattningssyndrom, sanna utmattningsdepressioner är ovanliga, men det är en parentes)
– Hon har en sambo som hon nu ”måste skiljas från”
– Skulden är gammal, från när kvinnan var ensamstående mamma med småbarn, och skulden exkluderades när hon genomgick skuldsaneringen

Med hjälp av en jurist fick Ann-Katrin möjligheten att bo kvar så länge hon följde en amorteringsplan som fastighetsägaren Hembla gått med på. Men på grund av en miss från arbetsgivaren uteblev hennes lön i oktober och hon kunde inte uppfylla amorteringskravet.

Denna passage gör mig fundersam. Hur kan det komma sig att en missad lön (ca 25% av hennes inkomster) inneburit att hon inte kan betala hyran, när hon får 75% sjukpenning? Hur kommer det sig att de pengar hon fått från sjukpenningen inte i första hand gått till hyran? Hon verkar ju medveten om att hon behöver boendet för att allt ska funka i övrigt, så varför är inte hyran det första hon betalar när det kommer in pengar på kontot?

Jag har full förståelse för hyresvärden. Det är en jättestor skuld, och hyresvärdar är inte någon sorts godhetsapostlar som inte har några kostnader. Hyran ska ju trots allt täcka kostnaderna för att ha hyreshuset. Om alla hyresgäster resonerade som damen, och valde att köpa cigg istället för att betala hyran (i reportaget går hon ut och tar cigg på balkongen), hur skulle det se ut?

Kommentarsfältet är fullt av folk på varsin sida – de som tycker att hon får skylla sig själv, hon har fått många chanser, och de som tycker att Sveriges skyddsnät är för svagt och att det är för jävligt att hon blir utkastad. Men om man inte betalar sin hyra och sen ändå får en ny lägenhet (som då bekostas av skattebetalarna), vad har någon då för incitament att betala hyran i första hand? Visst ska Sverige ha ett skyddsnät, men kvinnan har fått skuldsanering (vilket innebär att man faktiskt slipper betala skulder man dragit på sig), har sjukpenning, och hon har fått massor av hjälp och väldigt många chanser av hyresvärden – hur mycket mer nät ska vi ha?

Man undrar ju också vad damens sambo har för inkomster? Kan inte han bidra till hyran, med tanke på att de båda uppenbarligen vet konsekvenserna av att bli av med boendet?

Borde damen ha en god man? Det är möjligt. ”Kognitiv diagnos” kan som sagt betyda mycket, ADHD, Asperger, depression, demens, med mycket mera. Men det är inte nödvändigtvis så att vi ska anta att hon är inkapabel att sköta sin ekonomi.

I artikeln säger hon:

Det var ju ingen som trodde att det skulle bli så här. Vi skulle ha ett bra liv på ålderns höst.

Men vad har hon gjort för att livet på ålderns höst skulle bli bra? Hon har fått en skuldsanering, men det verkar ju inte ha blivit bättre sedan dess.

Jag kommer oavsett vad inte ifrån frågan om var sjukpenningspengarna tagit vägen. Varför har inte de gått till hyran? Det kan inte vara så att 25% av en tjänst som brukarombudsman kan ge mer pengar (och därmed täcka hyran) än 75% sjukpenning från Försäkringskassan?

Och slutligen, vad har pandemin med saken att göra? Är det värre att bli vräkt nu än för ett år sedan?

Nej, det här tycker jag är ytterligare en i raden av snyfthistorier utan tuffa frågor från journalisterna.

Balansen i livet

Balansen i livet

IGMR, Att välja lycka och Pappa betalar? har skrivit bra inlägg på sistone om balansen mellan sparande och livet. Jag känner igen mig en hel del i deras inlägg.

När vi började vår sparresa blev det radikala omläggningar som gjorde stor skillnad för sparkvoten. Det är det första steget när man blir en del av “sparkyrkan” (som AVL kallar det) eller FIRE-communityt. Översikt av inkomster och framför allt utgifter, och sedan sågning av alla utgifter. Vi såg över matköpen och kunde snart halvera matkostnaderna. Vi tog bort mycket av det som hade med TV att göra, inte minst vårt kabel-TV-abonnemang. Vi slutade i stor utsträckning att shoppa, och jag växlade än längre från att köpa nytt till att köpa begagnat.

Efter ett tag landade vi, precis som många som hamnar i det här (och väljer att fortsätta, för ett alternativ är ju att man ger upp för att en så asketisk hållning inte är något de vill leva i, och de sparkar bakut istället), i en väldigt sparsam hållning där det för min del gjorde ont varje gång vi drog kortet. Maken och jag fick ha en (flera) diskussion(er) om att vi är i en tid i livet då vi kommer behöva köpa saker, underhålla huset, och så vidare. Det kostar pengar att leva, och det kostar definitivt pengar att leva det liv vi lever. Samtidigt är det hälsosamma diskussioner att ha – vad är det vi värderar i livet? Vad är det vi tycker är viktigt, vad är det vi är villiga att lägga pengar på?

(Ett exempel på sistone: När vi var på Kolmårdens halloween sålde de en liten påse marshmallows med pinnar så att man kunde grilla dem över deras öppna eldar. Påsarna kostade 30 kr/st, vilket säkert är långt över inköpspris, men vi köpte. Det är ett ljuvligt minne, äldsta dottern har velat grilla marshmallows länge och vi har aldrig kommit oss för det. Båda ungarna tyckte så klart att det var jättegott, och det var värt varenda krona.)

Till slut kommer det – i bästa fall – balans. Vi har hittat en nivå vi trivs med – en balans mellan utgifter och sparande. Vi vet vad vi sparar mot, vi har bra grund där onödiga utgifter har rensats ut, som gör att vi brukar landa på en sparkvot som är över 40% varje månad. Vi har inget behov av att maxa upp till 70% sparkvot (även om det händer någon enstaka gång då och då), eftersom ingen av oss tänker sluta arbeta. Vi väljer inte billigast möjliga vid varje givet tillfälle, men vi väljer medvetet. Vi gör inte alla reparationer på saker och ting själva när det tar oss för mycket tid och är en för dålig kronor-per-timme-uträkning – men det vi kan och tycker är värt med den ekvationen i åtanke, det gör vi. Inte alltid den enkla vägen, men inte heller alltid den svåra. Och att radikalt minska utgifterna på sådant vi inte tycker är värt pengarna ger oss möjlighet att lägga betydligt mer på sådant som är viktigt för oss.

Vi har aldrig maxat inkomstsidan på det sätt som t ex IGMR gjort. Jag har tittat på t ex mystery shopping, men kommit fram till att kronor-per-timme-uträkningen är för dålig. Hellre lite lägre sparkvot, och mer tid som är min egen. Vi hyr inte ut allt vi hade kunnat hyra ut, för att jag känner att det skulle ta för mycket tid för en för liten peng in. Hade jag inte jobbat, forskat, haft två barn att älska och ta hand om, ägt hus, skrivit böcker, tränat och bakat tårtor, så hade det kanske varit annorlunda, men min fritid är just nu otroligt mycket värd. Jag vill tillbringa den tiden med min familj, inte med att jaga kronorna som kan öka vår sparkvot marginellt. Däremot använder jag mig alltid av cashback-siter när jag handlar online, vi har kreditkortsbonus (automatisk), och ibland säljer jag begagnat (mer här om våra side-hustles/extraknäck). Sådant som känns som en bra kronor-per-timme-nivå.

Givetvis påverkar det att vi har förhållandevis bra löner. För vår del spelar inte en hundralapp hit eller dit någon särskild roll. I ett annat hushåll, med helt andra inkomstnivåer, kan ju prioriteringarna av den anledningen vara annorlunda. På det sättet har vi det fantastiskt lyxigt förspänt.

Kanske blir det annorlunda när barnen är större, kanske inte. Jag tror att jag alltid kommer att tycka att min fritid är det viktigaste, och den tiden får vägas mot arbetsinsats och tidsinsats på “side hustles”. Som IGMR sammanfattade det: Man kan inte göra allt, alltid. 

Hur mycket man ska spara

Hur mycket man ska spara

Danske bank (banken där vi har våra bolån) skickade ut ett mail med “tips”. Där fanns bland annat en länk till deras sparkalkylator som säger “hur mycket du borde spara och till vad”, så den klickade jag på och fyllde i mina uppgifter.

Det lustiga är att alldeles oavsett vad du fyller i för siffror så är svaret detsamma:

Du ska ha 1-2 månadslöner i buffert på ett konto och du ska spara 5% av lönen som “målsparande”, och 5% av lönen som pensionssparande.

Jag tycker att det är en väldigt intressant inställning att oavsett vad så ska man spara samma. Oavsett ålder, oavsett lön.

Det där med buffert är en intressant diskussion som ständigt återkommer. Hur mycket ska man ha – och vad ska den vara baserad på? Är det rimligt att basera bufferten på inkomsten, eller ska den baseras på utgifterna? Danske bank rekommenderar dessutom en buffert på 1-2 månadslöner före skatt, så det kan man ju också diskutera om det ska vara bruttolön eller nettolön. Själv föredrar jag att basera bufferten på våra utgifter. Vi har bra koll på hur stora våra utgifter är – framför allt vet vi vad vi behöver för att gå runt. Den siffran tycker jag är bra att använda för att bedöma hur stor buffert man behöver. För vår del skulle det vara fullständigt onödigt att ha två bruttomånadslöner liggande på ett sparkonto.

Bufferten beror också på vad det finns för tillgängliga pengar i övrigt. Själv tänker jag att ju mer man har på sitt frihetskonto i investeringar, desto lägre blir behovet av en enorm buffert med tiden.

Dessutom beror ju buffertbehovet på livet i övrigt. För oss, med två barn, bil och villa, är behovet betydligt större än för singel-studenten utan barn som bor i en studentlägenhet, som använder cykeln och kollektivtrafiken för att ta sig runt.  Det är helt enkelt helt olika vad som kan drabba oss, vad gäller hur stora påfrestningar våra ekonomier behöver kunna klara av.

Slutligen tycker jag att ett mål om att spara totalt 10% av lönen är lågt, men det är ju preaching to the choire i FIRE-communityt. Men till det ska ju sägas att 5% är “målsparande”, vilket de inte har definierat, men det låter ju som att det är ett sparande till något särskilt (ett nytt kök eller en resa eller något), snarare än för framtida frihet. Således är det bara 5% av lönen som läggs mot framtida frihet och att slippa 40-40-40-blåsningen (jobba 40 timmar i veckan i 40 år för att få ut 40% av lönen i pension). Det är väldigt lite.

Så, Danske bank har givetvis rätt gällande att “det bästa sparandet är det som blir av” – men deras sparkalkylalator lämnar mycket att önska för att inspirera folk att spara mer.

Hur mycket lägger ni på julklappar?

Hur mycket lägger ni på julklappar?

Den här poppade upp i mitt flöde, från gruppen “Ekonomitips för föräldrar”:

Som tur var var det inte bara jag som reagerade med ungefär “WTF 5 000 kr per barn?!”

Vad är egentligen rimligt att lägga på julklappar – till barn eller till någon annan? Ens ekonomiska situation borde givetvis vara en av de viktigaste bitarna som styr hur mycket man spenderar, men det är förmodligen inte alltid så det blir. 5 000 kr per barn hade blivit kännbart i vår familj, det hade definitivt påverkat vårt sparande för månaden – men då har vi ändå förhållandevis bra inkomster. I andra familjer måste 5 000 kr per barn bli extremt påfrestande för ekonomin, om man alls klarar det utan lån. Och tydligen är julen snabblånens högtid. “Jullån” låter ju lite… juligt. Men det är ju mest av allt fullständigt tragiskt. I januari sitter man där med en ordentlig jul-baksmälla istället och ska försöka få ihop ekonomin.

Barnens ålder spelar in i hur mycket pengar föräldrar är villiga att lägga på julklappar. Desto yngre de är, ju mindre pengar “behöver” man lägga (om det nu någonsin kan sägas att man “behöver” köpa julklappar). Första året eller två är julklappar egentligen helt onödiga, och våra ungar har knappt fått några julklappar de åren. Förra året fick vår yngsta (då 1,5 år) badleksaker eftersom det behövdes nya (inte second hand heller, för det har jag inte hittat second hand, förmodligen eftersom badleksaker blir sjukt äckliga efter ett tag), och hon tyckte så klart att pappret var det roligaste.

En undersökning från 2016 visade att föräldrar köper 4-6 julklappar per barn, och man köper nytt (“på nätet, i fysisk affär, i köpcentrum” är på plats 1-3, med “second hand” på fjärde och sista plats). Hur mycket pengar är rimligt att lägga på julklappar till olika åldrar? Så här svarade man då:

Under 1 år: 100 – 300 kr/barn
1-8 år: 300 – 500 kr/barn
9-14 år: 500 – 700 kr/barn
Över 15 år: 900 – 1 200 kr/barn

Och till ens partner är det (tydligen) rimligt att lägga 500 – 1 200 kr.

I vår familj ger vi främst julklappar till barnen. Mormor och morfar respektive farmor och farfar får en väggkalender för kommande året med bilder av barnen, det har vi gjort sedan äldsta dottern föddes och det är mycket uppskattat. Jag och maken ger sällan julklappar till varandra, det beror på om vi hittat något vi verkligen tycker passar. Förra året hade jag redan på sommaren köpt ett fint läderförkläde för honom att ha till allt grillande och matlagning, och det gav jag honom i julklapp. Själv älskar jag att ge mycket mer än att få, framför allt när jag hittar de perfekta klapparna. Om jag ger till vänner så brukar det bli egenproducerat – en sylt, en saft, och/eller ett bröd, till exempel. Det brukar vara otroligt uppskattat.

Barnen får i så stor utsträckning som möjligt begagnat, köpt via Sellpy eller köp-och-sälj-sidor. Min grundprincip är 1) något de önskar sig, 2) något att läsa, och 3) något att ha på sig. Till vår äldsta blir det ibland ytterligare en klapp, oftast bok- eller pysselrelaterat. Den lilla kommer vara medveten om julafton någotsånär för första gången det här året, men hon kommer att få enligt samma princip.

Sammantaget kan jag lugnt säga att jag hamnar i kategorin 100-300 kr per barn, just eftersom allt är begagnat. Vi får väl se med att de blir allt större, förr eller senare kommer de ju komma med dyrare önskemål. Men det borde vara ett par år bort, hoppas jag. Och även då kommer jag aldrig att gå med på något så stort som 5 000 kr per barn…

Vad lägger ni på julklappar?

SAVR tar mindre

SAVR tar mindre

Jag har avvaktat att flytta vårt fondsparande till Savr ett tag, för att se så att det faktiskt verkar vara legit. Nu tyckte jag att jag hade tillräckligt på fötter för att flytta pengarna, så i början av oktober sålde jag av från Avanza och flyttade relevant kapital till Savr, där de nu ska in i fonder där istället.

Så vad är Savr? (Uttalas Saver, det fattade inte jag från början i alla fall…)

Savr är, enligt den egna hemsidan, “plattformen där du kan äga över 1 300 av de bästa fonderna utan att år efter år betala provisioner till någon. Resultatet blir att du betalar 30-50 % lägre avgifter, varje år.”

Hos en vanlig fondmäklare, såsom Avanza eller Nordnet, betalar du dels en fondavgift (satt av fondbolaget, t ex 1%) och sedan en avgift till fondmäklaren (satt av Avanza/Nordnet, t ex 0,5%). Det är så fondmäklaren får in sina pengar för att hantera fonderna, eftersom du inte betalar courtage vid köp och sälj av fonder. Det Savr gör annorlunda är att de tar en plattformsavgift (för närvarande 0,09%) och tar ingen provision på den enskilda fonden. Den fondavgift som presenteras på hemsidan är inklusive plattformsavgiften, så du behöver inte sitta och räkna på det.

Savr erbjuder investeringssparkonto (ISK), insättningsgaranti och investerarskydd. Du kan månadsspara och pengarna kan dras direkt från ditt vanliga bankkonto. Du kan också flytta en ISK rakt över från din nuvarande nätmäklare.

Exempel: TIN Ny Teknik.
Avgift på Avanza: 1,59%
Avgift på Savr: 1,08%

Engångsinsättning om 100 000 kr, låter stå i 30 år med 8% årsavkastning.

Slutvärde Avanza: 622 000 kr (142 000 kr i avgifter)
Slutvärde Savr: 726 500 kr (107 000 kr i avgifter)

Skillnad: 35 000 kr i avgifter, 104 000 kr i slutvärde (för att ränta-på-ränta gör att Savr-pengarna växer snabbare). Avanza tar 27% av avkastningen, Savr 17%.

Uträknat med Rika tillsammans fondkalkylator.

Negativt med Savr? Möjligen att alla fonder inte finns. Men ärligt talat finns det alldeles tillräckligt många fonder där för att du ska kunna hitta det du behöver. I övrigt har jag så här långt inte hittat något annat att gnälla över (vissa verkar inte gilla deras app/hemsida, men det finns betydligt sämre i bankvärden får jag säga).

Crowd farming

Crowd farming

Jag skrev i månadsavstämningen om Crowd farming, och tänkte att jag skriver lite mer om det för att vi är så himla nöjda.

Via Crowd farming beställer man hem frukt och grönt direkt från odlarna utomlands. Vi har beställt ljuvliga mangos (två gånger, för att de var så himla goda), granatäpplen (enorma), och ytterligare frukt och grönt som ännu inte kommit eftersom det kommer när skörden är klar. Vi väntar på persimmon om någon vecka, apelsiner i december, och avokado och blodapelsin i januari.

Hur mycket som är i varje beställning står på hemsidan – t ex fem kilo mango, tio kilo apelsiner, och så vidare. Kostnaden per kilo är högre än på Ica, men med tanke på smakskillnaden är det något vi är helt villiga att betala för. Mangos köpta via Crowd farming har ingenting att göra med Icas mangos – de är underbart söta och mjuka. Man får hem dem så att de har ett par dagar kvar till full mognad, vilket gör att man kan ha dem på ett kallt ställe och plocka fram dem en efter en så mognar de ut i lagom takt så att man inte behöver äta fem kilo samma kväll. (Skulle man ha för mycket som mognar ut på en gång går det så klart också att frysa in, det gjorde vi med granatäpplekärnorna och det är super att ta fram och hälla på yoghurten.)

Frakten ingår i den kostnad du ser på hemsidan, så den kostnad som står vid varje box är den totala kostnad som gäller.

Jag har funderat över om det miljömässigt är försvarbart att skicka efter frukt och grönt på det här sättet. Jag vet inte svaret, men jag tänker att till skillnad från frukten på Ica så skickas inte den här till ett ställe för att sorteras, ett annat för att plastas in, och så vidare. Den går direkt från gården till mig, och kommer i trevliga lådor helt utan plast.

Utöver att beställa specifika lådor av produkter kan man också “adoptera” projekt, t ex ett apelsinträd, en get (för getmjölk), eller en del av ett saffransfält. Detta har vi inte testat, vi får se om vi gör det framöver. Det är ju den där grejen med “sälj din vara innan du skapat den”, så det är positivt för bönderna som vet att det finns köpare för deras varor.

Har ni testat Crowd farming? Är ni nöjda?

Köpa ny mobil – eller en nybegagnad, kanske?

Köpa ny mobil – eller en nybegagnad, kanske?

Efter att ha haft min Samsung Galaxy S8 i över tre år blev det till slut behov av att byta den. Skärmen var spräckt sedan över ett år tillbaka (något jag inte iddes fixa eftersom 1) det kostade typ som en ny mobil av lite sämre modell) och 2) vi har barn, så risken var överhängande att det skulle hända igen) så det störde mig inte så mycket, men när batteriet började förlora i kraft så att det inte riktigt orkade en hel dag, och mobilen blev allt långsammare, bestämde jag mig till slut för att inskaffa en ny.

Så vad gör man, när man å ena sidan vill ha “flaggskepp” eftersom de har de bästa kamerorna och jag tar bilder varenda dag, medan man å andra sidan absolut inte under några som helst omständigheter kommer lägga över 6 000 kr på en mobil, som man definitivt behöver göra om man ska köpa en sådan mobil via de vanliga ställena?

Man letar alternativ.

För min del landade det i en nybegagnad mobil från Returhuset.se. En Samsung Galaxy S9+, det vill säga en modell senare än min gamla mobil, men inte den senaste (vid det här laget finns ju både S10 och S20, för de ville tydligen inte köra siffrorna 11-19). Den finns, vad jag kan hitta, inte att köpa längre i vanliga butiker.

Returhuset jobbar med producenter, försäkringsbolag, E-handlare och logistikbolag, och tar in sådant som detaljhandeln inte kunnat sälja, eller grejer som returnerats. Jag valde en mobil i A-klass, det vill säga nyskick, men det finns andra klasser också. De lämnar garantier på det mesta, och har alltid 14 dagars öppet köp, enligt deras “om oss”-sida. De säljer inte alls bara mobiler, utan annan teknik, vitvaror, lampor, inredning, barnprylar… Mycket är nytt eller i nyskick.

Jag tycker det känns bra för egen del att ha köpt något som annars förr eller senare hade gått till kassering utan att någonsin ha blivit använt, bara för att det kommit nya modeller. Mobilen kostade 3 800 kr och det tycker jag känns helt okej, jag bytte ju till och med upp mig en modell från min gamla.

(Jag har inget som helst samarbete med Returhuset. Jag tycker bara att de funkade bra för mig.)

Månadsavstämning: oktober 2020

Månadsavstämning: oktober 2020

Oktober var en helt okej månad, både i ekonomi och hälsa, men i samhället ökade Corona igen vilket gjorde att Östergötland satte upp nya restriktioner. Suck.

Inkomster

Inte så höga inkomster som snittet för året. Grundlön för både maken och mig, men inget vab eller sjukfrånvaro. Inga särskilda extrainkomster, utöver att jag tog ut lite pengar från cashbacksidorna så det var ett par hundralappar. Lite pengar från Försäkringskassan som alltid, eftersom jag tar ut föräldrapenning delar av veckan.

Utgifter

Under snittet för året, vilket ju var trevligt. Matkategorin landade på smått bisarra knappa 9 200 kr, men det har flera olika förklaringar. Vi fick erbjudande om att köpa nötkött av en bonde i närheten som blivit tvungen att nödslakta en kossa efter en förlossning som inte gick som den skulle. För 2 880 kr fick vi 24 kg kött, vilket kommer räcka bra länge framöver nu när vi kraftigt minskat mängden kött vi äter varje vecka. Ungefär hälften av det vi köpte var köttfärs, resten av fina bitar. Närproducerat och bra, kom direkt från gården hem till oss. Det andra matmässiga var att vi har testat en ny tjänst som heter Crowd farming, där man beställer frukt och grönt direkt från odlare utomlands. Vi fick hem de godaste mangos vi någonsin ätit, och även fantastiska granatäpplen. Fyra av de frukter vi la beställning på har vi ännu inte fått (de skickas när det är färdigodlat, så en kommer i december, nåt i januari). Rekommenderas varmt, vilken frukt!

Ute har vi däremot knappt ätit alls, jag tog en lunch med en kollega som skulle sluta och barnen fick McD på vägen hem från Skåne (vi trodde att de skulle klara sig på det vi hade i bilen, men de behövde en paus och lite mer påfyllning).

Eftersom vi varit på resa till Skåne (innan restriktionerna slog till) och maken har varit på jakt har det blivit en del diesel-pengar. Jag köpte också en nygammal mobil från Returhuset (i nyskick, men en Samsung Galaxy S9+ för 3 800 kr kändes bra), efter att min gamla till slut börjat ge upp efter drygt tre år.

På det hela taget blev det ändå en sparkvot om 49,33%, vilket är över vårt mål om 40% i årssnitt och således är jag helt nöjd med det. Vi sparade nästan exakt så mycket som vi förväntar oss att kunna spara per månad.

Investeringar

Inte ett nytt ATH denna månad eftersom börsen börjat sakta in med tanke på Corona. Vi sitter lugnt i båten och säljer inte, så klart. Det var skralt med utdelningar den här månaden, men det har ju å andra sidan varit ganska skralt hela året.

Hälsa

Jag nådde mitt viktmål efter knappt tre månader med Viktväktarna. Viktväktarna fungerar förträffligt för mig och jag trivs bra med det. Jag snittade 12 100 steg om dagen, vilket känns stabilt och bra. Även övriga i familjen har i allt väsentligt varit välmående. Det är trist att vi nu rekommenderas låta bli gymmet, men jag har i alla fall min crosstrainer i källaren.

Skrivande

Efter att ha tröttnat en aning på att pyssla med första boken har jag i oktober skrivit på andra boken i serien istället. Ibland behöver man en paus. Men många ord skrivna har det blivit i alla fall.

Bloggen

9 277 sidvisningar på bloggen under oktober. 38% fler än motsvarande period förra året, så det går ju åt rätt håll. Hoppas ni fortsätter läsa och kommentera, det är så kul att få kommentarer!

Mest lästa:

  1. Vad gör vi för fel? Del 1 av 2
  2. Vara öppen med FIRE
  3. Vad gör vi för fel? Del 2 av 2
  4. Vem har ansvar för att folk skuldsätter sig?
  5. Olika sorters mjölk och dess miljöpåverkan
“Usla läkare”

“Usla läkare”

Jag sitter på daglig basis med patienter framför mig, patienter som är oroliga eller undrar över saker som hör hemma var som helst på ett spektrum från ingenting till livshotande. Jag försöker vara närvarande i varje samtal, lyssna in den specifika patientens oro, ta in deras funderingar och deras förväntningar. I rummen runtom mig sitter mina kollegor på vårdcentralen och försöker göra detsamma för de patienter som sitter framför dem. Vi förstår inte alltid fullt ut varför någon söker för något specifikt (eller oftare, ospecifikt), men vi försöker göra vårt bästa, det tror jag verkligen.

Enstaka individer blir inte nöjda. Jag har två de senaste två månaderna som varit grymt missnöjda (i båda fallen gällde det sjukskrivning som jag inte gick med på). Vi gör en medicinsk bedömning oavsett om det handlar om läkemedel, utredning, eller behandling (där sjukskrivning ingår), och alla blir helt enkelt inte alltid nöjda.

När det kommer upp enskilda fall till diskussion – som när Sparo skrev om sin flimmerablation – blir jag dock bara ledsen. Åsikterna som spyddes ut i kommentarsfältet mot läkarkåren (“usla läkare”, “Känner igen mig i bemötandet från läkarna. Ofta måste man själv läsa på och pusha för att få behandling.”, “Man blir på riktigt mörkrädd över all dumhet som sker i sjukhusen.”) är inget kul att läsa för någon som på daglig basis kämpar på och försöker göra det bästa för patienterna. Visst finns det rötägg, det finns det i alla professioner, men hur många andra professioner avfärdas som idioter rakt av (bilförsäljare kanske)?

Vad gäller läkare och vårdköer, behandlingar, utredning, etc:

  • Jag styr inte det minsta över hur långa vårdköerna är, jag har ingen aning om hur långa de är, och jag väljer inte din utredning eller behandling utifrån det.
  • Jag vägrar dig inte sjukskrivning för att jag är ond eller lat, jag gör det för att jag har forskning som backar upp mig som säger att det kommer ge dig mer problem i framtiden. Ärligt talat är det mycket enklare att gå med på dåliga sjukskrivningar, än att säga nej, för att jag då har en nöjd patient.
  • Jag vägrar dig inte beroendeframkallande mediciner för att jag är ond, utan för att jag inte vill orsaka dig ännu mer problem (också med forskningen som backar upp mig, och övrigt som står om sjukskrivning).
  • Jag använder mig inte av expektans för att jag är lat, utan för att jag har medicinsk erfarenhet som säger att det du söker för ofta löser sig självt.
  • Jag bedömer inte 0HLR och 0IVA (alltså att man inte är aktuell för hjärt-lung-räddning och/eller intensivvård) för att jag tjänar på det/vården är överbelastad/jag inte tycker att du förtjänar det. Jag gör den bedömningen för att det är min medicinska bedömning att du inte kommer gagnas av sådan behandling, utan istället utsättas för en massa onödigt lidande om det skulle bli aktuellt.
  • Ibland hittar vi inte svaret på dina besvär. Medicinen har kommit långt i vissa hänseende, men inte alls lika långt i andra.

Och några av er kommer protestera och säga att ni har visst träffat än den ena läkaren, än den andra, som gjort si och så och inte lyssnat och inte gjorde vad ni ville. Jag vet, för jag har varit den läkaren för ett helt gäng patienter.

Och ja, det blir fel ibland. Vi är inte mer än människor. Kanske kommer läkare ersättas av datorer istället, vad vet jag. Kanske blir det 100% rätt då, att datorerna inte missar och inte gör fel. (Jag tror dock inte att vi kommer ersättas, även om vi säkert kommer få allt mer diagnostikhjälp av tekniken, för det är alldeles för många som vill ha den mänskliga kontakten.)

Jag vet inte ens vad jag vill ha sagt. Jag bara känner mig rätt nedslagen av att så många verkar avsky läkare. Det är långt ifrån bara Sparos kommentarsfält, utan betydligt grövre kommentarer kommer på Facebook och inte minst Twitter.

(Det svenska sjukvårdssystemet i ett mycket, mycket större perspektiv däremot, det har jag inget emot att kritisera. Det sitter jag inuti hela tiden och försöker kämpa med. Eller mot.)

(Angående Sparos förmaksflimmer, slutligen, så är det inte “ät dina piller och dö” som är alternativet bredvid ablation. Visst är Sparo någon som drar saker till sin spets, men det är bara oärligt att hävda. Ablation är heller inte någon hundraprocentig lösning (det är mer åt 75%, 90% efter två omgångar vid paroxysmalt förmaksflimmer). Men jag är glad att det gick bra för honom och att han är nöjd.)