Kicki Danielsson har inte råd att gå i pension

Kicki Danielsson har inte råd att gå i pension

Kicki Danielsson är en artist där jag inte på rak arm kan säga en enda låt hon sjungit/skrivit. Men populär verkar hon väl vara, med tanke på att hon inte helt o-frekvent återfinns på framsidorna av kvällsblaskorna. Så också igår, med den lagom click-bait-vänliga rubriken “Kicki Danielssons kamp – har inte råd att gå i pension“.

Och så här säger hon:

Country-stjärnan har inte heller några tankar på att gå i pension – av rent pengamässiga skäl.

– Nej, det skulle jag inte ha råd med. Jag är en ganska vanlig människa på det viset, säger Kikki Danielsson i P4-intervjun.

Som sagt, jag vet knappt vad människan gjort för musik i sina dagar. Men en del måste det ju ha blivit om man slog igenom på 70-talet och fortfarande lyckas hålla sig rimligt aktuell.

Så hur är det då möjligt att hon inte vid det här laget (67 år) har tillräckligt med pengar på banken att hon kan låta bli att fara landet runt för att spela gamla slagdängor? “Ganska vanlig människa”. Jo, om det betyder leva lön till lön och inte spara något till oväntade utgifter såsom pensionen så absolut. Förmodligen ihop med lite lifestyle-inflation.

I en annan artikel, lite äldre, tar hon inget ansvar själv:

Kikki Danielsson har varit en framgångsrik artist i 40 år.

Men hon har aldrig haft koll på ekonomin, berättar hon.

– Hela mitt har jag haft chefer över mig som har pratat över mig, trots att jag har varit i samma rum som dem, säger hon.

Snacka om att lägga över ansvaret på andra och tycka synd om sig själv. Om de inte pratar med dig kanske du ska kräva att de pratar med dig? Det är ju trots allt dina pengar? Och oavsett vad som pratats om vad gäller gager och liknande så borde ju pengarna till syvende sist trillat in på hennes konto som hon har kontroll över.

Jag blir bara deppig när jag ser sånt här. Jag tittade på Wikipedia, och människan har en rätt lång lista med låtar. Hon borde lugnt kunna pensionera sig med bra kapital på banken. Istället det här.

Låneklänning till promovering

Låneklänning till promovering

För ett par veckor sedan var det promovering för min man. Det är en högtidlig ceremoni där de som under året disputerat vid Linköpings universitet (i det här fallet) får sin hatt (alternativt krans om filosofie doktor), diplom och promoveringsring. Det pratas latin och en orkester spelar musik, och ett par som blev doktorer för många år sedan blir också professorer vid samma ceremoni.

Efter ceremonin är det fin middag, med dresscode frack, vilket för damerna innebär aftonklänning. Jag har en sådan hängande i källaren, men kände för något nytt. Dock kände jag absolut inte för att lägga hundratals, för att inte säga tusentals, kronor på en festblåsa som används en kväll och sedan hänger och dammar i en garderob.

Som tur var slapp jag göra något sådant. Istället frågade jag runt, och fick snart napp – en bekant hade en hel uppsjö bal- och finare-fest-klänningar hängandes. Det var bara att välja. Jag valde en i mitt tycke jättesöt blålila historia med tillhörande sjal. Därtill bad jag en av mina bästa kompisar att hjälpa mig med håret, vilket hon gjorde med bravur med tanke på hur tjockt och jobbigt mitt hår är. På Glitter hade de 25% rabatt på allt till hår, så jag köpte en söt liten hårdekoration också. Två par bekväma pumps, ett par beiga och ett par svarta, införskaffade jag för ett par år sedan för den här sortens fester.

Total kostnad för denna kväll blev således hårspännet från Glitter, som gick på typ trettio spänn. Jag kände mig betydligt mer exklusiv än så!

Med detta vill jag absolut slå ett slag för låne-/delningsekonomin. Det var fantastiskt att slippa köpa nytt, utan kunna använda en klänning som min bekant inte använt på flera år.

(Maken har sedan tidigare sin frack, skor, med mera. Doktorshatt ärvde han av sin far, och ring köpte han ny.)

Entreprenör?

Entreprenör?

Ibland får man kommentarer som ställer ens självbild lite på huvudet. Lite upp och ner.

Fick en sån nyligen.

Jag har ju läst boken Unscripted av MJ DeMarco (vilket jag nämnt ett antal gånger nu på bloggen och recension kommer; den korta recensionen är att den är väldigt läsvärd om man orkar sig igenom alla “fuck you”) om att vara entreprenör. Att det är sättet att tjäna pengar. Vilket han ju är långt ifrån att säga, men han argumenterar för det på ett språk som rent svordomsmässigt lämnar en del att önska, men för övrigt har fått mig att sitta och nicka. Även “Rich dad, poor dad” förespråkar ju entreprenörskap istället för att vara anställd. Klättra inte på (karriär)stegen, äg stegen istället.

Jag har själv aldrig sett mig som entreprenör. Jag är en fast-anställning-typ. Svarat i telefonväxel, jobbat på café, och varit anställd i olika yrken via regionen. Inte är väl jag entreprenör? De är ju kreativa, skapar saker, och är sina egna chefer (typ).

Min kompis sa, “Du är nog en av de mest entreprenöriga jag vet.”

Och det ställer ju min självbild alldeles upp och ner. Jag, entreprenör?

Men sen har jag insett att… ja, det är jag kanske.

Jag har haft enskild firma sedan jag var tjugo. Jag har gjort hemsidor och grafisk formgivning för mängder av kunder ända sedan man fortfarande kunde och gjorde hemsidor i html-kod, långt innan WordPress och alla andra förenklingar kom. Jag har sålt mina medicinanteckningar från läkarprogrammet under flera år, vilket gett en inte helt obetydlig inkomst. Jag gör mina tårtor och de säljer. Jag har den här bloggen, och innan den här bloggen hade jag en annan blogg (som visserligen inte gav intäkter, men den har fortfarande besökare och ger folk något). Och just nu håller jag på att utveckla en ny grej, som uppehåller min hjärnverksamhet i stor utsträckning för att det ska bli rätt.

Varför skulle jag inte kunna kalla mig entreprenör?

Jag ser det som en väldigt positiv titel. Så jo, jag är entreprenör.

Och ni, vad tycker ni om er själva? Är ni entreprenörer? Vill ni vara entreprenörer? Ser ni det som något positivt?

Camp FI

Camp FI

Det ska sägas att jag var rätt nära att inte gå dit. Inte för att jag inte trodde att det skulle vara trevligt, utan för att det är såå långt utanför min comfort zone att mingla runt med en massa folk jag inte känner, att det knappt går att föreställa sig. Dessutom visste jag inte riktigt vilken av sällskapen på gröngräset som var mina FIRE-kollegor, förrän jag skarpsynt lokaliserade Fru EB:s svarta dramaten. Men vid det laget var jag ju (uppenbarligen) på plats, och det kändes fånigt att inte våga gå fram.

Så jag gick alltså dit och det var jättetrevligt. (Surprise!)

Det var dock ett väldigt hemligt gäng, får man ju säga. Anonymt så det förslog. Jag och Sparo diskuterade det en stund, varför allt ska vara så hemligt. Camp FI i USA verkar ju inte vara tillnärmelsevis lika anonymt. Eller? Jag vet inte riktigt, för min del är jag ju inte anonym (med tanke på att jag länkar från min privata Twitter, genom vilket man förmodligen kan hitta all möjlig och omöjlig info om mig). Det vore nog bara bra om det blev ett lite öppnare samtalsklimat om pengar i allmänhet och sparande i synnerhet. Något vi konstaterade på plats var att det nog egentligen är färre som bryr sig än man tror. Jag har hittills inte fått några negativa kommentarer från min omgivning. De flesta struntar blanka f-n i om/hur mycket jag och maken sparar av våra löner, och de kör på i sina egna hjulspår. Någon enstaka är nyfiken, och jag har genom diskussioner med kompisar fått även dem att bli intresserade av sin egen ekonomi. (Dessutom, på diskussionen om anonymitet, var det någon som berättade att denne gett sig tusan på att ta reda på vem Miljonär innan 30 är. Vilket tydligen inte hade varit särskilt svårt. Så så mycket för anonymitet.)

I övrigt diskuterades det verkligen högt och lågt på plats. Många frågor om hur man kom in på FIRE, men också allt från politik till löpning (så klart med Sparo närvarande, även om jag inte deltog något vidare i den diskussionen). Det var många som var “bara läsare” (deras ord, inte mina) vilket ju var kul, även om jag blir nära nog förlägen av att höra att någon läser det jag skriver.

Och jag lyckades mingla. Lite lagom. Jag tror att det var folk jag ändå lyckades missa att hälsa på. Efter 2,5 timmes pratande gick jag hemåt för att hinna med tåget, med höjd för att gå till centralen istället för att ta spårvagn. Tur det, för spårvagnen hade vid det laget stängts ner på grund av “kunglig kortege” som snart skulle påbörjas. En lapp satt vid hållplatsen där vi höll till, men hållplatsen vid Skansen var knökfull med väntande folk som inte verkade informerade om att det skulle ta tre timmar innan det kom någon spårvagn. Jag gick hur som haver till föräldrarnas lägenhet och därefter till stationen, där SJ uppfyllde alla förväntningar genom att vara fyrtio minuter sena.

Tack till Fru EB som anordnade det hela. Det vore kul att upprepa framöver, dock hellre någon annan dag än nationaldagen, åtminstone om platsen ska vara densamma, med tanke på miljarden människor som skulle till Skansen ungefär samtidigt som jag skulle hem.

(Innan Camp FI hade jag en underbar förmiddag och lunch med föräldrarna, utan barn. Jag älskar mina ungar, men det är så skönt att få en andningspaus utan dem ibland. Jag njöt till fullo.)

Glapp

Glapp

Det kanske blir ett litet glapp mellan inläggen nu.

För att jag har mycket att fokusera på.

För att jag är lite ledsen över ett jobb jag inte fick.

För att jag inte riktigt vet vad jag vill med livet.

Det är mycket som drar. Två underbara, jobbiga, härliga, frustrerande, älskade barn som konkurrerar om min tid och mitt hjärta. Ett jobb jag utbildat mig till i åratal, en dröm från barnsben som inte riktigt lever upp till förväntningarna, allra mest när det hela tiden är nya flaskhalsar jag ska ta mig igenom trots att jag hela tiden tänker “det där var den sista”. Alla tentor som följdes av hetsen att få underläkarvikariat, följt av ångesten för att få en plats på AT och nu svårigheterna att få en ST-tjänst.

Ibland önskar jag att jag hade ett jobb jag avskydde. Det hade varit så lätt då, att välja att vara hemma med barnen istället. Men jag har utbildat mig nästan hela mitt liv och jag kan inte bara lägga det åt sidan. Även om jobbet inte lever upp till förväntningarna alltid, så är det fortfarande ett fantastiskt jobb. På mitt jobb gör jag skillnad. Inte för alla, inte varje dag, inte ens varje vecka. Men ibland når jag fram till en patient och gör skillnad för den, för att det var just mig de träffade.

Och så har jag ett projekt vid sidan av som jag håller på att dra igång, en idé jag tycker om och vill testa om den flyger. En produkt jag tror faktiskt skulle göra nytta, något jag brunnit för inombords i en månad, som kommer bli ett större projekt än jag först tänkte, men det kan bli så bra. Tror jag.

Jag tänker fortsätta skriva, men om det är lite större mellanrum mellan inläggen så vet ni varför.

“Jag har inte tid”

“Jag har inte tid”

Buffett har vid något tillfälle sagt att vill man utvecklas ska man läsa tvåhundra böcker om året. På vilket de allra flesta förmodligen svarar: “WHAT? 200? Är du inte klok? Jag har inte tid!”

Och för all del, jag vet ju själv hur mitt liv ser ut. Två småbarn, ett hus, och ett heltidsjobb som alla drar i mig. Klockan tio vill jag släcka lampan för att hinna sova tillräckligt för att orka upp 06.30 nästa morgon. Tiden mellan barnens läggdags vid halv åtta och klockan tio när jag går och lägger mig går åt till att plocka undan alla pinaler som ungarna och vi vuxna dragit fram. Läsning? Hah! När skulle jag ha tid med det?

Men det finns ju tid. Framför allt all den där tiden när mobilen åker fram. Det var mer förr, innan min digitala detox, men visst finns det ännu mer tid att hämta av att lägga bort telefonfanskapet. Vem bryr sig egentligen om de oändliga raderna av uppdateringar från vänner och ytligt bekanta? Ett och annat guldkorn ses men det är inga bra odds på att se något som verkligen gör någon skillnad i mitt liv. Till min bästa kompis har jag sagt att om det skulle bli en förlovning för hennes del så skulle jag bli mycket besviken om jag såg det på Facebook innan jag fick reda på det av henne personligen.

Så egentligen finns det ju tid för de allra flesta av oss, även upptagna småbarnsföräldrar. Jag försöker ha min senaste bok inom räckhåll hela tiden för att just kunna ta de där tio minutrarna här och där. En del kanske inte tycker att det är lönt, kanske framför allt om man mest läser skönlitterärt, men med fackböcker som jag håller mig till går det bra. Då kan man läsa kortare bitar och processa dem. Skönlitterära böcker vill åtminstone jag sjunka ner mer i och det är svårt med småbarn som drar.

Till syvende sist handlar det om prioriteringar. Vill jag lägga min tid på senaste avsnittet av en TV-serie, på att kolla vad bekanta lagt upp på Facebook, på att träna, på att läsa… Jag tycker att det är fritt fram att välja själv, men att det bör vara ett aktivt val, inte bara slentrian. Inte bara skylla på att man inte har tid.

Jag kommer inte upp i tvåhundra böcker om året, men runt två i månaden blir det i alla fall, vilket ju blir tjugofyra böcker om året. Och det känns rätt lagom för mig (eftersom jag även vill hinna med träning, någon TV-serie, och en hel del andra projekt).

Månadsavstämning: maj

Månadsavstämning: maj

Den här månaden inkluderade en sån där trist extrakostnad som man inte vill ha: maken lyckades på något sätt köra in i en kant och hela däcket blev skadat, med följd att bilen dagen därpå fick bärgas och alla däcken bytas (för man kan tydligen inte bara byta ett). Så skittråkiga pengar på det. En del får vi tillbaka på försäkringen, men långt ifrån allt.

Inkomster

Maken har gått på föräldraledighet med en ordentlig kapning av hans inkomster i och med det – men samtidigt fick han tillbaka för utlägg han gjorde för ett par månader sedan. Jag har heltidslön, men hade en karensdag (för jag fick mjölkstockning – fy tusan säger jag bara, vad ont det gjorde!). Ovanpå det fick vi äntligen, efter mycket krångel och många mail och telefonsamtal fram och tillbaka, ut solcellsbidraget för solcellerna vi installerade förra året. Det gör att inkomsterna även denna månad är höga. Man kan diskutera om vi ska räkna in solcellsbidraget som inkomst eller ej, men jag har numera systemet att månadsavstämningen är en avstämning av pengaflöde, vilket innebär att allt in och allt ut ska vara med. Vi returnerade också en bilbarnstol vilket gav pengar tillbaka, och de pengarna var ju borträknade en tidigare månad så nu räknas de som “inkomst”.

Utgifter

Den skittråkiga bildäcksaffären var väl månadens low-point. För att få ut solcellsbidraget var solcellsfirman tvungna att ta tillbaka ett ROT-avdrag de (mot vår vilja) begärt (trots att de i avtalet sa att de inte skulle begära ROT eftersom vi då just inte kunde få ut bidraget… mummel, mummel) och då fick vi ju betala det istället, så där gick några tusenlappar. Maken betalade Socialstyrelsen för att få ut sitt specialistbevis – men med tanke på den ökning i inkomst det innebär ser jag det närmast som en investering 🙂

I övrigt känns det som en rätt rimlig månad. Maten har legat på en okej nivå med väldigt liten äta-ute-budget (någon glass, någon korv till korvälskande dottern), totalt på mat inte ens 5 000 kr. Fakturan till Tekniska Verken som hanterar el, avfall, vatten och fjärrvärme går ner rätt mycket vid den här tiden på året eftersom den kalla tiden då vi behöver värma upp huset är förbi.

I och med extrainkomsten i form av solcellsbidrag blir vår sparkvot för månaden trots allt 57%. Lite snedvridet kanske eftersom det är en sån udda “inkomst”, men tänker jag räkna ändå.

Investeringar

Ungefär som vanligt. Stående summa till vårt “amorteringskonto” på SBAB, stående summa till Lendify, 2 000 kr till barnens portfölj, och resten till Avanza. Vi har fått rätt mycket utdelningar den här månaden, det är årets bästa utdelningsmånad för vår del.

Hälsa

Förutom att jag testade mjölkstockning (don’t try it at home…) har vi hållit oss väsentligen friska den här månaden. Både jag och maken har hunnit träna en del. Jag är så stolt över maken som kommit igång ordentligt med sin träning. Jag har fått in en promenad i veckan med en kompis, kört ett gäng pass med FitBit och varit på zumba ett par gånger. Dock är mitt jobb på vårdcentral väldigt, väldigt stillasittande. Försöker röra på mig mellan patienterna, men det är ändå en utmaning att komma upp i 10 000 steg om dagen och vid ett par tillfällen har jag misslyckats.

Bloggen

7 000 besökare, vilket är upp från förra månadens 5 100. Fortsätter försöka skriva ett inlägg varannan dag, men nu kommer sommaren och vi får se om jag lyckas upprätthålla det eller om det blir lite mer sällan.

Mest läst:

  1. Var börjar man – del 4: Att minska utgifterna
  2. Tio spartips
  3. Barnsparande
  4. Var börjar man – del 3: Om att gå minus
  5. Spendera mer, inte mindre?

Sammanfattning

Tråkig stor utgift. Trevligt stort solcellsbidrag. Som tur var var det senare större än det förra…

“Follow your passion!”

“Follow your passion!”

Följ din passion. Gör det du älskar.

Två råd som man stöter på relativt ofta. Vet du inte vad du vill göra med ditt liv? Utgå ifrån vad du älskar, det är ju det du ska göra. Inte minst inom FIRE är det ett råd som ofta ekar mellan de digitala väggarna. Inte ska du sitta på ett jobb du avskyr, livet är för kort för att göra annat än det man är passionerad om.

Den senaste veckan har jag stött på dessa råd vid två tillfällen: Dels i senaste ChooseFI-podden (128) med Alan Donegan som lyfter det som ett bra råd – och dels i “Unscripted” som jag snart tagit mig igenom, där författaren MJ DeMarco sågar rådet längs fotknölarna.

Donegan:

I am a big fan of doing something you love and I have seen so many people that make money doing something they enjoy. If you enjoy what you’re doing with 80% of your time, then you’re going to lead a fabulously happy life.

Och så är det väl. Gör man något man tycker om 80% av tiden och sedan går hem och förhoppningsvis har det bra hemma, då är det ju 100% av ens tid som går till saker man tycker om. Vilket ju är trevligt. Frågan är väl om man måste börja i änden att vara passionerad om något.

Jag lutar själv mer mot det senare efter att ha läst DeMarcos argumentation. Till att börja med argumenterar han för att “do what you lovers” att alla är passionerade om något, men det är bara de som lyckas med att jobba med sin passion som man hör något av. Alla de som är passionerade utan att lyckas hör man inget om.

Think of it this way. Are American Idol Winners passionate about singing? Of course they are. Does it make sense to sing auditions when you’re dispassionate about it? Therefore, te 190,000 people who also auditioned and went home crying failures were also passionate. Will you ever hear from them again? Nope.

För varje person som blir en framgångsrik “do what you lover” i bloggosfären så finns det hundra som inte blir framgångsrika trots att de också är passionerade. Om din passion inte löser någon annans problem kan du inte bli framgångsrik. Sen kan man ju göra något ändå bara för att det är kul (även om de flesta tröttnar om de inte får positiv feedback), men det funkar inte om du ska leva på det. Då kan ju FIRE och pengarna det innebär ge en större möjlighet att syssla med det man verkligen tycker om, eftersom kravet på inkomst försvinner. (Att DeMarco kallar sparsamhet för “mind-numbing frugality” och sågar ränta-på-ränta är en annan sak gällande FIRE, men det blir för långt att diskutera här). Ska något ge inkomst måste det vara något som löser någon annans problem – annars spelar det ingen roll hur mycket du älskar det.

En annan invändning jag har, som jag själv upplevt, och som DeMarco också tar upp, är vad som händer med passionen om man jobbar med den:

Ett av mina egna tidigaste jobb var direkt efter gymnasiet, då jag började som art director på en liten reklambyrå. Jag tyckte att grafisk design var väldigt roligt, jag har ritat sedan jag kunde hålla en penna, och teckningarna jag gjort under mitt liv hade fyllt ett rätt stort rum. Att rita och designa var en väldigt stor del av mitt liv, något jag verkligen tyckte om och som var givande för mig.

Efter tre månader på reklambyrån ville jag aldrig mer syssla med det. Att på heltid sitta och vara tvångs-kreativ med petiga kunder som hade åsikter om allt tog nära nog död på min passion.

Så är det så himla bra att jobba med det man älskar? Finns det inte en rätt stor risk att man tar död på sin passion? Det funkar absolut inte så för alla, men för mig och min kreativitet var det definitivt inte bra. Efter det har jag jobbat i mitt eget företag på mina egna villkor – bland annat inte heltid – och då har det blivit roligt igen, men sen dess är jag mer försiktig med att använda min kreativitet till jobb som ska ge inkomst. På samma sätt får jag moderera hur många tårtor jag gör, för att det ska hållas på en kul nivå, inte något som blir jobbigt.

Slutligen kapar inställningen “gör det du älskar” väldigt många möjligheter. Om man bara ska syssla med det man redan älskar, då tar man ju bort allting man inte redan älskar, trots att man kanske skulle kunna bli förälskad i det. Själv har jag den upplevelsen med min forskning: jag tyckte inte att leptin var vidare intressant när jag halkade in på det. Men ju mer jag läser om det, desto mer spännande blir det, för att ju mer jag lär mig desto mer utvecklas jag. Skulle jag gått in i forskningen med en “gör det du älskar”-inställning hade jag aldrig börjat forska, för det visste jag ju inte på förhand om jag skulle tycka om.

Det är klart att det är trevligt att göra det man älskar. Men man begränsar sig onödigt mycket om man bara satsar på att allt ska vara kul från början. Jag har själv testat på diverse – suttit i telefonväxel, jobbat på café, art director på reklambyrå, egenföretagare i grafisk formgivning, tårtmakare, undersköterska, personlig assistent, och just nu läkare (med allt vad det innebär av att testa olika saker!). Erfarenheterna är viktiga för att veta vad jag vill göra – och har gett mig ett driv att komma vidare när jag insett vad jag inte vill längre.

Vad tycker ni om “follow your passion” och “do what you love” som rekommendationer?

Eget Bregott

Eget Bregott

Första gången jag stötte på det här med eget Bregott var i Economista-gruppen, men det var först när jag läste Jag lämnar ekorrhjulet som jag bestämde mig för att faktiskt testa. Och det var ju väldigt, väldigt enkelt. Det är ju i princip så att receptet står på undersidan av Bregott-paketet…

Recept

250 g smör (rumstempererat)
1 dl rapsolja (rumstempererat)
Ev salt
Ev 0,5 dl vatten (rumstempererat)

Gör så här

  1. Vispa ihop smöret med rapsoljan
  2. Om du vill ha i mer salt och vatten, blanda i det också (men smaka av först)
  3. Förvara i en burk med lock i kylen. Håller som vanligt Bregott (alltså inte länge nog för att det ska hinna bli dåligt innan man äter upp det)

Tips:

  • Låg hastighet på vispen så att smöret inte fluffar till sig för mycket utan behåller Bregott-konsistens. Tar lite längre tid men blir jättebra.
  • Har du smör som är saltat behöver du förmodligen inte salta extra.
  • Rapsoljan kan du välja om du vill ha kallpressad (Bregott-smak) eller ej (lite “blommigare” sägs det).
  • Man kan bryna en del av smöret om man vill ha specialvarianten av Bregott som är just Bregott brynt smör.

Kostnadsmässigt då, är det lönt?

Ett paket vanligt Bregott kostar ungefär 44 kr för 600 g, eller ett kilopris på 73 kr.

Smör betalar jag helst max 30 kr för 500 g (vilket det är frekventa erbjudanden om i olika butiker, så det är inget problem, ibland även 25 kr/st). Rapsolja kostar kanske 20 kr/l (kan hittas billigare). Kranvatten kostar i princip inget alls, liksom en nypa salt. En “sats” blir 330 g. 250 g smör = 15 kr, 2 kr för rapsolja, eller 17 kr för 330 g smör. Kilopris 51,50 kr. (Detta är utan vatten, gör man receptet med vatten blir det ytterligare lite billigare).

Äter man mycket Bregott, som det ju får sägas göras i vår familj (framför allt jag, om jag ska vara ärlig!) och det går åt 1,5 Bregott i månaden (tror att det är ungefär så), då är det 32 kr/månad. Vilket ju inte är några enorma pengar ens över året (ca 385 kr), men många bäckar små, som vanligt. Ihop med svinn-köp, vegetariskt/flexitarianskt tänk och baka eget bröd blir det många många bäckar, och det blir en flod till slut. Är man en familj där alla äter Bregott så kan det bli rätt mycket större pengar.

Dessutom är det – den största fördelen enligt min man – jättegott med eget Bregott!

Var börjar man? Del 4: Att minska utgifterna

Var börjar man? Del 4: Att minska utgifterna

Så var ska man börja för att få pengar över så att man kan betala av sina lån och/eller börja spara till buffert och investeringar? Det finns hela böcker på området, och gott om bloggar – det här är ju en av dem, fylld av tips och tankar kring hur man lever billigare. Här är en sorts sammanfattning.

Till att börja med är det är dags att titta på dina utgiftsposter och se var det drar iväg. För vår del var mat en enorm kategori som tog stora pengar i anspråk. För de flesta är boendet något som kan ta en stor del av lönen, inte minst om man har stora lån och därmed en hel del ränta som banken vill ha in. Det som ger störst påverkan för de allra flestas ekonomi är därför att flytta till något mindre och billigare – men huruvida det är realistiskt för just dig får du själv ta ställning till.

Är det någon helt annan kategori som drar iväg? Finns det saker ni faktiskt smärtfritt kan ta bort, saker ni inte ens kommer ihåg varför ni betalar för? Exempel kan vara:

  • Abonnemang som ligger och äter pengar utan att ni använder dem (man behöver inte ha tre streamingtjänster igång samtidigt)
  • Gymkort och liknande som ligger på månatligt autogiro men som inte används
  • Hämtkaffe på Espresso House/7-Eleven/liknande
  • Uteluncher trots att matlåda är ett fullgott alternativ
  • Cigaretter, snus, godis, chips, läsk och andra saker som är kassa för både hälsa och ekonomi
  • Klädinköp – behövs det verkligen en tröja till? Samma sak med skor – behöver du ett par till när du redan har tjugofem par i garderoben?
  • Alkohol, på samma tema som rökning, snus och snask

En annan bra regel är: Handla aldrig mer något på avbetalning. Har du inte råd just nu så har du inte råd. Bara för att du vill ha något just nu betyder det inte att du ska ha det. Lär dig längta efter saker. Vad som helst du köper på avbetalning kommer i slutändan att bli betydligt dyrare än om du betalat det kontant – det är därför affärerna gärna vill att du köper på avbetalning. Det är inte för din skull det erbjuds.

För flera jag pratat med som börjat ta tag i sin ekonomi – inklusive för vår del – blev det per automatik så att vi sparade pengar, bara genom att vara medvetna. Vi insåg att trehundra spänn på en fika en gång i veckan adderar upp till stora pengar över veckor och månader, och började ha supermysiga hemma-fikor istället som bara kostade en bråkdel. Plötsligt blir det bara lite mer motstånd mot att klicka “köp” på en vara i onlinebutiker, och man inser att man inte behöver nytt fullt så ofta. Kläder har de flesta av oss för så lång tid framöver att vi absolut inte behöver handla mer.

På andra sidan finns inkomsterna. Finns det möjlighet att öka dem? Sälj av prylar på Tradera, Blocket, Facebooks Marketplace och olika sälj-grupper på Facebook. Se till att pengarna du får in på detta sparas, inte hamnar i mer spenderande. Kanske har du något sido-gig du kan ta betalt för? Själv gör jag tårtor och hemsidor.