Det här året har varit ytterligare ett som svärtats ner av Covid-19, men framför allt har det varit ett år av förändring för vår del. Nytt hus, ny skola och förskola för barnen, och ett nytt barn i familjen. Det har helt klart inte varit ett stressfritt år, men när jag nu sitter i soffan i vårt nya vardagsrum känns det ju som att det varit värt allt slitet.
Ekonomiskt har ju investeringarna mestadels gått som på räls. En helt galen uppgång över året.
För 2022 hoppas jag att Covid-19-pandemin till slut kan lugna sig så att världens alla regeringar kan lugna ner sig. Så kanske vi kan återgå till någon sorts normal.
För bloggen har jag nu avslutat Årsutmaningen. Vi får se framöver hur mycket jag hinner skriva, men framemot slutet av januari borde jag få lite mer tid åtminstone.
Men i vilket fall som helst, gott nytt år och god fortsättning!
När man är ung längtar man efter att få bli vuxen. Vår sexåring pratar ofta om att hon vill vara äldre, och vi försöker få henne att njuta av det nu hon lever i. Av att vara sex år och inte behöva bry sig så mycket om något — inte om pengar, inte om tider (för att jag lämnar och hämtar på skolan), inte om så värst mycket annat än att hon ska hålla skaplig ordning på sitt rum och vara snäll mot sina lillasystrar. I övrigt består livet av att leka, lära sig nya saker, träffa kompisar, gå på aktiviteter…
Kanske längtar vi alla framåt.
Ibland längtar jag efter en tid då barnen är större, när de klarar sig själva, när jag och maken får mer tid till varandra.
Samtidigt vet jag hur kort den här tiden är. Hur fort det går. För sex år sedan var vår äldsta dotter en rätt hjälplös liten krabat, såsom alla bebisar är. Nu är hon en kapabel människa. Hon skulle inte klara sig själv, men hon kan så otroligt mycket. Kompisarna blir allt viktigare och även om vi som familj/föräldrar fortfarande är viktiga så är vi inte lika essentiella som tidigare. Även treåringen ”kan själv” med allt mer, även om hon är långt ifrån lika självständig som storasyster än så länge. Och så har vi spädisen, den yngsta, bara två veckor gammal, med ett enormt närhetsbehov och som inte kan nästan något själv.
Det går fort.
I våras höll det på att gå illa för min del. En arbetsbörda som på alla sätt var fullständigt orimlig, och som ingen märkte av. Som ST-läkare i början av ST (specialisttjänstgöringen, den femåriga tjänstgöring vi gör för att bli specialister inom ett område) på vårdcentral ska man ha en ganska liten ”lista”, det vill säga, listan över patienter som har just mig som namngiven doktor. Någonstans runt 500-700 patienter verkar många ST-kollegor ha när de jobbar heltid, med något hundratal fler senare i ST. En heltidsarbetande specialist ”ska” ha runt 1 500 patienter enligt rekommendationerna, även om det finns gott om ställen där erfarna specialister har fler. Hur som haver så hade jag, som jobbade 70% (och 20% forskning på det), varav 10% av den tiden ska vara studietid och 10% går åt till att ronda och sköta mitt äldreboende, runt 1 150 – 1 200 patienter på min lista. Således hade jag dubbelt så många som en heltidsarbetande ST, trots att min faktiska kliniska tjänst/mottagningstid var på 50%. Jag höll på att börja gråta varje morgon när jag cyklade till jobb.
Ovanpå det var jag gravid, och jag mår riktigt skit när jag är gravid. Jag mår illa från väldigt tidigt i graviditeten hela vägen till förlossningen. Jag är dödstrött och somnar klockan halv åtta på kvällen och trots hela nätters sömn vaknar jag inte utvilad. Jag sover och vilar dagtid för att det inte går att hålla ögonen öppna. Den här graviditeten har jag dessutom haft en del foglossning mot slutet.
På hemmaplan köpte och sålde vi dessutom hus. Inte helt stressfritt.
Jag hade semester i fyra veckor (varav i princip en gick åt till vab istället eftersom yngsta dottern hade hög feber i fem dagar, och sedan var jag själv förkyld ett par dagar). Dagarna innan jag skulle gå tillbaka hade jag ångest eftersom jag på förhand visste att jag inte orkade. Jag kämpade ändå på i 2,5 vecka, med full mottagning och tung belastning på grund av sommarbemanningssituationen. Jag hade huvudvärk i princip varje dag och var hemma en dag med migrän. Efter 2,5 vecka var jag på MVC-besök och min barnmorska sa till mig att gå hem från jobb och stanna hemma i åtminstone 2-3 veckor. Veckan därpå fick jag läkartid och blev heltidssjukskriven fram till förlossningen.
Så balans — trots våra möjligheter ekonomiskt — är inte enkelt. Det är lätt att bli blind i den egna situationen. Jag hade inte 1 150 patienter på min lista från början (förra hösten, när jag blev ST), men på grund av beslut på högre nivå där ingen tänkte på konsekvenserna växte listan med 5-20 patienter i veckan hela tiden (alla nylistningar på hela vårdcentralen hamnade på min lista). Själv tänkte jag att det mest var graviditeten som gjorde mig trött och därför orkade jag inte det jag tidigare orkat. Jag fick en chock när jag bad vår administratör kontrollera min lista.
Efter att jag sagt ifrån i maj halverades min lista, men skadan var redan skedd.
Det är inte lätt för maken heller. Som kirurg vill han operera, samtidigt som mängden operationstid måste vägas mot andra arbetsuppgifter. Han har också ytterligare uppdrag — det har i stort sett alla på hans klinik eftersom de är en väldigt liten klinik — som drar i honom. Vad tar man bort när man vill göra allt? Hur hinner man med ett så pass krävande arbete och är fortfarande en närvarande förälder?
Om tio år är det kanske enklare. Barnen är större vilket gör att de behöver oss mindre. Men jag vill hitta balansen nu, för annars är jag rädd att vi inte har något kvar att balansera om tio år.
Det var någon krönika på Aftonblaskan som jag inte läste hela vägen, men jag förstod snabbt innebörden (den kom upp på Twitter eftersom den illustrerades med en mörkhyad ung man med sitt barn, vilket är allt mer vanligt förekommande snarare än att i Sverige ha ljushyade på bilderna).
Innebörden var väl i princip att män är drägg som inte gör tillräckligt mycket hemma och därför går mammorna på knäna och blir sjukskrivna för utmattning. Det brukar ju vara sådant krönikörerna på Aftonblaskan går igång på att skriva om, eftersom de tydligen inte kan ta sådana diskussioner med sina män hemma istället.
Det handlade som vanligt om att dela ”lika” på hushållssysslorna — städa, diska, laga mat, tvätta, och så vidare. Och varför har inte karlarna bättre koll på förskoletiderna, och studiedagarna, och att ungarna har med sig frukt till skolan? Och så vidare, ad nauseum.
Det är bara det att i dessa krönikor saknas det alltid en hel massa uppgifter som i både vårt och gissningsvis många andras förhållanden faller på maken. I vårt förhållande är vi skapligt jämlika vad gäller diska och städa och tvätta, maken lagar oftast mer mat än mig eftersom han gillar det, medan jag är den som har full koll på förskolettider och studiedagar och i princip allt som har med förskola/skola att göra.
Men det betyder ju inte att maken rullar tummarna.
Istället tar han hand om: bilen (allt som har med den att göra), allt som involverar renovering (från att sätta upp tavlor till att bygga uterum), rengöring av avloppsbrunnar, han klipper gräset, trimmar gräsplantor, plockar bär som vi sedan gemensamt saftar eller syltar, och ungefär tolvtusen andra grejer.
Vi delar upp det på detta sätt eftersom det blir bättre så. Jag tar mycket av teknikinstallation och fix, eftersom jag är bättre på det, medan jag är fullständigt ointresserad av bilen annat än att den ska funka när jag behöver köra den. Det gör oss inte ojämlika om maken inte har hand om förskoletiderna, det innebär att han gör saker han är bättre på medan jag sköter administrationen.
Statistiken säger alltid att kvinnor gör majoriteten av hushållssysslorna, men tar den statistiken någonsin i beaktning de där andra grejerna som behöver fungera? Räknas gräsklippning och däckbyte som hushållssysslor? Tillåt mig att tvivla.
Jag blir så vansinnigt trött på dessa tyckare som bara tar med vissa delar av att ett hushåll ska gå runt, och om inte de är delade till millimeterrättvisa, då är det ”ojämlikt”. Precis som vi kan dela upp föräldraledigheter på olika sätt och ändå vara jämlika. Jämlikhet är inte en sak, ett enda sätt. Och nej, långt ifrån alla förhållanden är jämlika (det finns definitivt många där den ena parten står för majoriteten av att få hushållet att gå runt), men att sätta rubriken ”Hej du pappa — tar du ditt ansvar?” känns ändå förlegat och precis så sexistiskt som den typen av krönikörer tycker sig inte vara.
Jag har inte orkat — eller prioriterat — att blogga på sistone. Dels av mer personliga trötthetsskäl, men också för att jag inte riktigt vet vad jag ska blogga om.
Livet är bra för egen del. Det flyter på. Semestern är mestadels över (en strövecka kvar i samband med att vi flyttar), och den var härlig på de allra flesta sätt. Vi fick vår resa till Danmark och den blev verkligen toppen. Air BnB levererade igen, och vi hade otrolig tur med vädret. Legoland var mycket uppskattat av både barn och vuxna, liksom den mindre kända Wow-park. Efter att vi kom hem har vi ägnat resten av semestern åt bad och mys med familj och vänner. Och lite rensning inför flytt. Men mest mys och bad.
Vi flyttar snart. Flytten hör ihop — bland annat — med den samhällsutveckling vi ser idag.
För medan det egna livet rullar på så har samhällsutvecklingen kommit oss allt närmare. När vi kom hem från Danmark stod det en uppenbart drogad man på gatan precis utanför oss, stor som ett hus och hög som ett hus. Han gjorde ingen ansats mot oss — jag är inte säker på vilken verklighet han befann sig i, men det var inte samma som jag, maken och barnen var i — men jag är glad att jag inte var ensam. Vi bor i ett ”bra område”, men det är för nära det som inte är ”bra”. Öppen droghandel. En dödsskjutning för inte alls länge sedan, 400 meter hemifrån och 20 minuter efter att maken cyklat förbi på exakt samma plats på väg hem från jobb.
Jag ser med sorg på utvecklingen. Vi är långt ifrån ensamma om att flytta av just trygghetsskäl, vi har flera i vår närhet som gör detsamma.
Skjutningar. Dagtid, barn som blir träffade. En poliser som dödas. En handfallen statsminister. En justitieminister som är mer intresserad av att twittra. Fängelsestraff som är patetiskt korta för det lidande de kriminella orsakat — i de fall det blir något straff alls. Ouppklarade mord, för att inte tala om alla de andra brotten som aldrig ens börjar utredas. Hot mot folk som sköter sig, från skolbarn till butiksägare. Fortsatt massiv invandring, för att stänga kranen är emot mänskliga rättigheter trots att andra länder tydligen kan göra det. Politiker som ägnar sig åt pajkastning, vem som var i regeringsställning vilket år och vems fel det således är.
Istället för att försöka lösa problemen — i den mån de inte vid det här laget blivit så stora att de faktiskt knappt går att lösa, åtminstone inte utan år av idogt arbete — pratar finansministern om nya höjda skatter i ett land med ett av världens högsta skattetryck. För att de ha hål i händerna och pengarna bara rinner genom hålen. Varför se på utgifterna när man kan öka ”inkomsterna”? Familjeveckan är viktigare än att bekämpa gängen.
Och ovanpå det har vi politiker som vägrar inse att det finns en konflikt mellan att vilja att allt ska gå på el, från bilar till stålproduktion, samtidigt som man stänger ner kärnkraften och inbillar sig att man ska ersätta det med vindkraft (som för övrigt kräver enorma cementblock för att stå stadigt, vilket inte kan produceras när man inte tillåter Cementa att bryta kalk längre).
Samtidigt fortsätter börsen uppåt. Glada dagar, TINA, det mesta går uppåt. OMXSPI har gått upp runt 30 % i skrivande stund. Någon gång borde korthuset rasa, men än verkar det inte vara. Kanske kommer det snart en ny svart svan flytandes.
Jag försöker ta hand om mig själv och mitt liv. Tar hand om mina barn, försöker göra mitt jobb så gott jag kan. Om möjligt bota, ofta lindra, alltid trösta.
Frågan har aktualiserats på sistone, nu när det vankas flytt och allt vad det innebär med nytt hus.
Är pengar till för att sparas på hög för att i framtiden kunna ge oss (mer) frihet? Eller är pengar till för att användas?
Givetvis finns det inte ett rätt svar, och inte heller är det så att svaret är detsamma alltid. Men det har ändå fått mig att fundera.
Vi funderar på att göra flera förändringar på vårt nya hus. Det kostar givetvis pengar att göra förändringar på huset, oavsett om dessa är stora eller små. Det kommer också kosta att flytta, för den här gången kommer vi ta hjälp av en flyttfirma. I det sistnämnda fallet handlar det om bekvämlighet och smidighet, att kunna flytta ett helt bohag på ett fåtal dagar med småbarn som springer om fötterna. Det är klart att det går att flytta själva med lite hjälp från nära och kära, men hur mycket är det värt för oss att slippa göra det?
Vi är typ halvvägs mot vad jag räknar som full FI. Är det bättre för våra liv att vi låter bli att använda flyttfirma (och sparar de tusenlapparna till investeringar och låter dem växa och ge utdelning)? Eller är det så att i nuet, i det liv vi för närvarande lever, så är det mer värt att lägga pengarna på flyttfirma och därmed mycket drastiskt minska vår egen stress? Är det slöseri med pengar, eller är det en investering i vår egen hälsa? Vi planerar att flytta torsdag-fredag, och på måndagen jobbar vi igen. Vilket skick är vi för att sköta våra respektive arbeten, om vi stressat för att lyckas flytta allt själva?
En pool finns framöver med i planeringen. Det är inte en helt billig investering, men samtidigt tänker jag att en pool skulle skänka oss otroligt mycket glädje. Det skulle minska antalet bilturer iväg till badplatser i närheten. Det skulle ge barnen vattenvana. Men så är det en stor kostnad, och det är klart att ser man till samma summa på börsen över tjugo, trettio, fyrtio år så är det en hiskeligt dyr leksak.
I vårt jobb stöter vi ibland på skit. Barn som skadas svårt. Unga människor med svåra sjukdomar. Folk som dör i alldeles för ung ålder.
För inte allt för längesedan var det en sådan tragedi som berörde oss djupt. Som fick oss att fundera över vad nuet är värt, mot att lägga allting mot investeringar senare.
Vi vill leva ett bra liv både nu och i framtiden. Vi vill hitta en balans mellan YOLO — som sitt tramsiga uttryck till trots faktiskt är sant — och FI(RE). Jag har kommit långt i denna balans i vardagsekonomin, men har fortfarande en bra bit kvar när det gäller större utgifter i hushållet.
Hur tänker ni? YOLO, FI(RE) eller något däremellan?
Jag är lite av en blandad kompott av intressen – jag jobbar som läkare, jag forskar inom hjärt-kärlsjukdom, och jag drivs av viljan att hjälpa folk till bättre mående och bättre privatekonomi. Dessutom skriver jag böcker, bakar tårtor, är mamma till tre underbara barn och gift med världens bäste man. Den här bloggen fokuserar framför allt på privatekonomi och allra mest på hur man hittar en balans i livet.
Köp min bok!
”I could not put your story down except when I had to. You have written a compelling, readable, entertaining book.”
~ A-M Mawhiney, author
Plugga bättre
Förbättra din studieteknik i 10 steg
Cosmonomics @ Instagram
This error message is only visible to WordPress admins
Error: No feed with the ID 1 found.
Please go to the Instagram Feed settings page to create a feed.
Affiliates
För aktier och fonder
Avanza
På Avanza har vi alla våra aktieinnehav, och har haft i flera år. Den användarvänligaste appen med alla funktioner vi behöver.
SAVR
Uppstickaren SAVR med lägre priser på fonder. Jag har flyttat vårt fondsparande till SAVR eftersom även små skillnader procentuellt blir stora pengar när man sparar i många år.
Webbhotell
One.com
Jag använder One.com för Cosmonomics såväl som för alla siter jag sköter via LCV Konsult AB. De har bra priser och fantastisk service och jag har varit nöjd med dem i över tio år.
Fotoböcker mm
Jag älskar fotoprodukter och gör två fotoböcker för varje år, plus när vi åker på semester, och dessutom är det julkort och väggkalendrar. Smartphoto har bra kvalitet och bra priser, och därför använder jag dem frekvent.
Telefoni
Vimla
Billigare telefoni med Vimla – ingen uppsägningstid, ingen bindningstid, och inga dolda avgifter.
