Ibland funderar jag på om jag får lov att vara stolt. Även om vi numera har en hög sparkvot och pengarna rullar in i investeringar så är ju en av anledningarna till att vi har så låga lån på boendet (som annars givetvis skulle kostat mycket mer och tagit en del av sparkvoten) och att vi inte har CSN-lån någon av oss att vi haft hjälp av våra föräldrar.
Både jag och maken har haft liknande förutsättningar, med föräldrar som sparat till oss för att vi skulle kunna köpa våra första lägenheter och som tyckt att det var onödigt att vi skuldsatte oss med CSN när de haft möjlighet att stötta oss istället. Och mina föräldrars generositet är helt klart anledningen till att jag kunde gå läkarutbildningen efter att jag redan läst både juridik och ett år psykologi – eftersom jag tagit ut studiebidraget kunde jag inte tagit lån ens om jag ville.
Samtidigt har vi båda alltid jobbat hårt. Under juristutbildningen jobbade jag under somrarna och drev eget företag, som mest med drygt 100 000 i omsättning. Numera driver vi aktiebolag tillsammans där jag fortsätter jobba med grafisk formgivning och att bygga hemsidor åt småföretagare medan maken tar extraknäck som läkare vid rally- och motorcrosstävlingar. Maken har också alltid jobbat, jag började jobba på riktigt när jag var sexton men hade då innan dess jobbat fyra veckor med kommunfixade småjobb under två somrar.
Jag har aldrig tagit lån annat än när vi köpte huset och aldrig öst ut pengar bara för att de funnits. Jag veckohandlade på Willys tills jag flyttade till Linköping och det låg så avigt till (men nu gör jag det igen) och har alltid haft matlåda istället för att äta lunch ute. I min mors anda har jag alltid letat rabattkuponger (hon är spektakulärt bra på rabattkuponger, hon är den enda jag vet som hittat en rabattkupong när oljepannan i huset skulle bytas, det är någon sorts rekord).
Nu tar vi på alla sätt vår egen ekonomi på allvar. Men får jag vara stolt när jag inte ”börjat från noll” som så många andra verkar ha gjort?
Jag tycker man aldrig ska skämmas för sitt ursprung, utan det viktiga är att man gör det bästa av sitt liv utifrån sina förutsättningar. Med de livsförutsättningar som ni haft har ni säkert rent statistiskt sett haft större möjlighet än medianen till god livsinkomst, livslängd, hälsa och liknande. Men med ert driv och engagemang, som minst verkar ligga en standardavvikelse över snittet(!), så tror jag ni säkert lyckats bättre än lämplig jämförelsegrupp. (Och därför bör vara stolt 🙂 ).
Säg att ni haft mycket sämre livsförutsättningar, typ ingen stöttning hemifrån, ingen akademikerkultur, dåligt skyddsnät under uppväxten etcetera. Ja, då hade ni _ändå_ säkert haft goda möjligheter (givet ert driv/engagemang/etc) att klara er väsentligt bättre än lämplig jämförelsegrupp, även om ni då skulle haft en mycket längre väg att gå för att nå ni dit ni är idag. Hänger du med hur jag tänker? Det är inte helt enkelt/rättvist att jämföra sig med andra bara sådär…
Tack för kommentaren! Jag förstår vad du menar och du har en väldigt bra poäng 🙂 Jo, vi har nog en hel del driv båda två, och har båda föräldrar som kämpat och kommit upp en väldigt bra bit från noll, så vi har båda alltid lärt oss att saker och ting inte kommer gratis. Man ska göra rätt för sig, eller som min pappa brukar säga: har man förmågan så har man också ansvaret att göra något med det. Det tror jag vi båda lever våra liv enligt.
Självklart ska du vara stolt! JAG blir stolt över dig när jag läser ditt inlägg. Helt otroligt, vilket virke ni verkar vara av. Imponerande entreprenörsanda. Folk som du och din sambo (”extraknäck som läkare vid rally- och motorcrosstävlingar” så himla smart) kommer alltid att klara er, oavsett konjunktur eller nivå på apokalyps.
Vi funderar ju också att starta eget framgent för att kunna fakturera allehanda gig. Jag har lite kontaktskräck med eget…kan du be några kortfattade tips? Det är AB framför egen firma som gäller i alla fall har jag förstått.
Tack! 🙂 Jag ser mig inte som så entrepenörsmässig, det är ju inte så att jag kommit på något nytt briljant, men jag använder mig av det jag kan och det behövs det också, uppenbarligen.
Aktiebolag är riktigt bra att ha, har vi märkt, för det trillar in grejer här och där som man kan fakturera för, vilket blir mycket bättre skattemässigt än löneupplägg. Det är lite bökigt att starta, vi hade hjälp av min mamma som är dels ekonom och dels har startat företag tidigare, men om du inte har någon i omgivningen tror jag det finns ”starta eget”-lotser och liknande. Det är en del papper och mek som ska in innan man får börja allt, men det mesta går via nätet nu. Och sen ska man ju ha 50 000 i grundplåt att stoppa in också (men det är ju inte så att man bränner de pengarna av att stoppa in dem i företaget, de får ju därefter användas). Sen får man ju antingen lära sig lite företagsekonomi eller ta hjälp av någon för fakturering och sånt (återigen för vår del, min mamma…).
Känner igen mig i dina funderingar! Jag har också haft/har en privilegierad ekonomisk bakgrund (inte behövt ta något CSN-lån, fått hjälp med lägenhet etc etc). Har dock jobbat sen jag var 15 (sommarjobb) och under större delen av studierna (extraknäck), men sparandet och intresset för min privatekonomi, FIRE etc kom igång först för några år sedan när jag började jobba ”på riktigt” (dvs fulltid). Jag tycker inte vi ska vara mindre stolta bara för att vi började senare/startade längre fram i det ekonomiska ”loppet”. Det viktiga är att vi är med i loppet överhuvudtaget! Alla har olika förutsättningar i ekonomiloppet, så alla startar på olika ställen, springer olika fort och har målsnöret på olika ställen. Att jämföra sig mot andra är därför ganska knepigt, men jag tycker det är intressant att läsa om just detta då det ger olika perspektiv och frågeställningar för mig att fundera vidare på i mitt egna ekomiska lopp 🙂
Det låter som att vi kommer från väldigt lika bakgrund – och jag hann jobba i 1,5 år innan intresset för privatekonomi (och därefter FIRE) kom igång. Jag ska jobba på stoltheten, jag är nöjd med var vi är nu och det vi åstadkommer nu, det är bara en känsla av ”räknas det här?” när man inte börjar från noll. Tack för din kommentar! 🙂
Klart att du får vara stolt, så länge du behåller ödmjukheten. Som sagt är det ju inte alla som har blivit så curlade som ni tycks ha blivit, å andra sidan tycks det inte har stigit er åt huvudet.
Jag hoppas verkligen att det inte stigit oss åt huvudet. Jag försöker se till det ansvar våra möjligheter har givit oss och förhoppningsvis tar vi väl vara på dem.