Bokrecension: Macchiariniaffären – sanningar och lögner på Karolinska

Bokrecension: Macchiariniaffären – sanningar och lögner på Karolinska

Alltså det finns sjukt många bra böcker. Det har jag ju alltid vetat men under många långa år på universitetet där det plöjdes böcker i parti och minut orkade jag inte sedan fortsätta läsa som hobby på fritiden. Läsande är inte avkopplande när man läser hela dagen, helt enkelt.

Men livet förändras och nu är jag föräldraledig och dagarna består av att ha hand om barn och då dör hjärncellerna snabbt av brist på stimulans vilket är supermysigt men inte så akademiskt. Så nu läser jag.

Senast i raden var Macchiariniaffären – Sanningar och lögner på Karolinska av Bosse Lindquist. Detta är journalisten som låg bakom den tre avsnitt långa serien om Paolo Macchiarini, stjärnkirurgen som rekryterades till Karolinska för att bedriva spjutspetsforskning inom stamceller och plaststrupar, men som i slutändan hade ihjäl ett antal patienter med sina livsfarliga och helt ovetenskapliga metoder. Boken beskriver Lindquists väg från det första tipset och förbi den färdiga dokumentären, till den avsaknad av konsekvenser skandalen fick för i princip alla de som man med all önskvärd tydlighet kan utläsa som skyldiga i boken. Macchiarini var frontfigur – men ett gäng professorer på Karolinska var precis lika involverade, efter att ha läst boken råder det inga tvivel om detta.

Boken är, trots min starka slutsats ovan, extremt välbalanserad. Man följer verkligen Lindquists önskan om att få båda sidorna av historien. Han följde Macchiarini under ett helt år och lärde känna honom så väl som man nu verkar kunna känna denna människa, och han letade in i det sista efter förmildrande omständigheter. Det gör att boken får en väldigt stabil grund att stå på – och jag fann flera gånger att om något så är det den här typen av grävande journalistik jag är beredd att låta mina skattepengar gå till när nu public service ska skattefinansieras. Melodifestivalen, Sveriges fetaste hundar och Babel kan någon annan få bekosta. Till exempel står det på sidan 331 (av 440):

Hur vidrigt detta än kan tyckas vara behöver det, som sagt, i sig inte betyda att Macchiarinis vetenskap var fel. Den kunde fortfarande stämma. Så mycket visste jag också sedan årtionden av samtal med geniala forskare, inte bara på KI utan i resten av världen, att många inom naturvetenskapen menade att beteende och vetenskap inte har något som helst samband. [….] Att bete sig oetiskt eller illegalt betyder inte att ens vetenskap är osann.

Porträttet som målas av Macchiarini är svårt att riktigt få grepp om, vilket är precis vad berättaren (Lindquist skriver i jag-form) känner. Får jag diagnosticera så förefaller han vara tydligt megaloman, med en grandios självbild om att han ska rädda världen, ihop med mytoman i sådan utsträckning att han tror på allt det han säger. Trots att Lindquist aldrig säger det rakt ut så flyter ordet ”psykopat” helt klart runt i min hjärna när han beskriver denne enligt författaren charmige man med grandios självuppfattning, som ljuger utan att tveka en millisekund, som hela tiden söker nya utmaningar (”Jag sover aldrig mer än en natt åt gången i en stad” är en återkommande fras), och som helt verkar sakna skuldkänslor och ånger för det helvete han utsatt sina patienter för.

Patienterna får liv i boken, kanske framför allt den i Ryssland opererade Julia Tuulik men även de övriga offren.

I en av de mer galna delarna av boken beskriver en professor i nanoteknoliogi och regenerativ medicin vid University College of London, Alexander Seifalian, sin kontakt med Macchiarini. Seifalian hade bland annat utvecklat en syntetisk blodåder av plast som inte provocerade kroppens immunförsvar. Paolo bad honom producera en syntetisk luftstrupe av samma material – på en vecka.

– Det stämmer att jag bara skrattade åt Macchiarinis förslag, berättade Alexander. En vecka! Och ett organ som jag inte ens hade en aning om hur det fungerade. Omöjligt!

Men sedan hade tankarna snurrat vidare. Seifalian var ju materialfysiker och inte läkare. Han hade verkligen inte vetat något om ett organ som en luftstrupe fungerade:

– Så jag googlade för att förstå anatomi och funktioner, sa han. Då såg jag ju att det bara var ett rör. För att transportera luft. Hur svårt kunde det vara att göra ett sånt? Jag hade ju redan gjort massor av andra rör – blodådror och kärl.

För dig som inte är läkare kommer du i boken ändå få en rätt bra förståelse för alla sätt som luftstrupen INTE är bara ett rör för att transportera luft. Och tillvägagångssättet är helt sinnessjukt.

För mig som är läkare och dessutom doktorand i medicin är boken skrämmande på alla möjliga plan. Från hur de bara struntade i etiska tillstånd till hur högsta ledningen (vi pratar Nobelkommitté) struntade i visselblåsarnas varningar (och hur de dessutom utsattes och fortsatte utsättas för repressalier under lång tid), från hur man inte gjorde ett enda försök på djur innan Macchiarini började operera på människor, till hur de stackars offren för dessa operationer led.

Boken är riktigt, riktigt bra, som en thriller från verkligheten i lagom tempo där man successivt tränger allt djupare in i rötan. Lindquist är en duktig författare och noggrann med att inte bara ta en sida. Han försöker verkligen få fram Macchiarinis sida och försvar. Den är mer djupgående än den dokumentär allt arbete resulterade i (jag har bara sett första delen än, men med två timmar kvar finns det ingen möjlighet att de täcker allt så djupt som de gör i boken) och man får följa med på en mycket spännande resa. Mycket läsvärd!

Dela: