Det har nu gått elva dagar utan sociala medier. Det går jättebra, måste jag ju tycka. Bortsett från enstaka uttråkade tillfällen då jag önskat att jag haft något att pilla med har det blivit allt enklare att leva utan sociala medier. Nu börjar dock Facebook och Twitter tycka att det var lite väl längesedan jag kollade till dem, för mail som dessa trillar in:
Kooooom tillbaaaaaka till osssssss säger Twitter.
Och visst kliar det lite i fingrarna att se, framför allt vad det är för svar. Men jag låter bli, och det är inte jättesvårt.
Jag har börjat rita igen. Skrivit en hel del blogginlägg. Varit med mina barn. Börjat tänka på mina romaner igen, som jag har för avsikt att skriva klart. Börjat fundera på en icke-skönlitterär bok jag vill skriva. Jag har börjat gå promenader med lillan i barnvagnen utan att ha någon podd eller bok i öronen, för att låta hjärnan jobba fritt åtminstone då och då. Jag läser ”Deep work” av Cal Newport och funderar på hur jag kan implementera det i mitt liv.
En sak jag kommit fram till gällande min användning av Facebook är att även om det inte drivit shopping i form av att jag köpt på grund av annonser, så har tillgängligheten till hela begagnatmarknaden via Facebook gjort att jag köpt mer än vi (eller framför allt treåringen) egentligen behöver. Så tack vare den digitala detoxen går det faktiskt mindre pengar ut. För även om det varit begagnat och billigt, så blir det ju ändå meningslös shopping om man köper saker man inte behöver.
Jag funderar över min relation till sociala medier framöver. Jag tror att jag kommer fortsätta ha apparna raderade från telefonen och paddan, och bara tillåta åtkomst via datorn. Dessutom ska jag nog ha regeln för mig själv att det blir en gång i veckan, förslagsvis på helgen, och under en viss tid, kanske totalt en halvtimme. Det räcker gott och väl för att kolla uppdateringarna från de man vill, svara på eventuella kommentarer, och för min del för att leta efter eventuella behovsgrejer på Bloppis-gruppen och liknande (för barnen både sliter ut och växer ur sina kläder och grejer, så långt ifrån allt är ju onödig shopping).
Det är faktiskt inte någonting jag upplever negativt med den digitala detoxen och frånvaron av sociala medier. Dessutom verkar det smitta. Jag upplever att maken sitter mindre med sin telefon, och med föräldrarna här plockade vi faktiskt fram ett riktigt pussel och la det istället för att alla hela tiden satt med näsan i skärmen. Och det känns helt fantastiskt.
Tredje dagen av den digitala detoxen har kommit och gått. Det går över all förväntan får faktiskt sägas. Jag hade trott att det skulle kännas jobbigare, men det jag kan konstatera är att medan jag upprepade gånger om dagen tänker att jag ska ta upp telefonen så är det inga problem att motstå. Jag gör annat istället: läser, skriver, och framför allt är närvarande med barnen.
Igår var jag på lekplatsen med barnen och det var nog typ första gången någonsin (åtminstone vid längre lekplatsvisiter) som jag inte tagit upp telefonen för att kolla sociala medier/läsa något/whatever. Detta har alltid varit med en berättigande tanke om ”jamen hur kul är det att titta på när en treåring leker?” även om det också alltid kommit med ett visst dåligt samvete. Och nej, det är inte jordens mest spännande upplevelse att titta på när en treåring leker, men när jag deltog mer aktivt i leken var det roligare. Eftersom jag hade yngsta dottern, som vägrade sova middag, i famnen var det begränsat hur aktiv jag kunde vara, men ändå. Även idag var vi ute, dottern på cykel och jag med barnvagnen med lillan, och vi besökte en lekplats och även denna gång var jag aktiv (idag sov lillan faktiskt).
Jag ser fram emot att tankarna på sociala medier ska försvinna. Efter ett tag borde ju impulsen att ta upp telefonen i tid och otid mattas av. Jag märker redan att det börjar sjunka undan. Igår och i förrgår var det en impuls nära nog var tionde minut (så ofta som vi enligt statistiken plockar upp och pillar med mobilen), men idag har det varit lugnare med det.
Som konsekvens av detoxen har jag nu dels lyssnat klart på Digital Minimalism av Cal Newport, och dels läst större delen av Hans Roslings Hur jag lärde mig förstå världen (tidigare har jag ju läst Factfulness och tyckt mycket om den).
Den digitala detoxen, som är ett förbud mot sociala medier, har också haft andra konsekvenser än en aktivare mamma på lekplatsen och mer läsning av riktiga böcker. Jag stängde ner fönstren för Twitter och Facebook på min dator för att slippa lockas (så klart), men jag har en förmåga att öppna oändligt många flikar med olika siter. Jag har stängt ner samtliga nu; bokmärkt de jag behöver komma ihåg och bara stängt resten. Det är jätteskönt och har faktiskt minskat en stress jag inte visste att jag hade. Dessutom har jag valt att inte ha mailprogrammet konstant öppet, utan öppnar det vid ett tillfälle, kollar igenom mailen och stänger det sedan (och samma i appen, automatisk koll har jag stängt av).
Jag förväntar mig bakslag framöver i form av att det blir jobbigare att vara utan sociala medier. Att jag ”missar” något. Vi får väl se. Tilltron i min omgivning till om jag klarar det är sådär, med kommentarer med tveksamma tonlägen och ord som ”Jaa, vi får väl se om du fixar det…”. Bästa kommentaren som jag fick berättad för mig, var från svärfar. På svärmors fråga om huruvida jag kommer klara det här var hans svar, ”Om någon klarar det så är det väl hon.” Det värmde!
Det är intressant att lyssna på/läsa böcker som Digital Minimalism och Skärmhjärnan (recensioner kommer). Digital Minimalism lägger fram hur Facebook (och andra sociala medier, men framför allt Facebook eftersom de har legat i framkant) har utvecklats från att vara en förhållandevis passiv tjänst där man skrev lite om sig själv och kunde se när kompisarna postade sitt, till att, via tummen-upp/like-knappen, delningar, med mera, bli något mycket mer interaktivt och beroendeframkallande:
Sorteringen av inlägg som ska vara så intressanta som möjligt för mig
Att det finns nya likes och annat i lysande rött ungefär varannan gång man går in i appen/på hemsidan, för att på ett optimalt sätt aktivera vårt belöningssystem (dopaminkicken blir som störst om vi ”vinner” ungefär varannan gång – vinner vi varje gång blir den inte alls lika hög, och i sociala medier är en like en vinst)
Sponsrade inlägg som ska få mig att shoppa, framtaget för precis just mig baserat på mina likes och googlingar (och dessutom vara svåra att skilja från kompisars inlägg och delningar)
Plötsligt spenderar vi massor av tid på Facebook. Och Twitter, Instagram, och andra sociala medier.
Och jag inser att jag är en av dem som behöver en paus. Och som författaren Cal Newport föreslår i Digital Minimalism tänker jag nu genomföra en 30 dagar lång digital detox. Jag började rensa igår. Tog bort apparna för Facebook, Twitter och Instagram som är de sociala medier jag ägnar tid åt. Stängde av aviseringarna för mail, sms och diverse appar så att jag nu aktivt måste gå in och till exempel kolla mailen – och det blir en-två gånger per dag istället. Är det livsnödvändigt kan folk ringa istället, mail skriver man inte om man måste ha svar extremt snabbt. (Och vi pratar bara privat mail, inte jobbmail, som jag aldrig haft till telefonen alls.)
Trettio dagar utan. Sedan får vi se. Jag tycker att jag blivit alltför beroende av mobilen och jag vill inte vara det. Jag vill leva istället.
Newport trycker på att ha något annat att göra istället, så att man inte bryter detoxen så snart man blir uttråkad. Jag tänker vara med mina barn. Rita, något jag inte gjort på mycket länge. Läsa böcker. Skriva. Jag kommer fortsätta blogga så klart, för det är kul (och inläggen kommer fortsätta att automatiskt delas på Twitter).
Det kommer nog ett och annat inlägg om effekterna av det här…
Numera läser jag sällan skönlitterära böcker. Det fanns en tid i ungdomen då jag slukade allehanda böcker och det fortsatte även under tiden på juristlinjen, men väl på läkarprogrammet blev det så otroligt många timmars läsning att all nöjesläsning försvann – det var helt enkelt inte tillräckligt avslappnande att efter att ha läst hela dagen sätta sig och läsa ännu mer, oavsett att det då inte var medicin.
Det senaste året har jag börjat läsa mycket igen, men det blir mest fackböcker på olika områden. Jag vill lära mig mer.
Men det finns ett undantag: Fredrik Backman.
Jag läste En man som heter Ove för vid det här laget ganska många år sedan, och blev lika tagen av den som alla andra verkar ha blivit. Inte många böcker blir ju både enmansteater och film och går på export till en massa andra länder, allra minst böcker om gamla griniga gubbar. Men Backmans fantastiska språk ger liv åt Ove och alla känner någon, eller ser sig själv i honom. Och jag vet inte om Backman har en medveten tanke om det, men han skriver på samma sätt som Pixar resonerar i sina filmer: för varje skratt, en tår. Oves tur till sjukhuset när han träffar clownen fick mig att gapskratta – och de stora förluster han genomlidit (om nu någon inte läst dem ska jag inte spoila) fick mina ögon att tåras.
Sedan dess har jag läst alla böcker han skrivit, mig veterligen. Den långa Mormor hälsar och säger förlåt, som är annorlunda, sorglig i delar och nära nog obegriplig i andra ända tills allt knyts ihop. Britt-Marie var här, en uppföljare som inte har mycket med första boken att göra och vars huvudperson är en femtio plus kvinna som får ett litet äventyr. Varje dag blir vägen hem längre och längre, om en farfar vars minne sviktar i någon demenssjukdom. Ditt livs affär, som griper i mig när jag tänker på den lilla flickan och där Döden faktiskt inte är sitt jobb.
Och så har vi Björnstad och Vi mot er.
Långt mer komplexa än de andra böckerna är Björnstad och dess uppföljare en rad människoöden som blir så verkliga i Backmans händer att det känns mer som att han intervjuat ett gäng människor och sedan skrivit en bok om dem. För inte kan väl en enda människa i sitt huvud skapa så många karaktärer, var och en av dem både goda och onda, rädda och modiga, starka och svaga, men på tusen olika sätt precis som vi är i verkligheten? Människor som hatar och älskar och allt däremellan, och vars handlingar får konsekvenser i stort och smått. Inte kan väl en vuxen man förstå hur två tonåriga tjejer – bästa kompisar men ändå helt olika – tänker, bara för att nämna något?
Allt kretsar kring hockeyn, men det spelar ingen som helst roll att man som jag är totalt ointresserad av hockey, för egentligen handlar det inte alls om det.
Jag är ändlöst fascinerad av hans förmåga att hålla mig gissande gällande vad som ska hända. Vem kommer leva, vem kommer dö, vem kommer överleva de hundra olika vändningarna? Ibland vill jag gå in och bara skrika åt karaktärerna, få dem att förstå sin egen inskränkthet och vad deras hat orsakar. Det lämnar ingen berörd. Det tog mig lång tid att ta mig igenom Vi mot er, bara för att den i delar är så mörk – men den är värd att läsa till slut. Och jag älskar hans språk, hans liknelser, hans förmåga att sätta ord på det omöjliga.
Nu kommer snart den bisarra (enligt författaren själv) Folk med ångest som Backman skrev bara för att han behövde skriva något roligt. Jag är inte den ende som kommer läsa den – långt innan utgivning har den redan 22 reservationer på vårt bibliotek… Det ska komma en tredje bok i Björnstad-serien, men böckerna är inte bara tunga att läsa utan även tunga att skriva, verkar det som, för Backman behövde en paus. Det unnar jag verkligen honom.
Och oavsett vad han skriver framöver kommer jag att läsa det.
Efter att ha läst Det stora könsexperimentet av David Eberhard beställde jag den här på biblioteket, en av många böcker Eberhard refererar till. Precis som Eberhards bok har denna ingenting med ekonomi att göra, men den är grymt intressant ändå. Hon han och hjärnan är skriven av professor Markus Heilig (som sedan 2015 arbetar på samma arbetsplats som jag – Linköpings universitetssjukhus). Han är psykiater och leder Centrum för social och affektiv neurovetenskap.
Hon han och hjärnan av Markus Heilig.
Boken handlar, som titeln antyder, om hjärnan och hur den skiljer sig åt mellan könen. Heilig tar sig an ämnet med en sann forskares inställning: öppensinnat och utan svar på frågorna han ställer. Han går igenom forskningsfältet hela vägen från bananflugor till MR-sekventieringar av mänskliga hjärnor, och det finns ju inget annat sätt att läsa det än att konstatera att evolutionen har gjort könen specialiserade på olika saker. På ett föredömligt sätt går han igenom hur en normalfördelningskurva ska tolkas, och han gör den extremt komplicerade perioden från då spermien möter ägget och de kommande veckorna förhållandevis begriplig (i den mån den processen någonsin kan bli begriplig).
Det är intressant att lära sig om hur feminin organisation faktiskt är grundplanen när hjärnan utvecklas – för att få maskulin utveckling krävs att genen SRY (den enda gen jag någonsin lärt mig namnet på, eftersom jag läser ut den som ”sorry”, som om den ursäktar sig för att den gör pojke av fostret) går in och styr. Han tar upp ett musexperiment som visar att om det genetiska könet är manligt och man ger COX-2-blockad, då sker normal defeminisering och ingen maskulinisering, vilket ger ett asexuellt beteende. Om man däremot ger en mus med feminint genetiskt kön PGE-2 så får de dels den enligt grundplanen satta feminiseringen – och maskulinisering samtidigt, vilket ger både feminint och maskulint sexualbeteende beroende på omständigheterna.
MR-bilderna som visar på de stora skillnader i hur mäns respektive kvinnors hjärnor är kopplade är fascinerande att läsa om.
På det hela taget tar han upp så många och så övertygande studier om att det finns en genetisk skillnad mellan mäns och kvinnors hjärnor att det inte kan råda något tvivel om saken, oavsett vad högljudda feminister gapar om.
Han problematiserar kring könens olikheter framför allt mot slutet av boken:
Om det faktiskt finns systematiska könsskillnader i hjärnans organisation och funktion kan det hända att förväntningar om lika utfall inte är realistiska eller skulle kräva att vi systematiskt diskriminerade mot en av grupperna för att uppnå lika utfall. Om människor fortsätter att bete sig annorlunda än man önskat och hoppats är det också lätt hänt att det utvecklas alltmer konspiratoriska förklaringar om dolda maktstrukturer och att grupperna skuldbelägger varandra. Det verkar, enligt min uppfattning, inte heller vara ett framgångsrecept för en jämställd, harmonisk och produktiv samlevnad.
På det hela taget är detta ytterligare en väldigt läsvärd bok, som är mindre konfrontativ än Det stora könsexperimentet. Heiligs inställning är hela tiden att han vill se vad forskningen visar. Jag hittar inte citatet igen nu, men han skriver om att vi som forskar endast har att reda ut det Moder Natur från början skapat. Det är inte nödvändigtvis så att det vi har med oss efter miljontals år av utveckling är det som passar in i dagens bild av hur det ska vara, men det ändrar inte på förutsättningarna. Förutsättningarna är där, att göra det bästa vi kan med.
Ibland är vi så väldigt inne i våra egna liv med allt vad det innebär. Vardagen ska gå ihop, barn ska skötas och älskas, jobbet ska rulla på, fritidsaktiviteterna ska få plats. (Anledningen till att jag alls håller på med sparkvoter, FI, investeringar och så vidare: det gör att det där kommer bli mindre pussligt i framtiden.) Man snöar in lite i sin egen värld och glömmer att det finns en massa andra utanför.
Sedan blir man abrupt påmind om att det finns andra utanför.
När man råkar ringa på dörren för ett litet ärende och möts av tårar.
När någon man tycker om får en svår diagnos.
När ett barn råkar ut för något fasansfullt.
Ibland tänker jag att jag och maken är de enda som bråkar. Det är ju en jättefånig tanke, för det vet jag ju att det inte är så, men alla andra verkar så glada och nöjda och kära alltid. Det blir inte bättre av gulle-gull-inlägg på Facebook. Fast jag och maken har konstaterat att ju mer gulle-gull det är på Facebook, desto mer fundersamma blir vi på förhållandets status numera.
Ibland går jag bara och väntar på att något ska hända. Det måste ju komma. För all del, det har ju redan kommit, det har ju redan hänt. Blivit en del av våra liv. Så ibland bara väntar jag på nästa grej. I mitt yrke ser man så mycket skit. Människor som får cancer. Barn med svåra sjukdomar. Pigga, friska, snälla människor som bara försöker göra sitt bästa här i världen, som råkar ut för fanskaper. Mitt jobb är att om möjligt bota. Ofta lindra. Alltid trösta.
Jag är inte lika mycket på Facebook längre. Det ger inte så mycket. Jag försöker ha live-kontakt med de jag verkligen vill umgås med istället. För att tårar torkas när man är med någon, inte när man trycker på den ledsna smileyn på ett inlägg.
Jag är lite av en blandad kompott av intressen – jag jobbar som läkare, jag forskar inom hjärt-kärlsjukdom, och jag drivs av viljan att hjälpa folk till bättre mående och bättre privatekonomi. Dessutom skriver jag böcker, bakar tårtor, är mamma till tre underbara barn och gift med världens bäste man. Den här bloggen fokuserar framför allt på privatekonomi och allra mest på hur man hittar en balans i livet.
Köp min bok!
”I could not put your story down except when I had to. You have written a compelling, readable, entertaining book.”
~ A-M Mawhiney, author
Plugga bättre
Förbättra din studieteknik i 10 steg
Cosmonomics @ Instagram
This error message is only visible to WordPress admins
Error: No feed with the ID 1 found.
Please go to the Instagram Feed settings page to create a feed.
Affiliates
För aktier och fonder
Avanza
På Avanza har vi alla våra aktieinnehav, och har haft i flera år. Den användarvänligaste appen med alla funktioner vi behöver.
SAVR
Uppstickaren SAVR med lägre priser på fonder. Jag har flyttat vårt fondsparande till SAVR eftersom även små skillnader procentuellt blir stora pengar när man sparar i många år.
Webbhotell
One.com
Jag använder One.com för Cosmonomics såväl som för alla siter jag sköter via LCV Konsult AB. De har bra priser och fantastisk service och jag har varit nöjd med dem i över tio år.
Fotoböcker mm
Jag älskar fotoprodukter och gör två fotoböcker för varje år, plus när vi åker på semester, och dessutom är det julkort och väggkalendrar. Smartphoto har bra kvalitet och bra priser, och därför använder jag dem frekvent.
Telefoni
Vimla
Billigare telefoni med Vimla – ingen uppsägningstid, ingen bindningstid, och inga dolda avgifter.
