Ibland är vi så väldigt inne i våra egna liv med allt vad det innebär. Vardagen ska gå ihop, barn ska skötas och älskas, jobbet ska rulla på, fritidsaktiviteterna ska få plats. (Anledningen till att jag alls håller på med sparkvoter, FI, investeringar och så vidare: det gör att det där kommer bli mindre pussligt i framtiden.) Man snöar in lite i sin egen värld och glömmer att det finns en massa andra utanför.
Sedan blir man abrupt påmind om att det finns andra utanför.
När man råkar ringa på dörren för ett litet ärende och möts av tårar.
När någon man tycker om får en svår diagnos.
När ett barn råkar ut för något fasansfullt.
Ibland tänker jag att jag och maken är de enda som bråkar. Det är ju en jättefånig tanke, för det vet jag ju att det inte är så, men alla andra verkar så glada och nöjda och kära alltid. Det blir inte bättre av gulle-gull-inlägg på Facebook. Fast jag och maken har konstaterat att ju mer gulle-gull det är på Facebook, desto mer fundersamma blir vi på förhållandets status numera.
Ibland går jag bara och väntar på att något ska hända. Det måste ju komma. För all del, det har ju redan kommit, det har ju redan hänt. Blivit en del av våra liv. Så ibland bara väntar jag på nästa grej. I mitt yrke ser man så mycket skit. Människor som får cancer. Barn med svåra sjukdomar. Pigga, friska, snälla människor som bara försöker göra sitt bästa här i världen, som råkar ut för fanskaper. Mitt jobb är att om möjligt bota. Ofta lindra. Alltid trösta.
Jag är inte lika mycket på Facebook längre. Det ger inte så mycket. Jag försöker ha live-kontakt med de jag verkligen vill umgås med istället. För att tårar torkas när man är med någon, inte när man trycker på den ledsna smileyn på ett inlägg.
Har Facebook men använder ytterst sällan. Har några slutna grupper med människor jag inte har möjlighet att träffa så ofta.
Tror som du att ju mer gulligt och perfekt det är i sociala medier, ju värre är det.
Härliga reflektioner du har. Tack!
Mvh PB?
Jag tycker det finns en definitiv korrelation mellan gullighet och kasst status på relationen, tyvärr. Inte så att det är en sanning utan undantag, men det känns ganska vanligt. Som att man när det inte är bra i relationen gör en massa för att visa bra yta utåt istället för att ta tag i det inre.
Tack!
Satt med Mamma betalar? och diskuterade just detta vid matbordet. Hon höll med, jag var då snabb med att säga att det är därför jag aldrig lägger ut ”snuttegull”bilder på oss eller våra barn. Jag behöver liksom inte bevisa min kärlek eller hur bra vi har det.
Hon tyckte dock att man kan göra det någon gång iaf.
haha.
Mvh PB?
Hahahaha, det låter som att hon hintade inte-så-subtilt om ett hjärta nån gång på Facebook 😀
Precis så var det.
Jag hade inte klarat av ett sånt yrke som du har. Är alldeles för blödig för att möta sådana jobbiga situationer på daglig basis. Försöker aktivt välja bort situationer där jag tror det blir för jobbigt. Inte alls konflikträdd och har inga problem med att ta det sociala, men har svårt att skapa distansen som jag tror behövs mellan skiten som händer på jobbet och ens egna person. Det klibbar sig liksom fast inombords på hjärtat.
Det är faktiskt förhållandevis sällan jag tar med mig patienter hem, men det är klart att det händer. Mitt första cancerbesked kommer jag aldrig att glömma. Enstaka patienter som gör starkt intryck. Men för det mesta är det av någon anledning inte så svårt att stänga av, som tur är. Just nu är det tyvärr närmare än patienterna, folk i mer direkt närhet som blir sjuka och det är tuffare.
”Jag är inte lika mycket på Facebook längre. Det ger inte så mycket. Jag försöker ha live-kontakt med de jag verkligen vill umgås med istället.” Fint inlägg och helt rätt prio.
Tack så mycket!