Tacksamhet

Tacksamhet

Vad är du tacksam för?

Jag funderar inte särskilt mycket över den frågan. Jag tycker mig sällan ha tid, tror jag, att fundera över det.

Man borde nog fundera över det oftare.

De senaste dagarna, sedan Det hände, har jag tänkt mycket på det. Den enorma tacksamhet jag känt över att ha någon att komma hem till efteråt. Vänner som ställt upp alldeles enormt, som kommer och håller sällskap och ringer och lyssnar. Föräldrar som finns där, ibland med distraktion, ibland med frågor, alltid med stöttning.

Tacksamhet över den trygghet jag har att luta mig mot.

Även tacksamhet över sjukvården, att den finns och fungerar när den verkligen behövs. Vi kan gnälla mycket – och jag är på insidan dagligen i professionell kapacitet – över långa väntetider och svårigheter att få komma till. Det klagas över timtal på akuten och för få läkartider på alla mottagningar. Men som jag nu sett själv både som patient och som läkare så: när det behövs så funkar det. När det är akut så behöver man inte vänta.

Jag är tacksam över att kunna gå ut från huset barfota och sätta fötterna i gräset. Titta på hur tomaterna växer i vårt växthus, hur potatisens blast bara växer sig tätare. Jag kan dra in doften av vinbärsbuskarna och se alla de vita bär som snart kommer bli röda och svarta (och vissa bara bli större vita, för vi har två vita vinbärsbuskar i trädgården också).

Barnen som drar i mig, som skriker “MAMMA!” när jag hämtar dem på förskolan. Som ger världens bästa kramar.

En man jag älskar, som älskar mig, som jag kan prata med, luta mig mot när jag inte orkar stå på egna ben.

Och jag är tacksam över min egen kropp, som hanterar det som hände så gott den kan. Som läker i sitt eget tempo. Som har gett mig mina två barn, som tar mig runt i livet.

Det finns så mycket att vara tacksam över.