För ett par veckor sedan började jag åter jobba (60%, man vill ju inte jobba ihjäl sig!) och en av de första dagarna hade jag en person i femtioårsåldern på besök. Hen beskrev besvär med ökade irritationsnivåer, huvudvärk, tryck över bröstet som kunde komma i vila men sällan vid aktivitet, försämrad sömn och nedsatt koncentrationsförmåga. Även om vi kollade av prover och status så blev det snabbt uppenbart att det handlade om en stressad person vars kropp sa ifrån. Hen jobbade med ett ganska tungt fysiskt arbete, visserligen bara fyra dagar i veckan men i gengäld betydligt längre pass, så i slutändan blev det vanliga 40 timmar.
Hen var ensamstående, vuxna barn, och bodde själv. Nu gick vi inte in så mycket på exakt var och hur hen bodde, men jag har svårt att tänka mig att det var något spektakulärt boende, och hen beskrev inga dyra fritidsaktiviteter eftersom hen var för trött för att göra något alls under sina lediga dagar.
Som rätt ofta med denna typ av patient (numera) kom jag in på hur det skulle vara att gå ner i arbetstid.
”Hur skulle det vara att jobba 75% istället för 100%?” frågade jag. ”Hur skulle det kännas? Skulle det funka ekonomiskt?”
Hen stirrade på mig som om jag hade två huvuden. ”De skulle vara bra men det skulle aldrig funka med ekonomin.”
Och då blir jag så väldigt, väldigt nyfiken. Det här är en vuxen människa i ett arbete som jag skulle tro ger typisk svensk snittlön eller lite över det. Hen var inte typen som gillade att resa. Omkostnaderna som ensamstående utan barn hemma torde kunna vara väldigt låga. Eller? Hur kan en person som denna inte ha alla möjligheter i världen att gå ner i arbetstid?
Vi hade en lång diskussion om att skapa luft i livet. Om att kunna ta hand om sig själv så att man håller på sikt, istället för att gå mot sjukdom och för tidig död för en anonym arbetsgivare som bara kommer ersätta henom med näste man till slakt. Hen tittade på mig som om jag pratade grekiska av och till, men vi tittade på viktigtpariktigt.se och hen fick själv läsa att alla hens symtom var stressymtom.
Proverna var mycket riktigt helt felfria, liksom EKG och annat vi kollade.
Jag hoppas hen kan ta till sig av vårt samtal (även om jag efter många liknande tidigare samtal inte har så stora förhoppningar).
Önskar att fler läkare var som du, att ta sig tid att prata. Tror ändå att det väcker någonting, och kanske är precis vad patienten behöver höra, men är nog för stressad i sitt ekorrhjul för att tänka i den banan själv. Tack för intressant läsning i bloggen. Mvh Malin
Tyvärr är det många läkare som har alldeles för kort om tid. Jag har en lyx i att (just nu) kunna lägga lite längre tider ibland när det behövs. Tack!
Blev det någon sjukskrivning?
Ja, men det var för att hen hade ett samtidigt impingementsyndrom i axeln och ett fysiskt krävande arbete. Kort sjukskrivning för att påbörja sjukgymnastik.
Visst blir man nyfiken ! Det kliar i fingrarna på mig att kolla deras budget, vart tar pengarna vägen ? o det är verkligen som om man är en alien om man skulle fråga lite försynt om det inte går att spara.
Visst blir man nyfiken. Jag blir så otroligt nyfiken när de utåt sett inte borde ha särskilt stora omkostnader för sitt liv. Var flyter pengarna iväg?
”Vi hade en lång diskussion om att skapa luft i livet. Om att kunna ta hand om sig själv så att man håller på sikt, istället för att gå mot sjukdom och för tidig död för en anonym arbetsgivare som bara kommer ersätta henom med näste man till slakt.”
Underbart! Önskar att jag mött en sådan läkare. Nu verkar fönstret inte varit vidöppet på denna person men ett frö har du allt sått. Snyggt jobbat!
Tack 🙂 Jag vet aldrig hur det uppfattas av mina patienter – det är sällan någon som blir arg utåt sett när jag frågar, men vem vet hur de tänker på insidan. Jag tänker att det är del av mitt jobb, precis som att fråga om avföringsvanor och allt annat vanliga människor i vanliga konversationer inte frågar om. Det är mitt privilegium som doktor, och jag hoppas att det gör skillnad för någon.