I slutet av varje avsnitt av Choose FI får gästerna svara på frågorna i ”The hot seat”, däribland frågan om vilket som varit deras största finansiella misstag. Eftersom det är osannolikt att jag någonsin kommer intervjuas på Choose FI ska jag fundera på den frågan här.
Så vad är mitt största finansiella misstag?
Ett enkelt svar är att jag börjat sent med att ta tag i ekonomin ordentligt, sätta mig in i hur man investerar på ett bra sätt och bli en partner till maken även i det ekonomiska.
En mer intressant diskussion är min juristutbildning. Jag har diplom från två långa universitetsutbildningar – juridik och medicin, 4,5 respektive 5,5 år – på väggen (och ytterligare kurser, så totalen på universitetet är elva år, plus ett år naturvetenskapligt basår). Detta har uppenbarligen kraftigt förskjutit min väg mot FI, eftersom jag under denna period inte haft några större inkomster och därmed väldigt lite sparande. Och eftersom tid är avkastning är ju det sämsta man kan göra ekonomiskt att inte börja tidigt.
Så ekonomiskt är elva år på universitetet helt åt skogen.
Rent personligt kan jag växla fram och tillbaka angående min juristutbildning. Å ena sidan är det bortkastat eftersom jag inte använder den – å andra sidan är juridik aldrig något dumt att kunna, och dessutom möjliggjorde den att jag skrev 1,9 på första försöket på högskoleprovet och därefter hade tillräckligt med tro på mig själv för att klara läkarprogrammet.
Det allra bästa hade givetvis varit att jag varit nöjd med att vara jurist och därför jobba som det. Jag var 24 när jag var klar med juridiken och löneutvecklingen som jurist är ju helt okej den med. Då hade jag haft ytterligare ett gäng år att tjäna, spara och investera pengar.
Men jag hade alltid gått och undrat hur det hade kunnat vara. Alltid fortsatt drömma om medicin. Jag hade inte träffat min man, inte fått mina barn.
Så medan det var ett finansiellt misstag att först läsa juridik och sedan läkare, så har jag svårt att se det som ett misstag i det stora hela.
Man ska inte ångra sina val i livet, det kan göra en galen. Jag kan delvis ångra att jag inte skötte mig bättre i skolan och gick ut gymnasiet utan betyg (fick ett ”samlat betygsdokument”). Samtidigt så ångrar jag mig verkligen inte att jag tog chansen på vad som visade sig vara ett guldjobb dagen efter jag tog studenten som jag jobbar på än idag. Att jag sedan snubblade in på sparande väldigt tidigt var bara av ren slump och nu 8 år senare har jag blivit miljonär snart närmare miljon 2 än miljon 1.
Oavsett när man börjar sin finansiella resa så är det inte för sent. Jag kommer troligtvis inte ha samma förutsättningar för höga löner som du, men jag har istället försprånget av att ha börjat tidigt med sparandet. I slutändan kanske vi når våra mål vid samma tidpunkt.
Jag försöker att inte ångra mig – vissa dagar är det lättare, andra svårare. Numera är jag dock så nöjd med livet att de flesta dagar är lättare. Det var en lite annorlunda väg till läkarlegitimation men den gav mig också min familj och mycket annat jag värdesätter högt 🙂
Kul att du fick ett sånt bra jobb redan från början, det måste vara en bra känsla!
Hej!
Imponerande att du både har en jurist- och en medicinexamen! Att du orkade plugga i så många år!
Jag ångrar att jag började spara ”för sent”. Var färdig med mina två masterutbildningar när jag var 26 och började arbeta direkt efter. Löneutvecklingen har varit helt ok, men det där med sparande fanns inte på kartan förrän kanske sedan 2-3 år tillbaka. Så mycket pengar som jag hade kunnat spara och investera istället för att lägga dem på…. jag vet inte vad faktiskt ^^
Man ska ju inte ångra saker, men ibland blir jag vemodig över alla dessa ”wasted years”. Men men, bättre sent än aldrig!
Jag är iaf väldigt glad över att jag valde att inte fortsätta min akademiska karriär och lät bli att hoppa på en forskarutbildning, för det om något verkar riskera att bromsa ens löneutveckling. Känner några disputerade i min bransch som dessutom är flera år äldre än vad jag är och som tjänar lägre än vad jag gör nu. Bara för att de kom ut i arbetslivet flera år senare än såna som jag, icke-disputerade.
Önskar dig en trevlig helg!
/Hon
Vi började inte heller spara på allvar förrän för tre år sedan och det var ju också ”för sent” jämfört med när lön började trilla in på riktigt. Men bättre för tre år sedan än idag, eller ännu sämre om tre år (eller aldrig!).
Inom läkaryrket ger disputationen lite mer i lön varje månad (4000 här i Linköping) och det ger dessutom större möjligheter till att jobba med annat än klinisk verksamhet, så för egen del känns forskarutbildning relevant. Dock gör vi ju den vid sidan av kliniskt arbete (och en hel del blir därför obetald arbetstid) istället för som renodlad forskningsutbildning, vilket gör att vi har läkarlön istället för forskarlön under tiden.
Vi är i alla fall båda på helt rätt väg i sparande och jobb nu, det får vi vara glada över 🙂
Det är många beslut man gör varje dag… säkert en del är helt fel, men så är det. 🙂