14 09 2018 | Allmänt |
Titeln är från en gammal reklam för jag tror OLW-chips, men det passade bra här.
Igår var det aktiepub nämligen på Horse and Hound i Linköping. För en gångs skull ett event utanför Stockholm, och dessutom med Kavastu, poddmakarna bakom Market Makers och George Bol från Börsdata – hur skulle jag kunna missa det? Maken hade gärna gått han också, men eftersom han varit ute betydligt mer än mig sedan yngsta föddes (vilket är enkelt, det räcker med en enda gång, blir ju så när man ammar) blev det jag som fick möjligheten den här gången. Jag körde det tvära hoppet att gå från Knatteskutt-dans med äldsta dottern till pubhäng i vuxet sällskap – riktigt härligt. Hamnade med en grupp killar och sen satt vi och snackade aktier och ekonomi och sånt i 2,5 timme. Är övertygade om att de flesta stannade betydligt längre än så, men då orkade denna tvåbarnsmamma inte längre.
Men jag funderade när jag satt där, som i princip ensam tjej – definitivt ensam tjej i min ålder, några äldre kvinnor var på plats, men totalt behövde man definitivt inte mer än en hand för att räkna in kvinnorna på plats. Detta ihop med kanske åttio killar? Jag vet inte riktigt, men det var hundra anmälda och det var rätt mycket folk (män, killar, herrar) där. Var är tjejerna? Är det bara lokalen som inte lockar – pub kanske inte är tjejers grej, det är definitivt inte min (jag dricker inte ens alkohol), men chansen att få träffa likasinnade vann över att jag inte tycker det är så spännande med pub.
Vad skulle vara bättre för att få träffa några likasinnade tjejer? Aktiepromenader? Aktiefika? Eller är vi bara inte så pigga på att prata aktier? Är vi betydligt färre än killarna? Förmodligen är det väl lite av det sista, men vi är ju 100 000 tjejer i Economista-gruppen på Facebook, så intresse finns ju. Vågar man bara inte? Så ska det ju inte behöva vara.
Vad tror ni? Vad behövs för att få fler tjejer att hänga på sånna här event?
10 09 2018 | Allmänt |
De flesta säger att man ska sätta upp mål för sitt sparande, för att känna sig motiverad. Det är en sak som t ex tas upp i Elin Helanders ”Hjärnkoll på pengarna” – att utan mål tappar man snabbt motivationen. Dreams-appen bygger helt och hållet på att man hela tiden sparar mot ett mål och därför orkar fortsätta.
Så är det inte för min del. När jag väl blir intresserad av något kan jag hålla på med det bara för sin egen skull, och det har visat sig gälla även ekonomin.
För min del räcker det bra att se pengarna växa.
Att se att vi kan påverka våra månadskostnader.
Att se att små förändringar ger stor effekt, och att se det över tid.
Jag följer upp våra utgifter ett par gånger i veckan och skriver upp dem i mitt allt mer omfattande Excel-dokument. Investeringarnas värde följer jag vid varje månadsskifte.
Tycker man inte att det är roligt har jag full förståelse för att man behöver mål. Och de flesta är ju inte binära på det sätt jag är – antingen är jag intresserad, eller så är jag inte det. (Som min man uttryckt det: om jag är intresserad av något så lär jag mig det och gräver ner mig i det). Men funkar man inte så, då får man ha mål. Tidig pension, semesterresan nästa år, bo gratis av utdelningar, det där nya köket. Vad som är viktigt för en själv får man ju bestämma själv.
Vi vill ha möjligheter. Valfrihet och trygghet i livet stort som smått. Kunna ekonomiskt hantera det om någon av oss blir sjuka, eller om vi vantrivs på jobbet, eller om något annat oförutsett händer. Det är ett stort och ospecifikt mål, men det är det vi har.
5 09 2018 | Allmänt |
Mitt ekonomiintresse väcktes för ett drygt år sedan. Fram till dess gjorde jag som de flesta – levde lite från lön till lön, det som blev över sparades. Det blev alltid lite pengar över, och därför brydde jag mig inte så mycket – vi gick ju inte minus. Vi hade ett stabilt buffertkonto och maken skötte aktiekontot på Avanza utan i princip någon inblandning från min sida. Jag tyckte det var rätt så urbota dötråkigt med aktier och fonder. En gång i tiden (ungefär så längesedan att man skulle kunna börja meningen med ”det var en gång…”) i min ungdom fick jag lite pengar från pappa att testa att investera på börsen bara för att prova på, för att lära mig lite. Men jag visste inget om hur jag skulle börja, hade inte koll på något som Unga aktiesparare (om de fanns då, jag har ingen aning om när de startade) och jag var inte så pass motiverad att jag letade upp något. Det slutade rätt fort med att jag med varm hand överlät aktiehandeln till far min igen.
Under senvåren förra året (2017, om någon läser det här långt senare än det publiceras och inte orkar kolla extremt viktiga detaljer som publikationsdatum) fick vi en faktura på månadens omkostnader – vi har ett sånt där kreditkort som man kan betala räntefritt månaden efter, som vi alltid betalar hela på (annars blir det hiskeligt dyrt) – som var oroväckande hög, framför allt eftersom varken jag eller maken riktigt hade en aning om var pengarna hade gått. Jag satte mig med kontoutdraget och la in allting i ett Excel-dokument, uppdelat på ett par kategorier – boende, mat, transport, övrigt. Det visade sig att vi la enorma pengar på framför allt mat, och övrigt-kategorin var inte heller något att leka med. Trots höga inkomster blev det bara några tusenlappar kvar när allt var betalt.
Och där i ett gråtråkigt (det har sedan dess utvecklats med många fina färger) Excel-dokument föddes mitt intresse för ekonomi och sedermera även börsen.
Denna blogg kommer handla om lite allt möjligt som jag vill skriva om, med ekonomi som gemensam nämnare. Sparande, budgettips, bokrecensioner, funderingar och rekommendationer. Hoppas att det blir något intressant för dig.
Välkommen!
