3 10 2022 | Bokrecension, Inte ekonomi |
Lyssnar mycket på ljudböcker nu för tiden. De flesta promenader med minstingen i vagnen, oavsett om hon ska sova eller vi är på väg för att handla, görs med hörlurar i öronen.
Ingen av böckerna nedan har direkt med privatekonomi att göra, men jag har tröttnat lite på FIRE-böcker efter att ha läst det mesta känns det som (det blir ganska repetitivt) och jag vill nu lära mig mer om annat, så jag fortsätter expandera mina horisonter. Och det har varit några riktigt bra böcker på sistone:
The End of the World is Just the Beginning av Peter Zeihan
En riktigt bra bok för att både lära sig mer om varför vår värld har utvecklats som den gjort, och var den är på väg någonstans. Givetvis har inte ens en geopolitisk analytiker en fungerande spåkula, det är klart att hans förutsägelser inte nödvändigtvis kommer att bli sanna, men de manar definitivt till eftertanke. Många spännande teorier. Mörkt blir det, men Zeihan har en lagom skojig, ibland sarkastisk, ton genom boken vilken gör den lätt att lyssna på ändå. Väl värd sina timmar.
The War on the West av Douglas Murray
Som någon som är komplett oimponerad av intersektionalitet, genusteori, och för den delen att det skriks rasism till höger och vänster (mest från vänster till höger), så var det här en alldeles utmärkt bok. Den går igenom mycket av vansinnet vi drabbats av de senaste åren, där intersektionalitet och dylika pseudovetenskaper fått allt mer plats på våra universitet, på våra arbeten, och i staten själv.
Jag kan ha fel av Björn Natthiko Lindeblad
En lugn och vacker betraktelse och tillbakablick över ett annorlunda liv. Mycket eftertänksamhet, många lärdomar. Inget mästrande och inget tvång, utan bara en person som delger oss en del av sina tankar och lärdomar. Riktigt fin bok.
Empire of Pan av Patrick Radden Keefe
Om familjen Sackler, en familj i USA som blivit stenrika på att de hittade på morfintabletten Oxycodon, som missbrukas över hela världen. Boken tar oss igenom tre generationer av en väldigt driftig familj, som inte verkar bry sig det minsta om hur många lik de måste skapa och sedan vandra över för att tjäna sina pengar. Som läkare är den väldigt intressant, men det är den även för gemene man.
Vilken som av ovanstående böcker rekommenderas.
26 09 2022 | Barn, Hushållsekonomi |
Babypotting — att sätta bebisar på pottan väldigt tidigt — är inte ett sätt egentligen att hushålla med pengarna. Det handlar snarare om kommunikation med bebisen och att lära dem att bajs och kiss inte måste hamna i en blöja och bli utsmetat mot huden och stanna där.
Med det sagt så ÄR det ett bra sätt att också hushålla med pengarna.
Blöjor i Sverige är inte billigt. Medan de små blöjorna (storlek 1 och 2) är skapliga (förmodligen för att företagen vill få en att börja köpa just deras märke och sedan ”bli fast”) så kostar de större blöjorna från storlek 3 och uppåt allt mer. Libero Comfort storlek 3 kostar 124 kr på Willys för 60 st, dvs drygt 2 kr per blöja. Räkna att det går tre-fyra blöjor per dygn, och bebisen växer ur även storlek 3 skapligt fort (sedan kostar nästa storlek lika mycket, men med färre blöjor i (fyrorna har 52 blöjor, femmorna har 48, osv), vilket således ger ett allt högre styckpris.
Så det går en del pengar på blöjor.
Vi har kört babypotting med alla våra barn, med start redan som spädbarn då man istället för att sätta dem på pottan (för att de är alldeles för instabila för det) håller dem i grodposition över vasken. Bebisar kissar gärna när underlivet är fritt, så det är inte så svårt att få dem att göra sina behov om man gör det när det är naturligt – i samband med blöjbyte vilket ofta är före och efter sömn. Det handlar inte om träning utan om att passa på när det är naturligt.
Vi har aldrig varit några fanatiker heller. Våra ungar har blivit ”pottade” i samband med blöjbyte, men vi har inte gjort mer än så när de varit riktigt små.
Nu är trean så stor att vi sedan ett tag tillbaka känner igen hennes läten och ansiktsuttryck när hon ska bajsa. Då är det enkelt att snabbt ta henne till pottan (det går inte att först dricka upp kaffet, det är bara att skynda) och så får hon vänja sig vid att göra sina behov där. Numera skulle jag säga att 7-8 av 10 gånger blir på pottan.
Jag trodde att mannen skulle vara anti pottandet när jag tog upp det med honom inför första barnet, men hans resonemang har alltid varit att ”en bajsblöja mindre kommer alltid vara en bajsblöja jag slapp byta”. Så han har alltid varit positiv, vilket givetvis hjälper.
Det blir ändå en ansenlig mängd blöjor vi slipper byta i och med pottandet. Barnen har också haft en enkel övergång till blöjfrihet (de två stora var båda dag-blöjfria någon månad innan de fyllde två) eftersom de redan haft full koll på vad pottan/toan är till för. Och att bli blöjfri tidigt är ju definitivt ett bra sätt att spara pengar på blöjor.
Tygblöjor är också en möjlighet, men det försökte jag med äldsta och kom aldrig in i på ett bra sätt, så det har fått vara engångsblöjor.
19 09 2022 | Hushållsekonomi, Mat |
Tänk vad det går när man vill och lägger manken till.
Sedan ett tag tillbaka har jag försökt införa mer och mer vegetarisk mat i hushållet. Maken var motsträvig eftersom han upplevde vegetarisk mat som tråkig och smaklös, och dessutom svår att bli mätt på.
Barnen sa inte så mycket om det, de var mest bara inte vana vid vegetariskt utan det brukade vara animaliskt/fiskprotein till varje mål. Men barnen har samtidigt alltid älskat grönsaker, allra helst de ”vanliga” i form av gurka, tomat och paprika, men även annat brukar gå ner.
Jag började göra recept efter UnderTians härliga recept. Sakta med säkert fick jag med maken på tåget — maten smakade gott och han blev mätt. Vi fortsatte med köttfärssås men successivt flyttade belugalinser, röda linser, och morot in i den. Lasagnen hittade vi snabbt ett nytt favoritrecept som var helt vegetariskt.
Det blev en, två, tre middagar i veckan som blev vego (och därmed även lunchlådan dagen efter). Fler och fler nya favoriter hittade in på vårt middagsbord. Barnen tyckte att det mesta var gott och åt lika friskt (eller inte, för våra barn äter inte alltid så mycket…) av det som av den icke-vegetariska maten.
Och sedan började faktiskt maken också laga vego. Lasagnen är hans (precis som den med köttfärs tidigare var), men även när vi gör falafel (vi köper färdiga på Lidl, de är super).
Vi använder inget ”låtsas-kött” i matlagningen, så vi skippar helt sojafärs och annat som ska försöka efterapa det animaliska. Det finns fullt tillräckligt med goda grönsaker — och eftersom vi inte gått och blivit vegetarianer kan vi absolut välja att äta kött ibland. Då tar vi hellre riktigt kött, svenskt och närproducerat (eko är inte så viktigt för oss).
Den här veckan har det blivit vego fem av sju dagar. Tycker att vi är i mål med vad jag ville, och det är vad jag planerar att fortsätta med.
Anledningen förresten? Framför allt ekonomi. Linser och bönor är billigare än kött, fisk och kyckling, dessutom odlar vi mycket i trädgården. Och när alla kostnader stiger, då gör vi det vi behöver. Sen är det också gott, och känns nyttigt.
12 09 2022 | Hushållsekonomi |
50 000 i buffert bara för att betala elräkningen tyckte Varberg energi att man skulle ha inför vintern. Med tanke på hur det ser ut med gemene mans buffert för oförutsedda utgifter i allmänhet…
19% procent av befolkningen 16 år och äldre skulle inte klara av att betala en oväntad utgift på 13 000 kronor inom en månad utan att låna eller be om hjälp. Det är vanligare bland yngre än äldre.
…enligt SCB så känns det väl inte jättelovande att folk har 50 000 redo bara för att se till att ljuset är tänt och boendet varmt under vintermånaderna.
Vi har bundet elavtal i ett år till, så såvida inte elbolaget hävdar force majeure för att kasta ut oss från det, kommer årets elpriser inte spela så stor roll för vår del. Nästa år blir det värre, för jag tror inte politikerna har hunnit ”fixa” elen tills dess. Kanske är kriget över så att Europa har rysk gas igen och att vi därmed har något lägre behov av el, men det finns ju ingen garanti för det.
Så vi förbereder oss.
För några veckor sedan gjorde vi vad vi planerat sedan vi flyttade in: vi bokade takbyte, vilket kommer ske i vår, följt av montering av solceller. Det blir andra gången vi sätter upp solceller på ett hus, men så blir det när man flyttar. Med nuvarande elpriser torde de betala sig skapligt fort. De kommer, om allt går som planerat, sitta uppe innan nästa sommar och därmed leverera en rejäl dos el även under 2023.
I övrigt rekommenderas bland annat att se över fönster och dörrar så att de inte läcker en massa värme. Vi bytte de riktigt gamla fönstren här hemma till nya redan förra hösten, och de som är kvar är rätt nya.
Det där med att sänka innetemperaturen… tja, vi går hela familjen redan i innetofflor och tjock tröja (ibland två) och gärna en filt på vintern. Jag tror inte att jag pallar att ha mycket kallare än så.
Vi har redan sedan förra året bunkrat ved i vedförrådet, och när vi kapat träd här hemma har vi sparat stammarna och låter dem nu torka till mer ved. Inom kort ska vi investera i en kaminfläkt för att effektivare få ut värmen. Kaminen har dessutom en kokplatta ovanpå om strömmen skulle gå. När huset byggdes 1947 tänkte man uppenbarligen längre än vi gör idag på sånt.
Jag har också plan på att införskaffa vattensparande flödesbegränsare på kranarna i kök och badrum. Sommartid sparar vi vatten i en hink i ena vasken i köket, så att vatten vi ändå använder för att diska, skölja grönsaker, med mera, kommer till användning som bevattning av alla våra växter i trädgården, men det behövs ju inte vintertid.
Vi har inte mycket som brukar stå i stand-by-läge, men vi ska bli ännu bättre på att stänga av saker. Det gäller framför allt min stationära dator för min del. Ljuset styr vi i många fall redan med appar så att de inte står på i onödan.
Sen tycker jag som alltid att det är skönt att få koll.
I skrivande stund skulle vi kunna binda fast pris på 311 öre/kWh och uppåt, bundet i 36 månader. Inget fantastiskt pris alls, och det innebär att årskostnaden för elen skulle landa på ca 30 000 kr. Jämfört med vårt nuvarande, där årskostnaden istället ligger på 4 500 kr per år (drygt 47 öre/kWh) är det ju en högst avsevärd skillnad — men det är inte jordens undergång för vår del.
Höjda elpriser, höjda räntekostnader, och för den delen dyrare allting annat (transport, mat comes to mind) kommer att fördyra våra levnadskostnader avsevärt — men vi har marginal i vår ekonomi. Vår sparkvot kommer med all sannolikhet att gå ner (för våra inkomster går definitivt inte upp i takt med inflationen), men den kommer inte bli noll, för vi börjar från en hög nivå.
Hur ser det ut för er? Förbereder ni er på något sätt? Kommer ni känna av de höjda priserna, på el eller annat?
15 08 2022 | FIRE |
I dagarna är det ett år sedan jag blev sjukskriven och slutade jobba. Min barnmorska på mödravården förklarade att mitt barn inte mådde bra av att jag mådde så himla kasst, vilket i sin tur berodde på en allt mer hysterisk arbetssituation under hela våren. Jag sjukskrev mig själv och blev sedan heltidssjukskriven fram till förlossningen av en läkare på KK.
Jag var så trött under sjukskrivningen och lång tid därefter att jag inte var säker på att jag någonsin skulle vilja jobba igen. Bokstäver simmade framför ögonen på mig när jag försökte läsa något längre än en tweet. När jag vaknade önskade jag bara att få gå och lägga mig igen, men med två barn som skulle till skola och förskola var det ju bara att gå upp
Sedan kom vår tredje dotter till världen lagom till att löven föll från träden och sjukskrivning övergick i föräldraledighet.
Sakta återkom min mentala kapacitet. Jag började kunna läsa igen, skriva, och redigera min roman för att sedan släppa den den förste mars i år.
Men jag var fortfarande inte övertygad om att jag någonsin skulle gå tillbaka till jobbet igen. Bara tanken gjorde mig trött och gav mig lätt ångest. Att vara ledig — så ledig man nu är med tre barn under sex år — var så mycket behagligare. Styra över min egen tid, runtom förskole- och skoltider. Vila så mycket jag behövde när bebisen sov. Tanken på patienter, administration, möten, medicinska PM och oändligt många meddelanden fick mig att rysa.
Jag planerade för heltidsledigt fram till årets slut, och sedan deltidsledigt under våren, följt av ledigt under sommaren. Bort från jobbet.
Till i juni.
Det gick från en dag till nästa. En dag kände jag bara att jo, nu vill jag börja jobba igen. Kanske hade det en aning att göra med att ha tre barn hemma på heltid när sommarlovet tog vid och mina studier tog slut, men en hel del var bara att jag var trött på att gå hemma. Trött på avsaknaden av sammanhang, av det sociala som automatiskt kommer med ett jobb. Problemet med att vara föräldraledig, om man inte har tur och får barn precis samtidigt som sina kompisar, är att det är ganska ensamt. Jag är heller inte den som går till öppna förskolan för att hitta nya bekantskaper — jag försökte när äldsta var liten, men det var aldrig riktigt min grej. Därmed har dagarna blivit ganska ensamma, isolerade. Alla andra har jobbat, jag har gått hemma.
Så nu blir det jobb igen. Långt ifrån heltid — lillan är bara drygt nio månader, och maken är schemalagd att jobba, så någon måste ju ändå vara hemma med henne. Men en dag i veckan från och med början av september, den dag i veckan då maken är schemalagd för föräldraledighet. Det blir en bra glidning in i att börja jobba mer till våren igen. Det blir lite socialt, lite vuxet utbyte, och att använda hjärnan. Visst, jag skriver på min fjärde artikel och pysslar med min kappa för avhandlingen, och jag skriver böcker och annat — men det är inte riktigt samma sak som att hålla igång mitt medicinska kunnande, ha samtal med patienter som på en gång är informationsinhämtning och stöttning och detektivarbete och närvaro.
Det har fått mig att verkligen komma tillbaka till den utgångspunkt jag haft hela tiden med FI(RE): att jag inte vill sluta jobba helt och bara ägna mig åt mina hobbies. Jag tycker om mitt arbete som läkare, och vill fortsätta med det. Det är tveksamt om jag någonsin återgår till att jobba heltid, för det finns så mycket annat jag vill hinna med i livet, men jag vill jobba.
