Nya bänkskivor

Nya bänkskivor

Vårt kök är himla trevligt med gott om plats så att alla fyra kan vara i rummet samtidigt och hjälpa till med bakning och matlagning. Framför allt maken är duktig på att involvera barnen i matlagningen, och jag försöker göra detsamma.

Köket är från typ 2008 eller så, och i bra skick och vi har exakt noll plan på att byta ut det. Bänkskivorna har länge varit undantaget. Av solitt trä, men slipade ett par gånger (två gånger av oss tror jag), och felbehandlade så att ytskiktet inte var något vidare. Eftersom de sitter mot väggar och hörn är de allmänt svåra att slipa på ett riktigt bra sätt. Vi har därför sedan en ganska lång period tillbaka tittat på att byta ut skivorna mot granit istället.

För något år sedan var vi i en av de stora köksaffärerna – men de skulle ha 80 000 för att göra jobbet. Dessutom bara delar av jobbet – att mäta innan ingick inte (trots att vi specificerat ”vi vill ha att ni kommer och mäter, producerar skivorna, och installerar dem”). Vi var inte särskilt intresserade av att betala 80 000 för skivor där en centimeters felmätning skulle innebära en smärre katastrof. Så vi tackade nej.

Vi fick kontakt med Sten & Marmor i Linköping (rekommenderade av bekanta) och de var fantastiska på alla sätt. Vi åkte dit, tittade på skivor, fick med oss bitar hem för att se vad som passade bäst. Valde, åkte dit, fick en tid en vecka senare för mätning och ytterligare en vecka sedan installerades de nya bänkskivorna. Vi är så otroligt nöjda och kan rekommendera Sten & Marmor i Linköping mycket, mycket varmt.

Nu ligger nya granitskivor i köket och det ser ut som ett helt nytt kök (där golvet dessutom passar mycket bättre in). Det är en helt galen skillnad det gör med nya, välmående bänkskivor. Det var inte gratis, 32 000 kr gick det på, men det var såväl skivorna som mätning innan och montering. Det var värt varenda krona för den skillnad de gör, jag och maken går dagligen och tittar på dem och ler nöjt. Vi har lagt en hel del pengar på huset genom åren, men det här ligger i topp vad gäller värde.

(De gamla bänkskivorna fick vänner till oss, som kommer använda dem för att bygga utekök till sitt sommarhus. Cirkelekonomi och återanvändning!)

Dela:
Konsumentverkets “Koll på pengarna” anno 2020

Konsumentverkets “Koll på pengarna” anno 2020

Några av mina populäraste inlägg har varit de där jag kommenterat Konsumentverkets “Koll på pengarna” och deras “rimliga kostnader för hushåll av olika storlekar“. Mina inlägg utgick från 2019 års Koll på pengarna, men eftersom det är nytt år så finns det så klart en 2020-variant också. Så vad är skillnaden?

Matkostnader. För vår familj (2 vuxna 31-60 år, 2 barn 2-5 år) låg beräknad matkostnad på 860 x 2 + 2 470 x 2 = 6 660 kr för 2019. 2020 har detta ökat till 940 x 2 + 2 770 kr x 2 = 7 420. 11% ökning i matkostnaderna på ett år – något mer än de 2% som antas i inflation. Barnen äter sin lunch på dagis, och tre till fyra dagar i veckan äter de även frukost, medan jag och maken har hemlagat alla mål. Ovanpå detta har “förbrukningsvaror” (“dagligvaror som främst används för vård och skötsel av hemmet som tvätt- och rengöringsmedel, toalett- och hushållspapper med mera“) gått från 270 kr till 280 kr, en betydligt mindre ökning.

(I det gamla inlägget var dock beräkningen på så familjen såg ut då, d v s ett barn 6-11 månader som åt all mat hemma och ett barn 2-5 år, om någon undrar varför siffrorna inte var exakt samma)

Även detta år kommer vi att landa på en snitt-månadskostnad som är något under den kostnad Konsumentverket tycker är rimlig (vi går precis över 7 000 kr sett över året). Jag tycker fortfarande att 7 400 kr för mat varje månad för två vuxna och två ganska små barn är väldigt generöst tilltaget – vi äter ute då och då, vi köper närproducerat kött, Crowd farming-frukt, och så vidare. Det är ju inte i närheten av ett minimum som vi skulle kunna leva på.

Klädkostnaderna har gått från 470 kr månad för en 1-3-åring, 710 kr för en 4-6-åring, och 660 kr/person för vuxna 26-49 år, till 690 kr för 1-3-åringen, 950 kr för 4-6-åringen, och 500 kr/månad för 26-49-åringar. Kanske insåg de att 660 kr i månaden för en vuxen är en bra bit mer än nödvändigt? Däremot vet jag inte varför jag skulle behöva lägga 710 kr i månaden för min femåring, det tycker jag är bisarrt mycket pengar på kläder (11 400 kr om året!). Även 690 kr i månaden för min tvååring (8 280 kr/år) är mycket pengar tycker jag. Men det är klart, ska allt vara nytt från Polaren o Pyret så…

I beskrivningen är det att denna beräkning ska vara för “ett basbehov av kläder och skor som används till vardags, på fritiden och vid festligare tillfällen. Här ingår även tillbehör som väska, klocka och paraply.” Om vi skulle lägga så här mycket pengar i familjen varje månaden, så skulle vi lägga 31 680 kr om året på kläder. Herregud. Vårt snitt det här året ligger på ca 1 100 kr per månad för hela familjen, eller drygt 13 000 kr om året.

Personlig hygien går på 650 kr för en 1-3-åring numera (640 förra året), 140 för 4-6 år (140 kr förra året), och 500 kr/månad för 26-49 år (490 kr förra året). Således ingen större skillnad för att det råkat bli 2020 istället för att vara 2019. Samtidigt kan jag ju fortfarande invända att det är mycket pengar på “hygien”. 1-3-åringen har större budget vilket jag tolkar som orsakat av att den åldern vanligen har blöjor. Eftersom vår yngsta varit blöjfri dagtid sedan hon fyllde två sparar vi mycket pengar där (det går åt en Lidl-blöja om natten numera). Totalt får familjen lägga 1 790 kr på “hygien” varje månad, eller 21 480 kr om året, vilket jag tycker låter ganska mycket, även om det ska täcka “sådant som tvål, tandkräm, blöjor, hårklippning med mera samt kostnad för ett årligt tandläkarbesök (undersökning) för vuxna”. Det blir radikalt billigare om man klipper sig en gång var artonde månad, klipper sin man hemma själv, och färgar sitt eget hår… Annars ryker den där potten på 500 per vuxen väldigt snabbt, tänker jag.

Medier-kategorin täcker “kostnad för bredband, fast telefoni, streamingtjänster, dagstidning med mera.” Denna kategori har gått från 1 210 år 2019 för en familj på fyra, till 1 290 kr per månad det här året. För vår del kostar bredbandet (Bahnhof) drygt en tusenlapp var tredje månad, och sedan har vi våra streamingtjänster (för närvarande Viaplay, samt förskottsbetalat ett år för Disney+), vilket inte ens kommer upp i 200 kr i månaden. Vi stöttar tidningen Kvartal med drygt 100 kr i månaden. Totalt sett blir denna kategori för vår del ca 650 kr i månaden. Eftersom två streamingtjänster egentligen är onödigt (ärligt talat hade jag klarat mig helt utan dem, men resten av familjen gillar TV) är detta ytterligare en generös kategori från Konsumentverket. Det finns också billigare bredband, men vi tycker om Bahnhof som företag och de levererar en stabil tjänst.

Fritid och lek kanske också kan kommenteras. “Vanliga fritidsaktiviteter, leksaker, böcker, skidor, cykel, föreningsavgift, med mera.” 270 kr i månaden för 1-3-åringar, 450 kr för 4-6-åringar, och 690 kr för 26-49-åringar. 2 100 kr i månaden totalt för vår familj 2019, och detta året mindre med 200 + 410 + 640 per vuxen, totalt 1 250 kr. Någonstans skulle väl svångremmen dras åt? Vår yngsta lägger får inte “fritid och lek” för några 200 i månaden, det är när jag hittar begagnade böcker för 10-25 kr styck som jag köper det, och cykel behöver hon ju som tur är inte ny så ofta (och även de köps begagnade).

Äldsta dottern går på balett och simskola, så hennes pott på 450 kr äts upp desto snabbare – och då är varken simskola eller balett någon (i nuläget) dyr aktivitet att hålla på med. Skulle de börja rida lär den pengen inte räcka någonstans alls, utifrån vad jag hört om vad det kostar… För min och makens del betalar jobbet via friskvårdsbidraget våra gymkort. Cykel behöver som tur är inte köpas särskilt ofta, till skillnad från för barnen.

Hur stämmer era utgifter överens med Konsumentverkets rekommendationer? Lägger ni mer eller mindre, och i vilka kategorier?

Dela:
Vräkt efter enorm hyresskuld

Vräkt efter enorm hyresskuld

DN hade en artikel om en kvinna i 60-årsåldern som vräks ”mitt i pandemin” från sin lägenhet. Det är väldigt ensidigt i hela artikeln, men redan i ingressen kan man ju börja fundera över hur snyftigt det egentligen är. Damen i fråga har ”runt 80 000” i hyresskuld.

Fakta som framkommer i artikeln:

– Hon är sjukskriven till 75%, jobbar 25%
– Hon har genomgått en skuldsanering
– Hon har en ”kognitiv diagnos” (väldigt ospecifikt)
– Hon har en utmattningsdepression (vilket förmodligen är inkorrekt eftersom det oftast är utmattningssyndrom, sanna utmattningsdepressioner är ovanliga, men det är en parentes)
– Hon har en sambo som hon nu ”måste skiljas från”
– Skulden är gammal, från när kvinnan var ensamstående mamma med småbarn, och skulden exkluderades när hon genomgick skuldsaneringen

Med hjälp av en jurist fick Ann-Katrin möjligheten att bo kvar så länge hon följde en amorteringsplan som fastighetsägaren Hembla gått med på. Men på grund av en miss från arbetsgivaren uteblev hennes lön i oktober och hon kunde inte uppfylla amorteringskravet.

Denna passage gör mig fundersam. Hur kan det komma sig att en missad lön (ca 25% av hennes inkomster) inneburit att hon inte kan betala hyran, när hon får 75% sjukpenning? Hur kommer det sig att de pengar hon fått från sjukpenningen inte i första hand gått till hyran? Hon verkar ju medveten om att hon behöver boendet för att allt ska funka i övrigt, så varför är inte hyran det första hon betalar när det kommer in pengar på kontot?

Jag har full förståelse för hyresvärden. Det är en jättestor skuld, och hyresvärdar är inte någon sorts godhetsapostlar som inte har några kostnader. Hyran ska ju trots allt täcka kostnaderna för att ha hyreshuset. Om alla hyresgäster resonerade som damen, och valde att köpa cigg istället för att betala hyran (i reportaget går hon ut och tar cigg på balkongen), hur skulle det se ut?

Kommentarsfältet är fullt av folk på varsin sida – de som tycker att hon får skylla sig själv, hon har fått många chanser, och de som tycker att Sveriges skyddsnät är för svagt och att det är för jävligt att hon blir utkastad. Men om man inte betalar sin hyra och sen ändå får en ny lägenhet (som då bekostas av skattebetalarna), vad har någon då för incitament att betala hyran i första hand? Visst ska Sverige ha ett skyddsnät, men kvinnan har fått skuldsanering (vilket innebär att man faktiskt slipper betala skulder man dragit på sig), har sjukpenning, och hon har fått massor av hjälp och väldigt många chanser av hyresvärden – hur mycket mer nät ska vi ha?

Man undrar ju också vad damens sambo har för inkomster? Kan inte han bidra till hyran, med tanke på att de båda uppenbarligen vet konsekvenserna av att bli av med boendet?

Borde damen ha en god man? Det är möjligt. ”Kognitiv diagnos” kan som sagt betyda mycket, ADHD, Asperger, depression, demens, med mycket mera. Men det är inte nödvändigtvis så att vi ska anta att hon är inkapabel att sköta sin ekonomi.

I artikeln säger hon:

Det var ju ingen som trodde att det skulle bli så här. Vi skulle ha ett bra liv på ålderns höst.

Men vad har hon gjort för att livet på ålderns höst skulle bli bra? Hon har fått en skuldsanering, men det verkar ju inte ha blivit bättre sedan dess.

Jag kommer oavsett vad inte ifrån frågan om var sjukpenningspengarna tagit vägen. Varför har inte de gått till hyran? Det kan inte vara så att 25% av en tjänst som brukarombudsman kan ge mer pengar (och därmed täcka hyran) än 75% sjukpenning från Försäkringskassan?

Och slutligen, vad har pandemin med saken att göra? Är det värre att bli vräkt nu än för ett år sedan?

Nej, det här tycker jag är ytterligare en i raden av snyfthistorier utan tuffa frågor från journalisterna.

Dela:
Balansen i livet

Balansen i livet

IGMR, Att välja lycka och Pappa betalar? har skrivit bra inlägg på sistone om balansen mellan sparande och livet. Jag känner igen mig en hel del i deras inlägg.

När vi började vår sparresa blev det radikala omläggningar som gjorde stor skillnad för sparkvoten. Det är det första steget när man blir en del av “sparkyrkan” (som AVL kallar det) eller FIRE-communityt. Översikt av inkomster och framför allt utgifter, och sedan sågning av alla utgifter. Vi såg över matköpen och kunde snart halvera matkostnaderna. Vi tog bort mycket av det som hade med TV att göra, inte minst vårt kabel-TV-abonnemang. Vi slutade i stor utsträckning att shoppa, och jag växlade än längre från att köpa nytt till att köpa begagnat.

Efter ett tag landade vi, precis som många som hamnar i det här (och väljer att fortsätta, för ett alternativ är ju att man ger upp för att en så asketisk hållning inte är något de vill leva i, och de sparkar bakut istället), i en väldigt sparsam hållning där det för min del gjorde ont varje gång vi drog kortet. Maken och jag fick ha en (flera) diskussion(er) om att vi är i en tid i livet då vi kommer behöva köpa saker, underhålla huset, och så vidare. Det kostar pengar att leva, och det kostar definitivt pengar att leva det liv vi lever. Samtidigt är det hälsosamma diskussioner att ha – vad är det vi värderar i livet? Vad är det vi tycker är viktigt, vad är det vi är villiga att lägga pengar på?

(Ett exempel på sistone: När vi var på Kolmårdens halloween sålde de en liten påse marshmallows med pinnar så att man kunde grilla dem över deras öppna eldar. Påsarna kostade 30 kr/st, vilket säkert är långt över inköpspris, men vi köpte. Det är ett ljuvligt minne, äldsta dottern har velat grilla marshmallows länge och vi har aldrig kommit oss för det. Båda ungarna tyckte så klart att det var jättegott, och det var värt varenda krona.)

Till slut kommer det – i bästa fall – balans. Vi har hittat en nivå vi trivs med – en balans mellan utgifter och sparande. Vi vet vad vi sparar mot, vi har bra grund där onödiga utgifter har rensats ut, som gör att vi brukar landa på en sparkvot som är över 40% varje månad. Vi har inget behov av att maxa upp till 70% sparkvot (även om det händer någon enstaka gång då och då), eftersom ingen av oss tänker sluta arbeta. Vi väljer inte billigast möjliga vid varje givet tillfälle, men vi väljer medvetet. Vi gör inte alla reparationer på saker och ting själva när det tar oss för mycket tid och är en för dålig kronor-per-timme-uträkning – men det vi kan och tycker är värt med den ekvationen i åtanke, det gör vi. Inte alltid den enkla vägen, men inte heller alltid den svåra. Och att radikalt minska utgifterna på sådant vi inte tycker är värt pengarna ger oss möjlighet att lägga betydligt mer på sådant som är viktigt för oss.

Vi har aldrig maxat inkomstsidan på det sätt som t ex IGMR gjort. Jag har tittat på t ex mystery shopping, men kommit fram till att kronor-per-timme-uträkningen är för dålig. Hellre lite lägre sparkvot, och mer tid som är min egen. Vi hyr inte ut allt vi hade kunnat hyra ut, för att jag känner att det skulle ta för mycket tid för en för liten peng in. Hade jag inte jobbat, forskat, haft två barn att älska och ta hand om, ägt hus, skrivit böcker, tränat och bakat tårtor, så hade det kanske varit annorlunda, men min fritid är just nu otroligt mycket värd. Jag vill tillbringa den tiden med min familj, inte med att jaga kronorna som kan öka vår sparkvot marginellt. Däremot använder jag mig alltid av cashback-siter när jag handlar online, vi har kreditkortsbonus (automatisk), och ibland säljer jag begagnat (mer här om våra side-hustles/extraknäck). Sådant som känns som en bra kronor-per-timme-nivå.

Givetvis påverkar det att vi har förhållandevis bra löner. För vår del spelar inte en hundralapp hit eller dit någon särskild roll. I ett annat hushåll, med helt andra inkomstnivåer, kan ju prioriteringarna av den anledningen vara annorlunda. På det sättet har vi det fantastiskt lyxigt förspänt.

Kanske blir det annorlunda när barnen är större, kanske inte. Jag tror att jag alltid kommer att tycka att min fritid är det viktigaste, och den tiden får vägas mot arbetsinsats och tidsinsats på “side hustles”. Som IGMR sammanfattade det: Man kan inte göra allt, alltid. 

Dela: