Camp FI

Camp FI

Det ska sägas att jag var rätt nära att inte gå dit. Inte för att jag inte trodde att det skulle vara trevligt, utan för att det är såå långt utanför min comfort zone att mingla runt med en massa folk jag inte känner, att det knappt går att föreställa sig. Dessutom visste jag inte riktigt vilken av sällskapen på gröngräset som var mina FIRE-kollegor, förrän jag skarpsynt lokaliserade Fru EB:s svarta dramaten. Men vid det laget var jag ju (uppenbarligen) på plats, och det kändes fånigt att inte våga gå fram.

Så jag gick alltså dit och det var jättetrevligt. (Surprise!)

Det var dock ett väldigt hemligt gäng, får man ju säga. Anonymt så det förslog. Jag och Sparo diskuterade det en stund, varför allt ska vara så hemligt. Camp FI i USA verkar ju inte vara tillnärmelsevis lika anonymt. Eller? Jag vet inte riktigt, för min del är jag ju inte anonym (med tanke på att jag länkar från min privata Twitter, genom vilket man förmodligen kan hitta all möjlig och omöjlig info om mig). Det vore nog bara bra om det blev ett lite öppnare samtalsklimat om pengar i allmänhet och sparande i synnerhet. Något vi konstaterade på plats var att det nog egentligen är färre som bryr sig än man tror. Jag har hittills inte fått några negativa kommentarer från min omgivning. De flesta struntar blanka f-n i om/hur mycket jag och maken sparar av våra löner, och de kör på i sina egna hjulspår. Någon enstaka är nyfiken, och jag har genom diskussioner med kompisar fått även dem att bli intresserade av sin egen ekonomi. (Dessutom, på diskussionen om anonymitet, var det någon som berättade att denne gett sig tusan på att ta reda på vem Miljonär innan 30 är. Vilket tydligen inte hade varit särskilt svårt. Så så mycket för anonymitet.)

I övrigt diskuterades det verkligen högt och lågt på plats. Många frågor om hur man kom in på FIRE, men också allt från politik till löpning (så klart med Sparo närvarande, även om jag inte deltog något vidare i den diskussionen). Det var många som var “bara läsare” (deras ord, inte mina) vilket ju var kul, även om jag blir nära nog förlägen av att höra att någon läser det jag skriver.

Och jag lyckades mingla. Lite lagom. Jag tror att det var folk jag ändå lyckades missa att hälsa på. Efter 2,5 timmes pratande gick jag hemåt för att hinna med tåget, med höjd för att gå till centralen istället för att ta spårvagn. Tur det, för spårvagnen hade vid det laget stängts ner på grund av “kunglig kortege” som snart skulle påbörjas. En lapp satt vid hållplatsen där vi höll till, men hållplatsen vid Skansen var knökfull med väntande folk som inte verkade informerade om att det skulle ta tre timmar innan det kom någon spårvagn. Jag gick hur som haver till föräldrarnas lägenhet och därefter till stationen, där SJ uppfyllde alla förväntningar genom att vara fyrtio minuter sena.

Tack till Fru EB som anordnade det hela. Det vore kul att upprepa framöver, dock hellre någon annan dag än nationaldagen, åtminstone om platsen ska vara densamma, med tanke på miljarden människor som skulle till Skansen ungefär samtidigt som jag skulle hem.

(Innan Camp FI hade jag en underbar förmiddag och lunch med föräldrarna, utan barn. Jag älskar mina ungar, men det är så skönt att få en andningspaus utan dem ibland. Jag njöt till fullo.)

Glapp

Glapp

Det kanske blir ett litet glapp mellan inläggen nu.

För att jag har mycket att fokusera på.

För att jag är lite ledsen över ett jobb jag inte fick.

För att jag inte riktigt vet vad jag vill med livet.

Det är mycket som drar. Två underbara, jobbiga, härliga, frustrerande, älskade barn som konkurrerar om min tid och mitt hjärta. Ett jobb jag utbildat mig till i åratal, en dröm från barnsben som inte riktigt lever upp till förväntningarna, allra mest när det hela tiden är nya flaskhalsar jag ska ta mig igenom trots att jag hela tiden tänker “det där var den sista”. Alla tentor som följdes av hetsen att få underläkarvikariat, följt av ångesten för att få en plats på AT och nu svårigheterna att få en ST-tjänst.

Ibland önskar jag att jag hade ett jobb jag avskydde. Det hade varit så lätt då, att välja att vara hemma med barnen istället. Men jag har utbildat mig nästan hela mitt liv och jag kan inte bara lägga det åt sidan. Även om jobbet inte lever upp till förväntningarna alltid, så är det fortfarande ett fantastiskt jobb. På mitt jobb gör jag skillnad. Inte för alla, inte varje dag, inte ens varje vecka. Men ibland når jag fram till en patient och gör skillnad för den, för att det var just mig de träffade.

Och så har jag ett projekt vid sidan av som jag håller på att dra igång, en idé jag tycker om och vill testa om den flyger. En produkt jag tror faktiskt skulle göra nytta, något jag brunnit för inombords i en månad, som kommer bli ett större projekt än jag först tänkte, men det kan bli så bra. Tror jag.

Jag tänker fortsätta skriva, men om det är lite större mellanrum mellan inläggen så vet ni varför.

“Jag har inte tid”

“Jag har inte tid”

Buffett har vid något tillfälle sagt att vill man utvecklas ska man läsa tvåhundra böcker om året. På vilket de allra flesta förmodligen svarar: “WHAT? 200? Är du inte klok? Jag har inte tid!”

Och för all del, jag vet ju själv hur mitt liv ser ut. Två småbarn, ett hus, och ett heltidsjobb som alla drar i mig. Klockan tio vill jag släcka lampan för att hinna sova tillräckligt för att orka upp 06.30 nästa morgon. Tiden mellan barnens läggdags vid halv åtta och klockan tio när jag går och lägger mig går åt till att plocka undan alla pinaler som ungarna och vi vuxna dragit fram. Läsning? Hah! När skulle jag ha tid med det?

Men det finns ju tid. Framför allt all den där tiden när mobilen åker fram. Det var mer förr, innan min digitala detox, men visst finns det ännu mer tid att hämta av att lägga bort telefonfanskapet. Vem bryr sig egentligen om de oändliga raderna av uppdateringar från vänner och ytligt bekanta? Ett och annat guldkorn ses men det är inga bra odds på att se något som verkligen gör någon skillnad i mitt liv. Till min bästa kompis har jag sagt att om det skulle bli en förlovning för hennes del så skulle jag bli mycket besviken om jag såg det på Facebook innan jag fick reda på det av henne personligen.

Så egentligen finns det ju tid för de allra flesta av oss, även upptagna småbarnsföräldrar. Jag försöker ha min senaste bok inom räckhåll hela tiden för att just kunna ta de där tio minutrarna här och där. En del kanske inte tycker att det är lönt, kanske framför allt om man mest läser skönlitterärt, men med fackböcker som jag håller mig till går det bra. Då kan man läsa kortare bitar och processa dem. Skönlitterära böcker vill åtminstone jag sjunka ner mer i och det är svårt med småbarn som drar.

Till syvende sist handlar det om prioriteringar. Vill jag lägga min tid på senaste avsnittet av en TV-serie, på att kolla vad bekanta lagt upp på Facebook, på att träna, på att läsa… Jag tycker att det är fritt fram att välja själv, men att det bör vara ett aktivt val, inte bara slentrian. Inte bara skylla på att man inte har tid.

Jag kommer inte upp i tvåhundra böcker om året, men runt två i månaden blir det i alla fall, vilket ju blir tjugofyra böcker om året. Och det känns rätt lagom för mig (eftersom jag även vill hinna med träning, någon TV-serie, och en hel del andra projekt).

Månadsavstämning: maj

Månadsavstämning: maj

Den här månaden inkluderade en sån där trist extrakostnad som man inte vill ha: maken lyckades på något sätt köra in i en kant och hela däcket blev skadat, med följd att bilen dagen därpå fick bärgas och alla däcken bytas (för man kan tydligen inte bara byta ett). Så skittråkiga pengar på det. En del får vi tillbaka på försäkringen, men långt ifrån allt.

Inkomster

Maken har gått på föräldraledighet med en ordentlig kapning av hans inkomster i och med det – men samtidigt fick han tillbaka för utlägg han gjorde för ett par månader sedan. Jag har heltidslön, men hade en karensdag (för jag fick mjölkstockning – fy tusan säger jag bara, vad ont det gjorde!). Ovanpå det fick vi äntligen, efter mycket krångel och många mail och telefonsamtal fram och tillbaka, ut solcellsbidraget för solcellerna vi installerade förra året. Det gör att inkomsterna även denna månad är höga. Man kan diskutera om vi ska räkna in solcellsbidraget som inkomst eller ej, men jag har numera systemet att månadsavstämningen är en avstämning av pengaflöde, vilket innebär att allt in och allt ut ska vara med. Vi returnerade också en bilbarnstol vilket gav pengar tillbaka, och de pengarna var ju borträknade en tidigare månad så nu räknas de som “inkomst”.

Utgifter

Den skittråkiga bildäcksaffären var väl månadens low-point. För att få ut solcellsbidraget var solcellsfirman tvungna att ta tillbaka ett ROT-avdrag de (mot vår vilja) begärt (trots att de i avtalet sa att de inte skulle begära ROT eftersom vi då just inte kunde få ut bidraget… mummel, mummel) och då fick vi ju betala det istället, så där gick några tusenlappar. Maken betalade Socialstyrelsen för att få ut sitt specialistbevis – men med tanke på den ökning i inkomst det innebär ser jag det närmast som en investering 🙂

I övrigt känns det som en rätt rimlig månad. Maten har legat på en okej nivå med väldigt liten äta-ute-budget (någon glass, någon korv till korvälskande dottern), totalt på mat inte ens 5 000 kr. Fakturan till Tekniska Verken som hanterar el, avfall, vatten och fjärrvärme går ner rätt mycket vid den här tiden på året eftersom den kalla tiden då vi behöver värma upp huset är förbi.

I och med extrainkomsten i form av solcellsbidrag blir vår sparkvot för månaden trots allt 57%. Lite snedvridet kanske eftersom det är en sån udda “inkomst”, men tänker jag räkna ändå.

Investeringar

Ungefär som vanligt. Stående summa till vårt “amorteringskonto” på SBAB, stående summa till Lendify, 2 000 kr till barnens portfölj, och resten till Avanza. Vi har fått rätt mycket utdelningar den här månaden, det är årets bästa utdelningsmånad för vår del.

Hälsa

Förutom att jag testade mjölkstockning (don’t try it at home…) har vi hållit oss väsentligen friska den här månaden. Både jag och maken har hunnit träna en del. Jag är så stolt över maken som kommit igång ordentligt med sin träning. Jag har fått in en promenad i veckan med en kompis, kört ett gäng pass med FitBit och varit på zumba ett par gånger. Dock är mitt jobb på vårdcentral väldigt, väldigt stillasittande. Försöker röra på mig mellan patienterna, men det är ändå en utmaning att komma upp i 10 000 steg om dagen och vid ett par tillfällen har jag misslyckats.

Bloggen

7 000 besökare, vilket är upp från förra månadens 5 100. Fortsätter försöka skriva ett inlägg varannan dag, men nu kommer sommaren och vi får se om jag lyckas upprätthålla det eller om det blir lite mer sällan.

Mest läst:

  1. Var börjar man – del 4: Att minska utgifterna
  2. Tio spartips
  3. Barnsparande
  4. Var börjar man – del 3: Om att gå minus
  5. Spendera mer, inte mindre?

Sammanfattning

Tråkig stor utgift. Trevligt stort solcellsbidrag. Som tur var var det senare större än det förra…