Nu tändas tusen juleljus

Nu tändas tusen juleljus

Snart är det jul igen. Jag har aldrig varit den som stressat över denna högtid, uppvuxen som jag är i en kärnfamilj som i princip alltid firat jul på egen hand bara vi fyra. Ett par gånger har någon annan varit med, men fram tills att jag träffade Mr. Cosmonomics har det inte varit så vanligt. Sedan han kom in i mitt liv har vi växlat vems familj vi tillbringar julafton med, tills svärföräldrarna också flyttade till Linköping och nu firar vi hemma och så får de av mor- och farföräldrar som behöver sällskap komma hit.

Det hela har i alla fall gett mig ett inre lugn när det gäller julen. Julen har alltid handlat om samvaron med andra, med familjen som jag älskar mest. Den handlar om ljus och mys och gos i soffan. Ett tag innehöll den ett svettigt spinningpass på förmiddagen så att man utan dåligt samvete kunde stoppa i sig allsköns julgodis resten av dagen. Det handlar om att få ge julklappar som får andra att le, oavsett om det är en fotobok eller ett intyg om att vi gett pengar till Läkare utan gränser.

Det nya för året, även om vi nu haft barn i tre år, är att ha ett barn som är fullt medvetet om att det är just jul. Förra året tyckte hon det var en kul grej och julklappar är roligt, men det här året har hon sett fram emot det på ett helt nytt och medvetet sätt. Pratat om julgran, velat julpynta, och haft en önskelista till tomten (som vi lämnade hos tomten på Kolmården). Vi försöker att inte ha klapphysteri, men det blir en del alldeles oavsett eftersom farmor och farfar, mormor och morfar, och morbror med sambo kommer ge allihopa till henne, liksom vi själva (två av tre är köpta begagnade, mycket nöjd mor med detta faktum).

Jag önskar att alla fick känna detta lugn inför högtiden. Att det inte bara blir stress, press, presenthets, släktbråk och ekonomisk ruin av alltihopa.

För vår del blir det extra lugnt och skönt av att vår stora urladdning, disputationen, skedde förra veckan. Allt efter det känns som en axelryckning i jämförelse med den tyngd vi burit runt på fram tills dess. Jag tycker inte synd om oss, det är ju självvalt att doktorera, men att det är en extremt intensiv och krävande period är nog få som skulle förneka (åtminstone i medicin, jag har ingen koll på andra områden).

Det blir förmodligen något inlägg till innan det är jul, men för att vara på den säkra sidan önskar jag ändå en god jul.