Var börjar man?

Var börjar man?

Är du  ny på det här med ekonomisk frihet/FIRE eller bara på att spara lite grann extra? Tycker du att pengarna rinner iväg lite väl fort när lönen kommer in på kontot? Vi som bloggar om finansiell frihet och sparande har kanske ibland en förmåga att vara rätt långt inne i spar-hacks och sparkvoter, som gör det svårt för en nybörjare som hittar till någon blogg att riktigt relatera. Så var börjar man?

Om du funderar över din ekonomi tycker jag att det allra första steget – och det första jag gjorde, som fick mig intresserad – är att se över vad man har för utgifter, ner till sista kronan, för en månad. Inte någon överslagsräkning i huvudet om att vi ”nog ungefär lägger så mycket på det och så mycket på det”, utan dra ut ett kontoutdrag (eller flera om du har mer än ett kort) och sätt dig ner med penna och papper eller Excel (Excel underlättar). Sedan fyller du i dina utgifter i olika kategorier som du tycker är relevanta, summerar alltihopa, och har ett facit: så här mycket gick det på en månad.

När jag började vår utgifts-Excel för snart två år sedan var kategorierna som följer: Boende, mat, transport och övrigt.

Medan dessa kategorier gjorde susen för att inse att vi la alldeles för mycket pengar på mat var det ändå inte så givande, eftersom övrigt var en alldeles för stor och oöverskådlig kategori. Jag la successivt till kategorier efter hand som jag bestämde mig för vad som var lämpligt.

Idag är våra kategorier: Boende, mat, utemat, transport, hygien, kläder, trädgård, katt, övrigt, extravaganser, månadsavgifter och årsavgifter.

I Excel kan man göra det väldigt fint och färgglatt om man nu är lagd åt det hållet…

Vid sidan av utgifterna bör man ju givetvis skriva upp exakta inkomster. Därefter tittar du på balansen mellan dessa. Finns det något kvar? Hur mycket i så fall? Om inte, hur gör du för att täcka det när pengarna inte räcker?

Kolla vilka utgiftskategorier som är stora. Vanligtvis är det boendet som drar iväg en hel del, och både transport, mat och övrigt kan vara andra kategorier som har en förmåga att bli stora utgiftsposter. Titta över dina månadskostnader i form av abonnemang – om du inte har särskilt mycket pengar över i slutet av månaden brukar det vara en tacksam kategori att se över gällande till exempel TV. Även telefonutgifter och försäkringar går att få ner rejält.

Men som sagt, innan du börjar peta i utgifterna för mycket, om du tycker att det känns jobbigt: skaffa dig en bra bild av hur din ekonomi ser ut. Utan den kanske du tror att du lägger 3 000 kr i månaden på mat, när kostnaden egentligen är 7 000 kr. Eller att du inte shoppar så mycket kläder, men kontoutdraget säger något annat. När du gjort en månad, fortsätt sedan med de efterföljande, helst ett helt år, för att få en bild av hur kostnaderna varierar över året. Till exempel är ju kostnaden för uppvärmning av en villa generellt betydligt högre i det här landet under vinterhalvåret än sommarhalvåret, vilket får till följd att boendekostnaderna är högre på vintern. Å andra sidan kanske det blir mer restaurangmat och kiosk-glassar på sommaren.

Så här är ett bra sätt att börja. Och sedan kan du börja kapa.

Kan vem som helst bli ekonomiskt fri?

Kan vem som helst bli ekonomiskt fri?

Förhållandevis många av de som hänger på finans-twitter och FIRE-bloggar verkar ha förhållandevis god inkomst. Ganska många är barnfria och går under förkortningen DINK – Double Income No Kids. När jag lyssnar på ChooseFI-podden är det väldigt många av de intervjuade som har väldigt höga inkomster. Vi pratar sånt där som 200-600 000 dollar per år, vilket ju alltså är flera miljoner i inkomst. Det är inte riktigt lika svårt att bli ekonomiskt fri vid den typen av extremhöga inkomster (vilket också är mycket av min kritik mot boken Meet the Frugalwoods).

Visst finns det det som kallas ”lifestyle creep”, det vill säga att ju högre inkomster, desto större utgifter. När man går från att vara student till att ha sitt första jobb flyttar man från den billiga studentlyan till en bättre lägenhet, man börjar unna sig annan mat än nudlar till middag, det är plötsligt lättare att ta en resa till det där resmålet man velat åka till, och sedan träffar man någon och kanske blir det barn och då behövs ju ett större boende, bil, matkostnaderna går upp, det behövs en ny barnvagn, och sedan ska ju kidsen ha aktiviteter och nya leksaker och fler barn och större hus och en andra bil och semesterresor till Thailand och ett semesterhus nånstans…

Lifestyle creep. Successivt med den ökande lönen rinner pengarna allt snabbare mellan fingrarna, för att ”hänga med” alla andra och för att man unnar sig både det ena och det andra.

Men. Om man har den typen av inkomster, då är det ändå enklare att, om man faktiskt bestämmer sig för att förändra sin livsstil, få pengarna att räcka. Har man 50 000 kr in är det betydligt lättare att få en sparkvot på 50% än om man har en inkomst på 20 000 kr.

För vår egen del har vi två inkomster varav en relativt hög (och snart högre när maken blir färdig specialist), och en medelmåttig (nej, AT-läkare tjänar inte några enorma pengar). Senaste dryga halvåret har min lön ersatts av föräldraförsäkring, så den har varit ytterligare lägre. Vi bor i hus, har två barn och en bil, så vi är inga DINK, vi har svårt att vara utan bilen, vi har ingen lust att flytta och barn kostar lite pengar (dock inte så mycket som vissa tror, åtminstone när de är små). Totalt sett har vi dock en bra inkomst och kan ha sparkvoter på mellan 45-60% utan att göra några stora ingrepp i vår livsstil, mot innan vi började då vi förmodligen låg runt 5% i sparkvot. För vår del handlar det mest om att bli smartare och konsumera mindre.

Men jämför oss med någon som arbetar i Sveriges motsvarighet till minimum-wage (riktigt så låga löner som i USA har vi kanske inte vitt, men ni förstår), som är ensamstående med barn. Har man 15 000 kr efter skatt eller vad det kan tänkas vara, då är det svårare att gå runt så att sparkvoten blir 40-60%.

Exempel

Familj A har 15 000 kr i omkostnader på inkomster på 20 000 kr (dvs en 25% sparkvot). Då tar det 45 år att komma upp i ekonomisk frihet (vilket då är 4,5 miljoner kr enligt 4%-regeln) med 4% årlig avkastning på kapitalet under de 45 åren.

Det tar EXAKT lika lång tid för familj B med 30 000 kr i omkostnader varje månad på inkomster på 40 000 kr – återigen 25% sparkvot, men istället ett behov av 9 miljoner kr.

Men familj B med 40 000 kr i inkomster har förmodligen enklare att dra ner från 30 000 kr ut i månaden till 25 000 kr – och då tar det plötsligt 31 år till ekonomisk frihet. Då kapar de alltså dels 5 000 kr i månaden på kostnaderna och det läggs istället på sparande, vilket ger en sparkvot på 37,5%. Med 5 000 kr mer på sparande och mindre i utgifter tar man alltså bort 14 ÅR av vägen till ekonomisk frihet.

För familj A skulle de bara behöva sänka utgifterna 2 500 kr för att göra motsvarande förändring i sparkvoten (37,5%) – men de har redan så pass mycket lägre utgifter att det kanske inte finns lika mycket att kapa, och de här 2 500 kr mindre känns betydligt mer än de 5 000 känns för familj A.

Om familj B med sina 40 000 kr skulle komma ner till familj As utgifter på 12 500 kr, då skulle de plötsligt spara nästan 70% av sin lön (68,75%). Det skulle göra att det bara tar 12 år för dem att nå ekonomisk frihet.

Allt detta är beräknat med väldigt låg avkastning på investeringarna (4%/år) och historiskt sett har börsen gett uppåt 10% i snitt (alltså inte varje år, men över tid), så det borde kunna gå fortare. Men väldigt snåla beräkningar och ändå väldigt tydliga skillnader. Beräkningarna är gjorda med hjälp av Rika tillsammans kalkylator.

Så är ekonomisk frihet bara för höginkomsttagare? Nej. Men det är absolut enklare med större inkomster, och man har möjlighet att göra det betydligt snabbare.

Din faktiska timpeng

Din faktiska timpeng

Lyssnat på ett avsnitt av ChooseFI-podden (som det blivit mycket av på sistone, eftersom jag haft en del tid att lyssna på poddar och de jag annars lyssnar på inte varit så intressanta (bortsett från Kvalitetsaktiepodden, som levererar varje gång)) och den här gången blev det avsnitt #70 med Vicki Robin som heter ”Your money or your life”. Robin skrev på 90-talet boken med samma namn och kan ses som en av FIRE-rörelsens grundare, delvis. Det är nog det mest givande avsnittet av podden jag lyssnat på, eftersom den annars har en tendens att bli lite mycket halleluja-FIRE-är-bäst-that’s-so-powerful (just ”that’s soo powerful” är något programledarna säger lite väl ofta, är så otroligt amerikanskt och tröttsamt) och här låter de Robin snacka långa stunder själv utan att avbryta.

En spännande bit är hur man borde räkna på sin timpeng. Tanken är att medan man kanske tror att man tjänar säg 200 kr/h så måste man dra bort alla kostnader som kommer av att jobba:

  • kostnaden att ta sig till och från arbetet
  • arbetskläder
  • uteluncher
  • utbildningar som inte arbetsgivaren står för
  • om du har barn: kostnaden för att någon ska ta hand om dem (dagis-/fritidsavgift)
  • och så vidare

Sedan ska det ju delas på antalet timmar du jobbar. Och där är det nästa bit – hur mycket jobbar du egentligen? Om du har betalt för 40 timmar i veckan men arbetar 10 timmar utöver kontorstid med all tid du tillbringar hemma med att svara på mail eller lösa kriser eller vad du nu gör, då får du ju dela den verkliga lönen med 50, inte 40.

Så formeln blir:

Enligt Robins estimat tjänar de flesta ungefär 1/4 av det de tror att de tjänar, baserat på alla utgifter som är kopplade till arbetet. Jag vet inte om det är lika illa här – jag hoppas inte det med tanke på att stat, landsting och kommun här tar mer av våra pengar redan från början än i USA – men det är en intressant tanke. Och lägger man 100 kr/dag, alltså 500 kr/vecka eller 2 000 kr/månad, på uteluncher så är det ju en del att dra av bara där.

Driver man det vidare, som de gör i avsnittet, gör ju detta att om man tror att man tjänar 200 kr/h och i verkligheten tjänar 50 kr/h, då blir den där middagen för 400 kr inte bara två timmars jobb, utan åtta timmars jobb – en hel dag – och då kanske man blir lite mindre pigg på det och väljer att äta hemma istället. Det är ju lite då och då uppe till diskussion att man ska tänka sig sina kostnader i arbetade timmar, men här drivs det alltså ytterligare lite längre för att se vad din verkliga timpeng är. Plötsligt är ett par nya skor ännu fler timmar än du redan tänkte dig och då kanske det blir lättare att motstå.

Bland andra intressanta bitar de diskuterar är när de pratar om ihopkletningen av orden arbete, jobb och inkomst (work, job, income) och att arbete borde frikopplas från inkomst eftersom det annars vanligen är så att arbete som ger inkomst värderas högre än ett arbete som inte gör det. De pratar också om ”making a living” versus ”making a dying”, och mycket annat. Ett varmt rekommenderat avsnitt!

Har du funderat över din faktiska timpeng?

Rika Tillsammans-podden om FIRE

Rika Tillsammans-podden om FIRE

Efter att ha sett kommentarer om Rika Tillsammans avsnitt med Charlie Söderberg om FIRE och ekonomisk frihet kände jag, trots att jag numera sällan lyssnar på den podden, att jag behövde lyssna på det. Å ena sidan har det varit positiva reaktioner om att de har bra tankar om helheten i livet, å andra sidan irritation över att FIRE återigen verkar kokas ner till att man ska jobba som en iller, spara allt, och sedan sluta jobba för att sätta sig på en stubbe i skogen.

Jag måste säga att jag ser båda sidor i detta avsnitt. Å ena sidan verkar de knappt veta vad de pratar om när de pratar om FIRE, å andra sidan pratar de ju faktiskt genomgående om FIRE såsom jag ser det.

Det här är till exempel bra som intro, sagt av Söderberg:

Väldigt enkelt, passiva inkomster överstiger de totala kostnaderna, det vill säga när det kommer in mer pengar när jag sover varje månad än vad jag gör av med totalt under en månad. Om jag har den situationen löpande, då skulle jag säga att jag är ekonomisk fri. Det handlar alltså inte om hur mycket kapital man har på banken, utan det handlar om vilket flöde man har av pengar och hur mycket energi man behöver lägga ner för att ta tag i det flödet.

Medan det här inte är det (också Söderberg):

Det finns ingen poäng för mig att banta ner min ekonomi så pass mycket så att jag kan påstå att jag inte behöver jobba. Ska jag sitta på en stubbe då i skogen och aldrig kunna träffa dig, aldrig kunna åka någonstans, bara för att kunna hävda att jag är ekonomiskt fri? Då tar jag hellre och gör en massa roliga jobb, saker som jag tycker är kul att göra och som ger mig pengar, och sedan använder jag de pengarna dels till att investera men annat till att köpa champagne, för att jag gillar champagne. Mitt mål är inte att vara ekonomiskt fri, mitt mål är att ha en långsiktigt hållbar livsstil.

För min del handlar inte FIRE om att ”jobba tre jobb och spara 80%” för att någon gång i en avlägsen framtid sitta på en stubbe i skogen och stirra ut i tomma intet. Jag vet faktiskt inte någon som har den planen. Istället ser jag ett community runt FIRE som bygger på precis det som Söderberg & co pratar om i en timme: ett mindset och möjligheter. En långsiktigt hållbar livsstil, som gör att man inte behöver sitta fast i ett arbete man inte tycker om i årtionden och bli fattigpensionär på ålderns höst. Sparande och därmed kapital öppnar upp mängder av möjligheter som annars inte skulle finnas, till exempel om man vill starta eget så kan man luta sig mot ett kapital och därmed vara mindre stressad över att omedelbart få in kunder. Eller att istället för att sitta på ett jobb man ogillar, välja att skriva en bok. Eller vad man nu vill göra.

Ironiskt nog är det precis det Söderberg säger, men på något sätt är det enligt honom inte kopplat till konceptet FIRE:

Det är klart att det finns en massa andra faktorer i det där, men jag känner väldigt få människor som har slutat jobba. Däremot så känner jag många människor, med mig, som upplever en enorm frihet med att inte behöva jobba.

Det handlar i relativt få fall (inga i nuläget?) vad jag sett i bloggosfären om att självspäka och tvinga sin ekonomi till det ena eller det andra. Det handlar om att inte lägga sina surt förvärvade och hårt skattade slantar på totalt meningslösa saker som inte ger någon glädje, utan på att låta en del av dem gotta till sig i form av aktier eller fonder, för att i framtiden kunna göra något mellan att sätta guldkant på sin pension till att gå i pension när man är trettio. Det betyder inte att man inte kan njuta av det man verkligen tycker om i nuet också. Det betyder bara att man prioriterar och väljer vad man faktiskt tycker om.

Så när Söderberg säger:

Jag tror att det handlar om att defaulten för oss är att skruva ner, det är det vi alltid hör i media. ”Drick en kopp kaffe mindre om dagen, så har du sparat 30 kronor om dagen…” Men tänk om man gillar kaffe då?

…då tänker jag att givetvis får man gilla kaffe. Man får hälla i sig så mycket kaffe man vill, om det är det man prioriterar. Poängen för många i FIRE-rörelsen skulle jag snarare säga är alla som av ren lathet eller vana går förbi Pressbyrån eller Espresso House och köper en kaffe med sig, oavsett att det inte ger något mervärde mot att koka en termos hemma eller helt avstå kaffe just den gången. Det handlar inte om att skära bort allt, det handlar i första hand om att ta bort sådant som inte tillför något värde.

Jag förstår inte varför man inte bjuder in någon av alla de bloggare/FIRE-profiler som finns, istället för att sitta och slå ner på hela konceptet utifrån felaktiga premisser. De pratar ju om finansiell frihet, det är ju exakt vad FI står för. RE är ju väldigt valfri, och det är få som går i någon total pension. Man fortsätter göra det man gillar, med eller utan ekonomisk kompensation.

Det här resonemanget gillar jag dock väldeliga (och förstår inte varför det inte skulle vara FIRE-kompatibelt):

Om man skulle vara konspiratoriskt lagt så skulle man kunna säga att det här är ju… Jag tror inte att det är en strategi, men det spelar ju de som sitter med mycket av informationsmakten kring ekonomi i händerna något enormt, för vi lär oss alla att man ska gå till någon annan som ska berätta vad som gäller. Någon som har ett bankpalats och slips och som för bara 3% per år i avgift kan se till att det förvalta det här nu så att det inte går illa. Man vill inte förlora de pengarna man har.

Det pratade vi ju om här om dagen, att de flesta tar för lite risk i sitt sparande och investeringar. Det är för att man är så rädd att förlora pengar på det sättet. Men att köpa en bil som man förlorar 100,000 direkt på helt garanterat, det är ingen som upplever. Att man köper en platt-tv för att det var halva priset, men sedan konstaterar man inte att den är bara värd en tiondel 20 minuter senare än vad man köpte den för.

Det räknar inte man på, för så gör alla andra. Man sitter och jobbar för en arbetsgivare där man får en väldigt dålig utväxling per timme på hur mycket man får betalt, det räknar man inte som förlust, för det är ju så man ska göra.

Sedan måste jag säga att deras säljsnack genom hela avsnittet är tröttsamt. Ja, vi fattar, ni säljer kurser och ni vill gärna nämna hur fantastiskt det kan vara med coachning. I slutet blir de tydliga med att man kan få höra av sig till Balansekonomi, men det behövde de knappast säga eftersom det är ett tema genom precis hela avsnittet. De nämner Balansekonomi 23 gånger enligt transkriberingen, och coachning åtta gånger.

Exempel:

Är det inte som med allt annat, att vi påverkas av människorna vi har omkring oss? Vi pratar mycket om det i Balansekonomi […]

För att när människor träffas och pratar om de här frågorna under kraftfull handledning och coaching, så kommer de få helt nya resultat.

Du har ju skapat Balansekonomi av en anledning. För att när människor träffas och pratar om de här frågorna under kraftfull handledning och coaching, så kommer de få helt nya resultat.

Där tycker jag att Balansekonomi har gjort något väldigt bra, för man tar en bit av livet, investeringar då eller pengar till exempel, och sätter till det här med personlig utveckling

Faktiskt var det nog när vi var studenter och gick den där Balansekonomi-kursen som jag förstod att…

Lyssna gärna på avsnittet och skapa er en egen uppfattning, jag vill gärna höra vad ni tycker.

Bokrecension: Jag lämnar ekorrhjulet

Bokrecension: Jag lämnar ekorrhjulet

Läst ut två böcker på FIRE-temat i snabb takt, där den första var ”Meet the Frugalwoods” och den andra var ”Jag lämnar ekorrhjulet”. Nu tar vi den senare, en bok som fått en del uppmärksamhet på sistone som en av två böcker på temat som släppts med väldigt kort mellanrum. Jag gissar att författaren Åsa Axelsson inte diskuterat med Farbror Fri, som släppte boken ”Ut ur ekorrhjulet” (som jag står i kö på på biblioteket), eftersom deras titlar är förvirrande lika. Dock är Åsas rosa bok mycket snyggare än paret Lindbergs hysteriskt orangea…

Jag har inte läst den här boken i fysisk form för en gångs skull. Jag fick ytterligare 30 dagar Nextory för 9 kr (mer om mig och Nextory här) och fann att den finns som e-bok hos dem, så istället för att vänta på mitt ex på biblioteket blev det att jag läste den på paddan. Därmed fick jag inte se om insidan var lika fin som utsidan, men det kan man ju hoppas.

Jag gillar den här boken. Jag har träffat patienter som Åsa tidigare, men inte någon som tagit den här approachen. Det är roligt att följa hennes väg från att inse att om ungarna inte häller i sig en liter mjölk vardera om dagen (typ) så kommer de spara en massa tusenlappar varje månad, hela vägen via att ge dottern klädpengar att använda på egen hand (vilket kostar sjutusen om året istället för att mamma följer med med kreditkortet, vilket kostar elvatusen, tydligen), att börja baka bröd, göra eget Bregott (måste testa!) och ända in i kaklet med att klocka familjemedlemmarnas duschtider.

En del av det är sådant som jag de senaste två åren gått igenom. Hos oss går det åt en dryg liter mjölk i veckan så det är ingen stor post, men jag har ju börjat baka bröd sedan årsskiftet, jag handlar nästan uteslutande begagnat, och vi har börjat odla mycket själva (även om sommarens totala torka gjorde att det gick sådär). Så det är hög igenkänning, även om hon drar en del saker längre än jag är villig att göra, såsom att bara käka gröt till lunch varenda dag (men hon gjorde det som ett års ”test” så sedan mjukade hon upp det). Hon kommer i slutet av boken fram till att hon genom att vara hemma sparar mer pengar än hon tjänar på att jobba. Eftersom vi gått från några enstaka procents sparkvot till en bit över 50% känner jag igen även det, framför allt som föräldraledig. Dessutom känner jag som sagt igen utmattningspatienterna.

En av de bästa, återkommande bitarna i boken är när hon återger konversationer med kompisen Anett. Jag har ingen aning om Anett finns på riktigt eller om hon är ett påhitt för att kunna jämföra, men jag gissar att hon är helt äkta. Det blir en sån hård kontrast mot Åsas kontinuerliga insikter, eftersom Anett sitter stenhårt i ekorrhjulet och vägrar att ens tänka tanken att livet inte behöver vara så (hon blir bland annat förfärad när författarens yngsta dotter inte längre ska vara på fritids efter skolan utan kan gå hem med mamman, för att då kan hon ju bli ”utanför”).

Jag tycker det är ett par tragiska sista sidor när hon tvingas åter till jobbet (med Försäkringskassans blåslampa i rumpan eftersom hon nu mår för bra för att vara sjukskriven) med allt vad det innebär av förfall av allt hon byggt upp i hela boken. Men relativt snabbt inser hon att nej, det här funkar inte. Och vad jag förstår av intervjuerna så jobbar hon nu inte.

Jag kan tänka mig att den här boken skulle fungera alldeles utmärkt som ögonöppnare för nästan vem som helst som inte tillhör FIRE-communityt. Jag kommer förmodligen rekommendera den till både en och två patienter under min tid på vårdcentralen framöver. Även om målet inte är att få alla att sluta jobba såsom Åsa gjorde så är den utmärkt för att få läsaren att tänka efter. Att förstå att man måste prioritera.

Och nej, jag ser det inte som en ”kvinnofälla” att bli ”hemmafru” och få påta i trädgården, ta hand om barnen, baka bröd, handla, och så vidare. Hon vill göra det. Hon tycker uppenbarligen att arbetet är en mycket värre fälla (stressfällan kallar hon den i intervjuer). Hade hon tvingats till det av sin man trots att hon egentligen ville jobba, då hade det varit en annan sak. Men det vill hon inte.

Köp boken hos: Bokus | Adlibris | Cdon.com  | eller bättre för din ekonomi, låna den på biblioteket!

Glöm inte att använda en cashback-site om du köper boken! ?

Bokrecension: Meet the Frugalwoods

Bokrecension: Meet the Frugalwoods

Det här är en liten söt bok (omslagsmässigt: ledsen familj sitter och tittar ut från ett fönster i en grå stadsbyggnad, glad familj går mot solnedgången utanför ett hus på landet) med tveksamt mycket innehåll. Jag vet inte riktigt var jag fick idén om att läsa den – jag har bara varit på Frugalwoods hemsida en gång, men jag stötte väl på den på någons blogg. Och hon har varit med (x2) i ChooseFI-podden.

Anyway.

Medan böcker som Jag lämnar ekorrhjulet på ett klart och tydligt sätt redovisar precis hur man kan göra för att minska sina utgifter är denna bok snarare en memoar än något annat. Den går igenom typ tio år av familjen Frugalwoods liv, från det att författaren lämnar college (utan skulder!) tills de köper sitt ”homestead” på landet i Vermont. Däremellan har paret varsin karriär och går från att bo kasst till att bo bättre till att köpa hus. Ungefär. Tyvärr är det sådär intressant – hon är lite neurotisk, han är bara en skiss genom hela boken. Hon verkar gilla allt som han gillar.

Redan baserat på att de lyckas spara ihop till att först kontantköpa ett hus i Cambridge (dyrt!) och senare kontantköpa ett hus med en massa mark, även om det är på landet i Vermont, på bara ett par år, kan man ju misstänka att de kanske inte har riktigt så ”vanlig” lön som de vill framställa sig som. De sparar 40-50% av sin inkomst när de spenderar mängder med pengar på utemiddagar och salongsklippningar. Från det att de bestämmer sig för att bli ekonomiskt fria till att de köper huset i Vermont tar det 1,5 år (med en sparkvot på över 80%) – och då behåller de huset i Cambridge för att hyra ut.

Det pratas inte heller om exakta siffror annat än precis i början av boken, då författaren får 10 000 dollar + matkuponger för ett helt års arbete i en non-profit-organisation (det är imponerande att hon ändå sparade 2 000 dollar det året). I mitt sökande efter fler böcker i genren hamnade jag på bokens Amazon-sida (för att de alltid har tips på andra böcker baserat på det man tittar på) och ett antal recensenter skriver att bara herrn i paret tjänade över 200 000 dollar per år i ett par år (fortfarande? det verkar som att han fortfarande arbetar), och på den typen av lön är det ju inte riktigt lika svårt att spara massor som om man tjänar betydligt mindre. Det är ju också därför min och makens sparkvot är bra; han tjänar förhållandevis bra (dock långt, långt ifrån två millar om året) och jag har en acceptabel lön (som dock är under medellönen för kvinnor med mer än treårig eftergymnasial utbildning).

Tonen i boken är tyvärr lite översittar-mässig tycker jag. Hon påpekar om och om igen hur privilegierad hon är, vilket blir tjatigt. Att de ger till välgörenhet. Och att de absolut inte är som de superrika som hon tigger pengar från som jobb (donationer till non-profit-organisationen). Det blir lite mycket.

Jag har som sagt varit inne på bloggen en gång. Det finns mer tips där än det fanns i boken. Ett avsnitt jag gillade var om att hålla nere kostnaderna när man ska få barn. Det kan jag titta på mitt eget liv och tycka att vi gjorde ”fel” med vårt första barn, då vi köpte mer än nödvändigt nytt, istället för begagnat (en del var absolut begagnat, men långt ifrån allt som hade kunnat vara det; en bebis behöver verkligen inte vara dyr). Samtidigt kan jag känna att när hon verkar tycka att det är givet att man kan gå igenom en graviditet utan att lägga pengar på gravidkläder (hon verkar ha massor av kompisar som ger henne allt möjligt, trots att hon samtidigt hävdar att hon inte hade särskilt mycket vänner när hon bodde i stan), vilket jag inte upplevde för ett år sedan när jag var gravid. Jag letade ändå rätt mycket efter begagnat…

Det är inte en bok som jag känner ger så mycket. Att man ska sluta köpa dyr ost och nya stövlar för att istället spara, och äta hemma istället för på restaurang… tja, det är ju inte jättedjupa FIRE-tankar. Det finns en del trevliga sektioner ändå, som resonemanget om smink (även om jag inte förstår konceptet av att inte kunna lämna huset utan smink och nagellack) och att maken klipper hennes hår.

Det citat jag gillade bäst i boken var följande:

These revelations also led me to realize that paying money is the laziest, least creative way to solve a problem or reach a desired end. There’s no innovation in slapping down a credit card. […] A frugal life is a creative life and one that’s devoid of clutter, both physical and mental, and absent any boredom.

För det kan jag också känna. Det är mer kreativt att komma på lösningar som kostar mindre. Det är roligare att leta efter det man behöver/vill ha på begagnatmarknaden snarare än att gå in i en affär och bara beställa. Det är resan, inte bara målet.

Köp boken hos: Bokus | Adlibris | Cdon.com  | eller bättre för din ekonomi, låna den på biblioteket!

Glöm inte att använda en cashback-site om du köper boken! ?

Copied!