Side hustle: tårtor!

Side hustle: tårtor!

Amerikanska podden ChooseFI pratar ju i tid och otid om ”side hustles”. Jag har mer än ett sånt, eftersom vi har företag där jag gör hjälper småföretagare med hemsidor, men den som får räknas som en passion som blivit en side hustle är ju tårtgörandet. Så lite reklam i detta inlägg för mina tårtor (men jag har inte betalt mig själv för det så ingen sponsringsvarning!). För att jag är stolt över dem och tycker att det är jätteroligt att göra dem.

Det är ingen stor inkomst eftersom många görs inom familjen så att jag ger tårtan istället för att vår familj köper någon present. Win-win eftersom tårtorna uppskattas och jag slipper försöka hitta på något lagom krystat att ge bort…

Alla mina tårtor finns på Cakes by Camilla, med många fler bilder och alla recept jag använder. Finns också på instagram (@cakesbycamilla) och Facebook.

På tal om instagram finns jag ju där som Cosmonomics.se också. Följ vetja!

Dags för en digital detox

Dags för en digital detox

Digital detox. Ska det vara nödvändigt?

Låt oss titta på statistiken:

Vi borde nog ha en global digital detox…

Det är intressant att lyssna på/läsa böcker som Digital Minimalism och Skärmhjärnan (recensioner kommer). Digital Minimalism lägger fram hur Facebook (och andra sociala medier, men framför allt Facebook eftersom de har legat i framkant) har utvecklats från att vara en förhållandevis passiv tjänst där man skrev lite om sig själv och kunde se när kompisarna postade sitt, till att, via tummen-upp/like-knappen, delningar, med mera, bli något mycket mer interaktivt och beroendeframkallande:

  • Sorteringen av inlägg som ska vara så intressanta som möjligt för mig
  • Att det finns nya likes och annat i lysande rött ungefär varannan gång man går in i appen/på hemsidan, för att på ett optimalt sätt aktivera vårt belöningssystem (dopaminkicken blir som störst om vi ”vinner” ungefär varannan gång – vinner vi varje gång blir den inte alls lika hög, och i sociala medier är en like en vinst)
  • Sponsrade inlägg som ska få mig att shoppa, framtaget för precis just mig baserat på mina likes och googlingar (och dessutom vara svåra att skilja från kompisars inlägg och delningar)

Plötsligt spenderar vi massor av tid på Facebook. Och Twitter, Instagram, och andra sociala medier.

Och jag inser att jag är en av dem som behöver en paus. Och som författaren Cal Newport föreslår i Digital Minimalism tänker jag nu genomföra en 30 dagar lång digital detox. Jag började rensa igår. Tog bort apparna för Facebook, Twitter och Instagram som är de sociala medier jag ägnar tid åt. Stängde av aviseringarna för mail, sms och diverse appar så att jag nu aktivt måste gå in och till exempel kolla mailen – och det blir en-två gånger per dag istället. Är det livsnödvändigt kan folk ringa istället, mail skriver man inte om man måste ha svar extremt snabbt. (Och vi pratar bara privat mail, inte jobbmail, som jag aldrig haft till telefonen alls.)

Trettio dagar utan. Sedan får vi se. Jag tycker att jag blivit alltför beroende av mobilen och jag vill inte vara det. Jag vill leva istället.

Newport trycker på att ha något annat att göra istället, så att man inte bryter detoxen så snart man blir uttråkad. Jag tänker vara med mina barn. Rita, något jag inte gjort på mycket länge. Läsa böcker. Skriva. Jag kommer fortsätta blogga så klart, för det är kul (och inläggen kommer fortsätta att automatiskt delas på Twitter).

Det kommer nog ett och annat inlägg om effekterna av det här…

Jag börjar jobba igen

Jag börjar jobba igen

Idag börjar jag arbeta. Jag har inte jobbat sedan i början av juni, då jag först hade fyra veckors semester och därefter gick direkt in i föräldraledighet med Lillan.

Det är tudelat, känslan av att gå tillbaka. Lämna henne.

Jag börjar inte med jobb-jobb. Jag har forskningstid i sex veckor och börjar med tre veckors forskningskurs innan jag ska göra min halvtidskontroll. Så det kommer inte att bli sex veckor åtta-till-fem. (Det blir det därefter.) Första veckans forskningskursschema är rätt mastigt, men det är ändå betydligt lugnare än vanligt heltidsjobb.

Men det är tillräckligt för att ifrågasätta. Med tanke på det community jag numera tillhör, detta underbara FIRE-community, blir det väl så. Jag har varit ledig i närmare nio månader och har kommit in i många saker som optimerat vårt hushåll. Jag handlar på ett sätt så att vi minimerat vår matbudget, och vi har dessutom sluppit gå och handla på helgen, jag har fixat det i veckorna. Jag har oftast maten väntande när maken kommer hem från jobb, vilket minimerar tiden med en hungrig och trött familj. Jag har sålt begagnat, tagit hand om tvätten, städat, bakat bröd, minimerat utgifter, fixat administrationen.

Jobbigast är nog tanken att under överskådlig framtid, när jobbet börjar på riktigt om sex veckor, så blir det på heltid. Maken går på föräldraledighet (vi har en period just nu när morfar går in och tar Lillan medan Storan är på dagis i större utsträckning) och jag ser till att göra färdigt AT. Jag vill bli klar. ”Få” min legitimation (”få” är ett intressant ord, med tanke på att den förutom 5,5 års utbildning även kräver AT med godkända placeringar, medsittningar på varje placering, och ett godkänt AT-prov). Jag vill kunna säga till anestesin, dit jag kommer söka mig, när jag har möjlighet att börja där. (Och får jag det vikariatet kommer jag fortsätta jobba heltid.)

Men jag tittar på Lillans runda kinder, det där gapande leendet med två små riskorn till tänder, ögonen som lyser med ren och skär glädje över livet, och jag undrar hur mycket jag kommer missa. Jag är splittrad. Någon gång måste jag ju gå tillbaka, för jag vill inte vara hemma resten av livet. När är lagom? Nu är ganska lagom ändå. Jag har varit hemma mycket, mycket längre än de flesta kvinnor i världen får vara hemma med sina barn, betalt. Det är väl bara i Sverige det är nära nog ”kort” att som mamma bara vara hemma tills barnet är sju månader.

En del av splittringen ligger ju i att jag hade kunnat fortsätta vara hemma så länge jag ville, betald av Försäkringskassan eller ej. Vi går runt på runt 40% av vår inkomst, så inte ens maken hade behövt arbeta heltid.

Jag vill vara läkare. Jag vill vara mamma. Jag vill göra det bästa för mina barn. Men det är svårt att veta vad det är.

(Storan är jag inte lika fundersam över. Hon är jublande glad över att nu få vara längre på dagis och slippa gå hem redan klockan tolv… Hon är så trött på sin mamma!)

JOMO

JOMO

I det näst senaste avsnittet (12 februari, ”Om rabatter”) av podden På riktigt med Charlie och Mattias, som jag lyssnar på av och till, diskuterades rabatter. Det är ju ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat eftersom jag är uppväxt med att försöka hitta varenda rabatt som finns och har gjort det till en livsstil.

I programmet diskuterades huruvida rabatter gör att man handlar mer. Om det är tre för två och man egentligen bara behövde en, kommer man då hem med tre istället, som ju de facto blir dyrare än om man bara hade köpt den där enda man hade tänkt. På samma sätt blir ju hjärnan påverkad om man får en rabattkupong, så att de där byxorna som egentligen var för dyra plötsligt är 20% billigare (men ändå kostar mer än man tänkt sig lägga på det) och då ”slår man till”.

FOMO, eller Fear of Missing Out, diskuteras. Charlie har en intressant take på det hela – det han kallar JOMO, eller Joy Of Missing Out. Han gör något som jag blivit allt bättre på sedan jag tagit tag i vår ekonomi: han tittar inte på grejer alls. Om man börjar titta så blir man intresserad och plötsligt vill man ha något som man inte ens visste fanns innan. Om man låter bli att titta så vet man inte att man saknar det och kan lugnt gå vidare med sitt liv. Jag tror det är ett hälsosamt sätt att ta sig an saker och ting. Reklamen är ju trots allt till för att skapa begär, inte sällan för sådant vi inte egentligen behöver.

Det är helt enkelt lättare att hålla sig ifrån allehanda onödiga inköp om man inte vet om att möjligheten finns. Istället för att åka till ett köpcentrum på helgen för att fördriva tiden så gör man något helt annat. Då behöver man inte ens bli utsatt för alla kläder/teknikprylar/inredningsdetaljer/whatever som inte redan fyller garderoben/huset.

Så nöjet i att slippa bli meddragen i allt vad reklamen lockar oss till, nöjet i att ”missa” saker, nöjet i att ha pengarna kvar – det är Joy Of Missing Out. Och JOMO, det tar jag med mig.

ADHD – en ursäkt för vad som helst?

ADHD – en ursäkt för vad som helst?

Mitt och makens gemensamma ”guilty pleasure”-TV är sedan länge Lyxfällan. Serien är nu inne på sin tjugofemte (!) säsong, så det finns uppenbarligen fler än vi som sitter och gottar oss i soffan. Inte åt andras olycka, så mycket som åt vår egen begåvning. Eller nåt.

I ett av senaste säsongens avsnitt var det ett par som som vanligt gjort av med bisarra mängder pengar och de hade dessutom lyckats med det på väldigt kort tid. De hade träffats elva månader tidigare, och två månader senare gjort slag i saken med ett extravagant bröllop för lånade pengar, en bröllopsresa där de använde hela krediten på Norweigan-kortet (40 000 kr) som ”fickpengar” under sex dagar, och så vidare. Utemat, energidrycker, cigg, snus, spel, och shopping var som vanligt vardag. Killen hade aldrig betalt en räkning i sitt liv. Lånekostnaderna var på 76 000 kr. I. Månaden.

Tjejen var student och skulle snart börja jobba som förskolelärare.

Och killen hade inget jobb.

Varför?

För att han har ADHD.

Jag kan börja jobba, ja, det kan jag. Men då ska förutsättningarna vara rätt också. Det känns som att ba’ bli överkörd av arbetsgivarna då. Att man är billig arbetskraft. Då är det inte så kul att jobba.

ADHD verkar, för vissa, vara en carte blanche för vilket beteende som helst. Ett tidigare avsnitt av Lyxfällan som fastnat hos mig var med en kille som med ADHD som ursäkt hävdade att han helt enkelt inte kunde hålla i pengar. Punkt. Ingen diskussion, det bara var så. Så då kunde han ju lika gärna fortsätta gödsla med pengar överallt utom på sitt eget sparkonto, det var ju ändå inget att göra åt saken. Han hade ju ADHD.

Och det är givetvis fullständig bullshit. Alla människor har vi olika saker vi kämpar med, och någon med ADHD har det klart svårare med impulskontroll, svårare att koncentrera sig länge – men det betyder att det är något att jobba med, inte att det är något att rycka på axlarna åt. ADHD är en del av det mänskliga spektrumet av personligheter, från de som kan sitta och koncentrera sig på något i timmar och glömma att äta, till de som blir trötta på saker efter trettio sekunder. Dessutom kan man ju undra över det där, för killen hävdar själv i programmet att när han börjar spela, då bara fortsätter han länge, så det kan han ju uppenbarligen koncentrera sig på. Man tycker inte allt här i livet är kul. Jag tycker att det är skittråkigt att dammsuga, men jag kan ju inte bara skippa det. Jag tyckte engelska var jättejobbigt i grundskolan (vi pratar två timmar av repetition för att lära sig kanske tjugo glosor, som lillebror lärde sig på tio minuter när han förhörde mig), men det betydde att jag fick kämpa med det, inte ge upp. Samma sak med matte. Och Isabella Löwengrip (Blondinbella), oavsett vad man tycker om henne i övrigt, är ju ett utmärkt exempel på hur man kanaliserar sin ADHD istället för att använda den som ursäkt.

När jag jobbade på vårdcentral så kom det in patienter som ville ha remiss för ADHD-utredning. ”Jag har ju svårt att koncentrera mig”, hette det oftast. Jag undrar om inte precis det här, att man får en ursäkt för en massa beteenden, som är inte helt sällan är orsaken till att en del människor vill ha en sån utredning och diagnos. (Det finns andra som under inga som helst omständigheter vill ha utredning och diagnos trots att de har uppenbara svårigheter, för att de inte vill ha den stämpeln, vilket väl också säger en del om hur vi ser på ADHD.)

I slutet av programmet har killen inte börjat jobba än, trots att Lyxfällan fixade en intervju som blev till ett erbjudande om jobb. För att det inte ”var läge för det just nu”. Oväntat.

Fråga om sexet eller ekonomin?

Fråga om sexet eller ekonomin?

Sedan jag blev intresserad av ekonomi har jag börjat peta på folk i min omgivning om detta ämne. Vänner och arbetskamrater, frågor som Sparar du? Investerar du? Har du koll på din egen ekonomi?

Det är ärligt talat TRAGISKT många som inte har 1) något sparande, 2) om de har ett sparande så ligger det på ett bankkonto, och 3) i princip noll koll för att ”det är tråkigt”. Ja, saker man inte har koll på är tråkiga. Ju mer koll man har, desto mer spännande tenderar de att bli. Som ränta-på-ränta-effekten, fast för intresset.

Själv gick jag från noll intresse – vi gick ju runt, det blev lite pengar över, what’s the big deal? – till… tja, när man har startat en blogg på området så har man ju nog blivit ganska intresserad.

Läste idag Bygg en förmögenhet: fixa familjens ekonomi (recension kommer) som verkligen rekommenderas om du är ny på området. Steg för steg utan en massa onödigt extra tar den dig från ”consumer-sucka” som Mr Money Moustache kallar alla hysteriska konsumtionsmänniskor, till en badass-sparare. För det vill man ju vara! Förutom en bättre ekonomi får du ett inre lugn av att det finns cash på kontot oavsett dag i månaden, och du mår förmodligen bättre när du successivt kan jobba ner mängden prylar i ditt hem (okej, jag jobbar fortfarande på den punkten men det är svårt med två småbarn att ha tid att rensa…).

Så boken rekommenderas för dig som är ny. Så att du kan svara ”japp” på alla tre frågorna i början av inlägget. Because you’re worth it, som de säger i nån reklam för nåt hudvårdsmärke (L’Oreal kanske? Minns inte. Denna info har ersatts av vettigare kunskap.)

Sen vet jag inte om man ”får” fråga om ekonomi. I ”Factfulness” hade Hans Rosling ett exemel där han ville veta kopplingen mellan sexuella vanor (och därmed sjukdomar och graviditeter) och ekonomi. Gänget som jobbade på gyn-kliniken tyckte att det var lugnt att fråga om sexvanorna men ryggade tillbaka vid tanken på att fråga om ekonomi. Sen frågade han de som jobbade med statistik om bland annat folkets ekonomi (som var ok att fråga om) om de kunde fråga om sex, men det gick sig inte alls för sånt kunde man inte fråga om… I Sverige är det mer öppet att fråga om sexet än om ekonomin, helt klart. Varför nu ”Vad tjänar du?” är en sån laddad fråga är för mig rätt obegripligt, men det är ju det.

Jag tycker att vi ska våga fråga varandra. Kanske kan du få någon att tänka till ett varv till?

Copied!