Utemat vs matlåda

Utemat vs matlåda

Återgången till jobb påbörjades ju med en treveckors forskningskurs i metodik, och framför allt den första veckan hade vi ganska många föreläsningar och lite halvlånga dagar. Jag hade som vanligt packat väskan med en pet-flaska med kranvatten, matlåda, och, om eftermiddagarna var långa, ett äpple. Det har varit ungefär så min väska har varit packad matmässigt i många år, så det är inget konstigt. Ja, och ett par bestick också, eftersom studentköken inte erbjuder bestick. Sedan satt jag i någon av de många lunchrummen och åt.

Helt själv.

(Det var inte synd om mig, jag trivs att äta själv när jag suttit på föreläsningar och behöver pausa hjärnan lite.)

Nu kanske ett gäng av de andra hade matlådor med och gick någon annanstans, men det slog mig ändå hur många som pratade om vilken restaurang de skulle gå och äta på på lunchen. Hur många koppar köpekaffe som togs med till föreläsningarna, och hur många sötsaker.

Kursen befolkas ju av folk som faktiskt får lön, inte studenter som bara får studielån och -bidrag, men ändå. Om maten går på en 100-lapp, köpekaffet kostar 15 spänn/koppen (kanske? Jag vet inte, jag dricker inte kaffe), och kakan till kostar ytterligare 15 kr, då rinner det iväg 130 kr/dag på mat och fika. Och ärligt talat var det väl snarare en kopp kaffe på förmiddagen och en på eftermiddagen. 130 kr x 5 dagar x 2 veckor (sista veckan hade vi i princip inget schemalagt utom slutexaminationen) blir ju liksom 1 300 kr. Det är rätt mycket pengar.

Matlåda och en frukt kostar, även om man inte käkar portionen-under-tian-mat, definitivt inte 130 kr/dag. Och tar man med kaffe i en termos kan man dricka mer än en kopp och ändå inte komma upp i 15 kr, misstänker jag (trots min dåliga koll på kaffepriser). Räkna 30 kr/dag istället, så besparingen blir 100 kr.

Alla får ju så klart göra precis som de vill, men matlåda är ju så enkelt om man vill spara lite pengar. Och stoppar vi in de 1 000 kr (alltså det man inte lägger på utemat) varje månad i en pengamaskin istället och låter dem växa med 6% om året i 25 år blir ju 697 877 kr. Vilket ju kan vara trevliga pengar att ha som pensionär, eller nåt.

Bokrecension: Skärmhjärnan

Bokrecension: Skärmhjärnan

Även denna bok har jag lyssnat på snarare än läst, via Nextory. Tyvärr finns den inte som e-bok så det blir lite skralt med citat från boken eftersom jag inte orkar försöka lyssna igenom den igen för att hitta guldkornen. Men guldkorn finns helt klart!

Boken Skärmhjärnan: hur en hjärna i osynk med sin tid kan göra oss stressade, deprimerade och ångestfyllda, är skriven av Anders Hansen som även skrivit Hjärnstark, Hälsa på recept, samt Fördel ADHD (enligt Nextory, jag vet inte om han skrivit ännu fler). Boken handlar, som titeln antyder, om att vara ständigt uppkopplad och hur det påverkar oss. Hansen är psykiatriker och boken går igenom en hel massa hjärnforskning. Mycket av det känner jag igen efter att ha läst flera andra böcker om hjärnan, däribland Tänka snabbt och långsamt – men att koppla samman hur vår väldigt gamla hjärna hanterar den nya verklighet vi befinner oss i sedan ett decennium tillbaka är mycket intressant.

Det jag nog tar med mig mest av allt från boken är insikten om hur vi älskar ett osäkert utfall och, i sin tur, hur Facebook, Twitter, med flera sociala medier använder sig av detta. Tydligen är det inte sådär random som de vill få en att tro att det bara är ibland när man öppnar appen som det finns nya likes – enligt hjärnforskningen får vi högst dopaminkickar om vi ”vinner” ungefär varannan gång, så sociala mediers smarta algoritmer ger en en ”vinst” i form av likes ungefär varannan gång du kollar appen. Så lättmanipulerade är vi.

Jag har också funderat på varför det är just det blåa ljuset från mobilen som gör att vi får svårare att somna, det har jag ju läst om att det är så, men varför? Hansen menar att detta är eftersom våra förförförfäder på savannen behövde vara som mest alerta när de var ute och jagade, och det var de på dagen, förmodligen under en blå himmel. Hjärnan förstår inte skillnaden mellan den blå himlen och det blå ljuset från skärmen, och därmed håller den oss vakna.

Boken är bredare än enbart om skärmen, och går också in lite grann på kopplingen mellan depression och fysisk aktivitet, fysisk aktivitet och stress-/ångestnivåer, sömn, och annat intressant. Den är repetitiv i vissa delar så hade jag inte lyssnat på den utan läst den hade jag förmodligen skummat en del av den.

Efter att ha läst boken är det ärligt talat svårt att argumentera för något annat än minskad skärmtid. Jag är nöjd med att vår treåring inte har skärmtid annat än TV-tittande bortsett från när vi åker på långa resor. Och jag förespråkar också att hon t ex lägger pussel på riktigt istället för i en app, eftersom jag anser att det ger mycket mer – känslan av pusselbiten, förståelse för olika material, och så vidare. Själv konstaterade jag med denna bok och Cal Newports Digital Minimalism att jag behövde dra ner på skärmtiden, därav min digitala detox.

Köp boken hos: Bokus | Adlibris | Cdon.com  | eller bättre för din ekonomi, låna den på biblioteket!

Glöm inte att använda en cashback-site om du köper boken! ?

Veckans matfynd och recept på päronmarmelad

Veckans matfynd och recept på päronmarmelad

Varit och veckohandlat idag. Så här långt ligger månadskostnaden för mat i butik på 2023 kr, så det känns ju lovande med bara en vecka kvar att veckohandla. Handlingarna har blivit betydligt billigare sedan vårt Willys började med sina svinnlådor för frukt och grönt, eftersom jag nu bara köper enstaka kompletteringar av grönt till fullpris (främst gul lök och sånt som går åt, vilket gjorde att jag idag köpte en stor femkilospåse med gul lök för 46,90). Dessutom blir det en härlig variation på frukt och grönt.

Förra veckans grönt-låda såg ut så här (tog ingen bild idag) och med det, vem behöver köpa annat grönt?

Och saker och ting äts upp. Förra veckans fruktlåda innehöll en del päron som var mjuka och eftersom jag visste att vi inte skulle hinna igenom alla innan något blev dåligt tog jag 3-4 st och gjorde päronmarmelad på dem istället (recept längst ner i inlägget).

Dagens handling innebar också påfyllning av sådant som kallas ”plånbokspålägg” eller nåt sånt eftersom de kommer i plånboksformat (väldigt stora plånböcker). Maken och treåringen gillar dessa väldigt mycket, medan jag vägrar köpa dem till fullpris (typ 22 spänn för 120 g skinka). Kort-datum-lådan är då briljant eftersom dessa går alldeles utmärkt att frysa och när vi plockar ur dem ur frysen går de åt på två dagar.

Jag passade också på att köpa grillkorv eftersom grillkorvssäsongen har startat för vissa grilltokiga medlemmar i familjen. Kort datum är grymt och det är ju dessutom till bäst före, inte sista förbrukningsdag.

Som slutlig grej konstaterade jag att matoljan innehåller 75% rapsolja och 25% solrosolja. Båda dessa har lägre literpris än matoljan. Så nu har jag köpt solros- och rapsolja istället och tänker göra egen matolja istället för att köpa dyrare färdigblandat. Kanske är helt givet för alla andra, men har inte varit något jag tänkt på tidigare.

Päronmarmelad

Ingredienser

500 g päron
2 msk färskpressad citronsaft
2 tsk vaniljsocker
ca 2 dl syltsocker

Gör så här

  1. Skala och kärna ur päronen. Skär dem i bitar.
  2. Lägg päronen i en kastrull tillsammans med citronsaften och vaniljsockret och koka under omrörning tills frukten saftar sig. Låt koka ca 10 minuter. Rör om då och då.
  3. Mixa marmeladen slät.
  4. Tillsätt syltsockret. Koka kraftigt i 5 minuter.
  5. Häll upp i väl rengjorda burkar (koka dem helst) och låt svalna.
”Kom tillbaaaaaka!” säger sociala medier

”Kom tillbaaaaaka!” säger sociala medier

Det har nu gått elva dagar utan sociala medier. Det går jättebra, måste jag ju tycka. Bortsett från enstaka uttråkade tillfällen då jag önskat att jag haft något att pilla med har det blivit allt enklare att leva utan sociala medier. Nu börjar dock Facebook och Twitter tycka att det var lite väl längesedan jag kollade till dem, för mail som dessa trillar in:

Och visst kliar det lite i fingrarna att se, framför allt vad det är för svar. Men jag låter bli, och det är inte jättesvårt.

Jag har börjat rita igen. Skrivit en hel del blogginlägg. Varit med mina barn. Börjat tänka på mina romaner igen, som jag har för avsikt att skriva klart. Börjat fundera på en icke-skönlitterär bok jag vill skriva. Jag har börjat gå promenader med lillan i barnvagnen utan att ha någon podd eller bok i öronen, för att låta hjärnan jobba fritt åtminstone då och då. Jag läser ”Deep work” av Cal Newport och funderar på hur jag kan implementera det i mitt liv.

En sak jag kommit fram till gällande min användning av Facebook är att även om det inte drivit shopping i form av att jag köpt på grund av annonser, så har tillgängligheten till hela begagnatmarknaden via Facebook gjort att jag köpt mer än vi (eller framför allt treåringen) egentligen behöver. Så tack vare den digitala detoxen går det faktiskt mindre pengar ut. För även om det varit begagnat och billigt, så blir det ju ändå meningslös shopping om man köper saker man inte behöver.

Jag funderar över min relation till sociala medier framöver. Jag tror att jag kommer fortsätta ha apparna raderade från telefonen och paddan, och bara tillåta åtkomst via datorn. Dessutom ska jag nog ha regeln för mig själv att det blir en gång i veckan, förslagsvis på helgen, och under en viss tid, kanske totalt en halvtimme. Det räcker gott och väl för att kolla uppdateringarna från de man vill, svara på eventuella kommentarer, och för min del för att leta efter eventuella behovsgrejer på Bloppis-gruppen och liknande (för barnen både sliter ut och växer ur sina kläder och grejer, så långt ifrån allt är ju onödig shopping).

Det är faktiskt inte någonting jag upplever negativt med den digitala detoxen och frånvaron av sociala medier. Dessutom verkar det smitta. Jag upplever att maken sitter mindre med sin telefon, och med föräldrarna här plockade vi faktiskt fram ett riktigt pussel och la det istället för att alla hela tiden satt med näsan i skärmen. Och det känns helt fantastiskt.

Kan vem som helst bli ekonomiskt fri?

Kan vem som helst bli ekonomiskt fri?

Förhållandevis många av de som hänger på finans-twitter och FIRE-bloggar verkar ha förhållandevis god inkomst. Ganska många är barnfria och går under förkortningen DINK – Double Income No Kids. När jag lyssnar på ChooseFI-podden är det väldigt många av de intervjuade som har väldigt höga inkomster. Vi pratar sånt där som 200-600 000 dollar per år, vilket ju alltså är flera miljoner i inkomst. Det är inte riktigt lika svårt att bli ekonomiskt fri vid den typen av extremhöga inkomster (vilket också är mycket av min kritik mot boken Meet the Frugalwoods).

Visst finns det det som kallas ”lifestyle creep”, det vill säga att ju högre inkomster, desto större utgifter. När man går från att vara student till att ha sitt första jobb flyttar man från den billiga studentlyan till en bättre lägenhet, man börjar unna sig annan mat än nudlar till middag, det är plötsligt lättare att ta en resa till det där resmålet man velat åka till, och sedan träffar man någon och kanske blir det barn och då behövs ju ett större boende, bil, matkostnaderna går upp, det behövs en ny barnvagn, och sedan ska ju kidsen ha aktiviteter och nya leksaker och fler barn och större hus och en andra bil och semesterresor till Thailand och ett semesterhus nånstans…

Lifestyle creep. Successivt med den ökande lönen rinner pengarna allt snabbare mellan fingrarna, för att ”hänga med” alla andra och för att man unnar sig både det ena och det andra.

Men. Om man har den typen av inkomster, då är det ändå enklare att, om man faktiskt bestämmer sig för att förändra sin livsstil, få pengarna att räcka. Har man 50 000 kr in är det betydligt lättare att få en sparkvot på 50% än om man har en inkomst på 20 000 kr.

För vår egen del har vi två inkomster varav en relativt hög (och snart högre när maken blir färdig specialist), och en medelmåttig (nej, AT-läkare tjänar inte några enorma pengar). Senaste dryga halvåret har min lön ersatts av föräldraförsäkring, så den har varit ytterligare lägre. Vi bor i hus, har två barn och en bil, så vi är inga DINK, vi har svårt att vara utan bilen, vi har ingen lust att flytta och barn kostar lite pengar (dock inte så mycket som vissa tror, åtminstone när de är små). Totalt sett har vi dock en bra inkomst och kan ha sparkvoter på mellan 45-60% utan att göra några stora ingrepp i vår livsstil, mot innan vi började då vi förmodligen låg runt 5% i sparkvot. För vår del handlar det mest om att bli smartare och konsumera mindre.

Men jämför oss med någon som arbetar i Sveriges motsvarighet till minimum-wage (riktigt så låga löner som i USA har vi kanske inte vitt, men ni förstår), som är ensamstående med barn. Har man 15 000 kr efter skatt eller vad det kan tänkas vara, då är det svårare att gå runt så att sparkvoten blir 40-60%.

Exempel

Familj A har 15 000 kr i omkostnader på inkomster på 20 000 kr (dvs en 25% sparkvot). Då tar det 45 år att komma upp i ekonomisk frihet (vilket då är 4,5 miljoner kr enligt 4%-regeln) med 4% årlig avkastning på kapitalet under de 45 åren.

Det tar EXAKT lika lång tid för familj B med 30 000 kr i omkostnader varje månad på inkomster på 40 000 kr – återigen 25% sparkvot, men istället ett behov av 9 miljoner kr.

Men familj B med 40 000 kr i inkomster har förmodligen enklare att dra ner från 30 000 kr ut i månaden till 25 000 kr – och då tar det plötsligt 31 år till ekonomisk frihet. Då kapar de alltså dels 5 000 kr i månaden på kostnaderna och det läggs istället på sparande, vilket ger en sparkvot på 37,5%. Med 5 000 kr mer på sparande och mindre i utgifter tar man alltså bort 14 ÅR av vägen till ekonomisk frihet.

För familj A skulle de bara behöva sänka utgifterna 2 500 kr för att göra motsvarande förändring i sparkvoten (37,5%) – men de har redan så pass mycket lägre utgifter att det kanske inte finns lika mycket att kapa, och de här 2 500 kr mindre känns betydligt mer än de 5 000 känns för familj A.

Om familj B med sina 40 000 kr skulle komma ner till familj As utgifter på 12 500 kr, då skulle de plötsligt spara nästan 70% av sin lön (68,75%). Det skulle göra att det bara tar 12 år för dem att nå ekonomisk frihet.

Allt detta är beräknat med väldigt låg avkastning på investeringarna (4%/år) och historiskt sett har börsen gett uppåt 10% i snitt (alltså inte varje år, men över tid), så det borde kunna gå fortare. Men väldigt snåla beräkningar och ändå väldigt tydliga skillnader. Beräkningarna är gjorda med hjälp av Rika tillsammans kalkylator.

Så är ekonomisk frihet bara för höginkomsttagare? Nej. Men det är absolut enklare med större inkomster, och man har möjlighet att göra det betydligt snabbare.

Diversifiering med Lendify

Diversifiering med Lendify

Av någon anledning har jag inte skrivit om Lendify här på bloggen än, trots att jag investerat där sedan oktober 2017. Det här är inte sponsrat eller ett samarbetsinlägg, det är bara lite tankar om dem.

Lendify är crowd-funding-lån till privatpersoner, i princip. Går du till deras hemsida kommer du få välja om du vill låna eller investera. Lendify är en ”utmanare” till de vanliga storbankerna och erbjuder en plattform för att koppla samman personer som vill låna ut kapital, och personer som vill låna. De säger sig välja noggrant vilka låntagare de tar, i form av att de gör en ”gedigen kreditprövning” där de bara godtar 10% av alla som ansöker – men tittar jag på de jag lånat ut till och vilket kreditbetyg de har så undrar jag hur illa ställt det är med övriga 90%. Bland de jag lånat ut till ser det ut som följer med kreditbetyg, nämligen:

Det har dock gått förhållandevis bra med mina investeringar. En har helt slutat betala och är uppsagd, och då ska man få pengar från kreditförlustfonden på Lendify men det vet jag inte att jag fått än (det gäller dock bara deras autoinvestkonton). Fyra är hos inkasso. Ytterligare ett par har haft förseningar men kommit tillbaka. Totalt är jag investerad i 104 olika lån, så de flesta sköter sig. Jag kör med det automatiska kontot (autoinvest) där ränta och återbetalningar automatiskt investeras i nya lån, för ränta-på-ränta-effekt. Det blir då små poster, runt 300 kr i varje lån. Det ger snabbt en väldifferentierad portfölj. Man kan också ha ett manuellt konto och då investerar man, uppenbarligen, manuellt så mycket man vill i de lån man vill ha.

Totalt har jag i nuläget 5,86% i årsavkastning och sedan är det 30% skatt på räntan man får in, vilket om jag räknar rätt blir 4,1%. Ingenting mot vad börsen gått upp sedan januari, men bra mycket bättre än börsen gick oktober-december. Så den ger en viss stabilitet, lite krockkudde.

Numera har Lendify också en andrahandsmarknad som verkar vara välfungerande. Man lägger då ut sitt konto (man kan ha hur många konton man vill på sin inloggning) till ett visst pris (vanligen 98-102% av värdet) och hoppas på att någon annan privatperson har lust att köpa. På så sätt kan man också snabbt komma in och få större, investerade portföljer om man vill det.

Jag lägger in en slant i Lendify varje månad. Den utgör ingen stor del av vår portfölj, men den ger en väldigt stabil avkastning. Visst får man se vad det blir för betalningsbenägenheter när det blir sämre tider, men förhoppningsvis prioriterar de flesta att betala av på sina lån. Vi får se. Som vanligt får var och en göra sin egen bedömning av investeringen.

Nu i februari gick Lendify också ut med att man höjer räntan på lånen eftersom STIBOR (Stockholm Interbank Offered Rate, fick jag googla mig till) har stigit. Så det var ju en trevlig överraskning.

Vill du gå med? Använd gärna min värvningslänk så får du 500 kr och jag båda 500 kr extra när du når 20 000 investerade kronor.

Din faktiska timpeng

Din faktiska timpeng

Lyssnat på ett avsnitt av ChooseFI-podden (som det blivit mycket av på sistone, eftersom jag haft en del tid att lyssna på poddar och de jag annars lyssnar på inte varit så intressanta (bortsett från Kvalitetsaktiepodden, som levererar varje gång)) och den här gången blev det avsnitt #70 med Vicki Robin som heter ”Your money or your life”. Robin skrev på 90-talet boken med samma namn och kan ses som en av FIRE-rörelsens grundare, delvis. Det är nog det mest givande avsnittet av podden jag lyssnat på, eftersom den annars har en tendens att bli lite mycket halleluja-FIRE-är-bäst-that’s-so-powerful (just ”that’s soo powerful” är något programledarna säger lite väl ofta, är så otroligt amerikanskt och tröttsamt) och här låter de Robin snacka långa stunder själv utan att avbryta.

En spännande bit är hur man borde räkna på sin timpeng. Tanken är att medan man kanske tror att man tjänar säg 200 kr/h så måste man dra bort alla kostnader som kommer av att jobba:

  • kostnaden att ta sig till och från arbetet
  • arbetskläder
  • uteluncher
  • utbildningar som inte arbetsgivaren står för
  • om du har barn: kostnaden för att någon ska ta hand om dem (dagis-/fritidsavgift)
  • och så vidare

Sedan ska det ju delas på antalet timmar du jobbar. Och där är det nästa bit – hur mycket jobbar du egentligen? Om du har betalt för 40 timmar i veckan men arbetar 10 timmar utöver kontorstid med all tid du tillbringar hemma med att svara på mail eller lösa kriser eller vad du nu gör, då får du ju dela den verkliga lönen med 50, inte 40.

Så formeln blir:

Enligt Robins estimat tjänar de flesta ungefär 1/4 av det de tror att de tjänar, baserat på alla utgifter som är kopplade till arbetet. Jag vet inte om det är lika illa här – jag hoppas inte det med tanke på att stat, landsting och kommun här tar mer av våra pengar redan från början än i USA – men det är en intressant tanke. Och lägger man 100 kr/dag, alltså 500 kr/vecka eller 2 000 kr/månad, på uteluncher så är det ju en del att dra av bara där.

Driver man det vidare, som de gör i avsnittet, gör ju detta att om man tror att man tjänar 200 kr/h och i verkligheten tjänar 50 kr/h, då blir den där middagen för 400 kr inte bara två timmars jobb, utan åtta timmars jobb – en hel dag – och då kanske man blir lite mindre pigg på det och väljer att äta hemma istället. Det är ju lite då och då uppe till diskussion att man ska tänka sig sina kostnader i arbetade timmar, men här drivs det alltså ytterligare lite längre för att se vad din verkliga timpeng är. Plötsligt är ett par nya skor ännu fler timmar än du redan tänkte dig och då kanske det blir lättare att motstå.

Bland andra intressanta bitar de diskuterar är när de pratar om ihopkletningen av orden arbete, jobb och inkomst (work, job, income) och att arbete borde frikopplas från inkomst eftersom det annars vanligen är så att arbete som ger inkomst värderas högre än ett arbete som inte gör det. De pratar också om ”making a living” versus ”making a dying”, och mycket annat. Ett varmt rekommenderat avsnitt!

Har du funderat över din faktiska timpeng?

Rika Tillsammans-podden om FIRE

Rika Tillsammans-podden om FIRE

Efter att ha sett kommentarer om Rika Tillsammans avsnitt med Charlie Söderberg om FIRE och ekonomisk frihet kände jag, trots att jag numera sällan lyssnar på den podden, att jag behövde lyssna på det. Å ena sidan har det varit positiva reaktioner om att de har bra tankar om helheten i livet, å andra sidan irritation över att FIRE återigen verkar kokas ner till att man ska jobba som en iller, spara allt, och sedan sluta jobba för att sätta sig på en stubbe i skogen.

Jag måste säga att jag ser båda sidor i detta avsnitt. Å ena sidan verkar de knappt veta vad de pratar om när de pratar om FIRE, å andra sidan pratar de ju faktiskt genomgående om FIRE såsom jag ser det.

Det här är till exempel bra som intro, sagt av Söderberg:

Väldigt enkelt, passiva inkomster överstiger de totala kostnaderna, det vill säga när det kommer in mer pengar när jag sover varje månad än vad jag gör av med totalt under en månad. Om jag har den situationen löpande, då skulle jag säga att jag är ekonomisk fri. Det handlar alltså inte om hur mycket kapital man har på banken, utan det handlar om vilket flöde man har av pengar och hur mycket energi man behöver lägga ner för att ta tag i det flödet.

Medan det här inte är det (också Söderberg):

Det finns ingen poäng för mig att banta ner min ekonomi så pass mycket så att jag kan påstå att jag inte behöver jobba. Ska jag sitta på en stubbe då i skogen och aldrig kunna träffa dig, aldrig kunna åka någonstans, bara för att kunna hävda att jag är ekonomiskt fri? Då tar jag hellre och gör en massa roliga jobb, saker som jag tycker är kul att göra och som ger mig pengar, och sedan använder jag de pengarna dels till att investera men annat till att köpa champagne, för att jag gillar champagne. Mitt mål är inte att vara ekonomiskt fri, mitt mål är att ha en långsiktigt hållbar livsstil.

För min del handlar inte FIRE om att ”jobba tre jobb och spara 80%” för att någon gång i en avlägsen framtid sitta på en stubbe i skogen och stirra ut i tomma intet. Jag vet faktiskt inte någon som har den planen. Istället ser jag ett community runt FIRE som bygger på precis det som Söderberg & co pratar om i en timme: ett mindset och möjligheter. En långsiktigt hållbar livsstil, som gör att man inte behöver sitta fast i ett arbete man inte tycker om i årtionden och bli fattigpensionär på ålderns höst. Sparande och därmed kapital öppnar upp mängder av möjligheter som annars inte skulle finnas, till exempel om man vill starta eget så kan man luta sig mot ett kapital och därmed vara mindre stressad över att omedelbart få in kunder. Eller att istället för att sitta på ett jobb man ogillar, välja att skriva en bok. Eller vad man nu vill göra.

Ironiskt nog är det precis det Söderberg säger, men på något sätt är det enligt honom inte kopplat till konceptet FIRE:

Det är klart att det finns en massa andra faktorer i det där, men jag känner väldigt få människor som har slutat jobba. Däremot så känner jag många människor, med mig, som upplever en enorm frihet med att inte behöva jobba.

Det handlar i relativt få fall (inga i nuläget?) vad jag sett i bloggosfären om att självspäka och tvinga sin ekonomi till det ena eller det andra. Det handlar om att inte lägga sina surt förvärvade och hårt skattade slantar på totalt meningslösa saker som inte ger någon glädje, utan på att låta en del av dem gotta till sig i form av aktier eller fonder, för att i framtiden kunna göra något mellan att sätta guldkant på sin pension till att gå i pension när man är trettio. Det betyder inte att man inte kan njuta av det man verkligen tycker om i nuet också. Det betyder bara att man prioriterar och väljer vad man faktiskt tycker om.

Så när Söderberg säger:

Jag tror att det handlar om att defaulten för oss är att skruva ner, det är det vi alltid hör i media. ”Drick en kopp kaffe mindre om dagen, så har du sparat 30 kronor om dagen…” Men tänk om man gillar kaffe då?

…då tänker jag att givetvis får man gilla kaffe. Man får hälla i sig så mycket kaffe man vill, om det är det man prioriterar. Poängen för många i FIRE-rörelsen skulle jag snarare säga är alla som av ren lathet eller vana går förbi Pressbyrån eller Espresso House och köper en kaffe med sig, oavsett att det inte ger något mervärde mot att koka en termos hemma eller helt avstå kaffe just den gången. Det handlar inte om att skära bort allt, det handlar i första hand om att ta bort sådant som inte tillför något värde.

Jag förstår inte varför man inte bjuder in någon av alla de bloggare/FIRE-profiler som finns, istället för att sitta och slå ner på hela konceptet utifrån felaktiga premisser. De pratar ju om finansiell frihet, det är ju exakt vad FI står för. RE är ju väldigt valfri, och det är få som går i någon total pension. Man fortsätter göra det man gillar, med eller utan ekonomisk kompensation.

Det här resonemanget gillar jag dock väldeliga (och förstår inte varför det inte skulle vara FIRE-kompatibelt):

Om man skulle vara konspiratoriskt lagt så skulle man kunna säga att det här är ju… Jag tror inte att det är en strategi, men det spelar ju de som sitter med mycket av informationsmakten kring ekonomi i händerna något enormt, för vi lär oss alla att man ska gå till någon annan som ska berätta vad som gäller. Någon som har ett bankpalats och slips och som för bara 3% per år i avgift kan se till att det förvalta det här nu så att det inte går illa. Man vill inte förlora de pengarna man har.

Det pratade vi ju om här om dagen, att de flesta tar för lite risk i sitt sparande och investeringar. Det är för att man är så rädd att förlora pengar på det sättet. Men att köpa en bil som man förlorar 100,000 direkt på helt garanterat, det är ingen som upplever. Att man köper en platt-tv för att det var halva priset, men sedan konstaterar man inte att den är bara värd en tiondel 20 minuter senare än vad man köpte den för.

Det räknar inte man på, för så gör alla andra. Man sitter och jobbar för en arbetsgivare där man får en väldigt dålig utväxling per timme på hur mycket man får betalt, det räknar man inte som förlust, för det är ju så man ska göra.

Sedan måste jag säga att deras säljsnack genom hela avsnittet är tröttsamt. Ja, vi fattar, ni säljer kurser och ni vill gärna nämna hur fantastiskt det kan vara med coachning. I slutet blir de tydliga med att man kan få höra av sig till Balansekonomi, men det behövde de knappast säga eftersom det är ett tema genom precis hela avsnittet. De nämner Balansekonomi 23 gånger enligt transkriberingen, och coachning åtta gånger.

Exempel:

Är det inte som med allt annat, att vi påverkas av människorna vi har omkring oss? Vi pratar mycket om det i Balansekonomi […]

För att när människor träffas och pratar om de här frågorna under kraftfull handledning och coaching, så kommer de få helt nya resultat.

Du har ju skapat Balansekonomi av en anledning. För att när människor träffas och pratar om de här frågorna under kraftfull handledning och coaching, så kommer de få helt nya resultat.

Där tycker jag att Balansekonomi har gjort något väldigt bra, för man tar en bit av livet, investeringar då eller pengar till exempel, och sätter till det här med personlig utveckling

Faktiskt var det nog när vi var studenter och gick den där Balansekonomi-kursen som jag förstod att…

Lyssna gärna på avsnittet och skapa er en egen uppfattning, jag vill gärna höra vad ni tycker.

Bokrecension: Jag lämnar ekorrhjulet

Bokrecension: Jag lämnar ekorrhjulet

Läst ut två böcker på FIRE-temat i snabb takt, där den första var ”Meet the Frugalwoods” och den andra var ”Jag lämnar ekorrhjulet”. Nu tar vi den senare, en bok som fått en del uppmärksamhet på sistone som en av två böcker på temat som släppts med väldigt kort mellanrum. Jag gissar att författaren Åsa Axelsson inte diskuterat med Farbror Fri, som släppte boken ”Ut ur ekorrhjulet” (som jag står i kö på på biblioteket), eftersom deras titlar är förvirrande lika. Dock är Åsas rosa bok mycket snyggare än paret Lindbergs hysteriskt orangea…

Jag har inte läst den här boken i fysisk form för en gångs skull. Jag fick ytterligare 30 dagar Nextory för 9 kr (mer om mig och Nextory här) och fann att den finns som e-bok hos dem, så istället för att vänta på mitt ex på biblioteket blev det att jag läste den på paddan. Därmed fick jag inte se om insidan var lika fin som utsidan, men det kan man ju hoppas.

Jag gillar den här boken. Jag har träffat patienter som Åsa tidigare, men inte någon som tagit den här approachen. Det är roligt att följa hennes väg från att inse att om ungarna inte häller i sig en liter mjölk vardera om dagen (typ) så kommer de spara en massa tusenlappar varje månad, hela vägen via att ge dottern klädpengar att använda på egen hand (vilket kostar sjutusen om året istället för att mamma följer med med kreditkortet, vilket kostar elvatusen, tydligen), att börja baka bröd, göra eget Bregott (måste testa!) och ända in i kaklet med att klocka familjemedlemmarnas duschtider.

En del av det är sådant som jag de senaste två åren gått igenom. Hos oss går det åt en dryg liter mjölk i veckan så det är ingen stor post, men jag har ju börjat baka bröd sedan årsskiftet, jag handlar nästan uteslutande begagnat, och vi har börjat odla mycket själva (även om sommarens totala torka gjorde att det gick sådär). Så det är hög igenkänning, även om hon drar en del saker längre än jag är villig att göra, såsom att bara käka gröt till lunch varenda dag (men hon gjorde det som ett års ”test” så sedan mjukade hon upp det). Hon kommer i slutet av boken fram till att hon genom att vara hemma sparar mer pengar än hon tjänar på att jobba. Eftersom vi gått från några enstaka procents sparkvot till en bit över 50% känner jag igen även det, framför allt som föräldraledig. Dessutom känner jag som sagt igen utmattningspatienterna.

En av de bästa, återkommande bitarna i boken är när hon återger konversationer med kompisen Anett. Jag har ingen aning om Anett finns på riktigt eller om hon är ett påhitt för att kunna jämföra, men jag gissar att hon är helt äkta. Det blir en sån hård kontrast mot Åsas kontinuerliga insikter, eftersom Anett sitter stenhårt i ekorrhjulet och vägrar att ens tänka tanken att livet inte behöver vara så (hon blir bland annat förfärad när författarens yngsta dotter inte längre ska vara på fritids efter skolan utan kan gå hem med mamman, för att då kan hon ju bli ”utanför”).

Jag tycker det är ett par tragiska sista sidor när hon tvingas åter till jobbet (med Försäkringskassans blåslampa i rumpan eftersom hon nu mår för bra för att vara sjukskriven) med allt vad det innebär av förfall av allt hon byggt upp i hela boken. Men relativt snabbt inser hon att nej, det här funkar inte. Och vad jag förstår av intervjuerna så jobbar hon nu inte.

Jag kan tänka mig att den här boken skulle fungera alldeles utmärkt som ögonöppnare för nästan vem som helst som inte tillhör FIRE-communityt. Jag kommer förmodligen rekommendera den till både en och två patienter under min tid på vårdcentralen framöver. Även om målet inte är att få alla att sluta jobba såsom Åsa gjorde så är den utmärkt för att få läsaren att tänka efter. Att förstå att man måste prioritera.

Och nej, jag ser det inte som en ”kvinnofälla” att bli ”hemmafru” och få påta i trädgården, ta hand om barnen, baka bröd, handla, och så vidare. Hon vill göra det. Hon tycker uppenbarligen att arbetet är en mycket värre fälla (stressfällan kallar hon den i intervjuer). Hade hon tvingats till det av sin man trots att hon egentligen ville jobba, då hade det varit en annan sak. Men det vill hon inte.

Köp boken hos: Bokus | Adlibris | Cdon.com  | eller bättre för din ekonomi, låna den på biblioteket!

Glöm inte att använda en cashback-site om du köper boken! ?

Tre dagar utan sociala medier

Tre dagar utan sociala medier

Tredje dagen av den digitala detoxen har kommit och gått. Det går över all förväntan får faktiskt sägas. Jag hade trott att det skulle kännas jobbigare, men det jag kan konstatera är att medan jag upprepade gånger om dagen tänker att jag ska ta upp telefonen så är det inga problem att motstå. Jag gör annat istället: läser, skriver, och framför allt är närvarande med barnen.

Igår var jag på lekplatsen med barnen och det var nog typ första gången någonsin (åtminstone vid längre lekplatsvisiter) som jag inte tagit upp telefonen för att kolla sociala medier/läsa något/whatever. Detta har alltid varit med en berättigande tanke om ”jamen hur kul är det att titta på när en treåring leker?” även om det också alltid kommit med ett visst dåligt samvete. Och nej, det är inte jordens mest spännande upplevelse att titta på när en treåring leker, men när jag deltog mer aktivt i leken var det roligare. Eftersom jag hade yngsta dottern, som vägrade sova middag, i famnen var det begränsat hur aktiv jag kunde vara, men ändå. Även idag var vi ute, dottern på cykel och jag med barnvagnen med lillan, och vi besökte en lekplats och även denna gång var jag aktiv (idag sov lillan faktiskt).

Jag ser fram emot att tankarna på sociala medier ska försvinna. Efter ett tag borde ju impulsen att ta upp telefonen i tid och otid mattas av. Jag märker redan att det börjar sjunka undan. Igår och i förrgår var det en impuls nära nog var tionde minut (så ofta som vi enligt statistiken plockar upp och pillar med mobilen), men idag har det varit lugnare med det.

Som konsekvens av detoxen har jag nu dels lyssnat klart på Digital Minimalism av Cal Newport, och dels läst större delen av Hans Roslings Hur jag lärde mig förstå världen (tidigare har jag ju läst Factfulness och tyckt mycket om den).

Den digitala detoxen, som är ett förbud mot sociala medier, har också haft andra konsekvenser än en aktivare mamma på lekplatsen och mer läsning av riktiga böcker. Jag stängde ner fönstren för Twitter och Facebook på min dator för att slippa lockas (så klart), men jag har en förmåga att öppna oändligt många flikar med olika siter. Jag har stängt ner samtliga nu; bokmärkt de jag behöver komma ihåg och bara stängt resten. Det är jätteskönt och har faktiskt minskat en stress jag inte visste att jag hade. Dessutom har jag valt att inte ha mailprogrammet konstant öppet, utan öppnar det vid ett tillfälle, kollar igenom mailen och stänger det sedan (och samma i appen, automatisk koll har jag stängt av).

Jag förväntar mig bakslag framöver i form av att det blir jobbigare att vara utan sociala medier. Att jag ”missar” något. Vi får väl se. Tilltron i min omgivning till om jag klarar det är sådär, med kommentarer med tveksamma tonlägen och ord som ”Jaa, vi får väl se om du fixar det…”. Bästa kommentaren som jag fick berättad för mig, var från svärfar. På svärmors fråga om huruvida jag kommer klara det här var hans svar, ”Om någon klarar det så är det väl hon.” Det värmde!

Copied!