Bokrecension: Playing with FIRE

Bokrecension: Playing with FIRE

Jag har fortsatt läsa en del böcker även om det blivit färre under sommaren, med allt annat jag varit tvungen att fokusera på (och sedan för att under semestern hängde jag med familjen och vi var iväg på saker, och då fanns inte heller så mycket tid att läsa).

Senast i raden av böcker jag avslutade var Scott Rieckens ”Playing with FIRE”. Rieckens är snubben som också gjort dokumentären med samma namn, och boken är något sorts komplement. Jag har inte sett dokumentären (än, hoppas få möjligheten), så jag kan bara uttala mig om boken så här långt.

Det är en supermysig bok.

Det är ingen riktigt how-to-bok, det finns egentligen relativt få tips och tricks för att förändra ekonomin. Istället är boken mycket mer fokuserad på att beskriva just Scotts och hans frus resa mot FIRE – och de är tydliga med att de inte är i mål än. De är en bit på väg, men boken skulle ju släppas ihop med dokumentären, så det kunde ju inte vänta på att de blev nådde Financial Independence.

Till skillnad från t ex Meet the Frugalwoods, som jag fann översittande och jag verkligen inte fick sympati för författaren, får jag det för Rieckens. De är verkliga människor och beskriver sina förändringar på ett sätt som får mig att känna igen mig. Fokus är inte ”billigaste matkassen” utan ”vad känner vi under tiden vi går från dyr till billig matkasse?”. Att sträva efter FIRE för någon som inte har ”frugal”/sparsam som medfödd personlighet innebär att det ibland blir högst kännbara livsstilsförändringar. För deras (eller framför allt fruns) del var det deras BMW, något jag personligen har lite svårare att relatera till eftersom jag är så obrydd med bilar, men själva tankarna om vad man ger upp för sitt framtida jag var väldigt relaterbara.

Jag tycker det var en läsvärd, söt liten bok, lättläst och trevlig på alla sätt. Jag ser fram emot att se dokumentären (i samband med Fru EBs upprop för att få Playing with FIRE till Netflix skickade jag mail till SVT, eftersom jag inte har Netflix och SVT är trots allt öppet för alla och har massor av dokumentärer).

Dela:
Bokrecension: Ut ur ekorrhjulet

Bokrecension: Ut ur ekorrhjulet

Äntligen min tur i bibliotekskön! ”Ut ur ekorrhjulet” är boken av Fantastiske Farbror Fri, eller Oscar Lindberg, och hans fru Maribel Leander Lindberg. Titeln är förvirrande lik ”Jag lämnar ekorrhjulet” av Åsa Axelsson, som dessutom utkom i princip samtidigt. Åsas bok är betydligt snyggare får jag ju säga, jag vet inte vem som kom på den gräsliga orangea omslagsfärgen som också går igenom hela boken, och den otroligt osnygga ekorren. Överlag är omslaget inte alls tilltalande för mig och jag hade inte gissat att den handlade om privatekonomi om jag tittade på den utan att läsa den mindre texten.

Insidan är något bättre, men orange är genomgående, och vid något tillfälle kommer något citat centrerat och kursiverat av oklar anledning, och det finns något ställe med bortglömda indrag och sånt som stör min mer Asperger-oida sida.

Men.

Boken är jättetrevlig. Är man inne i FIRE-svängen är det ju inte så mycket nytt, utan snarare ganska ytligt skrapande, men den är pedagogiskt upplagd och har massor av tips. Framför allt vänder den upp och ner på de så populära spartipsen som kommer i kvällspressen med jämna mellanrum, såsom att förhandla räntorna för boendet för att sänka boendekostnaderna – här föreslås istället att man ser över sina behov, ytmässigt men även vilken plats man kan tänka sig att bo på, och sen flyttar man. Räntorna är det sista man ska kolla på, för det är inte där de stora pengarna går att spara.

Semestertänket är de annorlunda i än vi. De förespråkar långa tider utomlands om man ska åka långt, för att få ner kostnaderna, hinna se mer av landet, och så vidare. Måste säga att i så fall blir det inte mer utomlands för min del för medan jag tycker det är trevligt att vara borta så är det i princip alltid ännu bättre att komma hem. Absence makes the heart grow fonder, och allt sånt. Jag trivs utmärkt med att vara borta en eller max två veckor. Längre än så sen vill jag bara hem. Det betyder dock inte att jag inte tycker om att komma iväg, inte minst i mörkaste vintern (somrarna spenderar vi redan som det är i Sverige). Men det är givetvis så att kostnadsmässigt är det mer effektivt att var borta.

Det är de många tipsen som är bokens behållning, och den riktar sig ganska tydligt mot någon som är ny i sparsvängen. Sen vet jag inte om det är så många som är öppna för att packa ihop och flytta till ett annat ställe hursomhelst – jag har funderat på det för vår del, men det skulle vara mycket krävande och motvilligt med tanke på det stora sociala nätverk vi har att luta oss mot här i stan – så en del av tipsen är nog svåra för någon ny att ta in.

Å andra sidan väcker det tankar, och ingen behöver ju göra allt. Gör man hälften av det de tar upp i boken så kommer ens ekonomi bli bra mycket bättre bara av det. Vad gäller mat, fritid, transport och övriga kategorier de tar upp är det många som med all säkerhet kan göra mycket. Tabellerna med olika typ-familjer tydliggör vilken skillnad det är med olika utgiftsnivåer. Utöver tips om hur man sparar pengar så finns också sådant som ”Sex beprövade metoder mot akut köpsug” och ”Tips för att spara från grunden”.

Det är en hel del åt det filosofiska hållet också, utöver de konkreta tipsen. Kapitel åtta handlar om prioritet:

Någon gång under min livstid har ordet prioritet (som uttryckligen betyder först) börjat användas i plural. Samtidigt tror jag att det är många, liksom jag, som känner att det faktiskt inte går att ha flera prioriteringar samtidigt – det måste alltid vara något som får komma först.

Eftersom boken kom samtidigt som ”Jag lämnar ekorrhjulet” har jag svårt att inte jämföra dem. De är olika i att Åsas bok verkligen är hennes egen story, medan Lindbergs bok är mycket mer allmängiltig. Måste jag välja så tyckte jag bättre om Åsas bok, mycket för att den var så personlig och roligt skriven. Båda väcker tankar och skulle förmodligen kunna gå som introbok till någon nyblivet ekonomiintresserad. Möjligen gör Åsas bok det snyggare, eftersom det inte blir lika skrivet på näsan som i Farbror Fris bok.

Köp boken hos: Bokus eller bättre för din ekonomi, låna den på biblioteket!

Glöm inte att använda en cashback-site om du köper boken! ?

Dela:
Bokrecension: Playing with FIRE

Bokrecension: The simple path to wealth

The simple path to wealth av JL Collins är väl en av de mer frekvent nämnda böckerna i FIRE-sammanhang, skriven av en bloggare (www.jlcollinsnh.com) som började med att skriva ett antal brev om hur man investerar till sin dotter, vilka sedan blev en serie på hans blogg, och till slut en bok.

Det är en trevlig bok med ett mycket enkelt budskap: köp bred(a) indexfond(er) med låg avgift. Böka inte runt med något annat, varken något annat tillgångsslag eller några enskilda aktier eller någon dyr fond som komplement, utan ta en indexfond som är så nära gratis du kan komma – i hans fall, genomgående i boken, Vanguards VTSAX som har hela den amerikanska börsen i en enda indexfond.

Eftersom jag sett boken rekommenderas i FIRE-sammanhang så mycket väntade jag mig en bok som handlade om mer än bara indexinvestering, i form av att jag tänkte mig mer FIRE-tänk i inkomster/utgifter också. Men det är fullt fokus på investeringarna. Och i och med det tycker jag att boken blir rätt tjatig om jag ska vara ärlig. Det är ju bara ett enda budskap som hamras in från början till slut, och i min värld finns det inte fullt så många sätt att säga att man ska köpa billiga indexfonder så att det räcker till en hel bok.

Den är dock välskriven och i omgångar rolig. Språket är vänskapligt och okomplicerat. Vill man verkligen få klart för sig varför indexinvesteringar is the way to go, läs boken. För den mer kompletta FIRE-boken på engelska får jag leta vidare (jag vill skicka en grym FIRE-bok till en kompis i USA så jag måste först hitta den).

Glöm inte att använda en cashback-site om du köper boken! ?

Dela:
Bokrecension: Störningen

Bokrecension: Störningen

Jag minns inte var jag fick tips om den här boken, men Störningen av journalisten Katarina Bjärvall var intressant läsning, inte minst när man relativt nyligen arbetat på en psykavdelning i rollen som AT-läkare. Störningen – ADHD, pillren och det stressade samhället handlar om den närmast lavinartade ökningen av ADHD-diagnoser vi sett det senaste decenniet. Andelen människor som medicinerar på grund av ADHD är högt – det kändes som att var och varannan patient under trettio även på vårdcentralen och akuten stod på Strattera, Elvanse, eller, kanske mest, Concerta. Folk som redan tagit dessa preparat i flera år och som inte reflekterade över det i någon större utsträckning, men också personer som sedan länge slutat ta dem men någon gång stått på dem (men de hade inte tagits bort i medicinlistan eftersom läkare är rätt dåliga på att ta bort läkemedel från medicinlistan).

Bjärvalls bok är ett försök att ta ett brett grepp om hela problematiken runt den ökande ADHD-diagnosticeringen. Det är sällan någon vidare munter läsning, oavsett om det handlar om läkemedelsbolagens påverkan på forskningen och deras intensiva marknadsföring av ADHD och dess mediciner (och detta tillägnas en stor portion av boken), Läkemedelsverkets dubbla stolar, och samhällsutvecklingen där allt mindre utsvävningar från den strömlinjeformade, produktiva normen tillåts. Läsningen om läkarna som sponsras av läkemedelsbolagen och inte ser minsta problem med detta. Den mest bisarra enskilda kommentaren i boken är från överläkaren och professorn emeritus Lars Jacobsson som var huvudansvarig utredare vid den stora rapporten om diagnosticering och behandling av ADHD från SBU, som säger: ”Objektiviteten tycker jag har gått alldeles för långt” gällande att man kanske inte både borde betalas från läkemedelsbolagen och samtidigt skriva utredning om hur man ska behandla ADHD…

Det finns en hel del annat i boken som också är bisarrt, ska sägas:

En annan marknad som växer är den för småbarn. I USA har tiotusentals två- och treåringar fått en adhd-diagnos. […] Experiment med adhd-medicin har ändå gjorts på barn så unga som två och ett halvt år.

Huuur skiljer man en tvååring med ADHD från en tvååring utan ADHD? Rimligen borde det inte alls gå att sätta diagnosen, med tanke på att det ska krävas ett längre perspektiv än vad två-tre års levnadstid kan ge, men alldeles oavsett – de flesta två- och treåringar jag känner (och jag känner ju faktiskt ett gäng numera eftersom stora tjejen är precis i den åldern och går på dagis) är (hyper)aktiva, lättdistraherade, ofta rätt okoncentrerade, glada och skrikiga om vartannat och allmänt liksom SMÅBARN. Men vad gör det när läkemedelsföretagen ser en möjlighet till en större marknad och när föräldrar blir allt mer stressade och upptagna med annat (i den åldern är det ju knappast skolan som ställer krav på ADHD-utredning, vilket boken visar på är rätt vanligt när barnen blir större).

En annan bidragande orsak till ökningen?

Utredningar som leder till ett positivt resultat, alltså en diagnos, är också mer lönsamma än de som leder till ett negativt resultat. Det beror på att de går snabbare. Ju tidigare under utredningen som diagnosen kan ställas, desto kvickare kan utredningen avslutas och desto fler utredningar kan enheten hinna med och fakturera. Hittar man däremot ingen snabb förklaring till patientens problem så måste man utforska varje tänkbart spår, enligt konstens alla regler, och det tar tid – och tid är som bekant pengar.

Ett kapitel som kopplar samman denna bok med Skärmhjärnan är kapitlet om skärmtid och dess genomgång av vad forskningen så här långt visat.

[…] Barn som har adhd-symtom, eller kanske bara en genetisk sårbarhet för adhd, är generellt sett mer benägna att tillbringa mer tid än andra framför skärmen. Där utsätts de för så mycket stimulans att den verkliga verkligheten bleknar i jämförelse. De får också allt mindre tid över för verkliga samtal, läsning, utelek och annat som stimulerar andra delar av hjärnan än belöningssystemet. Dessutom får de mindre dagsljus, vilket påverkar hjärnans utveckling.

Jag tycker framför allt delarna om att den verkliga verkligheten bleknar i jämförelse med skärmens underhållning är något att ta fasta på – och det inte bara för personer med ADHD, utan generellt. Om vi hela tiden serveras dopaminkickar från skärmen – oavsett om det är likes på Facebook, snabba vändningar i ett shoot-em-up-spel, eller något annat – så borde ju ”verkligheten” med till exempel en vanlig bok bli outhärdligt tråkig. En bok med bara svart text på vit bakgrund – vari ligger spänningen för en hjärna van vid konstanta kickar?

Boken är trevligt skriven med ett enkelt språk. Författaren är inte medicinskt utbildad utan journalist, och hon tar sig tid att förklara de olika läkemedlen, det man vet om orsakerna bakom ADHD, med mera på ett lättfattligt språk. Den riktar sig till alla som vill veta mer om ADHD och är inte alls någon medicinsk litteratur.

Glöm inte att använda en cashback-site om du köper boken! ?

Dela:
Bokrecension: Så kan alla svenskar bli miljonärer

Bokrecension: Så kan alla svenskar bli miljonärer

Per H Börjesson är VD och huvudägare i Investment AB Spiltan, och hans bok Så kan alla svenskar bli miljonärer är något av en klassiker. Skriven 2011 och uppdaterad 2016 har den enligt omslaget tryckts i 180 000 ex, och då sannolikt en bit fler eftersom den nya upplagan gissningsvis tryckts i ett par ex också.

Boken är uppdelad i tre delar (”Privat rikedom”, ”Olika sparformer – konkreta råd” och ”Din totalekonomi”) plus ett frågor-och-svar-avsnitt. Första delen heter ”Privat rikedom” och allra första kapitlet tar upp den klassiska ”Spara 10% av lönen”-regeln. Resterande är andra klassiska delar av hur man sparar och får ihop en förmögenhet. Köp ditt boende, spara i aktier och fonder – och ett par kängor mot finansbranschen.

Ett roligt citat jag gillar är:

I knallebygderna i Västergötland där jag är uppvuxen lägger man fram lika många kakor som det kommer besökare. Andra är uppvuxna med att man alltid ska lägga fram fler kakor än besökare. I båda fallen är kakfaten ofta slut när kaffet är uppdrucket. ”Lite räcker, mycket går åt” är en bra devis som sparar pengar åt dem som lever efter den.

Därefter följer del två som har ytterligare en mängd (välförtjänta) kängor mot finansbranschen. Den övergripande titeln för sektionen är ”Olika sparformer – konkreta råd” och sammanfattningsvis är det så här: Ja till ränteplaceringar, amortera på egna lån, börsaktier, onoterade aktier, indexsparande, verkligt aktiva fonder, och regionala fonder, frågetecken (alltså det beror på) till fond- och kapitalförsäkringar samt utländska aktier, och nej till alla andra märkliga produkter finansbranschen hittat på. Orkar man inte låna/köpa boken och läsa den finns det också samma information på Sparklubben. (Sparfakta –> Sparalternativ) som drivs av Börjesson/Spiltan.

Boken är straight-forward, enkel och ganska grundläggande. Jag tycker att den blir lite torr ibland, samtidigt som de många exempel Börjesson ger på allt möjligt – från klassiska räkneexempel på vad ränta-på-ränta-effekten gör till exempel från verkligheten på galet dyra lösningar som finansbranschen föreslagit tlll olika personer – gör den mer levande.

De konkreta tipsen är förmodligen bokens främsta behållning och jag önskar att majoriteten av Sveriges befolkning skulle läsa dem. Hade alla varit medvetna om de dyra skräpprodukter finansbranschen vill få oss att köpa så hade de inte kunnat sälja dem.

Investera på Spiltan så får du boken hemskickad gratis!

Glöm inte att använda en cashback-site om du köper boken! 😉

Dela: