17 11 2019 | Månadsavstämning |
Jaa, månadsavstämningen för förra månaden är liiiite sen. Aja. Jag har haft annat att göra!
Oktober månads sparkvot blev kraftigt påverkad av att vi köpte nya fönster. Vi har stora fönster i vardagsrummet där det vid kraftigt regn börjat läcka in så att det blev pölar på golvet, vilket föranledde kontakt med killen som bytte ett antal andra fönster åt oss (Nya Fönster & Montage, för de är så jäkla bra att de förtjänar omnämnande (jag får inte en spänn för det), Milan som är kontaktperson i Östergötland är grym från början till slut). De nya fönstren installerades i mitten av oktober, och sen kom det givetvis en faktura på ett rätt stort antal tusen.
Detta föranleder alltid en fundering för min del kring hur det ska läggas i budgeten. Förra året tog jag de stora kostnaderna vi hade och la dem vid sidan av budgeten för att sedan lägga samman och dela på tolv, för att lägga till det som kostnad varje månad.
Det blir ju en fråga om huruvida min Excel bara ska vara kassaflöde, eller om man ska göra det mer som en resultaträkning. Fönstren kommer vi ju sannolikt inte byta igen på många år, så egentligen borde kanske kostnaden slås ut på mycket längre tid, som företag gör med sina större investeringar.
Det här året har jag kört genomgående med att min Excel är kassaflödet. Därför belastar hela kostnaden för fönstren bara oktober. Maken argumenterar för att sparkvot därmed blir helt meningslös, för det går ju inte att jämföra det här årets oktober-sparkvot med förra årets eller nästa år, om vi då inte köper nya fönster. Men jag gillar sparkvot ändå.
Så hur blev sparkvoten? Med fönstren blev det 17%. Skulle man annars dela kostnaden på 12 månader skulle sparkvoten varit 60%, och helt utan fönstren (för att jämföra med förra året) skulle den varit 64%.
Någonstans får man ju vara nöjd med en ekonomi där vi trots denna stora utgift ändå kan spara 17%.
Men i alla fall. I övrigt var det ju en bra månad. Matkostnader på bara 1 700 kr i butik, mest för att pappa var här mycket och tog hand om barnen och då köpte han en del mat. Jag och maken var på dejt och åt på vår favoritrestaurang, så det plus enstaka andra poster gjorde att utematen blev ungefär lika mycket, men det var det värt. Att få spendera tid med sin man, som vuxna, och sitta ner genom ett helt mål mat… det är otroligt mycket värt.
Övrigt-sidan var väldigt låg och av åtta poster var sex stycken begagnat-köp, vilket gör mig nöjd (ytterligare ett begagnat-köp var i kategorin kläder, till äldsta dottern). En del av pengarna i övrigt-kategorin är också utlägg för jobbresa som kommer återbetalas, men återigen är det det där med kassaflödet som gör att jag har med det. Maken köpte årskort på Friskis & Svettis.
Inkomsterna bestod av två heltidsinkomster minus en dag VAB, barnbidrag och VAB från Försäkringskassan, samt en peng för två tårtor jag gjorde till en kollegas disputation. På det hela taget rätt normala inkomster, lite lägre än årssnittet.
Det här var första månaden (och sista!) det här året då vi båda jobbade heltid. Barnens morfar har varit på plats en hel del för att hjälpa till med barnen, mest för att de ska slippa vara på dagis tio timmar per dag fem dagar i veckan. Ingen av oss gillar den situationen. Eftersom det var en kort tid fram tills jag nu är klar med AT bestämde vi att vi ändå körde på. Men det blir skönt nu när det lugnar ner sig igen.
6 11 2019 | FIRE |
Imorgon gör jag min sista dag på vårdcentralen som AT-läkare. Efter 2,5 år av allmäntjänstgöring (förlängd på grund av föräldraledigt) är jag äntligen legitimerad läkare, med de möjligheter det öppnar för.
Så vad ska jag göra sedan?
Först blir det två veckor forskningstid som jag har kvar – och det följs av ledighet. 50% föräldraledigt, 50% forskningstid, i två månader. Ledigt över jul och nyår och ledigt hela januari. Det blir en kraftig sänkning av våra inkomster, och det kommer ju påverka vår ekonomi gravt—
Nej, just det. Inte. För att det är inte så våra liv ser ut längre. För att vi har lagt om livet till att inte kräva hela våra löner för att fungera. Vi lever bra på bara min lön och sparar i princip hela makens.
När februari kommer börjar jag jobba igen, men på 60% med 40% föräldraledigt. Det blir fyradagarshelg varje vecka, jobb tisdag till torsdag. Barnen får korta veckor på förskolan, och eftersom maken är jourkompsledig de flesta fredagar blir det mycket extra tid för familjen.
Det ska bli otroligt skönt.
27 10 2019 | Allmänt, FIRE |
I förra veckan var jag på en kurs kallad Försäkringsmedicinsk grundkurs, som är en obligatorisk del av allmäntjänstgöringen. Det var inte en kurs jag såg fram emot sådär enormt mycket, eftersom försäkringsmedicin inte direkt är det som ligger mig varmast om hjärtat av alla medicinens olika delar.
Med mina låga förväntningar i bakhuvudet blev det dock två riktigt bra dagar, och en av de sakerna jag tog med mig var denna:
Vi har ingen allmän eländesförsäkring i det här landet.
Det vi har är en sjukförsäkring, men den gäller sjukdom och inte att livet är allmänt jobbigt.
Detta är något som inte är så poppis bland populationen, kan jag säga. På vårdcentralen har jag ett par patienter i veckan som önskar sjukskrivning, och av dem är det rätt många som inte faktiskt är sjuka. De är stressade, de mår inte så bra, de har livssituationer som inte är hållbara i det långa loppet – de har tuffa arbeten, barn med diagnoser, föräldrar som är sjuka, dåliga relationer… Men de är inte sjuka. Och folk blir generellt ganska upprörda när jag förklarar det för dem.
Och vad är grejen med detta då? Jo, det är det egna ansvaret. Man har ett eget försörjningsansvar. Sjukskrivning ska användas vid sjukdom, inte för att en person inte orkar sitt jobb och därmed har svårt med sin egen försörjning. Att vara stressad är inte en sjukdom. (Med det sagt, innan någon argt hoppar på mig: det kan bli en sjukdom, men det är förhoppningsvis både vården och patienten intresserade av att det inte ska bli.) Är man stressad får man helt enkelt göra det egna valet att gå ner i tid eller göra någon annan förändring som gör livet hållbart över tid.
Jag tänker att om fler kunde anamma FI-tänket och spara mer och skapa ett större utrymme i sin ekonomi, då skulle en del saker i vårt samhälle lösa sig. Folk skulle kunna gå ner i tid utan att det skulle ge grav påverkan på vår ekonomi, vilket i sin tur skulle kunna hindra långtidssjukskrivningar som i sig ger dålig ekonomi.
Från försäkringsmedicinska kursen – och som vi fått flera gånger tidigare under utbildningen – tar jag återigen med mig det ansvar jag har i situationen: jag har inte ansvar för patientens ekonomi, jag ansvarar bara för att göra en medicinsk bedömning om huruvida personen lider av sjukdom eller ej. (Även om jag glatt lyfter ekonomifrågan i samtalen också.)
23 10 2019 | Allmänt |
Om tre veckor är jag färdig med min AT och får skicka in min lilla AT-bok med underskrifter för att få ut min legitimation. Det känns riktigt bra att äntligen vara legitimerad, att vara läkare ”på riktigt”.
I samband med legitimationen vill mina föräldrar ge mig någonting för att fira att jag är klar. Så de undrade vad jag kunde tänkas önska mig.
Och jag måste säga, det är helt blankt.
Jag kan inte säga att det är något jag önskar mig. Jag har ju allt. De senaste åren har ju snarare handlat om att dra ner, skala av, och hitta en nöjdhet i det vi redan har. Det senaste stora jag köpt är en ny IPad, eftersom min gamla var åtta år och delar av skärmen inte längre fungerade som touchscreen, vilket gjorde den ganska oanvändbar. I övrigt köper jag väldigt lite och önskar mig väldigt lite.
Smycken är ju tradition; jag fick en ring när jag tog juristexamen. Men jag använder inte så mycket smycken. Vigsel- och förlovningsring ligger oftast oanvända hemma eftersom vi inte får ha smycken på händerna på jobb. Som klocka har jag min Fitbit. Halsband tänker jag sällan på att sätta på mig när man skyndar genom morgonrutinerna, inte heller örhängen.
Jag funderar ärligt talat på att be om ett par Investor-aktier. För att jag har helt enkel ingenting jag önskar mig just nu, och om jag får Investor-aktier kan jag ju använda avkastningen framöver om jag kommer på att jag önskar mig något…
Vad skulle ni önska er?
21 10 2019 | FIRE |
Utmattningspatienterna är vanliga på vårdcentralen. De är utmanande för mig som läkare, både i att de tar enormt mycket energi och de är komplicerade att få tillbaka i arbetslivet. Det är en intressant balansgång att inte pressa för hårt men samtidigt utmana dem lagom för att det ska bli förändringar.
En fråga jag brukar utmana dem är: behöver du jobba heltid? En annan är: hur skulle du vilja att ditt liv såg ut?
Det är förvånansvärt (eller inte?) hur många som lever ett liv som är helt annorlunda än det de drömmer om. I FIRE-poddarna brukar det pratas om huruvida man lever sitt liv ”in line with your values”, vilket jag ofta låter så flummigt men det ligger faktiskt något i det. Lever du ett liv som stämmer överens med vad du värderar? Är familjen det viktigast men de bara
Nu är det inte alla som kan spara mer än 50% av lönen, det inser jag, för har man 16 000 kr ut efter skatt och man är ensamstående och har två barn, då blir det inte 8 000 kr kvar i slutet av månaden att stoppa in i indexfonder eller vilket sparande man nu vill ha. Många är dock inte i den situationen, utan har större inkomster och kanske är två om barnen. Och man behöver ju inte spara 50% för att få lite luft i ekonomin heller. Men det som är förvånande är vilka val folk ändå tenderar att göra – för de håller sig inte till något som behåller status quo, utan de förvärrar ständigt för sig själva. De fortsätter i samma spår hela tiden, köper prylar, stressar på jobb, och går till slut in i väggen – med resultatet att de blir sjukskrivna och därmed får mindre pengar, och ekonomin blir ännu sämre, det är mer stress för de måste komma tillbaka till jobb.
Och så vidare.
Många tror att det inte finns något annat sätt att leva än heltid, lön till lön, och ständigt klättra uppåt på stegen. Förslaget från min sida om att dra ner brukar i första läget bemötas av att det inte går. Sannolikheten att det inte går att göra någon som helst förändring är dock liten – de flesta har streaming-abonnemang, något gymkort de inte använder, okynnesköp i mataffären, uteluncher istället för matlåda, spontanshopping av kläder till en redan överfull garderob… ja, allt det där jag skriver om på bloggen, och alla andra FIRE-människor skriver om.
Det som är positivt är att andra eller tredje gången jag träffar patienten kan de ha kommit en liten bit på väg i tankarna om att välja på ett annat sätt. Långt ifrån alla, men man kommer aldrig att nå alla – så jag får vara nöjd med de jag kommer någonstans med.
12 10 2019 | FIRE |
Har fortsatt lyssna på podden How to Money, och lyssnar igenom intressanta äldre avsnitt. I senaste kom ett uttryck jag fastnade för – YOLO is a no-no.
YOLO – You Only Live Once – används ju, med det uttrycket eller något liknande, som anledning – eller ursäkt för den delen – till att inte tag i sin ekonomi. Låna till en resa, köpa saker på avbetalning, eller bara helt enkelt låta bli att se över var pengarna tar vägen. Man ska ju leva livet! Lever man bara en gång måste man ju maxa det.
Men herrn i avsnittet som pratade om det, Doc G, hade en god poäng: vi lever inte bara en gång. Rent tekniskt gör vi ju det – vi föds vid ett tillfälle och dör ett annat och återuppstår därefter inte – MEN vi förnyar våra liv flera gånger under livstiden. Vi har en ungdomstid, en tid innan barn/hus/äktenskap, en tid med barn/äktenskap/whatever, en tid som pensionärer, och så vidare. Och vi måste faktiskt tänka på vår ”nästa livstid” också. De flesta av oss gör ju det i andra delar av livet än ekonomin: till exempel utbildar vi oss när vi är unga för att vi när vi är lite äldre ska kunna jobba inom ett visst yrke, för om vi verkligen bara tänkt på nuet kanske många hade skippat att plugga och skriva tentor och bara festat istället. Vi äter (kanske) hälsosamt och tränar för att vi i framtiden ska ha mindre risk för att få vissa sjukdomar – annars hade man väl kunnat leva på choklad…
På samma sätt behöver vi tänka i ekonomin. Det kommer komma ett ”liv efter detta”, en tid efter den period i livet som vi lever just nu, och vi behöver tänka på vårt framtida jag. Som student är det för många väldigt begränsat hur mycket man kan spara inför framtiden, men när man sedan får ett jobb är det dags att tänka framåt på ekonomin. Huruvida man ska pensionsspara privat eller ej redan när man får sitt första jobb kan ju diskuteras eftersom det kommer en massa kostnader långt tidigare än så för de flesta, men ett sparande bör startas. Förr eller senare kommer det köp av boende, kanske en bil, eller något annat dyrt som kräver sparpengar.
Det går att hävda att man i nästa skede av livet hela tiden kommer tjäna mer pengar och att sparandet kan ske senare. Och så kanske det blir (fram tills man blir pensionär, då det är väldigt få som går upp i inkomst). Men det kan ju också bli så att våra framtida jag blir sjuka. Att våra barn blir sjuka. Att vi inte kan gå till jobb utan behöver leva på betydligt mindre pengar. Försäkringskassan kanske protesterar och det tar tre, fyra månader innan du får ut pengarna du är berättigad.
Det behövs en balans. Vi måste kunna njuta av livet men samtidigt spara till våra framtida jag – annars riskerar vi att sätta oss själva i skiten ordentligt.
8 10 2019 | FIRE |
Ibland tittar jag på våra månadskostnader och undrar om vi egentligen är så duktiga.
Och sedan undrar jag vad jag lägger i ”duktig”.
Så här långt det här året snittar vi 54% sparkvot varje månad. Är det bra? Är det dåligt? Är vi duktiga? Är sparkvoten ens intressant? Är sparkvoten imponerande eller är den bara ett tecken på att vi har goda inkomster? För det har vi. Vi har uppenbarligen dubbelt så höga inkomster som utgifter.
Någon annan med våra inkomster hade förmodligen kunnat ha sparkvoter på 80%. Ytterligare någon annan hade haft 0% sparkvot. Eller gått minus till och med, för om Johnny Depp inte lyckas få sin ekonomi att gå runt med ett antal miljoner som flyter in varenda månad, då kan folk gå back på våra betydligt mer modesta inkomster.
Vi har försökt hitta en balans. Ett tag svängde pendeln över för mig åt andra hållet och jag höll så hårt i pengarna att alla utgifter kändes som ett misslyckande. Nu, efter 2,5 år i FIRE-sfären och med min Excel, har jag landat i en sundare inställning. Vi kör inget köpstopp. Vi kör inte enbart vegetarisk mat för att spara pengar. Vi kör inte egentligen särskilt mycket regler alls om hur pengar får användas. Den främsta tanken är dock att pengarna ska användas på ett sätt som skänker oss glädje – och då inte bara den kortvariga glädje som uppkommer av beställningen av en ny pryl/plagg/whatever, utan att det ger livsenergi och en lycko-boost på lite längre sikt.
Så någon gång då och då går vi ut och äter, för lycko-boosten av att gå ut och äta är högre om vi inte gör det särskilt regelbundet. Då blir restaurangbesöket plötsligt lyx, istället för rutin. Jag köper kläder till barnen, men mycket sällan nya och på sitt sätt ger det livsenergi eftersom jag slipper bli irriterad på om barnen använder sina plagg och får dem smutsiga eller de går sönder. Har man betalt 29 kr för en tjock tröja på Myrorna (som jag gjorde förra helgen) spelar det liksom mindre roll än om den kostat 299 kr på Lindex (tycker jag i alla fall). Vi väljer mat utifrån vad som är på extrapris för veckan istället för bara vad vi kan hitta på och ”känner för” för dagen. Vi väljer bort att köpa diverse småprylar och undviker att låta abonnemang ligga utan att ta aktiv ställning till dem.
Så är vi ”duktiga”? Ibland känns det så. Ibland inte. Septembers sparkvot landade på 65%. För två år sedan låg den på 31%. Vi hade då högre utgifter och lägre inkomster i faktiska tal än vi har idag, så vi har jobbat på båda sidorna av ekvationen. Då blir ju effekten trots allt som störst.
2 10 2019 | Månadsavstämning |
I september var jag i Barcelona på forskningskonferens och presenterade en poster. Det var en av de mer nervösa saker jag gjort, men nu är det avklarat. Jag fick också veta att jag är godkänd på AT-tentan, vilket innebär att jag när jag är klar på vårdcentralen om ett par veckor faktiskt kommer att få läkarlegitimation. Det känns lite overkligt. Vår yngsta började inskolningen på dagis och naturligtvis blev det snabbt VAB med magsjuka på sagda dagis, och hela familjen däckades såsmåningom. Ändå får det ju sägas ha varit en bra månad.
Inkomster
På inkomstsidan hade vi heltidslön för både mig och maken, plus ett antal tusenlappar in på diverse side-hustles. Tårta bakades, vi sålde på loppis, och jag har dessutom tagit ut runt 1200 kr från olika cashbacksidor. På det hela taget en bit över snittet för året så här långt.
Utgifter
Utematssidan blev lite mer – 2 200 kr – men det är mycket för att både jag och maken varit bortresta med jobbet. Eftersom jag inte har traktamente så blev det till att stå för matkostnaderna själv. Butiksköpen uppgick till 4 000 kr vilket inte är på den där noggranna nivån 3 000 kr som vi höll under ett par månader, men det känns samtidigt som en helt okej kostnad. Snittet för 2018 låg på 4 500 kr/månad, så 4 000 kr är ändå helt okej (så här långt det här året ligger snittet för butiksköp på 3 700 kr).
Övrigt blev också lite dyrare än tänkt, men de pengarna ska jag få tillbaka, eftersom 3 400 kr var hotellet i Barcelona som jag lägger ut för och sedan får tillbaka. Man kan fundera över om det ”ska” vara med i utgifterna eftersom det återbetalas, men jag har valt en princip om att allt som går in och ut ska vara med, vilket innebär att jag framöver kommer räkna återbetalningen som ”inkomst”. Rätt eller fel kan man argumentera om, men jag har kommit fram till att det är det sätt jag föredrar.
Vi betalade också en livförsäkring som ju drar iväg ett par tusen, och påverkar sparkvoten för månaden. Maken och jag diskuterade om det är en ”extraordinär” kostnad, men jag tycker att vi har försäkringskostnader (hus, bil, person) som ligger hälften av årets alla månader, så då har jag svårt att se det som extraordinärt.
Sparkvoten landar allt som allt på 65,33%. En bra bit över målet på 40% och över snittet på 54%. Jag är nöjd.
Bloggen
Trots att jag dragit ner markant på skrivandet – efter veckans kurs ska det förhoppningsvis kunna bli mer, då har livet lugnat ner sig – har det ändå varit över 5 000 sidvisningar den här månaden. Det är ju väldigt trevligt!
30 09 2019 | Allmänt |
Postnord höjer brevportot.
Från årsskiftet ska det kosta 11 kr att skicka ett brev med en vikt upp till 50 gram. Just nu kostar det 9 kr.
Redan 9 kr får jag ju tycka är rätt mycket pengar för att skicka ett brev. 11 kr… tja, motståndet mot att skicka brev ökade just ytterligare.
Och anledningen?
Höjningen görs mot bakgrund av en ny postförordning, som trädde i kraft i augusti, som ger Postnord möjlighet att höja portot för att kompensera för fallande brevvolymer.
”Under 2019 räknar Postnord med att brevvolymerna kommer att minska med över 10 procent”, skriver Postnord.
Jag undrar vad en höjning med 20% av priset kommer göra för brevvolymerna. Kommer de öka, tro? Eller kommer de kanske minska ytterligare? Helt plötsligt kommer det kosta 25 kr att skicka brev.
Lägger man dessutom till att Postnord tappar bort en faslig massa brev kan man ju undra än mer vad det är man betalar för. Och dessutom levererar ju Postnord en herrans massa paket, så varför man måste kompensera minskningen i brev med ett ökat porto är lite oklart. Kanske kan man då passa på att sänka kostnaden för att skicka paket? (Yeah, right.)
Men vi i familjen tillhör ju skaran som kommer skicka brev än mer sällan. Undantaget är julkorten, och de brukar ju kosta något mindre med jul-frimärksporto. Även om det också kostar en hel del.
29 09 2019 | Spara pengar |
Tidigare gick både jag och maken till frisör regelbundet för att snofsa till våra lockar. Det brukade väl kosta runt 250 kr per gång för maken, vars hår är två centimeter långt på det längsta stället och som således klipptes på tio minuter, medan mitt kostade mellan 600 och 900 beroende på om det bara behövde klippas, eller om det även skulle färgas. Jag besökte bara frisören två-tre, max fyra gånger om året, så det var inte någon enorm kostnad för mig, medan maken gick minst varannan månad, snarare var sjätte vecka eftersom det syns så mycket snabbare med kort hår.
Någonstans mellan 2 000-3 500 kr om året för min del, och kanske 2 000 kr för maken. Ingen jätteutgift, men ganska onödigt.
I present för två år sedan fick vi en hårtrimmer av min mamma, som klippt min pappa i alla år. Och plötsligt kapade vi hela makens frisörkostnader i ett enda slag. Dessutom har han bättre ordning på håret, eftersom vi kan klippa oftare så att det aldrig blir för långt.
För egen del har jag hittat en typ av färgning som jag enkelt gör själv, och som vi köpte utomlands där den kostade mycket mindre än hemma. Jag har typ tolv förpackningar hemma, så det kommer ju räcka ett par år. Klipper topparna ber jag mamma göra då och då – och sen tar jag ett besök hos frisören kanske en gång om året eller var artonde månad, till en kostnad om 600 kr. Det är en rätt radikal minskning att lägga 600 kr vartannat år, mot 4 000 – 5 500 kr om året. De pengarna läggs till vårt sparande istället.
(Barnen klipper vi själva. Eller ja, den lilla har vi ännu inte klippt, för så mycket hår har hon inte än. Och den stora vill ha Rapunzel-hår, så hennes hår får man bara toppa och det under protest…)
Som bonustips kan Pinterest rekommenderas om man har långt hår och är sugen på att lära sig nya uppsättningar. Finns huuuur mycket som helst. Sök på ”hair style”, ”long hair tutorial” eller något liknande. Gissningsvis finns samma sak för andra längder på hår också, för det är ju trots allt Pinterest vi pratar om.
