David Eberhard gillar att röra runt i Sverige-grytan, tidigare med böcker som ”Ingen tar skit i de lättkränktas land” och ”Hur barnen tog makten”. Nu kommer han med en rak höger mot genusvetenskapen, som han tycker har ett bättre namn på engelska (gender studies) eftersom man kan undra hur mycket vetenskap det egentligen är. Och efter den här boken, då undrar man verkligen. Eberhards främsta motståndare i boken är extremfeminismen och dess politiska förespråkare, ett krig i bokform mot allt genustänk som genomsyrar kort sagt varenda del av våra liv numera.
Det stora könsexperimentet av David Eberhard
Boken består av tjugotvå kapitel och tio ”kurer mot könsexperimenterande”. På ett metodiskt sätt tar Eberhard upp allt som berör genusvetenskapen. Han börjar med postmodernismen som är så inne nu:
Den postmodernistiska genusteorin bygger på två grundantaganden. Det ena är att kön är en social konstruktion och alls inte har med biologi att göra (vilket implicit innebär att kön egentligen inte finns) och det andra är att det ena könet (som då alltså egentligen inte finns) alltid strukturellt är överordnat det andra.
I kapitel fyra påbörjar Eberhard en genomgripande och fullständig sågning av boken Testosteron Rex, skriven av Cordelia Fine och belönad med priset för bästa vetenskapsbok av världens äldsta akademiska samfund, ”The Royal Society” i Storbrittannien. Boken hävdar att testosteron inte har något med manlighet att göra, och att kvinnor och män inte alls är olika i grunden. Då kommer Eberhard med fniss-vänliga spydigheter (om man är lagd åt det håll att man håller med honom om att biologiska skillnader mellan könen finns) som:
För oss som råkar leva i den verkliga verkligheten och till exempel har sett vad som hände när de fuskande östtyska friidrottarna blev statligt injicerade med testosteronliknande anabola steroider, känns hennes slutsats minst sagt… märklig.
Fine förordar tydligen också att man för att få män att ta hand om sina barn mer än vanligt, kan låsa in dem med sina ungar…
Vidare förklarar Eberhard fenomenet med normalfördelning och överlappning av normalfördelningskurvan, och hur skillnaderna i svansarna av dessa kurvor kan bli stora. Som läkare ägnar han ett kapitel åt att ta upp alla de sjukdomar som skiljer sig åt mellan könen, och han frågar sig retoriskt om alla dessa sjukdomar (många endokrina sjukdomar för kvinnor, hjärt-kärlsjukdomar för männen) är resultatet av könsmaktsordningen.
Ibland funderar jag på om Eberhards motståndare är påhittad, mest för att en del av det han bemöter verkar så urbota dumt. Hittar han bara på? Men han har hela tiden hänvisningar till källor där tokigheterna sagts, så jag får ju anta att det är korrekt återgivet. Dessutom går han då och då ner på att möta en mindre extrem nivå av feminism och genustänkande, vilket gör boken betydligt mer balanserad. Han tar upp nyspråk till följd av genusvetenskapen (inte bara hen-debatten), #metoo, förskolegenustänk, och jämställdhet på arbetsmarknaden. Han erkänner att genusteorin påbörjades…
[…] som ett ”litet och tämligen obskyrt men intressant projekt, vilket gick ut på att försöka vända på världen och se det ur ett annat perspektiv. En viktig tankeövning […].
Men att idag har denna teori förvandlats till ett monster.
Jag tycker att det är en viktig bok. Jag funderar på att försöka ta mig igenom Testosteron Rex för att läsa den andra sidan, men vi får se om jag mäktar med det.
Om inget annat ger Eberhards bok förhoppningsvis en tankeställare.
Snart är det jul igen. Jag har aldrig varit den som stressat över denna högtid, uppvuxen som jag är i en kärnfamilj som i princip alltid firat jul på egen hand bara vi fyra. Ett par gånger har någon annan varit med, men fram tills att jag träffade Mr. Cosmonomics har det inte varit så vanligt. Sedan han kom in i mitt liv har vi växlat vems familj vi tillbringar julafton med, tills svärföräldrarna också flyttade till Linköping och nu firar vi hemma och så får de av mor- och farföräldrar som behöver sällskap komma hit.
Det hela har i alla fall gett mig ett inre lugn när det gäller julen. Julen har alltid handlat om samvaron med andra, med familjen som jag älskar mest. Den handlar om ljus och mys och gos i soffan. Ett tag innehöll den ett svettigt spinningpass på förmiddagen så att man utan dåligt samvete kunde stoppa i sig allsköns julgodis resten av dagen. Det handlar om att få ge julklappar som får andra att le, oavsett om det är en fotobok eller ett intyg om att vi gett pengar till Läkare utan gränser.
Det nya för året, även om vi nu haft barn i tre år, är att ha ett barn som är fullt medvetet om att det är just jul. Förra året tyckte hon det var en kul grej och julklappar är roligt, men det här året har hon sett fram emot det på ett helt nytt och medvetet sätt. Pratat om julgran, velat julpynta, och haft en önskelista till tomten (som vi lämnade hos tomten på Kolmården). Vi försöker att inte ha klapphysteri, men det blir en del alldeles oavsett eftersom farmor och farfar, mormor och morfar, och morbror med sambo kommer ge allihopa till henne, liksom vi själva (två av tre är köpta begagnade, mycket nöjd mor med detta faktum).
Jag önskar att alla fick känna detta lugn inför högtiden. Att det inte bara blir stress, press, presenthets, släktbråk och ekonomisk ruin av alltihopa.
För vår del blir det extra lugnt och skönt av att vår stora urladdning, disputationen, skedde förra veckan. Allt efter det känns som en axelryckning i jämförelse med den tyngd vi burit runt på fram tills dess. Jag tycker inte synd om oss, det är ju självvalt att doktorera, men att det är en extremt intensiv och krävande period är nog få som skulle förneka (åtminstone i medicin, jag har ingen koll på andra områden).
Det blir förmodligen något inlägg till innan det är jul, men för att vara på den säkra sidan önskar jag ändå en god jul.
Det blir lite ojämnt i flödet av inlägg just nu. Eller, det kommer det nog vara för det mesta. Mammaledighet har ju helt klart mer betoning på mamma än på ledighet, och när den yngsta dessutom varit förkyld i två veckor (tror det är två förkylningar efter varandra, hon verkade bättre ett tag) och därför sover som en kratta ungefär en timme i taget på natten är jag bara liiiite förstörd.
Ovanpå det ska min man disputera på fredag, så det är ju en och annan förberedelse för det också. Åttiofem pers av drygt hundra bjudna har ju liksom tackat ja och även om det inte är vi som lagar maten (så frugal är jag inte!) så är det en del att sköta ändå.
Vi har också fått inneboende som ska bo här den närmsta månaden, min bästa kompis som flyttar åter till stan för jobb. Hon får tillgång till sin nya lägenhet i januari men började jobba igår, så vi erbjöd självklart rum. Matlagningen blir därmed spännande eftersom jag ska öka mängderna från två vuxna, ett barn och en till två matlådor, till tre vuxna, ett barn och två till tre matlådor. Ikväll blir det en favorit, pulled pork. Så enkelt att göra.
Ja, och sedan är det ju snart jul, med allt vad det innebär.
Så det här inlägget är inte så mycket om sparande (eller alls), utan mer en förklaring till att det kommer bli lite ojämnt med uppdateringar. Jag har dock ett gäng bokrecensioner redan skrivna som jag ska lägga ut – men jag vill inte att det blir bara bokrecensioner i den här bloggen, det blir ju tråkigt.
En vän har drabbats av utmattningssyndrom. Jag misstänker att en annan vän har samma sak. En tredje vän gick in i väggen för några år sedan, men är nu tillbaka på jobb igen, inte ens fyllda trettio än.
Det är en epidemi som breder ut sig.
Som läkare har jag svårt för den här diagnosen. Jag vet att den finns, jag har haft människor sittandes framför mig som zombies, som knappt kan hålla koncentrationen under tjugo minuters samtal eftersom det redan tagit all deras energi att ta sig till vårdcentralen. Jag ser den i mina vänner. De orkar ingenting, sover genom dagarna och har svårt att koncentrera sig ens på små bestyr som de brukade kunna lösa utan att tänka på dem. Att gå till affären innebär att de blir liggande i sängen i flera timmar efteråt.
Så vad har jag svårt för?
Jag har svårt för att få ihop det. Att vi i den verklighet vi lever i, med all lyx och alla möjligheter vi har, så blir detta resultatet. Det finns oändligt många människor på denna jord som har det så obeskrivligt mycket sämre än vi. I Roslings bok delar han in världens alla invånare i fyra kategorier och vi i Sverige tillhör, även de som är fattigast, toppkategorin. De flesta av oss tillhör de övre procenten av toppkategorin. Och när man då ser på alla dessa människor i andra länder som jobbar fjorton timmar per dygn varje dag varje vecka varje månad varje år bara för att sätta mat på bordet, som bor i betydligt sämre boenden, som äter sämre mat och har sämre möjligheter att sköta sin hygien – då blir jag så förundrad över att vi lyckas göra oss själva så sjuka när vi har det så bra. För de där som jobbar hela hela hela tiden för att överleva, de drabbas inte av utmattningssyndrom.
Jag gissar att det har med två saker att göra. Dels att de som jobbar hela hela hela tiden får en betydligt kortare livslängd; slitet tar ut sin rätt och man dör i förtid. Men har man inget skyddsnät som fångar upp, då måste man. Och det är den andra anledningen bakom att vi har så höga sjuktal i utmattning tror jag: det finns ett skyddsnät. Vi kan fortsätta ha tak över huvudet och mat på bordet (om än kanske inte flådiga villan och oxfilé) även om vi blir sjuka och måste stanna hemma i flera månader. Hade vi inte haft det misstänker jag att vi hade haft lägre sjukskrivningstal (på gott och ont).
Typexemplet på patient som kom till mig på grund av utmattning: En välordnad kvinna i mitten-slutet av trettioårsåldern, två barn, ett ”heltidsjobb plus”, alltså lite mer än heltid de flesta veckor. Barnen har flera aktiviteter, ibland flera varje kväll. Kvinnan är, förutom förtroendevald på jobbet, också fotbollstränare för sonen och klassmamma för dottern. Hon tränar nån gång då och då, men något har ju måst plockas bort från dagordningen och då rök träningen direkt. Hon försöker äta ordentligt Men lunch hinns inte alltid med och sömnen är det sämre med, oftast rusar ju tankarna och det brukar bli sent, när hon städat klart, innan hon ens kommer i säng.
Till mig kommer hon för trötthet. Kanske är det sköldkörteln? (Jag skrev ett inlägg om det på min gamla blogg, mitt mest lästa inlägg någonsin med tusentals läsare, med ett innehåll som liknar detta inläggs.)
Det är det inte.
Detta är någon sorts ekonomiblogg och en del av stressen är ekonomisk för en del människor. Betydligt mer än bara en del för andra; det finns de som inte anser sig kunna bli sjukskrivna eftersom de inte har en ekonomisk situation som skulle tillåta den minskningen av inkomst. Det finns många som skulle behöva byta jobb som inte kan göra det för att det skulle vara antingen för ekonomiskt riskabelt (att de inte kan säga upp sig från sitt jobb för de vet inte om de kan få ett nytt) eller ohållbart (för att det de egentligen vill syssla med ger en lägre lön). Det finns de som skulle behöva bryta upp från en dålig relation men inte anser sig kunna göra det på grund av ekonomin.
En patient jag hade borde ha gjort sig av med sina hästar som ju är en extremt dyr hobby, men det var samtidigt hennes enda tillflyktsort i livet. Det blev en ond spiral av att behöva vara kvar på ett arbete som tömde henne på all energi, bara för att få ha kvar det som hon kände gav henne en respit.
Så varför pratar jag med mina vänner om ekonomi? Varför har det blivit ett sådant fokus för mig? Varför skriver jag bloggen? För att jag ser precis det här.
För att jag har kollegor som har fått utmattningssyndrom redan som AT-läkare, för att jag har tre kompisar som redan drabbats. För att jag ser risken för både mig själv och för min man, om vi inte har backupsystem som gör att vi kan säga fuck you till jobbet om det tar för mycket från oss. För att vi ska kunna jobba deltid om vi vill det.
För att jag tror att blotta möjligheten att kunna vinka farväl till sitt jobb gör att man känner sig mycket friare och lugnare, utan att man faktiskt behöver säga upp sig.
ETA: För att det blivit missförstånd lägger jag nu till (att ändra i själva inlägget nu vore oärligt): Jag tror inte att själva utmattningen beror på skyddsnät – då hade jag inte föreslagit ekonomi som en faktor för att skydda sig för då hade ju det varit löst av dig själv. Utmattningen beror på vår livsstil (jag tog olyckligtvis bort det ut inlägget för att det blev fel i flytet i inlägget, men det var med i ett tidigare utkast) – med sjuk arbetsbelastning på många jobb, för dyra boenden, ibland barn med många aktiviteter, ibland sjuka och/eller gamla anhöriga som behöver tas omhand, och allt detta i kombination med ständig uppkoppling och tillgänglighet. Det jag menar med skyddsnät är att vi här ändå kan få mat på bordet och tak över huvudet om vi blir sjukskrivna. I fattigare länder kommer ständig stress ta sig andra uttryck, med sjukdom i andra organ än hjärnan och för tidig död. Med alla era kloka kommentarer här och på Facebook har jag fått ytterligare förståelse och jag tackar ödmjukast för det. Jag hoppas att vi tillsammans kan skapa ett samhälle som inte gör oss sjuka eftersom det nuvarande verkar leda åt helt fel håll.
Alltså det finns sjukt många bra böcker. Det har jag ju alltid vetat men under många långa år på universitetet där det plöjdes böcker i parti och minut orkade jag inte sedan fortsätta läsa som hobby på fritiden. Läsande är inte avkopplande när man läser hela dagen, helt enkelt.
Men livet förändras och nu är jag föräldraledig och dagarna består av att ha hand om barn och då dör hjärncellerna snabbt av brist på stimulans vilket är supermysigt men inte så akademiskt. Så nu läser jag.
Macchiarini: Sanningar och lögner på Karolinska av Bosse Lindquist
Senast i raden var Macchiariniaffären – Sanningar och lögner på Karolinska av Bosse Lindquist. Detta är journalisten som låg bakom den tre avsnitt långa serien om Paolo Macchiarini, stjärnkirurgen som rekryterades till Karolinska för att bedriva spjutspetsforskning inom stamceller och plaststrupar, men som i slutändan hade ihjäl ett antal patienter med sina livsfarliga och helt ovetenskapliga metoder. Boken beskriver Lindquists väg från det första tipset och förbi den färdiga dokumentären, till den avsaknad av konsekvenser skandalen fick för i princip alla de som man med all önskvärd tydlighet kan utläsa som skyldiga i boken. Macchiarini var frontfigur – men ett gäng professorer på Karolinska var precis lika involverade, efter att ha läst boken råder det inga tvivel om detta.
Boken är, trots min starka slutsats ovan, extremt välbalanserad. Man följer verkligen Lindquists önskan om att få båda sidorna av historien. Han följde Macchiarini under ett helt år och lärde känna honom så väl som man nu verkar kunna känna denna människa, och han letade in i det sista efter förmildrande omständigheter. Det gör att boken får en väldigt stabil grund att stå på – och jag fann flera gånger att om något så är det den här typen av grävande journalistik jag är beredd att låta mina skattepengar gå till när nu public service ska skattefinansieras. Melodifestivalen, Sveriges fetaste hundar och Babel kan någon annan få bekosta. Till exempel står det på sidan 331 (av 440):
Hur vidrigt detta än kan tyckas vara behöver det, som sagt, i sig inte betyda att Macchiarinis vetenskap var fel. Den kunde fortfarande stämma. Så mycket visste jag också sedan årtionden av samtal med geniala forskare, inte bara på KI utan i resten av världen, att många inom naturvetenskapen menade att beteende och vetenskap inte har något som helst samband. [….] Att bete sig oetiskt eller illegalt betyder inte att ens vetenskap är osann.
Porträttet som målas av Macchiarini är svårt att riktigt få grepp om, vilket är precis vad berättaren (Lindquist skriver i jag-form) känner. Får jag diagnosticera så förefaller han vara tydligt megaloman, med en grandios självbild om att han ska rädda världen, ihop med mytoman i sådan utsträckning att han tror på allt det han säger. Trots att Lindquist aldrig säger det rakt ut så flyter ordet ”psykopat” helt klart runt i min hjärna när han beskriver denne enligt författaren charmige man med grandios självuppfattning, som ljuger utan att tveka en millisekund, som hela tiden söker nya utmaningar (”Jag sover aldrig mer än en natt åt gången i en stad” är en återkommande fras), och som helt verkar sakna skuldkänslor och ånger för det helvete han utsatt sina patienter för.
Patienterna får liv i boken, kanske framför allt den i Ryssland opererade Julia Tuulik men även de övriga offren.
I en av de mer galna delarna av boken beskriver en professor i nanoteknoliogi och regenerativ medicin vid University College of London, Alexander Seifalian, sin kontakt med Macchiarini. Seifalian hade bland annat utvecklat en syntetisk blodåder av plast som inte provocerade kroppens immunförsvar. Paolo bad honom producera en syntetisk luftstrupe av samma material – på en vecka.
– Det stämmer att jag bara skrattade åt Macchiarinis förslag, berättade Alexander. En vecka! Och ett organ som jag inte ens hade en aning om hur det fungerade. Omöjligt!
Men sedan hade tankarna snurrat vidare. Seifalian var ju materialfysiker och inte läkare. Han hade verkligen inte vetat något om ett organ som en luftstrupe fungerade:
– Så jag googlade för att förstå anatomi och funktioner, sa han. Då såg jag ju att det bara var ett rör. För att transportera luft. Hur svårt kunde det vara att göra ett sånt? Jag hade ju redan gjort massor av andra rör – blodådror och kärl.
För dig som inte är läkare kommer du i boken ändå få en rätt bra förståelse för alla sätt som luftstrupen INTE är bara ett rör för att transportera luft. Och tillvägagångssättet är helt sinnessjukt.
För mig som är läkare och dessutom doktorand i medicin är boken skrämmande på alla möjliga plan. Från hur de bara struntade i etiska tillstånd till hur högsta ledningen (vi pratar Nobelkommitté) struntade i visselblåsarnas varningar (och hur de dessutom utsattes och fortsatte utsättas för repressalier under lång tid), från hur man inte gjorde ett enda försök på djur innan Macchiarini började operera på människor, till hur de stackars offren för dessa operationer led.
Boken är riktigt, riktigt bra, som en thriller från verkligheten i lagom tempo där man successivt tränger allt djupare in i rötan. Lindquist är en duktig författare och noggrann med att inte bara ta en sida. Han försöker verkligen få fram Macchiarinis sida och försvar. Den är mer djupgående än den dokumentär allt arbete resulterade i (jag har bara sett första delen än, men med två timmar kvar finns det ingen möjlighet att de täcker allt så djupt som de gör i boken) och man får följa med på en mycket spännande resa. Mycket läsvärd!
Det här inlägget kommer handla om annat än ekonomi, för livet handlar om mer än ekonomi.
Igår dog Stan Lee, mannen bakom serier som Spindelmannen och Iron man och anledningen till att vi det senaste decenniet översköljts av Marvel-filmer.
Men inlägget handlar inte om Stan Lee egentligen, utan om de kondoleanser som trillar in så snart någon dör. Just nu är sociala medier fyllt till brädden med människor som uttrycker hur älskad, beundrad, fantastisk, otrolig han var. Ett inlägg av Robert Downey Jr (som spelar Tony Stark/Iron man, för den som levt under en sten) på Instagram med en bild av honom och Stan Lee har i nuläget 5,1 miljoner likes.
Nu har kanske just en kändis som Stan Lee fått beundrarbrev och kärlek i mängder även när han levde, men jag tänker alltid att hade det inte varit bättre att visa all den där kärleken när personen i fråga var i livet? Jag tror att vi glömmer det i mångt och mycket. Vi glömmer säga till de omkring oss att vi uppskattar dem. Det borde ju vara så mycket mer värt då, än när våra hjärtan slutat slå.
I boken ”The fault in our stars” (”Förr eller senare exploderar jag”) är huvudpersonerna sjuka i cancer (ja, det är en fantastisk bok, faktiskt) och de har en för-begravning för den som är döende. De läser upp de tal de skulle hålla för personen, så att den som är döende får höra det fina medan de är i livet istället för efteråt. Jag tycker att det är en sån fin tanke. Och att man kanske inte bara behöver göra det när någon är döende, utan långt innan dess.
Jag är lite av en blandad kompott av intressen – jag jobbar som läkare, jag forskar inom hjärt-kärlsjukdom, och jag drivs av viljan att hjälpa folk till bättre mående och bättre privatekonomi. Dessutom skriver jag böcker, bakar tårtor, är mamma till tre underbara barn och gift med världens bäste man. Den här bloggen fokuserar framför allt på privatekonomi och allra mest på hur man hittar en balans i livet.
Köp min bok!
”I could not put your story down except when I had to. You have written a compelling, readable, entertaining book.”
~ A-M Mawhiney, author
Plugga bättre
Förbättra din studieteknik i 10 steg
Cosmonomics @ Instagram
This error message is only visible to WordPress admins
Error: No feed with the ID 1 found.
Please go to the Instagram Feed settings page to create a feed.
Affiliates
För aktier och fonder
Avanza
På Avanza har vi alla våra aktieinnehav, och har haft i flera år. Den användarvänligaste appen med alla funktioner vi behöver.
SAVR
Uppstickaren SAVR med lägre priser på fonder. Jag har flyttat vårt fondsparande till SAVR eftersom även små skillnader procentuellt blir stora pengar när man sparar i många år.
Webbhotell
One.com
Jag använder One.com för Cosmonomics såväl som för alla siter jag sköter via LCV Konsult AB. De har bra priser och fantastisk service och jag har varit nöjd med dem i över tio år.
Fotoböcker mm
Jag älskar fotoprodukter och gör två fotoböcker för varje år, plus när vi åker på semester, och dessutom är det julkort och väggkalendrar. Smartphoto har bra kvalitet och bra priser, och därför använder jag dem frekvent.
Telefoni
Vimla
Billigare telefoni med Vimla – ingen uppsägningstid, ingen bindningstid, och inga dolda avgifter.