Nu tändas tusen juleljus

20 12 2018 | Inte ekonomi | 8 Kommentarer

Snart är det jul igen. Jag har aldrig varit den som stressat över denna högtid, uppvuxen som jag är i en kärnfamilj som i princip alltid firat jul på egen hand bara vi fyra. Ett par gånger har någon annan varit med, men fram tills att jag träffade Mr. Cosmonomics har det inte varit så vanligt. Sedan han kom in i mitt liv har vi växlat vems familj vi tillbringar julafton med, tills svärföräldrarna också flyttade till Linköping och nu firar vi hemma och så får de av mor- och farföräldrar som behöver sällskap komma hit.

Det hela har i alla fall gett mig ett inre lugn när det gäller julen. Julen har alltid handlat om samvaron med andra, med familjen som jag älskar mest. Den handlar om ljus och mys och gos i soffan. Ett tag innehöll den ett svettigt spinningpass på förmiddagen så att man utan dåligt samvete kunde stoppa i sig allsköns julgodis resten av dagen. Det handlar om att få ge julklappar som får andra att le, oavsett om det är en fotobok eller ett intyg om att vi gett pengar till Läkare utan gränser.

Det nya för året, även om vi nu haft barn i tre år, är att ha ett barn som är fullt medvetet om att det är just jul. Förra året tyckte hon det var en kul grej och julklappar är roligt, men det här året har hon sett fram emot det på ett helt nytt och medvetet sätt. Pratat om julgran, velat julpynta, och haft en önskelista till tomten (som vi lämnade hos tomten på Kolmården). Vi försöker att inte ha klapphysteri, men det blir en del alldeles oavsett eftersom farmor och farfar, mormor och morfar, och morbror med sambo kommer ge allihopa till henne, liksom vi själva (två av tre är köpta begagnade, mycket nöjd mor med detta faktum).

Jag önskar att alla fick känna detta lugn inför högtiden. Att det inte bara blir stress, press, presenthets, släktbråk och ekonomisk ruin av alltihopa.

För vår del blir det extra lugnt och skönt av att vår stora urladdning, disputationen, skedde förra veckan. Allt efter det känns som en axelryckning i jämförelse med den tyngd vi burit runt på fram tills dess. Jag tycker inte synd om oss, det är ju självvalt att doktorera, men att det är en extremt intensiv och krävande period är nog få som skulle förneka (åtminstone i medicin, jag har ingen koll på andra områden).

Det blir förmodligen något inlägg till innan det är jul, men för att vara på den säkra sidan önskar jag ändå en god jul.

Mer mamma än ledig

11 12 2018 | Inte ekonomi | 8 Kommentarer

Det blir lite ojämnt i flödet av inlägg just nu. Eller, det kommer det nog vara för det mesta. Mammaledighet har ju helt klart mer betoning på mamma än på ledighet, och när den yngsta dessutom varit förkyld i två veckor (tror det är två förkylningar efter varandra, hon verkade bättre ett tag) och därför sover som en kratta ungefär en timme i taget på natten är jag bara liiiite förstörd.

Ovanpå det ska min man disputera på fredag, så det är ju en och annan förberedelse för det också. Åttiofem pers av drygt hundra bjudna har ju liksom tackat ja och även om det inte är vi som lagar maten (så frugal är jag inte!) så är det en del att sköta ändå.

Vi har också fått inneboende som ska bo här den närmsta månaden, min bästa kompis som flyttar åter till stan för jobb. Hon får tillgång till sin nya lägenhet i januari men började jobba igår, så vi erbjöd självklart rum. Matlagningen blir därmed spännande eftersom jag ska öka mängderna från två vuxna, ett barn och en till två matlådor, till tre vuxna, ett barn och två till tre matlådor. Ikväll blir det en favorit, pulled pork. Så enkelt att göra.

Ja, och sedan är det ju snart jul, med allt vad det innebär.

Så det här inlägget är inte så mycket om sparande (eller alls), utan mer en förklaring till att det kommer bli lite ojämnt med uppdateringar. Jag har dock ett gäng bokrecensioner redan skrivna som jag ska lägga ut – men jag vill inte att det blir bara bokrecensioner i den här bloggen, det blir ju tråkigt.

Mot utmattningens brant

30 11 2018 | Inte ekonomi | 10 Kommentarer

En vän har drabbats av utmattningssyndrom. Jag misstänker att en annan vän har samma sak. En tredje vän gick in i väggen för några år sedan, men är nu tillbaka på jobb igen, inte ens fyllda trettio än.

Det är en epidemi som breder ut sig.

Som läkare har jag svårt för den här diagnosen. Jag vet att den finns, jag har haft människor sittandes framför mig som zombies, som knappt kan hålla koncentrationen under tjugo minuters samtal eftersom det redan tagit all deras energi att ta sig till vårdcentralen. Jag ser den i mina vänner. De orkar ingenting, sover genom dagarna och har svårt att koncentrera sig ens på små bestyr som de brukade kunna lösa utan att tänka på dem. Att gå till affären innebär att de blir liggande i sängen i flera timmar efteråt.

Så vad har jag svårt för?

Jag har svårt för att få ihop det. Att vi i den verklighet vi lever i, med all lyx och alla möjligheter vi har, så blir detta resultatet. Det finns oändligt många människor på denna jord som har det så obeskrivligt mycket sämre än vi. I Roslings bok delar han in världens alla invånare i fyra kategorier och vi i Sverige tillhör, även de som är fattigast, toppkategorin. De flesta av oss tillhör de övre procenten av toppkategorin. Och när man då ser på alla dessa människor i andra länder som jobbar fjorton timmar per dygn varje dag varje vecka varje månad varje år bara för att sätta mat på bordet, som bor i betydligt sämre boenden, som äter sämre mat och har sämre möjligheter att sköta sin hygien – då blir jag så förundrad över att vi lyckas göra oss själva så sjuka när vi har det så bra. För de där som jobbar hela hela hela tiden för att överleva, de drabbas inte av utmattningssyndrom.

Jag gissar att det har med två saker att göra. Dels att de som jobbar hela hela hela tiden får en betydligt kortare livslängd; slitet tar ut sin rätt och man dör i förtid. Men har man inget skyddsnät som fångar upp, då måste man. Och det är den andra anledningen bakom att vi har så höga sjuktal i utmattning tror jag: det finns ett skyddsnät. Vi kan fortsätta ha tak över huvudet och mat på bordet (om än kanske inte flådiga villan och oxfilé) även om vi blir sjuka och måste stanna hemma i flera månader. Hade vi inte haft det misstänker jag att vi hade haft lägre sjukskrivningstal (på gott och ont).

Typexemplet på patient som kom till mig på grund av utmattning: En välordnad kvinna i mitten-slutet av trettioårsåldern, två barn, ett ”heltidsjobb plus”, alltså lite mer än heltid de flesta veckor. Barnen har flera aktiviteter, ibland flera varje kväll. Kvinnan är, förutom förtroendevald på jobbet, också fotbollstränare för sonen och klassmamma för dottern. Hon tränar nån gång då och då, men något har ju måst plockas bort från dagordningen och då rök träningen direkt. Hon försöker äta ordentligt Men lunch hinns inte alltid med och sömnen är det sämre med, oftast rusar ju tankarna och det brukar bli sent, när hon städat klart, innan hon ens kommer i säng.

Till mig kommer hon för trötthet. Kanske är det sköldkörteln? (Jag skrev ett inlägg om det på min gamla blogg, mitt mest lästa inlägg någonsin med tusentals läsare, med ett innehåll som liknar detta inläggs.)

Det är det inte.

Detta är någon sorts ekonomiblogg och en del av stressen är ekonomisk för en del människor. Betydligt mer än bara en del för andra; det finns de som inte anser sig kunna bli sjukskrivna eftersom de inte har en ekonomisk situation som skulle tillåta den minskningen av inkomst. Det finns många som skulle behöva byta jobb som inte kan göra det för att det skulle vara antingen för ekonomiskt riskabelt (att de inte kan säga upp sig från sitt jobb för de vet inte om de kan få ett nytt) eller ohållbart (för att det de egentligen vill syssla med ger en lägre lön). Det finns de som skulle behöva bryta upp från en dålig relation men inte anser sig kunna göra det på grund av ekonomin.

En patient jag hade borde ha gjort sig av med sina hästar som ju är en extremt dyr hobby, men det var samtidigt hennes enda tillflyktsort i livet. Det blev en ond spiral av att behöva vara kvar på ett arbete som tömde henne på all energi, bara för att få ha kvar det som hon kände gav henne en respit.

Så varför pratar jag med mina vänner om ekonomi? Varför har det blivit ett sådant fokus för mig? Varför skriver jag bloggen? För att jag ser precis det här.

För att jag har kollegor som har fått utmattningssyndrom redan som AT-läkare, för att jag har tre kompisar som redan drabbats. För att jag ser risken för både mig själv och för min man, om vi inte har backupsystem som gör att vi kan säga fuck you till jobbet om det tar för mycket från oss. För att vi ska kunna jobba deltid om vi vill det.

För att jag tror att blotta möjligheten att kunna vinka farväl till sitt jobb gör att man känner sig mycket friare och lugnare, utan att man faktiskt behöver säga upp sig.

ETA: För att det blivit missförstånd lägger jag nu till (att ändra i själva inlägget nu vore oärligt): Jag tror inte att själva utmattningen beror på skyddsnät – då hade jag inte föreslagit ekonomi som en faktor för att skydda sig för då hade ju det varit löst av dig själv. Utmattningen beror på vår livsstil (jag tog olyckligtvis bort det ut inlägget för att det blev fel i flytet i inlägget, men det var med i ett tidigare utkast) – med sjuk arbetsbelastning på många jobb, för dyra boenden, ibland barn med många aktiviteter, ibland sjuka och/eller gamla anhöriga som behöver tas omhand, och allt detta i kombination med ständig uppkoppling och tillgänglighet. Det jag menar med skyddsnät är att vi här ändå kan få mat på bordet och tak över huvudet om vi blir sjukskrivna. I fattigare länder kommer ständig stress ta sig andra uttryck, med sjukdom i andra organ än hjärnan och för tidig död. Med alla era kloka kommentarer här och på Facebook har jag fått ytterligare förståelse och jag tackar ödmjukast för det. Jag hoppas att vi tillsammans kan skapa ett samhälle som inte gör oss sjuka eftersom det nuvarande verkar leda åt helt fel håll.