5 09 2020 | Allmänt |
Idag fyller bloggen två år.
273 inlägg har det hunnit bli på dessa två år – i perioder betydligt fler, i andra perioder färre. Nu har jag landat i två inlägg i veckan vilket är en bra nivå för min del när jag ska hinna med det här bland alla andra intressen jag har.
I september 2018 hade vi varit på vår privatekonomiska resa i knappt 1,5 år och även om en hel del hade fallit på plats hade vi mycket kvar att upptäcka. För min del har det framför allt handlat om att hitta rätt i balansen mellan att vara sparsam och att vara snål, om att lägga pengar på det som ger livskvalitet och skippa det som inte gör det.
Vi har kommit en tredjedel på vägen – ungefär – mot vår FIRE-siffra, men vi är inte så brydda med det exakta talet. Det vi alltid velat ha ut av vår stabila privatekonomi är valfrihet, att kunna leva livet på våra villkor, oavsett vad det betyder.
Jag har gått från att vara AT-läkare till att vara legitimerad och snart officiellt bli ST-läkare. Vi har gått från att ha en nyfödd och en treåring till att ha en tvååring och en femåring. Maken har disputerat och blivit specialistläkare. Det har hänt en del på två år.
Nu har jag mellan 5 000 och 7 000 besökare i månaden, ganska stabilt, vilket jag är tacksam över. Jag har fått vara med i webb-TV och jag har fått vänner genom bloggen som jag uppskattar mycket.
Jag hoppas att jag fortsätter skriva inlägg som ni tycker är intresserade av och ni får gärna höra av er om ni har något ni vill att jag skriver om.
Mot ett nytt, härligt blogg-år (som förhoppningsvis är mindre präglat av Corona…).
30 07 2020 | Allmänt, Hem & trädgård, Hushållsekonomi |
För någon vecka sedan slog jordfelsbrytaren till två gånger hemma hos oss. Allt blev mörkt och tyst. Det enda jag hade igång i maskinväg var diskmaskinen, så efter andra gången stängde jag av den och sedan slog inte jordfelsbrytaren till igen. Man kunde därmed börja misstänka vari problemet låg.
Dagen därpå utlöstes vårt väldigt nya vattenlarm. Jag har länge velat ha vattenlarm (för att vattenläckor är mycket, mycket vanligare än brand och kan orsaka väldigt stor skada även om de sällan är dödliga som brand kan vara) och vi installerade det fem dagar innan jordfelsbrytaren började bråka. Vi har bytt larm för hela huset till Verisure, och de har ett smidigt litet vattenlarm som man kan koppla på resten av larmet.
Det visade sig att diskmaskinen läckte, givetvis. Det var ingen jättestor läcka, men det var vatten under den och under diskbänken (trots att vi har ett sånt där skydd under hade det läckt genom ett av hörnen ut under diskhon).
Vi kastade ut den gamla och åkte och köpte en ny.
I det här fallet var det inte det minsta aktuellt för mig att sitta och titta på Marketplace efter någon begagnad historia. Den förra diskmaskinen är från 2007, och förhoppningsvis håller den nya nu i ytterligare 10-15 år. Då får den gärna vara ny så att vi slipper böket med att byta igen.
Och jag är så tacksam över vår kontroll över vår ekonomi, att vi bara kan åka och köpa en ny diskmaskin när det behövs. Vi köpte ingen lyxvariant, utan en lagom bra som kostade lagom mycket. Men 27% av svenska folket klarar inte en oväntad utgift på 5 000 kr enligt en rapport i höstas. Var femte svensk klarar inte en oväntad utgift på 3 000 kr.
Ibland kan jag fundera över om jag ska lugna mig lite med kollen och målen och allt, men vid sådana här tillfällen känns det extra tydligt varför jag lägger ner en hel del tid på att ha koll på slantarna. Det känns väldigt skönt att inte behöva ta diskmaskinen på avbetalning med någon horribel ränta, eller behöva ligga sömnlös mitt i natten för att jag inte vet hur vi ska betala den, och jag önskar att alla kunde få ha den tryggheten.
23 07 2020 | Allmänt, Hem & trädgård, Inte ekonomi |
Innehåller reklamlänk för Chipolo
Min man tappar bort sina nycklar typ två gånger i veckan. Varenda gång hävdar han att det är jag som ”gömt” dem, för att jag ska få glädjen att springa runt i huset och leta på alla ställen han kan tänkas ha lagt dem. Vi har försökt med ett system där han alltid skulle lägga sina nycklar på ett och samma ställe, men det höll bara i ett par veckor.
För någon månad sedan fick jag nys om Chipolo. En liten tagg till nycklarna som kopplas till Chipolo-appen och så kan man trycka på en knapp i telefonen så låter nycklarna.
Så enkelt. Så bra.
Maken undrade om det var ett förtäckt sätt att säga till honom att han börjar bli dement. Jag vill bara slippa leta nycklar varannan dag.
Chipolo har redan sparat oss tid och panik. Ena gången maken ringde sina nycklar låg dem i hans ficka. Det hade tagit ett rätt bra tag innan vi hade hittat dem där, tänker jag, om han nu inte märkte det redan från början…
Själv har jag (faktiskt) inte behövt använda det hittills, men jag köpte till mig också. Jag köpte även till makens jobbnycklar (som även de tenderar att ”försvinna” här hemma), och kort till våra plånböcker.
Med min länk får du 20% rabatt på ditt köp hos Chipolo. Jag rekommenderar dem verkligen. Köper flera av er så får jag en gratis Chipolo (den tänker jag ge bort!).
9 07 2020 | Allmänt, Hem & trädgård, Hushållsekonomi, Investeringar |
Vi lyssnade på Greta Thunbergs sommarprat. Jag kan inte påstå att jag är något fan av henne, i mina ögon framstår hon som en bortskämd, arg unge större delen av tiden. Sommarpratet var bra, även om det var lite bipolärt – å ena sidan tyckte hon att vi ska ha hopp, å andra sidan är det redan för sent, om man köper hennes inställning till klimatet.
Varför åker hon jorden runt och pratar klimat? För att ”folk inte lyssnar på experter” och då är det upp till henne. Problemet är att när hon närmar sig slutet och börjar prata om hur vi ska lösa problemen, då har hon inte ett enda konkret förslag. Detta säger hon själv är på grund av att vi ska ”lyssna på experterna”, inte på henne – trots att hon precis konstaterade att hon gör allt hon gör för att vi inte lyssnar på experterna. Då borde ju hon verkligen ta tillfället i akt och förklara vilka förändringar ”experterna” vill att vi ska genomföra. Som det är känns sommarpratet som del ett där del två saknas.
I vilket fall som helst fick sommarpratet oss att börja diskutera vad vi vill göra mer i just vår familj för att hjälpa miljön (miljön, snarare än klimatet).
Investeringar och välgörenhet
Vi funderar över våra investeringar och om vi i större utsträckning kan öka i sådant som är hållbart. Till exempel är Tomra är en av våra favoriter, och en aktie vi kommer fortsätta investera i. Samtidigt går det definitivt att argumentera för att aktieköp inte är det mest inflytelserika sättet att påverka, med tanke på att om inte vi köper aktierna så kommer någon annan göra det.
Ett annat sätt är att skänka pengar till organisationer som gör positiva saker. Själv är jag mest inne på havet och att på ett eller annat sätt hjälpa till att rensa vattnet på plast, och jag ska se om jag hittar någon organisation som jag vill stötta (4ocean ligger nära till hands). Jag tänkte också att jag ska ta med barnen ut med soppåsar och diskhandskar och hjälpa till att plocka skräp, för att göra något rent konkret (om det blir på en strand eller i annan natur återstår att se).
Något vi redan investerar i är Trine, som lånar ut pengar till företag som i sin tur säljer solceller i fattiga länder till personer som inte h
Hushållet
I det dagliga hushållet har vi på grund av mitt ekonomiintresse gjort många förändringar som är positiva för miljön. Alla kläder till barnen och den stora majoriteten av kläder till mig köps begagnade. Leksaker, pussel, cyklar och så vidare köps i så stor utsträckning som möjligt begagnat.
Över lag har vår konsumtion gått ner kraftigt. Saker som går sönder lagas. I möjligaste mån lånar vi grejer vi behöver – vilket fungerar bra när hela makens familj bor i samma stad, liksom en massa kompisar. Delningsekonomi är något jag verkligen gillar. Vi återvinner så mycket det bara går till ”rätt” ställe när vi väl måste slänga, och jag säljer på Marketplace, Blocket, och Sellpy.
Mat har vi gått över till att köpa mycket mer efter vad som är i säsong än vi gjorde tidigare, och allt kött vi köper är svenskt. Vi skulle absolut kunna äta mer vegetariskt men resten av familjen är inte så pigga på det. Vi tar alltid med flergångspåsar till affären (även om det vid det här laget definitivt är mer av ekonomiska skäl än för att jag tror att det här i Sverige gör någon som helst skillnad).
Vi odlar mycket själva och arbetar mycket för att vår trädgård ska vara ett härligt näringstillhåll för pollinatörer, med många blommor och växter av olika slag och i olika färger. Vi tar om hand precis allt trädgården producerar och istället för att köpa prylar/vin/blommor när vi går bort ger vi bort våra sylter, safter, marmelader, och geléer, ibland ihop med ett hembakt bröd. Vi samlar vatten vilket dagligen blir åtminstone trettio liter att vattna i trädgården – nu när vi är hemma mycket är kan det vara det tredubbla eller mer.
Resor
Corona har för oss liksom för alla andra inneburit att vi stannat hemma och resor både kort och långt har ställts in. När Coronarestriktionerna lägger sig kommer vi börja resa igen. Och till skillnad från Thunberg, som kan veckor på att åka segelbåt över Atlanten, har inte vi den möjligheten (eller önskan för den delen, med tanke på hur sjösjuk jag blir och hur små barn vi har). Vi kommer fortsätta flyga. När barnen blir större kan jag tänka mig att ta en tågresa genom Europa för den upplevelsens skull, men flyg kommer finnas kvar som resesätt.
Bilen står stilla mesta tiden, men vi har svårt att se att vi kan eller vill göra oss av med den. Vi åker bil när vi behöver, men cyklar och går gärna. Jag har införskaffat en elcykel som gjort att valet att ta cykeln blivit ännu mer attraktivt. Vi ska tänka ännu mer på att inte ta bilen, framför allt vid kortare resor, och fundera över alternativ.
Sammanfattning
Det finns mer att göra. Investera i företag vi tycker är hållbara, skänka pengar och hjälpa till i organisationer som gör gott, äta mer vegetariskt, minska konsumtionen ytterligare, resa på andra sätt, och så vidare…
Vad gör ni för insatser för miljön?
11 05 2020 | Allmänt, Inte ekonomi |
De flesta har väl vid det här laget hittat in i ett nytt normaltillstånd. En ny verklighet där vi inte får träffa våra äldre släktingar, där vi ska hålla avstånd, där det är markeringar i golvet i varje butik för att man inte ska stå för nära. Mina föräldrar har inte fått träffa sina barnbarn sedan det här började, den längsta period vi gått utan att de träffat sina barnbarn. Det känns tufft.
Vi har kollegor som är inlagda på sjukhus med Covid-19 och komplikationer däri. Den som är mig närmst är ung, kärnfrisk löpare som nog är mest vältränad på hela arbetsplatsen.
Det finns de som vill hävda att det ”bara” är äldre som drabbas, men det är det verkligen inte. Jag skriver sjukintyg på löpande band på folk som hostar så att de kräks och har gjort det i fem, sex veckor, folk med pendlande feber, andfåddhet och tryckkänsla över bröstet. Vissa tar jag på telefon, andra behöver komma in och få en läkarbedömning på plats. Är vitalparametrarna bra får de gå hem igen och försöka kurera sig. En del skickas till akuten och några blir inlagda.
För att försöka hålla det positivt är här några saker jag hoppas fortsätter efter att denna kris är över:
- Handhygien. Folk tvättar händerna tills de får eksem och riktigt så mycket behövs det kanske inte, men jag hoppas folk fortsätter med mer handtvätt än tidigare.
- Skydd i receptioner, mataffärer, etc. Plastskydd som skiljer stackaren som sitter i kassan från de som handlar/whatever, för att även i vanliga fall är hostiga, snoriga människor ute och rör sig och det borde inte folket i kassan utsättas för om det går att hindra.
- Handla lokalt. Plötsligt har det blivit viktigt att stötta de verksamheter i sin närhet man vill ha kvar.
- Jobba hemma. De som tidigare fått väldigt tydliga nej från sina arbetsgivare om att jobbet inte går att göra hemifrån kanske i större utsträckning har möjlighet att argumentera för sin sak nu. En dag hemjobb i veckan borde ju gå att få igenom när man jobbat fem dagar i veckan hemifrån i veckor och kanske månader?
- Fundera över vad som är viktigt. En del som ställs inför en kris som denna har förmodligen fått sig en tankeställare om vad som verkligen är viktigt här i livet. I så fall, ta med den känslan och arbeta vidare med den för att skapa ett liv där det viktigaste är det som får ta mest plats.
4 05 2020 | Allmänt |
En del av att bli läkare är att specialisera sig. Efter allmäntjänstgöringen som jag gjorde klart i december 2019 är jag legitimerad, och nu är det dags att hitta Det. Mitt specialområde. Min specialisttjänstgöring, ST i kortform.
Jag har velat bli narkosläkare sedan vintern 2015/16. Det allt det jag började plugga läk för: det är hela kroppen, fysiologin, hur vi hänger ihop och hur olika organsystem påverkar varandra – och för den delen hur yttre faktorer påverkar organen. Jag ser det som ett enormt spännande jobb, med omväxlande dagar och lite av det där adrenalinhöjande som jag skulle önska.
Samtidigt fungerar det sämre med mina önskemål om att ha fokus på familjen och inte jobba heltid. På att hinna med forskningen (något de redan på intervjun förra året klargjorde var fritidsgöra) och alla mina andra projekt som jag vill lägga tid. Det är en jourtung specialitet där verksamheten pågår dygnet runt.
På sistone har även rättsmedicin seglat upp som en möjlighet. Det är ju en helt annan typ av specialitet, inte minst eftersom det i stor utsträckning är döda man har att göra med. Det är en del levandeundersökningar också, men mycket av tiden hänger man i en obduktionssal. Det är inte riktigt vad jag tänkte mig när jag började på läkarutbildningen, även om alla andra tänkt tanken åt mig eftersom jag har juristutbildningen bakom mig.
Sist men inte minst har vi specialiteten jag inte egentligen tänkt mig alls: allmänläkare. (Distriktsläkare, vårdcentralsdoktor, etc). En betydligt mindre spännande specialitet i mina ögon, med dagar som följer rutin och schema. Massor av administration, sjukskrivningar, receptförnyelser. Rond på äldreboenden och multisjuka människor som kommer med handskrivna listor på alla sina krämpor. Det är där jag är nu, på ett vikariat till efter sommaren.
Mer än en kollega har varit på mig om att bli allmänläkare.
Och grejen är att när jag ställer upp de här tre specialiteterna sida vid sida, då är det inte narkos som vinner. När jag ställer upp saker som möjlighet till deltid, arbetstid, forskningstid – då blir det smärtsamt uppenbart att allmänläkare är det bästa. Till och med efter att jag drar av poäng för all administration och de många randningarna, till och med när narkosen och rättsmedicin får full poäng för spänning – till och med då vinner allmänmedicin. Och det är inte med en poäng heller. Det är med många.
Så vad är viktigast? Är ”spännande” den viktigaste biten så vinner narkosen. Men borde det vara det viktigaste?
FIRE-tänket har mig snärjd, på det positiva sättet. Innan hade jag kanske inte tänkt så här, kanske hade jag kört på mot narkosen och insett först om ett par år att jag missat mina barns uppväxt och lagt alla mina sidointressen på hyllan. Kanske hade det blivit bra, men förmodligen hade det blivit mest stress och press. Om jag nu förespråkar att tänka på vad som är viktigt på riktigt för mina patienter, då borde jag ju följa mina egna råd. Det finns så mycket annat än jobb som jag tycker är viktigt.
Som allmänläkare kommer jag göra skillnad, det känner jag redan att jag gör. Maken säger att ”en bra allmänläkare är värd sin vikt i guld”, och vem vet om jag blir riktigt så bra eller ej – men jag kan bli bra i alla fall. Patientmötena är intressanta, det har jag aktivt suttit och tänkt när jag haft dem framför mig. Givetvis inte alla, men många. Att få samsyn med en patient, att träffa dem upprepade gånger och följa dem, att hjälpa dem att må bättre, det är något helt annat än att stå på ett hjärtstopp eller ta hand om ett multitrauma – men det är faktiskt spännande det också.
Så efter många, långa timmar av funderande fram och tillbaka sa jag till slut ja till ett fortsatt vikariat på vårdcentralen där jag redan tillbringar mina dagar, och det med målet om att bli ST-läkare här.
Allmänmedicin, here I come.
