Semester

Semester

Vi har varit på Kanarieöarna.

Jag vet, jag vet, klimathot, flygningar, allt det där. Ekonomi, spara, sparkvot. Vi ignorerade allt det och åkte ändå. För att sol och värme behövdes i januarimörkret. För att maken har skrivit en avhandling och tog lite slut. För att barnen, framför allt det stora barnet, har saknat sin pappa och hemma är det alltid tusen andra saker som behöver göras. Fixas. Lagas.

Så vi åkte till solen, till Sunwing Arguineguin, ett hotell för barn. Där dottern fick en drömsemester med Lollo och Bernie och bad och sol och ansiktsmålningar och flätor i håret, och där jag och maken fick en respit, tid att andas tillsammans. Vi behövde inte laga mat, inte städa, inte skriva avhandling, inte vara jour, inte göra något annat än att vid ett par tillfällen per dag se till så att vår dotter var på rätt ställe för att få vara med på olika aktiviteter.

Pooldisco.

Bernies födelsedagskalas.

Skattjakt.

Simskola.

Minidisco.

Dagar som gick i ett på ett bra sätt. God frukostbuffé med färskpressad juice och, till dotterns förtjusning, färska, varma pannkakor. Lunch på balkongen med söta tomater, mjuka avokados och saftig mozzarella. Middag utanför hotellet, vi gick efter TripAdvisors topplista.

Bebisen fick hänga med, bokstavligen hänga över en arm. Sova i vagnen i bara en body, utan tjock overall och tre filtar. Hon älskar att bada visar det sig, precis som hennes storasyster. Och storasyster kan flyta på rygg i trettiofem sekunder, vilket gör hennes mamma obotligt stolt.

Det är det här vi sparar till. Att kunna åka iväg och ge oss själva och barnen en ordentlig paus.

Nu återvänder vi till kylan och mörkret, men jag hoppas att vi kan bära med oss känslan av solens värme mot huden. Att batterierna som tidigare blinkade danger-danger för att de var så nära tomma nu är lite påfyllda.

Så orkar vi förhoppningsvis med resten av vintern och våren och vardagens alla bestyr.

Våra egna liv och andras

Våra egna liv och andras

Ibland är vi så väldigt inne i våra egna liv med allt vad det innebär. Vardagen ska gå ihop, barn ska skötas och älskas, jobbet ska rulla på, fritidsaktiviteterna ska få plats. (Anledningen till att jag alls håller på med sparkvoter, FI, investeringar och så vidare: det gör att det där kommer bli mindre pussligt i framtiden.) Man snöar in lite i sin egen värld och glömmer att det finns en massa andra utanför.

Sedan blir man abrupt påmind om att det finns andra utanför.

När man råkar ringa på dörren för ett litet ärende och möts av tårar.

När någon man tycker om får en svår diagnos.

När ett barn råkar ut för något fasansfullt.

Ibland tänker jag att jag och maken är de enda som bråkar. Det är ju en jättefånig tanke, för det vet jag ju att det inte är så, men alla andra verkar så glada och nöjda och kära alltid. Det blir inte bättre av gulle-gull-inlägg på Facebook. Fast jag och maken har konstaterat att ju mer gulle-gull det är på Facebook, desto mer fundersamma blir vi på förhållandets status numera.

Ibland går jag bara och väntar på att något ska hända. Det måste ju komma. För all del, det har ju redan kommit, det har ju redan hänt. Blivit en del av våra liv. Så ibland bara väntar jag på nästa grej. I mitt yrke ser man så mycket skit. Människor som får cancer. Barn med svåra sjukdomar. Pigga, friska, snälla människor som bara försöker göra sitt bästa här i världen, som råkar ut för fanskaper. Mitt jobb är att om möjligt bota. Ofta lindra. Alltid trösta.

Jag är inte lika mycket på Facebook längre. Det ger inte så mycket. Jag försöker ha live-kontakt med de jag verkligen vill umgås med istället. För att tårar torkas när man är med någon, inte när man trycker på den ledsna smileyn på ett inlägg.

Egenskaper för att bli ekonomiskt fri?

Egenskaper för att bli ekonomiskt fri?

Vad krävs för att bli FIRE? Inte eld dårå, utan Financial Independence Retire Early. För min del mest FI, jag är ärligt talat inte så intresserad av att helt retirera från arbetsmarknaden. Jag har siktet inställt på anestesiläkare och det vill jag jobba med – meeeen kanske inte på heltid fram tills jag är 65-70 år.

Nu tänker jag inte prata om 4%-regeln eller något annat byråkratiskt, utan mer ens egen inställning och personlighet.

Är det en speciell personlighetstyp som attraheras av det här? Som orkar hålla i år ut och år in? Det vet jag visserligen inte om mig själv än – vi har bara drivit det mer seriöst i typ 1,5 år. Innan dess var det det som råkade bli över varje månad som åkte in i sparandet, utan närmare tanke på hur mycket det var. Pengarna räckte, lite blev över, vi kunde alltid betala räkningarna och det var tillräckligt.

Men sen är jag lite allt-eller-inget. Kanske är det lite så man behöver vara? Att göra det här med en sparkvot på 10% tar ju väldigt många år och det verkar som att de allra flesta som är på finanstwitter har en betydligt högre sparkvot än så.

Sen behövs det rimligen en del uthållighet (eller envishet, hur man nu ser på saken). Uthållighet har jag visat innan – efter 4,5 år på juridiken (plus ett år psykologi) drog jag igång projekt Läkarlinjen, med ett år naturvetenskapligt basår och därefter 5,5 års medicinstudier. Så envisheten finns där för att hantera en idé som att spara lön under lång tid och vänta på ränta-på-ränta-effekten.

Vad tror ni, är det särskilda egenskaper som behövs? Har ni själva något drag som ni tycker är extra bra i arbetet mot att bli ekonomiskt fri (om ni strävar dit)?

Minnet av en amerikansk jul

Minnet av en amerikansk jul

Mamma, som läser bloggen numera, tyckte om föregående inlägg för att jag tycker att julen är en tid för lugn och samvaro. Det fick mig att reflektera över den värsta julen jag varit med om: år 2000 då jag var utbytesstudent i en liten ort utanför Los Angeles i Kalifornien. Jag tyckte mycket om min familj, de är gamla vänner till familjen sedan min mamma själv var utbytesstudent, och de är härliga och givmilda på alla sätt. De är dock också typiskt amerikanska ”consumer suckas” och aldrig blir det mer tydligt än under julen.

På julaftonskväll får alla i familjen ett paket med nya pyjamasar. Det tycker jag är en gullig tradition, så inget fel med det. Men sedan sov jag i den nya pyjamasen och väcktes klockan sex på morgonen av två galet peppade ungar som ville öppna den myriad av presenter som hade funnit sin väg in under granen. Då var det inte lika kul. Lagom trött masade jag mig ut i det lilla vardagsrummet där de hade satt upp en alldeles för stor gran med hiskeligt fula dekorationer (grunden var multifärgade, blinkande ljus och sedan gick det bara utför), och kurade in mig i soffan under en filt.

Och sedan började konsumtionshysterin.

I vår familj här hemma har vi alltid, sedan vi var små, först delat ut julklapparna en och en tills var och en har en mer eller mindre stor hög. Därefter har vi gått varvet runt och öppnat en present vardera, så att alla ser vad den person som öppnar fått, tills dess att allt är öppnat. Det ger också möjlighet att ta in reaktionen från mottagaren, vilket förmodligen är min favoritgrej med julafton, för jag försöker välja klappar som verkligen ska bli uppskattade.

I det kaliforniska hemmet? Not so much.

Julklapparna vräktes ut i hög hastighet av barnen och så snart den sista klappen funnit sin väg till sitt berg började alla att riva i klapparna samtidigt. Ingen tog någon större notis om vad någon annan fick och när en klapp var öppnad ägnades den ett ögonkast innan uppmärksamheten förflyttades till nästa inslagna grej.

Och det var så. Mycket. Grejer.

De av julklapparna som sedan dess följt med mig som galet exempel är följande: Barnen i familjen, en redan då något överviktig femåring och en då ännu inte överviktig tvååring, fick båda varsin sparkcykeln av sina föräldrar, kanske med en förhoppning att ungarna skulle ut och röra på sig lite för att bränna av all den läsk de hällde i sig (ett par år senare var vi där och då beskrev den äldste hur han var tvungen att dricka nära nog en liter läsk precis innan han gick till sängs för att ”annars blir jag alldeles uppe i varv och kan inte somna”…). Tydligen hade barnens farmor och farfar tänkt samma sak, för även de gav ungarna varsin sparkcykel. Så vad gör man då? Ber om kvittot så att man kan lämna tillbaka två av dem? Nej. Föräldrarna tyckte att det bästa man kunde göra var att behålla båda paren och ställa in ett par i garaget, så att man hade i reserv om de första gick sönder.

De gick inte sönder, kan jag meddela. De kördes nog inte ens en total kilometer. Sedan låg fyra oanvända sparkcyklar och skräpade runt huset.

Här var julen desto lugnare. Generellt jättebra klappar till både barnen och de vuxna (de få klappar vi vuxna utbytte; både far- och morföräldrar fick en fotokalender för 2019, vilket de fått varje år sedan äldsta dottern föddes). Massor av mat och mys och en brasa som var igång sedan tidigt på eftermiddagen. Några minusgrader ute och dessutom lite lätt med snö – det var ju faktiskt riktig julkänsla.

Nu, lite lugn under mellandagarna, sedan ett förhållandevis lugnt nyår, och så välkomnar vi 2019. Hoppas att ni haft en bra jul!

Nu tändas tusen juleljus

Nu tändas tusen juleljus

Snart är det jul igen. Jag har aldrig varit den som stressat över denna högtid, uppvuxen som jag är i en kärnfamilj som i princip alltid firat jul på egen hand bara vi fyra. Ett par gånger har någon annan varit med, men fram tills att jag träffade Mr. Cosmonomics har det inte varit så vanligt. Sedan han kom in i mitt liv har vi växlat vems familj vi tillbringar julafton med, tills svärföräldrarna också flyttade till Linköping och nu firar vi hemma och så får de av mor- och farföräldrar som behöver sällskap komma hit.

Det hela har i alla fall gett mig ett inre lugn när det gäller julen. Julen har alltid handlat om samvaron med andra, med familjen som jag älskar mest. Den handlar om ljus och mys och gos i soffan. Ett tag innehöll den ett svettigt spinningpass på förmiddagen så att man utan dåligt samvete kunde stoppa i sig allsköns julgodis resten av dagen. Det handlar om att få ge julklappar som får andra att le, oavsett om det är en fotobok eller ett intyg om att vi gett pengar till Läkare utan gränser.

Det nya för året, även om vi nu haft barn i tre år, är att ha ett barn som är fullt medvetet om att det är just jul. Förra året tyckte hon det var en kul grej och julklappar är roligt, men det här året har hon sett fram emot det på ett helt nytt och medvetet sätt. Pratat om julgran, velat julpynta, och haft en önskelista till tomten (som vi lämnade hos tomten på Kolmården). Vi försöker att inte ha klapphysteri, men det blir en del alldeles oavsett eftersom farmor och farfar, mormor och morfar, och morbror med sambo kommer ge allihopa till henne, liksom vi själva (två av tre är köpta begagnade, mycket nöjd mor med detta faktum).

Jag önskar att alla fick känna detta lugn inför högtiden. Att det inte bara blir stress, press, presenthets, släktbråk och ekonomisk ruin av alltihopa.

För vår del blir det extra lugnt och skönt av att vår stora urladdning, disputationen, skedde förra veckan. Allt efter det känns som en axelryckning i jämförelse med den tyngd vi burit runt på fram tills dess. Jag tycker inte synd om oss, det är ju självvalt att doktorera, men att det är en extremt intensiv och krävande period är nog få som skulle förneka (åtminstone i medicin, jag har ingen koll på andra områden).

Det blir förmodligen något inlägg till innan det är jul, men för att vara på den säkra sidan önskar jag ändå en god jul.

Copied!