Mot utmattningens brant

Mot utmattningens brant

En vän har drabbats av utmattningssyndrom. Jag misstänker att en annan vän har samma sak. En tredje vän gick in i väggen för några år sedan, men är nu tillbaka på jobb igen, inte ens fyllda trettio än.

Det är en epidemi som breder ut sig.

Som läkare har jag svårt för den här diagnosen. Jag vet att den finns, jag har haft människor sittandes framför mig som zombies, som knappt kan hålla koncentrationen under tjugo minuters samtal eftersom det redan tagit all deras energi att ta sig till vårdcentralen. Jag ser den i mina vänner. De orkar ingenting, sover genom dagarna och har svårt att koncentrera sig ens på små bestyr som de brukade kunna lösa utan att tänka på dem. Att gå till affären innebär att de blir liggande i sängen i flera timmar efteråt.

Så vad har jag svårt för?

Jag har svårt för att få ihop det. Att vi i den verklighet vi lever i, med all lyx och alla möjligheter vi har, så blir detta resultatet. Det finns oändligt många människor på denna jord som har det så obeskrivligt mycket sämre än vi. I Roslings bok delar han in världens alla invånare i fyra kategorier och vi i Sverige tillhör, även de som är fattigast, toppkategorin. De flesta av oss tillhör de övre procenten av toppkategorin. Och när man då ser på alla dessa människor i andra länder som jobbar fjorton timmar per dygn varje dag varje vecka varje månad varje år bara för att sätta mat på bordet, som bor i betydligt sämre boenden, som äter sämre mat och har sämre möjligheter att sköta sin hygien – då blir jag så förundrad över att vi lyckas göra oss själva så sjuka när vi har det så bra. För de där som jobbar hela hela hela tiden för att överleva, de drabbas inte av utmattningssyndrom.

Jag gissar att det har med två saker att göra. Dels att de som jobbar hela hela hela tiden får en betydligt kortare livslängd; slitet tar ut sin rätt och man dör i förtid. Men har man inget skyddsnät som fångar upp, då måste man. Och det är den andra anledningen bakom att vi har så höga sjuktal i utmattning tror jag: det finns ett skyddsnät. Vi kan fortsätta ha tak över huvudet och mat på bordet (om än kanske inte flådiga villan och oxfilé) även om vi blir sjuka och måste stanna hemma i flera månader. Hade vi inte haft det misstänker jag att vi hade haft lägre sjukskrivningstal (på gott och ont).

Typexemplet på patient som kom till mig på grund av utmattning: En välordnad kvinna i mitten-slutet av trettioårsåldern, två barn, ett ”heltidsjobb plus”, alltså lite mer än heltid de flesta veckor. Barnen har flera aktiviteter, ibland flera varje kväll. Kvinnan är, förutom förtroendevald på jobbet, också fotbollstränare för sonen och klassmamma för dottern. Hon tränar nån gång då och då, men något har ju måst plockas bort från dagordningen och då rök träningen direkt. Hon försöker äta ordentligt Men lunch hinns inte alltid med och sömnen är det sämre med, oftast rusar ju tankarna och det brukar bli sent, när hon städat klart, innan hon ens kommer i säng.

Till mig kommer hon för trötthet. Kanske är det sköldkörteln? (Jag skrev ett inlägg om det på min gamla blogg, mitt mest lästa inlägg någonsin med tusentals läsare, med ett innehåll som liknar detta inläggs.)

Det är det inte.

Detta är någon sorts ekonomiblogg och en del av stressen är ekonomisk för en del människor. Betydligt mer än bara en del för andra; det finns de som inte anser sig kunna bli sjukskrivna eftersom de inte har en ekonomisk situation som skulle tillåta den minskningen av inkomst. Det finns många som skulle behöva byta jobb som inte kan göra det för att det skulle vara antingen för ekonomiskt riskabelt (att de inte kan säga upp sig från sitt jobb för de vet inte om de kan få ett nytt) eller ohållbart (för att det de egentligen vill syssla med ger en lägre lön). Det finns de som skulle behöva bryta upp från en dålig relation men inte anser sig kunna göra det på grund av ekonomin.

En patient jag hade borde ha gjort sig av med sina hästar som ju är en extremt dyr hobby, men det var samtidigt hennes enda tillflyktsort i livet. Det blev en ond spiral av att behöva vara kvar på ett arbete som tömde henne på all energi, bara för att få ha kvar det som hon kände gav henne en respit.

Så varför pratar jag med mina vänner om ekonomi? Varför har det blivit ett sådant fokus för mig? Varför skriver jag bloggen? För att jag ser precis det här.

För att jag har kollegor som har fått utmattningssyndrom redan som AT-läkare, för att jag har tre kompisar som redan drabbats. För att jag ser risken för både mig själv och för min man, om vi inte har backupsystem som gör att vi kan säga fuck you till jobbet om det tar för mycket från oss. För att vi ska kunna jobba deltid om vi vill det.

För att jag tror att blotta möjligheten att kunna vinka farväl till sitt jobb gör att man känner sig mycket friare och lugnare, utan att man faktiskt behöver säga upp sig.

ETA: För att det blivit missförstånd lägger jag nu till (att ändra i själva inlägget nu vore oärligt): Jag tror inte att själva utmattningen beror på skyddsnät – då hade jag inte föreslagit ekonomi som en faktor för att skydda sig för då hade ju det varit löst av dig själv. Utmattningen beror på vår livsstil (jag tog olyckligtvis bort det ut inlägget för att det blev fel i flytet i inlägget, men det var med i ett tidigare utkast) – med sjuk arbetsbelastning på många jobb, för dyra boenden, ibland barn med många aktiviteter, ibland sjuka och/eller gamla anhöriga som behöver tas omhand, och allt detta i kombination med ständig uppkoppling och tillgänglighet. Det jag menar med skyddsnät är att vi här ändå kan få mat på bordet och tak över huvudet om vi blir sjukskrivna. I fattigare länder kommer ständig stress ta sig andra uttryck, med sjukdom i andra organ än hjärnan och för tidig död. Med alla era kloka kommentarer här och på Facebook har jag fått ytterligare förståelse och jag tackar ödmjukast för det. Jag hoppas att vi tillsammans kan skapa ett samhälle som inte gör oss sjuka eftersom det nuvarande verkar leda åt helt fel håll.

Bokrecension: Macchiariniaffären – sanningar och lögner på Karolinska

Bokrecension: Macchiariniaffären – sanningar och lögner på Karolinska

Alltså det finns sjukt många bra böcker. Det har jag ju alltid vetat men under många långa år på universitetet där det plöjdes böcker i parti och minut orkade jag inte sedan fortsätta läsa som hobby på fritiden. Läsande är inte avkopplande när man läser hela dagen, helt enkelt.

Men livet förändras och nu är jag föräldraledig och dagarna består av att ha hand om barn och då dör hjärncellerna snabbt av brist på stimulans vilket är supermysigt men inte så akademiskt. Så nu läser jag.

Senast i raden var Macchiariniaffären – Sanningar och lögner på Karolinska av Bosse Lindquist. Detta är journalisten som låg bakom den tre avsnitt långa serien om Paolo Macchiarini, stjärnkirurgen som rekryterades till Karolinska för att bedriva spjutspetsforskning inom stamceller och plaststrupar, men som i slutändan hade ihjäl ett antal patienter med sina livsfarliga och helt ovetenskapliga metoder. Boken beskriver Lindquists väg från det första tipset och förbi den färdiga dokumentären, till den avsaknad av konsekvenser skandalen fick för i princip alla de som man med all önskvärd tydlighet kan utläsa som skyldiga i boken. Macchiarini var frontfigur – men ett gäng professorer på Karolinska var precis lika involverade, efter att ha läst boken råder det inga tvivel om detta.

Boken är, trots min starka slutsats ovan, extremt välbalanserad. Man följer verkligen Lindquists önskan om att få båda sidorna av historien. Han följde Macchiarini under ett helt år och lärde känna honom så väl som man nu verkar kunna känna denna människa, och han letade in i det sista efter förmildrande omständigheter. Det gör att boken får en väldigt stabil grund att stå på – och jag fann flera gånger att om något så är det den här typen av grävande journalistik jag är beredd att låta mina skattepengar gå till när nu public service ska skattefinansieras. Melodifestivalen, Sveriges fetaste hundar och Babel kan någon annan få bekosta. Till exempel står det på sidan 331 (av 440):

Hur vidrigt detta än kan tyckas vara behöver det, som sagt, i sig inte betyda att Macchiarinis vetenskap var fel. Den kunde fortfarande stämma. Så mycket visste jag också sedan årtionden av samtal med geniala forskare, inte bara på KI utan i resten av världen, att många inom naturvetenskapen menade att beteende och vetenskap inte har något som helst samband. [….] Att bete sig oetiskt eller illegalt betyder inte att ens vetenskap är osann.

Porträttet som målas av Macchiarini är svårt att riktigt få grepp om, vilket är precis vad berättaren (Lindquist skriver i jag-form) känner. Får jag diagnosticera så förefaller han vara tydligt megaloman, med en grandios självbild om att han ska rädda världen, ihop med mytoman i sådan utsträckning att han tror på allt det han säger. Trots att Lindquist aldrig säger det rakt ut så flyter ordet ”psykopat” helt klart runt i min hjärna när han beskriver denne enligt författaren charmige man med grandios självuppfattning, som ljuger utan att tveka en millisekund, som hela tiden söker nya utmaningar (”Jag sover aldrig mer än en natt åt gången i en stad” är en återkommande fras), och som helt verkar sakna skuldkänslor och ånger för det helvete han utsatt sina patienter för.

Patienterna får liv i boken, kanske framför allt den i Ryssland opererade Julia Tuulik men även de övriga offren.

I en av de mer galna delarna av boken beskriver en professor i nanoteknoliogi och regenerativ medicin vid University College of London, Alexander Seifalian, sin kontakt med Macchiarini. Seifalian hade bland annat utvecklat en syntetisk blodåder av plast som inte provocerade kroppens immunförsvar. Paolo bad honom producera en syntetisk luftstrupe av samma material – på en vecka.

– Det stämmer att jag bara skrattade åt Macchiarinis förslag, berättade Alexander. En vecka! Och ett organ som jag inte ens hade en aning om hur det fungerade. Omöjligt!

Men sedan hade tankarna snurrat vidare. Seifalian var ju materialfysiker och inte läkare. Han hade verkligen inte vetat något om ett organ som en luftstrupe fungerade:

– Så jag googlade för att förstå anatomi och funktioner, sa han. Då såg jag ju att det bara var ett rör. För att transportera luft. Hur svårt kunde det vara att göra ett sånt? Jag hade ju redan gjort massor av andra rör – blodådror och kärl.

För dig som inte är läkare kommer du i boken ändå få en rätt bra förståelse för alla sätt som luftstrupen INTE är bara ett rör för att transportera luft. Och tillvägagångssättet är helt sinnessjukt.

För mig som är läkare och dessutom doktorand i medicin är boken skrämmande på alla möjliga plan. Från hur de bara struntade i etiska tillstånd till hur högsta ledningen (vi pratar Nobelkommitté) struntade i visselblåsarnas varningar (och hur de dessutom utsattes och fortsatte utsättas för repressalier under lång tid), från hur man inte gjorde ett enda försök på djur innan Macchiarini började operera på människor, till hur de stackars offren för dessa operationer led.

Boken är riktigt, riktigt bra, som en thriller från verkligheten i lagom tempo där man successivt tränger allt djupare in i rötan. Lindquist är en duktig författare och noggrann med att inte bara ta en sida. Han försöker verkligen få fram Macchiarinis sida och försvar. Den är mer djupgående än den dokumentär allt arbete resulterade i (jag har bara sett första delen än, men med två timmar kvar finns det ingen möjlighet att de täcker allt så djupt som de gör i boken) och man får följa med på en mycket spännande resa. Mycket läsvärd!

Köp boken: Bokus | AdlibrisCdon.com – eller låna på biblioteket!

Om du köper, glöm inte att använda en cashback-site!

Medan de fortfarande är i livet

Medan de fortfarande är i livet

Det här inlägget kommer handla om annat än ekonomi, för livet handlar om mer än ekonomi.

Igår dog Stan Lee, mannen bakom serier som Spindelmannen och Iron man och anledningen till att vi det senaste decenniet översköljts av Marvel-filmer.

Men inlägget handlar inte om Stan Lee egentligen, utan om de kondoleanser som trillar in så snart någon dör. Just nu är sociala medier fyllt till brädden med människor som uttrycker hur älskad, beundrad, fantastisk, otrolig han var. Ett inlägg av Robert Downey Jr (som spelar Tony Stark/Iron man, för den som levt under en sten) på Instagram med en bild av honom och Stan Lee har i nuläget 5,1 miljoner likes.

Nu har kanske just en kändis som Stan Lee fått beundrarbrev och kärlek i mängder även när han levde, men jag tänker alltid att hade det inte varit bättre att visa all den där kärleken när personen i fråga var i livet? Jag tror att vi glömmer det i mångt och mycket. Vi glömmer säga till de omkring oss att vi uppskattar dem. Det borde ju vara så mycket mer värt då, än när våra hjärtan slutat slå.

I boken ”The fault in our stars” (”Förr eller senare exploderar jag”) är huvudpersonerna sjuka i cancer (ja, det är en fantastisk bok, faktiskt) och de har en för-begravning för den som är döende. De läser upp de tal de skulle hålla för personen, så att den som är döende får höra det fina medan de är i livet istället för efteråt. Jag tycker att det är en sån fin tanke. Och att man kanske inte bara behöver göra det när någon är döende, utan långt innan dess.

Ta hand om er.

Copied!