Bokrecension: Factfulness

Bokrecension: Factfulness

Innan jag börjar med en mer djupgående recension vill jag bara säga en sak: LÄS DEN.

Okej, med det avklarat kan vi ta tag i resten. En recension av Factfulness av Hans Rosling med sonen Ola Rosling och svärdottern Anna Rosling Rönnlund.

Jäklar, vilken bok. Denna härliga ton, denna positiva känsla mitt i en hel del elände, denna tillförsikt som genomsyrar boken från första till sista sidan. Den är genomarbetad och intelligent och lär dig saker på varenda sida.

Första uppslaget, på insidan av själva omslaget, har det bubbeldiagram som Rosling blivit känd för, världshälsografen som på ena axeln visar livslängd och på andra visar inkomst. En ”världskarta för hälsa och välstånd” (vill man se den utan att låna boken finns det på Gapminder också). Den återkommer han till flera gånger i boken. Sedan kommer en inledning med tretton multiple-choice-frågor, som till exempel:

Hur många människor i världen har viss tillgång till elektricitet?
A: 20 procent
B: 50 procent
C: 80 procent

Så får man svara på alla frågorna, och det är tydligen ytterst ovanligt att man är bättre på att svara på frågorna än en chimpans (dvs slumpen). När Rosling frågade 12 000 personer i fjorton länder dessa frågor var genomsnittet två rätt av tolv, och femton procent fick noll rätt. Så är man kass är man i gott sällskap.

Frågorna återkommer i hela boken, så att det blir en supertydlig röd tråd att följa – dock utan att det blir tillgjort. Resten av boken är elva kapitel, på de olika instinkter Rosling identifierat som problem som hindrar en från factfulness. Varje kapitel går igenom dessa instinkter och går till botten med dem. Till exempel skriver han om försämringsinstinkten:

Lösningen är inte att dränka alla negativa nyheter med fler positiva nyheter. Det skulle bara leda till en förljugen snedfördelning åt andra hållet. Det skulle hjälpa lika mycket som att balansera för mycket socker med för mycket salt. Kanske mer spännande, men mindre sunt.

En lösning som fungerar för mig är att försöka hålla två tankar i huvudet samtidigt.

När vi hör någon säga ”Det blir bättre” verkar vi tro att de också säger ”Oroa dig inte, slappna av” eller rent av ”Blunda”. Men när jag säger ”Det blir bättre” säger jag inte alls något sådant. Jag vill defintivt inte att du blundar för de fruktansvärda problemen i världen. Jag säger att saker och ting kan vara både dåliga och bättre än de var innan.

Han kopplar varje kapitel till både statistik och egna berättelser, och trots att det är statistik som nog skulle få de flesta att somna i vanliga fall så gör han det på ett sätt som bara är spännande. Det här är en faktabok som är en page-turner! Rosling och hans son och sonhustru har ju tillsammans utvecklat Gapminder, som gör alla de välkända bubbeldiagram och annat visuellt som Rosling använde i sina presentationer. Han växlar enkelt mellan statistik i världen, liknelser om sitt barnbarns tillväxt och egna erfarenheter från alla olika hörn av världen. Och det är bara spännande. Och roligt, dessutom. Små finurligheter i hur han uttrycker sig gör att man ibland kan sitta och småfnissa åt det. Här pratar han om miljö som en av de saker vi är rädda för (rädsloinstinkten):

Kemofobin gör också att det flera gånger per år presenteras ett ”nytt vetenskapligt rön” om något syntetiskt ämne som finns i mycket små kvantiteter i något vanligt livsmedel och som skulle kunna döda dig om du åt ett fraktfartyg eller två av det varje dag  tre år. Då gör högutbildade personer allvarliga miner och diskuterar det över ett glas rödvin. Att det inte finns några dödsoffer alls spelar ingen roll för diskussionen. Rädslan verkar nära sig enbart på det osynliga ämnets ”kemiska” karaktär.

Och han ger en del kängor också. Ett riktigt bra stycke är om anti-vaccinationslobbyn:

Högutbildade välmenande föräldrar väljer att avstå vaccinationer som skulle skydda deras barn mot dödliga sjukdomar. Jag älskar kritisk tänkande. Jag beundrar skeptiker. Förutsatt att man respekterar fakta. Så om du är skeptisk mot vaccinationer mot mässling vill jag be dig om två saker. För det första att du tar reda på hur det ser ut när ett barn dör i mässling. De flesta barn som insjuknar i mässling tillfrisknar helt, men det finns ännu ingen bot och även med tillgång till den bästa moderna sjukvården, dör ett eller två barn per tusen insjuknade. För det andra att du frågar dig själv: ”Vilket slags fakta skulle övertyga mig att byta åsikt?” Om svaret är ”Inga fakta skulle någonsin få mig att byta åsikt om vaccination”, ställer du dig utanför den faktabaserade rationaliteten, utanför just det kritiska tänkande som lett dig till denna punkt. För att vara konsekvent i din skepsis mot vetenskapen borde du nästa gång du ska opereras säga till kirurgen att hon inte behöver bry sig om att tvätta händerna.

Och ett sista citat om något som ligger mig varmt om hjärtat: Att vi har ändliga resurser när det gäller allt. Oavsett om det gäller inom medicin där man inte kan ge allt åt alla, eller om det gäller politiker som på fullaste allvar hävdar att de ”inte ställer grupp mot grupp” och liknande dumheter, eller utvinningen av olja. Vad det än handlar om så är det ändligt. I stycket nedan har han talat om huruvida det viktigaste för honom när han arbetade på ett sjukhus i Afrika var att satsa allt på de enskilda barn som kom in till sjukhuset, eller om många fler kunde räddas genom att man förbättrade förhållandena utanför sjukhuset.

Att ägna det enskilda synliga offret alltför stor uppmärksamhet utan hänsyn till antal kan få oss att satsa alla våra resurser på en bråkdel av problemet, och därmed rädda långt färre liv. Denna princip gäller överallt där vi måste hushålla med knappa resurser. Det är svårt för människor att tala i termer av resurser när det handlar om att rädda liv, eller om att förlänga eller förbättra liv. Den som gör det uppfattas ofta som hjärtlös. Men så länge resurserna inte är oändliga – och det är de aldrig – är det mest medkännande man kan göra att använda sin hjärna och komma underfund med hur an gör mest gott med det man har.

Jag vet inte om jag har något favoritkapitel, för alla är bra. Man känner igen sig hela tiden. Rosling kallar sig inte optimist, utan sitt eget påhittade ord: positivist. Han tycker att ”optimist” har naiviteten inneboende i sig, och han är inte naiv. Han har sett världen för vad den är. Men han är positiv, och han kan, som han föreslår även för oss andra i citatet ovan, hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det kan både vara dåligt OCH ha blivit mycket bättre. Allt är inte perfekt, långt ifrån – men det har varit mycket sämre förr. Och han överför denna positiva känsla till läsaren.

I slutet av varje kapitel får du en tydlig kortversion av hur man hanterar instinkten för att istället bli mer factful. Dessa är korta och koncisa och i punktform. Och avslutningsvis finns en bild som kort och koncist sammanfattar hela boken.

I slutet av boken drabbades jag av en lite vemodig känsla, dels för att boken var slut och dels för att dess författare dog våren 2017 efter att han drabbats av pankreascancer (den sjukdomen… fy farao). Jag hade väldigt gärna velat träffa Hans Rosling någon gång. Jag hade så gärna velat se honom fortsätta med sitt viktiga arbete. Vem vet var vi hade varit med ebola-epidemin om han inte varit med? Ingen människa är oumbärlig, jorden fortsätter snurra, men vissa är mer saknade än andra.

Och svaret på frågan ovan? Det får du när du lånar eller köper boken. För det ska du givetvis göra!

Köp boken hos: Bokus | Adlibris | Cdon | eller bättre för din ekonomi, låna den på biblioteket!

Glöm inte att använda en cashback-site om du köper boken! 😉

Bokrecension: Macchiariniaffären – sanningar och lögner på Karolinska

Bokrecension: Macchiariniaffären – sanningar och lögner på Karolinska

Alltså det finns sjukt många bra böcker. Det har jag ju alltid vetat men under många långa år på universitetet där det plöjdes böcker i parti och minut orkade jag inte sedan fortsätta läsa som hobby på fritiden. Läsande är inte avkopplande när man läser hela dagen, helt enkelt.

Men livet förändras och nu är jag föräldraledig och dagarna består av att ha hand om barn och då dör hjärncellerna snabbt av brist på stimulans vilket är supermysigt men inte så akademiskt. Så nu läser jag.

Senast i raden var Macchiariniaffären – Sanningar och lögner på Karolinska av Bosse Lindquist. Detta är journalisten som låg bakom den tre avsnitt långa serien om Paolo Macchiarini, stjärnkirurgen som rekryterades till Karolinska för att bedriva spjutspetsforskning inom stamceller och plaststrupar, men som i slutändan hade ihjäl ett antal patienter med sina livsfarliga och helt ovetenskapliga metoder. Boken beskriver Lindquists väg från det första tipset och förbi den färdiga dokumentären, till den avsaknad av konsekvenser skandalen fick för i princip alla de som man med all önskvärd tydlighet kan utläsa som skyldiga i boken. Macchiarini var frontfigur – men ett gäng professorer på Karolinska var precis lika involverade, efter att ha läst boken råder det inga tvivel om detta.

Boken är, trots min starka slutsats ovan, extremt välbalanserad. Man följer verkligen Lindquists önskan om att få båda sidorna av historien. Han följde Macchiarini under ett helt år och lärde känna honom så väl som man nu verkar kunna känna denna människa, och han letade in i det sista efter förmildrande omständigheter. Det gör att boken får en väldigt stabil grund att stå på – och jag fann flera gånger att om något så är det den här typen av grävande journalistik jag är beredd att låta mina skattepengar gå till när nu public service ska skattefinansieras. Melodifestivalen, Sveriges fetaste hundar och Babel kan någon annan få bekosta. Till exempel står det på sidan 331 (av 440):

Hur vidrigt detta än kan tyckas vara behöver det, som sagt, i sig inte betyda att Macchiarinis vetenskap var fel. Den kunde fortfarande stämma. Så mycket visste jag också sedan årtionden av samtal med geniala forskare, inte bara på KI utan i resten av världen, att många inom naturvetenskapen menade att beteende och vetenskap inte har något som helst samband. [….] Att bete sig oetiskt eller illegalt betyder inte att ens vetenskap är osann.

Porträttet som målas av Macchiarini är svårt att riktigt få grepp om, vilket är precis vad berättaren (Lindquist skriver i jag-form) känner. Får jag diagnosticera så förefaller han vara tydligt megaloman, med en grandios självbild om att han ska rädda världen, ihop med mytoman i sådan utsträckning att han tror på allt det han säger. Trots att Lindquist aldrig säger det rakt ut så flyter ordet ”psykopat” helt klart runt i min hjärna när han beskriver denne enligt författaren charmige man med grandios självuppfattning, som ljuger utan att tveka en millisekund, som hela tiden söker nya utmaningar (”Jag sover aldrig mer än en natt åt gången i en stad” är en återkommande fras), och som helt verkar sakna skuldkänslor och ånger för det helvete han utsatt sina patienter för.

Patienterna får liv i boken, kanske framför allt den i Ryssland opererade Julia Tuulik men även de övriga offren.

I en av de mer galna delarna av boken beskriver en professor i nanoteknoliogi och regenerativ medicin vid University College of London, Alexander Seifalian, sin kontakt med Macchiarini. Seifalian hade bland annat utvecklat en syntetisk blodåder av plast som inte provocerade kroppens immunförsvar. Paolo bad honom producera en syntetisk luftstrupe av samma material – på en vecka.

– Det stämmer att jag bara skrattade åt Macchiarinis förslag, berättade Alexander. En vecka! Och ett organ som jag inte ens hade en aning om hur det fungerade. Omöjligt!

Men sedan hade tankarna snurrat vidare. Seifalian var ju materialfysiker och inte läkare. Han hade verkligen inte vetat något om ett organ som en luftstrupe fungerade:

– Så jag googlade för att förstå anatomi och funktioner, sa han. Då såg jag ju att det bara var ett rör. För att transportera luft. Hur svårt kunde det vara att göra ett sånt? Jag hade ju redan gjort massor av andra rör – blodådror och kärl.

För dig som inte är läkare kommer du i boken ändå få en rätt bra förståelse för alla sätt som luftstrupen INTE är bara ett rör för att transportera luft. Och tillvägagångssättet är helt sinnessjukt.

För mig som är läkare och dessutom doktorand i medicin är boken skrämmande på alla möjliga plan. Från hur de bara struntade i etiska tillstånd till hur högsta ledningen (vi pratar Nobelkommitté) struntade i visselblåsarnas varningar (och hur de dessutom utsattes och fortsatte utsättas för repressalier under lång tid), från hur man inte gjorde ett enda försök på djur innan Macchiarini började operera på människor, till hur de stackars offren för dessa operationer led.

Boken är riktigt, riktigt bra, som en thriller från verkligheten i lagom tempo där man successivt tränger allt djupare in i rötan. Lindquist är en duktig författare och noggrann med att inte bara ta en sida. Han försöker verkligen få fram Macchiarinis sida och försvar. Den är mer djupgående än den dokumentär allt arbete resulterade i (jag har bara sett första delen än, men med två timmar kvar finns det ingen möjlighet att de täcker allt så djupt som de gör i boken) och man får följa med på en mycket spännande resa. Mycket läsvärd!

Köp boken: Bokus | AdlibrisCdon.com – eller låna på biblioteket!

Om du köper, glöm inte att använda en cashback-site!

Bokrecension: Den enkla vägen: Bli rik och fri med aktier

Bokrecension: Den enkla vägen: Bli rik och fri med aktier

Marcus Hernhag har ju skrivit ett par böcker i serien ”Den enkla vägen” och den här gången har han hittat en partner i Arne Talving, AKA ”Kavastu” på Twitter. På bokens baksida kallas de båda ”börsgiganter”, vilket de säkert är i Sveriges lilla ankdamm till finansvärld.

Grundbudskapet i boken är: Det är enkelt att bli miljonär, om du själv vill. Det kräver dock dedikation och uthållighet, och huruvida du har det är upp till dig.

Boken är uppdelad i fem delar: första delen om hur man lever ett liv som ger överskott, del två om att ta hand om sitt kapital (båda dessa författade av Marcus Hernhag), del tre framför allt om Kavastus uppväxt och inställning till sparande och livet. Del fyra är kort av Hernhag om att skaffa sig drivkraft och utvecklas, och del fem kallar de ”Aktiematchen” och är en diskussion mellan de båda författarna om olika saker, såsom passiv eller aktiv förvaltning av aktier och fonder, om man ska försöka tajma marknaden, om man ska ha bara svenska aktier eller även utländska, och så vidare. Eftersom författarna skrivit separat i olika delar blir det lite splittrat då de inte har samma investeringsstrategier, men det är också intressant att läsa olika.

Jag gillar Hernhags delar. Den lugna utstrålning han har i såväl intervjuer som sina tidigare böcker fortsätter även i denna bok. En del av de första två kapitlen blir dock rätt långdragna, och det känns som att samma sak sägs flera gånger men på lite olika sätt. Det finns dock en del kul statistik, såsom att Svenska spel sålde trisslotter för 3,2 miljarder (!) kr under 2016 trots att chansen att vinna en miljon eller mer var en på miljonen – risken att träffas av blixten i Sverige är därmed större…

Hernhag lägger fram tips för den strategi han uppenbarligen förespråkar – han har ju trots allt skrivit en hel bok om utdelningsaktier. Det är förhållandevis konkret, med en del räkneexempel som gör saker ännu mera konkret.

Kavastus delar är jag mer kluven till. Å ena sidan är de verkligen inspirerande, hur han kommit från noll och ingenting till att bygga upp den förmögenhet han har idag (vilken förmögenhet det nu är, därom tvistar Twitter… och vilket får en att fundera på det där med barnspar, är det verkligen bra?). Å andra sidan har hans delar en förmåga att låta ganska… nedlåtande. Han verkar lyckas med allt han förtar sig, och om man inte fattar alla börsens svängningar fram och tillbaka borde man inte vara där alls, då ska man köra indexfonder, typ. Dessutom känner jag att boken saknar de mer djupgående tipsen som Hernhag har i sin del, för hur man lyckas på börsen. Kanske vill Kavastu behålla de så att han kan ta ett par tusen per deltagare i sin populära kurs Kavastus trender? Förmodligen. Däremot presenterar han 62 smarta spartips, där de flesta är enkla att följa – men många är tips som finns varsom på nätet (matlåda, behöver du ett gymkort eller kan du ut och springa istället, förhandla räntor, cykla istället för att köra bil, osv).

Kavastu går inte helt utan att ge tips om börsen. Han går in på nyckeltalen, och på två sidor får vi hans placeringsfilosofi. Resonemanget om att en aktie kan vara dyr på 100 kr och en annan billig på 300 kr, att det inte funkar som ett par byxor på rea i en affär, är bra. Jag gillade också hans kapitel om misstagen på börsen starkt, det borde vara obligatorisk läsning innan man börjar investera i aktier.

Sammantaget tycker jag att det är en inspirerande och härlig bok som framför allt unga människor borde läsa för att få sunda vanor från början, och förstå att det ligger på en själv att lyckas i livet. Jag har redan gjort mycket av det som tas upp i boken, men framför allt om man är precis i början av att börja fundera över sparande, investeringar är det här en bra bok. Eftersom jag är väldigt mycket av inställningen att man är sin egen lyckas smed gillar jag verkligen bokens budskap att man kan lyckas med det man tar sig för om man bara lägger manken till. Jag funderar på att ge bort boken till en yngre kompis i julklapp, eftersom jag tycker den är så taggande.

Köp boken: Bokus | AdlibrisCdon.com – eller låna på biblioteket!

Om du köper, glöm inte att använda en cashback-site!

Bokrecension: Företagets ekonomi – handbok för icke-ekonomer

Bokrecension: Företagets ekonomi – handbok för icke-ekonomer

Jag har onödigt många högskolepoäng, men exakt noll av dem har med ekonomi att göra. Trots att jag drivit företag sedan början av 2000-talet, först som enskild firma och numera ett aktiebolag tillsammans med maken, har jag aldrig varit insatt i ekonomin i det hela eftersom min mamma är ekonom (och sjuksköterska, det där med dubbla examen runs in the family kan man säga). Hon har tagit hand om alltihopa och gör det fortfarande. Själv har jag mest varit förvirrat ointresserad av debit och kredit och balansräkning och resultaträkning och allt vad det är.

Men så får man ett intresse för privatekonomi, som får till följd att man blir intresserad av börsen, som får till följd att man vill kunna först något av någon årsredovisning eller kvartalsrapport från företagen man köper (och någon enstaka gång säljer). Så då lånar man en bok på biblioteket, som blev den här: Företagets ekonomi – handbok för icke-ekonomer av Pål Carlsson.

Boken är ungefär så torr som man kan tänka sig, även om författaren gjort sitt bästa med tecknade figurer lite här och var. Men den är faktiskt bra ändå, och den undervisar i precis det den säger sig undervisa.

Författaren börjar med att gå igenom lika företagsformer, även om boken som helhet mest fokuserar på aktiebolag, främst då mindre sådana men principerna för större bolag är ju desamma. Därefter går han igenom löpande redovisning och ekonomisk rapportering, vilket är mina största blanka kunskapshål. Kort och koncist beskrivs balansräkning med tillgångar, skulder och eget kapital, och därefter resultaträkningen med intäkter, kostnader och resultat. Det finns gott om exempel i boken som gör det lättare att konkretisera de många begreppen.

Nästa del handlar om ekonomiska nyckeltal, och hur de kan användas, såsom likviditetstal, soliditetstal och avkastningstal. Efter att ha lyssnat på gott om poddar som gör företagsanalyser känner jag mig faktiskt lite mer hemma i dessa tal än de som förekommer i den ekonomiska rapporteringen.

Därefter kommer kapitel som är väldigt bra och viktiga för den som har ett eget företag – budget, beskattning, moms, finansiering, prissättning och företagsvärdering. Boken avslutas med en ordlista med ekonomiska begrepp.

Som sagt handlar boken om precis det den lovar att den handlar om. Den är lite tråkig i utformningen och jag är inte så förtjust i böcker som väljer att jobba med en enda accentfärg (i detta fall intensivt blått) även om jag förstår att det är dyrare att trycka i färg och det skulle väl inte gett så mycket mervärde, det är bara jag som grafiker som tycker så. Boken riktar sig definitivt till icke-ekonomer (”icke” är till och med understruket på bokens framsida), den är rimligen alldeles för basic för ekonomer. Men vi andra finns ju också, så det är ju bra att sånna här böcker finns!

Köp boken hos: Bokus | Adlibris | Cdon | eller bättre för din ekonomi, låna den på biblioteket!

Glöm inte att använda en cashback-site om du köper boken! 😉

Bokrecension: Bygg en förmögenhet – investera i investmentbolag

Bokrecension: Bygg en förmögenhet – investera i investmentbolag

”Bygg en förmögenhet – investera i investmentbolag” är en av de nyaste titlarna i raden av investeringsböcker som ges ut just nu. Skriven av Marcus Fridell som är civilekonom, tidigare aktiemäklare och aktieanalytiker och nu jobbar med egna investeringar, samt bloggar på www.rationalisten.com, handlar boken om exakt det titeln indikerar – investmentbolag. Från första sidan till sista, i princip utan utvik till något annat.

Boken är uppdelad i tre delar: den första delen handlar om vad ett investmentbolag är, med varför de finns, hur de är uppbyggda, tillgångar, skulder, och substansvärde, den andra delen handlar om att investera i investmentbolag med varför det är fördelaktigt, och hur man kan bygga upp sin egen investmentbolagsportfölj, och tredje delen – bokens bästa – om de stora svenska investmentbolagen.

Den första sektionen är allmänbildande i någon mening, och har man lyssnat på ett gäng poddar och läst ett par andra böcker kommer det inga nyheter i denna del. För den som är ny på börsen – vilket är en målgrupp boken uttalat riktar sig till – är det en lagom djup genomgång med information som är bra att ha med sig. Kort och koncist, t ex så här:

Ett investmentbolag består framför allt av tillgångar i form av aktier i andra bolag och i vissa fall även en liten kassa. Värdet av alla dessa tillgångar är det som kallas substansvärde. I vissa fall har ett investmentbolag lånat pengar för sina investeringar. I dessa fall får man dra bort skulderna för att få fram investmentbolagets substansvärde. […]

Fridell går även igenom hävstångseffekten på ett föredömligt sätt tycker jag – och poängerna runt ”laglig insiderhandel”, där investmentbolaget väljer passivitet eftersom det vet att något positivt kommer i något av innehaven, är intressanta.

Andra delen av boken handlar som sagt om att faktiskt investera i investmentbolagen. Precis i början finns en lite mer allmänt hållen del med ”minimikrav” för att aktier ska vara aktuella som sparform (var beredd på volatilitet, var långsiktig och sprid riskerna) som känns igen från i princip varenda annan bok på ämnet och som är och förblir en bra sak att skriva ut. Jag gillar sedan den gedigna genomgången av substansrabatten – varför den finns, hur den kan påverkas, vilka fördelar och invändningar som finns, osv.

Sista delen är den jag gillar bäst, med en stor genomgång av Sveriges tio största investmentbolag. För varje bolag finns ett intro, bakgrund och historik, portföljens sammansättning, samt värdering och förvaltningskostnad. Massor av matnyttig information och dessutom en del spännande historia om bolagen – många av dem har ju trots allt väldigt många år på nacken, så det finns en del historia (som att Gustaf Douglas bakom Latour en gång varit VD på Dagens nyheter, att Öresund styrts av två herrar och när de gick skilda vägar blev den ene herrens innehav istället Creades, som förresten tydligen är en förkortning av Creative destruction, samt att Bure de facto är ett resultat av löntagarfonderna, med mycket mera). Det finns även kortare genomgångar av några mindre investmentbolag och några utländska, då framför allt Berkshire Hathaway.

Bokens största nackdel är att de fina pajdiagrammen är i olika nyanser av grått. Fifty shades of grey, typ, vilket gör dem ganska svårtolkade – man får sitta och ”räkna från klockan tolv” för att läsa ut vilket innehav som är vilket av pajbitarna. De hade gärna fått kosta på sig att trycka de sidorna i färg, alternativt använda t ex mönster i ett par av tårtbitarna.

Sammantaget är det här en trevlig och innehållsrik bok. Den är ganska pratig av sig i en del avsnitt, men lättläst hela vägen igenom. Den fyller en funktion och ett tomrum bland övriga investeringsböcker jag läst hittills. Jag blir klart sugen på att investera mer pengar i investmentbolagen – jag har redan flera av dem, men med den historiska avkastningen som boken tar upp i åtanke vill man ju gärna vara med på resan framöver.

Köp boken hos: Bokus | Adlibris | Cdon | eller bättre för din ekonomi, låna den på biblioteket!

Glöm inte att använda en cashback-site om du köper boken! 😉

Bokrecension: Prylbanta

Bokrecension: Prylbanta

Den här boken är skriven av paret bakom bloggen Minimalisterna, vars blogg handlar om att leva med minimalt med grejer – mestadels handlar det om att minimera de fysiska prylarna, men även mentalt. Jag har läst bloggen lite av och till de senaste åren. Jag brukar börja läsa den igen när jag känner att jag behöver pepp för att rensa, och sluta när jag tycker att deras rensande går till överdrift (vilket sker ungefär vid resonemang som är ”är du en familj om fyra behöver du bara fyra tallrikar, får du besök kan du låna tallrikar”).

Boken känns i stor utsträckning mjukare än bloggen, då det inte handlar om dem utan om att få andra att börja rensa och plocka bort. Jag upplevde boken väldigt inspirerande, och fick vid flera tillfällen lägga bort boken för att gå och rensa ur ett skåp eller en trave med tidningar och papper som blivit liggande.

Den är uppdelad i fyra områden: introduktion till författarnas syn på minimalism, varför man ska prylbanta, varför det är svårt att prylbanta och till sist det konkreta hur man går tillväga. Sista delen är verkligen en steg-för-steg-guide till hur man börjar rensa, där kanske det mest värdefulla tipset är att inte börja med allt på en gång. Det går inte att prylbanta ett helt hem på en gång. Något annat de är tydliga med är att det inte finns någon riktig slutstation med att rensa, utan det är en kontinuerlig process – vilket det ju måste få vara, eftersom livet förändras med tidens gång.

Samtidigt är det ungefär här jag får problem med boken, att det aldrig finns ett slut. Författarnas syn på att prylbanta har ett väldigt, väldigt spartanskt slutmål. Det är knappt någonting som får vara kvar. Går du en målarkurs och målar en tavla? Ta en bild av den, digitalisera den och släng ”prylen”. Barnens kreationer från förskolan? Samma sak. Böcker du läst, som inte gjort ett bestående intryck (vilket enligt författarna är typ all skönlitteratur)? Ut. Det blir liksom lite mycket. Jag tycker det är trevligt att spara några grejer dottern gör på förskolan. Och att ha fysiska fotoalbum (i mitt fall fotoböcker). Och en del skönlitteratur. Och fler tallrikar än fyra.

Över lag kan man ta med sig den kritik mot konsumtionssamhället som boken utgör. Jag är själv förtjust i konceptet, men jag vet inte om boken upplevs lika bra och inspirerande om man inte är inne i tanken att minska ner mängden prylar hemma – förmodligen är det inte heller den kategorin personer som köper boken, även om de kanske är de som borde göra det.

Sammantaget är det en inspirerande och bra bok vars undertoner ibland går för långt, men som fick det att börja klia i rensa-fingrarna för min del.

Köp boken hos: Bokus | Adlibris | Cdon – eller var minimalistisk mot både miljö och plånbok och låna den på biblioteket!

Om du köper den, glöm inte använda en cashbacksite!

Copied!