Konsten att skära i kroppar av Lindsey Fitzharris är en bok om ”den moderna kirurgins födelse” enligt framsidan, och det är den definitivt.
Med vidriga beskrivningar av hur kirurgin och vardagen på sjukhuset såg ut innan kan man ju som läkare idag inte annat än skicka oändlig tacksamhet till Joseph Lister. Boken målar väldigt tydliga bilder av livet då, och det är inte någon Stolthet och fördoms-miljö:
År 1825 upptäckte besökare på St George’s Hospital svamp och maskar som växte i de fuktiga, smutsiga lakanen i sängen hos en man som återhämtade sig från en komplicerad fraktur. Denne man, som trodde att detta var som det skulle, hade inte klagat hos personalen, och ingen av de andra på avdelningen tyckte att det där var något utöver det vanliga.
Värst var dock det faktum att sjukhusen stank av piss, skit och spyor. En sjuklig odör låg över alla avdelningar. Lukten var så frånstötande att läkarna ibland gick runt med näsdukar pressade mot näsan.
Lister kom från en enkel bakgrund, men med hjälp av mikroskop och idogt forskande kom han fram till att om man höll saker och ting sterilt i operationssalen och på avdelningarna så dog inte patienterna längre som flugor.
Det är väldigt, väldigt intressant – inte minst i en tid av Macchiarini och andra forskningsskandaler – att läsa om hur Listers forskning emottogs på 1800-talet. I korthet: med skepsis. Stor sådan. Han motarbetades aktivt av andra kirurger och därför tog det längre tid än nödvändigt – och fler dog – innan det blev vardag. Jag försöker hålla i åtanke under tiden jag läser att man då inte visste något om bakterier, (”Till och med redaktören för The Lancet vägrade att använda ordet ”smittoämnen”, istället kallade han dem ”septiska element i luften”). Men man kan ju på ett sätt, även om det är svårt med dagens kunskap, förstå de som vägrade tro att deras smutsiga knivar var orsaken till att deras patienter dog. Om de började tro på det så skulle ju en del av framför allt de äldre behöva acceptera att det var de som haft ihjäl mängder av sina patienter. Lättare då att avfärda nymodigheten med sterilitet.
Det var svårt för många av kirurgerna som stod på toppen av sina karriärer att inse faktum, att de under de senaste femton eller tjugo åren helt omedvetet förmodligen hade dödat patienter genom att tillåta att öppna sår infekterades av dessa små, osynliga varelser.
Jag tror inte att det här är en bok enbart för oss som verkar inom medicinen; jag tror att det är en spännande bok om hur en människa faktiskt kan förändra världen. (Dessutom kan man nämna att den har en liten koppling till investeringar om man vill se den som sådant:)
Bland de mer överraskande resultaten av Listers gärning är kanske grundandet av ett av världens mest välkända företag. Precis som uppfinnaren av Listerine var Robert Wood Johnson på medicinkongressen i Philadelphia och fick där för första gången höra talas om antiseptiska behandlingsmetoder. Han blev inspirerad av det han hade hört och gick ihop med sina två bröder James och Edward och grundade ett företag som tillverkade de första sterila kompresserna och suturerna, massproducerade enligt Listers metoder. De kallade det Johnson & Johnson.
Så läs den och lär dig om hur det såg ut på mitten till slutet av 1800-talet, den ger ett lite annat perspektiv än Hollywood-filmerna.
Köp boken hos: Bokus eller bättre för din ekonomi, låna den på biblioteket! Glöm inte att använda en cashbacksida om du köper boken.
När man skär sig så blöder det ymnigt och är det djupt så blöder det häftigt och länge, ja till man blött ut allt blod, eller dött innan. Hur kan man, eller hur gör man, då skära i människor vid operationer och
1/ se något om det hela tiden blöder från det öppna såret, dvs se organ som ligger längre/långt inne i kroppen
2/ även om man syr ihop såret, hur får man det att sluta att blöda – man kan ju omöjligt sy ihop all vävnad så att det nästan omedelbart läker av sig själv och blödningen upphör
Förstår att det är något av en yrkeshemlighet så du kanske inte vill avslöja hur det går till där bakom kulisserna?
Man ser noga till under operationer att det inte fortsätter blöda hela tiden, för det gör det omöjligt att se och dessutom skulle ju en patient förlora mycket blod och eventuellt förblöda. Därför diatermerar man kärlen efter hand, d v s bränner ändarna. Större kärl kan man behöva binda av. I extremiteter kan man också arbeta i blodtomt fält om det är kort nog op-tid, då man helt enkelt med övertryck stänger av blodtillförseln till armen eller benet. Det finns även blodstillande medel. Vet man på förhand att en patient kommer blöda mycket under operationen, t ex vid vissa canceroperationer, kan man i vissa fall embolisera kärl, d v s proppa igen dem, och därmed göra att de inte kan blöda. Vid högrisk-operationer brukar blodcentralen vara meddelad på förhand för att kunna bistå med blod om det behövs, och det finns också en särskild sug (Cellsaver) som kan användas för att suga upp det blod patienten blöder, och ”återanvända” det. Stämt av svaret med min make som är kirurg 🙂
Hoppas det var svar nog!
Tack för svaret. Antar att inget av detta fanns med i boken du läste?
Är det kanske mer åt hållet smittspridning och bakterier som boken egentligen handlar om, utgående från de delar du referar? Och kanske inte som titeln anger som får in en på tankar om just kirurgi?
Hade man på mitten av 1800-talet i stort sett samma tillvägagångssätt som på 1600-talet, dvs var det någon metodutveckling att tala om innan?
Frågvis
Boken slutar i början av 1900-talet, så nej, då hade man inte så stora möjligheter att blodstilla som vi har idag – men kirurgi var ju då heller inte något särskilt finlir. Man opererade t ex inte i buken (det står om det i boken, att bukop var en dödsdom, vilket man ju kan tänka sig om man grisade ner med smutsiga knivar, förkläden, dunkelt ljus och allt). Skulle man amputera, vilket var desto vanligare, så handlade det om avsnörning och hastighet, inga snygga stumpar där inte… Boken handlar om den moderna kirurgins uppkomst, vilket kommer av att huvudpersonen i boken över sin livstid insåg att det måste finnas små partiklar som gör människorna som han opererade sjuka, och därför började han experimentera med sätt att hålla op-såren rena. Så det är både kirurgi och bakterier, men man visste ju inte vad bakterier var då. Jag tror att metodutvecklingen mellan 1600-talet och 1800-talet existerade men det är ju inte som 1900-talets början till 2000-talets början, just eftersom man opererade i ljuset av levande ljus, med smutsiga knivar och smutsiga förkläden och händer, osv, vilket gjorde att det var begränsat vad man kunde operera och folk dog ändå.