Vad är viktigast?

En del av att bli läkare är att specialisera sig. Efter allmäntjänstgöringen som jag gjorde klart i december 2019 är jag legitimerad, och nu är det dags att hitta Det. Mitt specialområde. Min specialisttjänstgöring, ST i kortform.

Jag har velat bli narkosläkare sedan vintern 2015/16. Det allt det jag började plugga läk för: det är hela kroppen, fysiologin, hur vi hänger ihop och hur olika organsystem påverkar varandra – och för den delen hur yttre faktorer påverkar organen. Jag ser det som ett enormt spännande jobb, med omväxlande dagar och lite av det där adrenalinhöjande som jag skulle önska.

Samtidigt fungerar det sämre med mina önskemål om att ha fokus på familjen och inte jobba heltid. På att hinna med forskningen (något de redan på intervjun förra året klargjorde var fritidsgöra) och alla mina andra projekt som jag vill lägga tid. Det är en jourtung specialitet där verksamheten pågår dygnet runt.

På sistone har även rättsmedicin seglat upp som en möjlighet. Det är ju en helt annan typ av specialitet, inte minst eftersom det i stor utsträckning är döda man har att göra med. Det är en del levandeundersökningar också, men mycket av tiden hänger man i en obduktionssal. Det är inte riktigt vad jag tänkte mig när jag började på läkarutbildningen, även om alla andra tänkt tanken åt mig eftersom jag har juristutbildningen bakom mig.

Sist men inte minst har vi specialiteten jag inte egentligen tänkt mig alls: allmänläkare. (Distriktsläkare, vårdcentralsdoktor, etc). En betydligt mindre spännande specialitet i mina ögon, med dagar som följer rutin och schema. Massor av administration, sjukskrivningar, receptförnyelser. Rond på äldreboenden och multisjuka människor som kommer med handskrivna listor på alla sina krämpor. Det är där jag är nu, på ett vikariat till efter sommaren.

Mer än en kollega har varit på mig om att bli allmänläkare.

Och grejen är att när jag ställer upp de här tre specialiteterna sida vid sida, då är det inte narkos som vinner. När jag ställer upp saker som möjlighet till deltid, arbetstid, forskningstid – då blir det smärtsamt uppenbart att allmänläkare är det bästa. Till och med efter att jag drar av poäng för all administration och de många randningarna, till och med när narkosen och rättsmedicin får full poäng för spänning – till och med då vinner allmänmedicin. Och det är inte med en poäng heller. Det är med många.

Så vad är viktigast? Är “spännande” den viktigaste biten så vinner narkosen. Men borde det vara det viktigaste?

FIRE-tänket har mig snärjd, på det positiva sättet. Innan hade jag kanske inte tänkt så här, kanske hade jag kört på mot narkosen och insett först om ett par år att jag missat mina barns uppväxt och lagt alla mina sidointressen på hyllan. Kanske hade det blivit bra, men förmodligen hade det blivit mest stress och press. Om jag nu förespråkar att tänka på vad som är viktigt på riktigt för mina patienter, då borde jag ju följa mina egna råd. Det finns så mycket annat än jobb som jag tycker är viktigt.

Som allmänläkare kommer jag göra skillnad, det känner jag redan att jag gör. Maken säger att “en bra allmänläkare är värd sin vikt i guld”, och vem vet om jag blir riktigt så bra eller ej – men jag kan bli bra i alla fall. Patientmötena är intressanta, det har jag aktivt suttit och tänkt när jag haft dem framför mig. Givetvis inte alla, men många. Att få samsyn med en patient, att träffa dem upprepade gånger och följa dem, att hjälpa dem att må bättre, det är något helt annat än att stå på ett hjärtstopp eller ta hand om ett multitrauma – men det är faktiskt spännande det också.

Så efter många, långa timmar av funderande fram och tillbaka sa jag till slut ja till ett fortsatt vikariat på vårdcentralen där jag redan tillbringar mina dagar, och det med målet om att bli ST-läkare här.

Allmänmedicin, here I come.

Dela:
28
0
Jag skulle uppskatta dina tankar, kommentera gärnax
()
x