Allmän eländesförsäkring

I förra veckan var jag på en kurs kallad Försäkringsmedicinsk grundkurs, som är en obligatorisk del av allmäntjänstgöringen. Det var inte en kurs jag såg fram emot sådär enormt mycket, eftersom försäkringsmedicin inte direkt är det som ligger mig varmast om hjärtat av alla medicinens olika delar.

Med mina låga förväntningar i bakhuvudet blev det dock två riktigt bra dagar, och en av de sakerna jag tog med mig var denna:

Vi har ingen allmän eländesförsäkring i det här landet.

Det vi har är en sjukförsäkring, men den gäller sjukdom och inte att livet är allmänt jobbigt.

Detta är något som inte är så poppis bland populationen, kan jag säga. På vårdcentralen har jag ett par patienter i veckan som önskar sjukskrivning, och av dem är det rätt många som inte faktiskt är sjuka. De är stressade, de mår inte så bra, de har livssituationer som inte är hållbara i det långa loppet – de har tuffa arbeten, barn med diagnoser, föräldrar som är sjuka, dåliga relationer… Men de är inte sjuka. Och folk blir generellt ganska upprörda när jag förklarar det för dem.

Och vad är grejen med detta då? Jo, det är det egna ansvaret. Man har ett eget försörjningsansvar. Sjukskrivning ska användas vid sjukdom, inte för att en person inte orkar sitt jobb och därmed har svårt med sin egen försörjning. Att vara stressad är inte en sjukdom. (Med det sagt, innan någon argt hoppar på mig: det kan bli en sjukdom, men det är förhoppningsvis både vården och patienten intresserade av att det inte ska bli.) Är man stressad får man helt enkelt göra det egna valet att gå ner i tid eller göra någon annan förändring som gör livet hållbart över tid.

Jag tänker att om fler kunde anamma FI-tänket och spara mer och skapa ett större utrymme i sin ekonomi, då skulle en del saker i vårt samhälle lösa sig. Folk skulle kunna gå ner i tid utan att det skulle ge grav påverkan på vår ekonomi, vilket i sin tur skulle kunna hindra långtidssjukskrivningar som i sig ger dålig ekonomi.

Från försäkringsmedicinska kursen – och som vi fått flera gånger tidigare under utbildningen – tar jag återigen med mig det ansvar jag har i situationen: jag har inte ansvar för patientens ekonomi, jag ansvarar bara för att göra en medicinsk bedömning om huruvida personen lider av sjukdom eller ej. (Även om jag glatt lyfter ekonomifrågan i samtalen också.)