Drömmen om något annat

Utmattningspatienterna är vanliga på vårdcentralen. De är utmanande för mig som läkare, både i att de tar enormt mycket energi och de är komplicerade att få tillbaka i arbetslivet. Det är en intressant balansgång att inte pressa för hårt men samtidigt utmana dem lagom för att det ska bli förändringar.

En fråga jag brukar utmana dem är: behöver du jobba heltid? En annan är: hur skulle du vilja att ditt liv såg ut?

Det är förvånansvärt (eller inte?) hur många som lever ett liv som är helt annorlunda än det de drömmer om. I FIRE-poddarna brukar det pratas om huruvida man lever sitt liv “in line with your values”, vilket jag ofta låter så flummigt men det ligger faktiskt något i det. Lever du ett liv som stämmer överens med vad du värderar? Är familjen det viktigast men de bara

Nu är det inte alla som kan spara mer än 50% av lönen, det inser jag, för har man 16 000 kr ut efter skatt och man är ensamstående och har två barn, då blir det inte 8 000 kr kvar i slutet av månaden att stoppa in i indexfonder eller vilket sparande man nu vill ha. Många är dock inte i den situationen, utan har större inkomster och kanske är två om barnen. Och man behöver ju inte spara 50% för att få lite luft i ekonomin heller. Men det som är förvånande är vilka val folk ändå tenderar att göra – för de håller sig inte till något som behåller status quo, utan de förvärrar ständigt för sig själva. De fortsätter i samma spår hela tiden, köper prylar, stressar på jobb, och går till slut in i väggen – med resultatet att de blir sjukskrivna och därmed får mindre pengar, och ekonomin blir ännu sämre, det är mer stress för de måste komma tillbaka till jobb.

Och så vidare.

Många tror att det inte finns något annat sätt att leva än heltid, lön till lön, och ständigt klättra uppåt på stegen. Förslaget från min sida om att dra ner brukar i första läget bemötas av att det inte går. Sannolikheten att det inte går att göra någon som helst förändring är dock liten – de flesta har streaming-abonnemang, något gymkort de inte använder, okynnesköp i mataffären, uteluncher istället för matlåda, spontanshopping av kläder till en redan överfull garderob… ja, allt det där jag skriver om på bloggen, och alla andra FIRE-människor skriver om.

Det som är positivt är att andra eller tredje gången jag träffar patienten kan de ha kommit en liten bit på väg i tankarna om att välja på ett annat sätt. Långt ifrån alla, men man kommer aldrig att nå alla – så jag får vara nöjd med de jag kommer någonstans med.